LITTERATUR
Med litteratur är det så fint att det inte
handlar om mig. Och det handlar inte om dig heller. Det handlar om oss. Ja,
kanske är det så att litteraturen är det enda rum där det handlar om oss alla,
och det enda rum där man aldrig meningsfullt kan tala om ”andra”. Det finns
överallt i livet andra, men i skönlitteraturen inga andra alls.
Vidare så kan man säga att skönlitteraturen
handlar om glädjen i oss. Människans glädje. Ingenting är så viktigt för
litteraturen som vår, allas vår glädje. Således kan man säga att litteraturens
väsen är den gemensamma glädjen, som inte utestänger någon. Ja, utom djuren då.
Ty litteraturen är människans sak. Ingen annans. Den enda andra vi har är
djuren: oxar, får och svin. Hundar och katter och fåglar och skalbaggar och
knott och växter, bakterier och virus och ytterligare annat.
Den stora dygden i litteraturen är
generositeten. Den stora synden i litteraturen är det pretentiösa.
Fiktionen lyckas med att försätta individen i
existenssituationer, i valsituationer på grund av den geniala dubbelhet som
skapas i och med att fiktionen alltid har en myt som bakgrund.
Genom att alltid ha en myt som bakgrund så kan
vi i och med det vi upplever hos hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av
myten hjälten.
Myten är i i majoriteten av fallen en falsk
bild, målad av makten. Den är den falska makthistoria, som maktmänniskan,
psykopaten, är så duktig att skapa, och som maktmänniskan – d.v.s. den
härskande klassen – är så duktig på att prångla ut, givandes sken att denna myt
härstammar ur folkdjupen, från folksjälen och från människans inre djup. Myten
har genom tiderna getts skimmer av att var Människans Sanning, när den i alla
samhällen i realiteten bara har tjänat makteliten.
Myten har aldrig nånsin kommit ur några
folkdjup. ”Folkdjupet” är i sig själv en myt. Liksom ”folket”, folksjälen och
nationen.
Fiktionen undersöker vilken den aktuella myten
är. Det absolut starkaste medlet fiktionen har är Ironin. Ironin är det
starkaste utfrågande redskap fiktionen har. Ett samhälle utan Ironi är i stor
fara. Ett samhälle utan Ironi har ingen korrelator, ingen fråga.
Men : vad är det då att vara författare?
A.
Författaren
är ensam.
Att vara
författare är det ensammaste av alla yrken.
Varför då? Varför just det? Författare är priviligierade! Hur kan man
säga så? Jaja. Men tänk er detta då: Du stiger upp på morgonen, och du har nu
skrivit nån slags farsartat stycke dagen förut. Fullföljt en veckas jobb med
detta, med denna fars. Eller farsroman, eller tragikomik. Och så sitter du där
med dessa papper, dessa datorfiler, detta stycke prosa. Är det bra? Vad är det? Hur skall det bli
bättre? Duger det? Ingen kan man fråga..De enda man kan fråga är nästan
figurerna i just denna fars!!!! Enda hjälpen är dom. Så blir arbetets problem,
problemen med att vara författare, på ett sätt så problemen man har som
lösningar gestaltas i arbetet.
”Någonstans i fjärran hördes ett kanonskott.”
( Dostojevskij,
Dubbelgångaren, s.57.)
Vad nytt kan man skriva om det, att vara författare? För att vara en
författare måste man till att börja med bli en. För att bli författare behöver
man först drömma om att skriva, och sen sätta sig – eller ställa sig – och
skriva någonting som har karaktär och rang av litterärt verk. Låt oss säga att
vi har att göra med en sådan person, en person som med en viss framgång har
publicerat ett verk av en sådan kaliber. Vem är nu denna - slags - person, som
vi ”har att göra med”, och hur är hen, hur har hen det och vad är hens relation
till de individer som inte är författare, och till samhället i stort, där hen
är en del? Att observera är, att jag här med ”författare” endast avser de
skrivande människor som i fiktionens form beskriver människor, och mänsklig
tillvaro, i skrift. Således utesluter jag ur resonemanget de skrivande
människor, som vi kan kalla ”skribenter”, som skriver om allehanda saker, men
inte i konstnärlig form gestaltar liv, men mer i resonerande form – likt det ni
läser nu - tar sig an diverse ämnen av olika svårighets- och angelägenhetsgrad
och på ett oförsynt sätt bidrar till det överflöd av böcker som hotar att
spränga alla världens gränser. Som det står i GT, i Predikaren: ”Det är ingen
ände på det myckna bokskrivandet.”
Distinktionen är självklart väsentlig, eklatant evident, och behöver
inte på något sätt diskuteras vidare, vare sig på det ena eller på det andra
sättet. Semiologen och mästeressäisten Roland Barthes gör samma distinktion i
en essä, och talar då om écrivain versus le scripteur. Vi har i samhället många kategorier
människor. Dessa kategorier existerar jämsides. Man kan dock urskilja några
grupper som rör sig i marginalen, och som kan ses mer som iakttagare och som
speglar åt samhället i övrigt och speglar för individens själ. Dessa kallar vi
ofta kulturarbetare. Kanske är inte alla kulturarbetare speglar, men i alla
fall de flesta. Några som helt säkert är det, de är de allvarligt syftande
författarna, de som i romanform skriver om Människan. Romanen är konstens höjdpunkt.
Så kan man säga att föremålet för vår undersökning, hen som skriver böcker av
en viss rang, är som en spegel, och är något av en outsider, ofta en på ett
komplicerat sätt både beundrad, rikligt avnjuten och respekterat fruktad
person. Men, och det skall sägas i samma andetag, lika ofta nog ifrågasatt. Den
förra boken var oftast bättre. Det finns en rikhaltig litteratur, ja den är
GIGANTISK, om författare och författeri, i dess generella former, och bland de
vanligaste uppfattningarna om vad som gör en allvarlig författare till en sådan
är ett slags tvångsmässigt val. Det behöver inte vara sant. Men låt oss ha det
som ingångvärde. Det är ett bra ingångsvärde eftersom det är ett så orimligt
påstående. Ett tvångsmässigt val är ju vad man kallar ett contradictio in
adjecto. Det är en motsägelse i själva begreppet. Är något ett tvång, så är det
inget val. Och vice versa. Men låt oss
säga att en s.k. RIKTIG författare är en produkt av detta missfoster till
situation. Att författaren, hen vi talar om, just är satt i sin situation genom
ett tvångsmässigt val.
Vi utgår från det. Och så kan vi – vid behov – revidera det senare.
Hela
resonemanget kan förefalla otidsenligt. Men detta är givetvis en illusion. Mer
ofta är det tiden som är ur led, mer än vad resonemangen är det. Särskilt de
resonemang som handlar om författare och författeri. Ty resonemanget,
diskussionen, dialogen om dessa företeelser tenderar till att stå över tiden,
och vara angelägen, oändligt angelägen, i vilken tid som helst, utom tider där
livhanken hänger direkt lös. Och det gör den ju inte just nu, om man ser lite
lugnt på det hela. Om man är hysterisk så hänger den alltid lös. Och hysteri
kan vara bra om man är författare. Men det är en helt annan historia. I vårt
sammanhang, i diskussionen vad som utmärker det att vara författare så försöker
vi hålla ett perspektiv så fritt som möjligt från hysteri, såväl makrokulturell
som individualpsykopatologisk.
Per definition är författare alltså ensamma. De är dessutom ensamma i
olika avseenden, och i många avseenden konkurrerar de ensamma med varandra.
Risken att bli vän med en kollega är liten. De böcker som handlar om
författarträffar är få. Man kan tänka sig att det är en särskild laddning på en
författarträff som helt gör en gestaltning av densamma närapå omöjlig. Kanske
skulle man kunna beskriva leendena, men jag är givetvis inte säker på det. Dels
de vitt uppspärrade, skrämmande, dels de spända, ihoprullade, vaksamma. Just
detta med att man inget kan säga om en träff mellan författare – annat än som
anekdotiska lustifikationer - säger mycket om vad det är att vara författare.
Vissa författare – alltså människor som på något sätt blivit författare
– säger att de egentligen inte kunde bli något annat, i den meningen att de
anser att de faktiskt inte … DÖG till något annat. Detta måste ju slå oss andra
– i den mån vi inte är författare, eller om vi råkar tillhöra en kategori
författare som tror oss om att ha kunnat bli t.ex. åtminstone fastighetsmäklare
– som närapå kränkande; varför i all sin dar skulle vi upplåta platsen att vara
en spegel för samhället och individen hos människor som inte klarar av att föra
en normal, självständig, anständig tillvaro? ( Som då fastighetsmäklaren. )
Inte kan väl den som så att säga är för vek för ett normalt liv vara värd att
ens lägga fem minuters uppmärksamhet på när man är i den stämningen att man
vill, i mer eller mindre nödsam form, förkovra sin själ?
Det verkar ju absurt.
Nä, tacka vet jag de som skriver böcker för pengar. Jag beundrar själv
människor som skriver pageturners för pengar, och jag är förbluffad över hur
många böcker jag slukat, visserligen till mindre nytta för själen, så vitt jag
ser nu i efterhand, som är skrivna av dessa … journalister. Ty det kanske är
ett bra namn för dem. De skriver för dagen, pour le jour. Jag tror det var
filosofihistorikern och … journalisten … Bryan Maggee som kallade Jean-Paul
Sartre för ”journalisten” i ett försök att få mer perspektiv på vad denne rent
konstnärligt och filosofiskt stod. Maggee var, som lärd engelsman, och
TV-profil. Samtidigt. Samt vän till Popper. Givetvis bekant med den långa
tradition brödskrivare som befolkade branschen under 1700 och 1800-talet i England.
Inte minst betydelsefull var ju den enögde smedsonen med koppärren, den
rullande gången och det ofantliga minnet, Samuel Johnson. Allmänt känd under
”termen” Dr Johnson. Denne var helt övertygad, som litteraturälskare och
litteraturkännare han var, att ”den är idiot som skriver för annat än pengar”.
Som
författare var Johnson heller inte särskilt formellt komplex. Han öste ur sig
omdömen, inte bara om författare, men även om livet i England, och skapade till
och med nya glosor, och gav iakttagelser som träffande gav människor speglar
till verkligheten. Hans roman, Prins Rasselas av Abessinien, är inte på minsta
vis konstfärdig, men är en rapp endimensionell pamflett, vars innehåll kan
sägas vara ett direkt sidostycka till Voltaires berömda Candide ou l´optimisme,
och det är alltså en melankolisk men skarpsynt historia om människans elände i
en brutal värld, där dock en skeptisk heroism bör belönas. Voltaire och Johnson
träffades också, i Paris. De söp och de talade bara latin – så att ingen av
dem, trots att de kunde varandras idiom, skulle få språkligt överläge. Boken
skrevs av Johnson med kniven på strupen. Hans mor hade dött, och han hade inte
råd med begravningen. Så svek han sin egen nedärvda blygsamhet och satte
historien på pränt. Begravningen gick bra och Johnson kunde leva ett antal år till,
under fortsatt arbete med sin encyklopedi, den som gav honom världsrykte.
Johnson var en konservativ herre, och hans inflytande på politik var
försumbart. Filosofiskt tenderade han att hålla med rationalisterna, men i smyg
var han radikal idealist i kunskapsteoretisk bemärkelse. Esse est percipi. Det
var det som gällde för den ensamma Johnson. Att vara är att uppfattas, så som
de berömde filosofen från Dublin nu formulerat det. Johnson bar livet igenom en
skräck. Skräcken nämligen att bli vansinnig. Han bad sina tjänare och sina
vänner att vara uppmärksamma på varje tecken till vansinne, och under hans säng
låg beredde fotbojor och handfängsel som skulle brukas då. ”Förnuftets boja är
skör.” sa Johnson.
Kanske därför var det lättsamt att följa med Boswell till öarna utanför
Skottland och där iaktta underliga seder och vackra vyer.
Johnson älskade – förutom Shakespeare, vilket alls inte var vanligt på
hans tid - idyllen. Och allt med Johnson var ganska underligt, eftersom han
djupt inom sig var skeptiker. Hur mycket uppsatser han än skrev, essä på essä
om brittiska skalder , så blev aldrig Johnson någon skald som kunde spegla och
ge lättnad åt någon betryckt själ. I Johnsons essäer om de stackars skalderna
fanns troligen mest skalder som hade blivit skalder för att ingenting annat
tycktes dem roligt. Många av dessa skalder skrev utsökt vackra små poem, poem
som Johnson kunde utantill, nästan allihop.
Under hans säng låg bojorna och väntade tyst och tålmodigt.
Nu invänder min uppmärksamme läsare: men Samuel Johnson var väl ingen
stor författare i den meningen att han gestaltade Människan? Exakt, det är
rätt. Bortsett från några längre versepos och begrav-ningsromanen, så var ju
Johnson sysselsatt med att skriva en ordbok samt att skriva litteraturhistoria
samt att vara … KRITIKER, skribent ( jfr. ovan.). Och det, att vara kritiker,
det är ju nästan som en slags tvillingvarelse till författaren. Utan kritiker,
hur sorgligt det än är att det finns såna ( som den ständigt spritpåverkade
Dylan Thomas uttryckte saken ) så fungerar det inte att vara sig bli
författare, eller att vara en.
Således är det nu, när vi skall reda ut hur det är att vara författare,
väldigt viktigt att ta med Kritikern i bilden. Vi måste tala om kritiker som
Karl Vennberg, Klara Johansson, Georg Brandes och Viktor Svanberg och Ulrika
Milles och Ingrid Elam och Julien Benda, Hippolyte Taine, Stephen Spender och
Theodor Adorno … och Samuel Johnson.
Det är dessa kritiker som är speglar åt de speglande. Det är trots, och
tack vare, denna gigantiska skog av uppmärksamma proffsläsare som de speglande
författarna åt oss förmår framställa de verk som på ett så sinnrikt sätt låter
oss förflytta oss från oss själva, dyka in i andra universa och sen återfödas i
rikare gestalter. Något som aldrig sker genom beskådande av filmer, detta
avskyvärt tarvliga medium, som aldrig någon människa har lärt sig ett dugg om
någonting genom. I och med journalistikens kris i dagens egendomliga
mediasamhälle, så hotas nu jämvikten mellan författare och kritiker, då envar
kan kalla sig kritiker, och den ansvarige utgivaren är en utrotningshotad art.
Och alltså själva ansvaret så att säga idag hänger löst. Det är svårt att tänka
sig någon form av dialogiskhet alls, om ansvaret lyser med sin frånvaro.
Dessa kritiker kan vara begåvade nog. De kan ha insikter och
iakttagelseförmåga och formulerings-konst som man kan bli grön av avund vid
bekantskap med. Och de kan lära ut mycket. Bara inte på det där djupa sättet!
Ty en kritiker sysslar – av eget vällovligt val, eller av oförmåga – inte med
GESTALTNING. Inte med den gestaltning som är en av kärnorna i konsten att
skriva litteratur. -------. Med kritiker är det något tragiskt. Man läser dem
gärna, men till slut faller deras böcker ur ens händer, och man blir less på
dem. De är som en Mose som aldrig får tillträde till det förlovade landet. Det
får däremot författarna. Och de ger oftast fullständigt fasen i om de får
betalt för det!
B.
Författaren är ”politiagent” ( detektiv ).
”Han blev mentalt inte äldre än 14 år.”
G. Brandes 1877 om S.
Kierkegaard. )
Søren Kierkegaard var, som ni förmodligen alla vet, ingen
romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en
skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men
mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad
som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad
gällde själva kommunikationen. Ja, så snart han hade påstått något – i den form
och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att
kommentera just själva NATUREN av påståendet.
Kierkegaard - … jag hoppas ni ursäktar denna avvikelse till en del
upplysningar om denne man, men det är nu en gång så att avvikelser är en viktig
del av förmågan att komma riktigt rätt – levde ensam. Efter en olycklig
kärlekshistoria, som förmodligen mest var olycklig för att Kierkegaard var
handikappad efter ett fall från ett träd som femåring – så ägnade Kierkegaard, eller Søren, som vi
kan kalla honom, åt att polemisera mot den övre borgerligheten i Köpenhamn, där
han, p.g.a. den övre borgerlighetens nedärvda förakt, aldrig fick tillträde.
Borgerligheten leddes av en man som hette Johan Ludvig Heiberg. Plus
skådespelande hustru. Övriga föremål för Sørens förakt var Kyrkan, där brodern
Peter var biskop för att till och med bli minister.
Sedan fanns det en hel del filosofi som inte föll Søren på läppen.
Främst inriktade sig Søren på Hegel.
Vad
var nu Søren FÖR då? Ja, någon slags liv, tror jag. Även om han själv, på grund
av sitt handikapp, inte tyckte han fick mycket ut av livet.
Så
fanns det en längtan efter sanning och efter liv hos Søren. Och efter skönhet.
Kunde det då inte tänkas att just författarens yrke kunde vara något? Att
gerstalta liv på en författares sätt, och kunna på så sätt smyga sig in i
medvetande på människor, på det sätt som jag antytt är själva essensen i
författeriet. Jovisst! Søren försökte. Men tyvärr, han hade ingen talang p det
området. Søren kunde inte alls GESTALTA. ( Detta nära nog mystiska? ) Och så
blev det som det blev. ( Ett fragment av en roman kan dock än idag läsas – utan
behållning – och det heter Johannes de Silencio. Johannes av Tystnaden. Bara
titeln avskräcker ju. )
Så beslöt sig Søren, efter att ha skrivit en doktorsavhandling på danska
om Sokrates´ ironi att DISKUTERA med sin samtid.
Diskussionskonsten, … och manipulationskonsten …, hade Søren lärt sig
redan som barn. Han, som ärvt av sin far en gedigen begåvning (samt miljoner
danska kronor) formligen lekte med sina lärare. Så var det för Søren inte svårt
att för samtiden lägga fram en enorm bok om livskunskap, som bar titeln
Enten-Eller. Där diskuterade Søren, på ett intimt sätt – ungefär som om han
hade haffat en på gatan och huggit tag i rockslaget – ämnen som ansvar inför
sitt eget och andras liv, om autencitet och om tvivlets oändliga förfärlighet.
Det eleganta med Sørens författarskap är inte bara det intima tonfallet,
där hand drar in sin läsare tätt intill sig, men den envetenhet, och den
obönhörliga logik med vilken han tvingar sin läsare att inse att livet är ETT
och att ens beslut också är ETT.
Søren hade, genom detektivarbete och liksom en tjuv om natten, genom
umgänge med ett FÅTAL person, inte mer än tjugo stycken, lurat ut allt det som
var viktigt och friskt med livet, och allt detta det lade han fram, svart på
vitt, inför Köpenhamns förvånade menighet, i boken Enten-Eller, som lästes,
begapades och missförstods ända långt upp i kungahuset, där drottningen inte
ens fick ordning på titeln men livet igenom trodde att boken ifråga hette Enten
og Eller.
Sørens tankar blev lästa, men stort sett ignorerade. Søren kunde ha
blivit en fruktansvärd litteraturkritiker. Han hade en enastående känslighet,
av nära nog Rimbaudska mått, men han blev nervös av att följa dagspolitik och
modets växlingar, så det blev inte någon journalistik.
Bland
kulturvetarna och journalisterna så blev den störste av dem alla, i Danmark,
Georg Brandes, väldigt nervös och samtidigt väldigt begeistrad av Søren
Kierkegaards författeri. Brandes fann alltihop på en gång överspänt, infantilt
och samtidigt högst genialt, fascinerande och vackert. Så han skrev: ” I
avgörande mening fanns det bara en författare för mig: Søren Kierkegaard.”
Detta är häpnadsväckande, inte minst eftersom Brandes lyft fram Nietzsche,
Strindberg och andra. Vad i all sin dar var det för bra med Kierkegaard, en
författare som inte ens kunde gestalta, som så till den grad grep Brandes. (
Brandes som ju också är känd för sin gigantiska litteraturhistoria, samt
förhållandet (?) med författarinnan till Pengar. Författarinnan ligger begravd
i Köpenhamn.)
Hade Kierkegaard kunnat gestalta något mitt i sin envetna polemik. Eller
var Brandes bara betagen ändå? Men visst handlade det om litteratur? Visst var
Kierkegaard litteratur, även om det inte var romaner. Kanske var det några
skiktningar som här spelade roll?
Kierkegaard i sin tur, ja han gick på teatern, lyssnade på Don Juan, och
såg fru Heiberg i skådespel och skrattade åt farserna på teatern; han läste,
för att se till S.K.s fåtaliga kontakter med Sverige, som han väl betraktade
som ett U-land, Bellman och så en roman, som han lät bli att binda in, av
Emelie Flygare-Carlén, Rosen på Tistelön.
Kierkegaard var medveten om sin unicitet. Helt visst betraktade han sig
som sin tids mest begåvade man. Men någon roman skrev han aldrig.
Några
vänner skaffade han sig aldrig heller. När en barndomskomarat hälsade på honom
på dödsbädden där han låg med sin tbc, rosslade han fram:” Hils alle
Mennesker!”, som om han själv aldrig tillhört denna egendomliga grupp varelser,
men varit medlem någon helt annan stans.
Kierkegaard strödde i sitt författarskap omkring sig, på boksidorna,
mängder av intressanta iakttagelser om människan och människans illusioner. (
”Närhelst man tycker att man har sagt något riktigt bra, så finner man strax
att Kierkegaard har sagt det mycket bättre.”
) Han hade en enastående träffsäkerhet. Ibland har passager tyckts
läsare så vackra, att t.ex. Lars Gyllensten fann dem som ”diadem”. Många tankar
finns i hans många verk – och Papirer – om just … författare … och en av hans
notater om denna grupp människor förtjänar att i detta sammanhang lyftas fram
särskilt. Kierkegaard skrev nämligen, etsteds:
”Att vaere Forfatter er at stae til tjenste for Enhver.”
Att vara författare är att stå till tjänst för varje annan människa.
C.
Författaren är en tjuv.
( som, listigt, återlämnar sitt stöldgods, fast
transformerat, uti andras medvetanden.)
Kanske det mest häpnadsväckande, existentiellt sett, med det, att vara
författare, är det faktum att man knappt är det. Man är, tvärtom, speciellt mer
än något annat – som man också är - ett fenomen och ett ARRANGEMANG i andras
medvetanden, och i centrum av dessa medvetanden. Så har man, som författare - …
som det hette fordomdags, ”qua auktor” - så att säga stulit sig en plats i
medvetandet hos alla dem som har läst ens verk. Man är alltså mer en tjuv av
andras medvetande-arbete, och medvetande-transformationer, än man är en person
som med en förklarande text berättar en påhittad historia.
Så är det, att VARA författare, en sinister, en dunkel och ljusskygg,
syssla. Men bör blygas, när man träffar sina läsare.
Ty
man har - som författare - smugit sig in i gemene mans innersta och där har man
ställt frågor, där har man gett ultimatum, som har skapat förändring i vars och
ens tänkesätt.
Först har man nämligen, tjuvaktigt, avlyssnat människorna, avlockat dem
deras innersta hemligheter, sedan har man gått hem till skrivlyan uppe på
vindsvåningen och omstöpt allting i en klarare och mer insmickrat skrämmande
form för att sedan återbörda, smyga tillbaka tjyvgodset till den intet ont
anade läsaren, som så häpen i den skrivna boken finner något som liknar hen
själv!
Men, nä, detta måtte väl vara en överdrift, tänker varelse av ordning.
Trots att man nu blir påverkad så är det väl ingen tjuv som tagit sig in i ens
själ inte!? Och detta kan definitivt inte gälla den senaste boken jag läst, ty
den skrattade jag bara åt!!!
Behold! Behold! ( Lugn, lugn! ) Jag skall förklara.
Först
av allt skall jag säga att jag inte är kritiker. Jag tillhör inte dem, vars
böcker man med en likgiltig gest efter en stund tappar ner på sina fötter, och
tänker ” So what!” (eftersom man numera i halvmedvetet tillstånd är mer av en
engelsktalande person, som svensk …). Nej, jag är en annan person. En
kulturanalytiker och något av en … filosof. Och då kommer ju saken i ett annat
läge. Då kan nämligen allting uppgraderas från Pour le jour, till Pour le temps…
Jag är en Tidens röst.
Jaha. Men till saken. Hur var det med tjuven och medvetandet?
Exakt. Det är en bra fråga. Ty det är det som är kärnan. Det är där vi
skall ta itu och reda ut en del saker.
Beträffande tjuvar, så skall vi först undersöka hur det var med den
danske filosofen Kierkegaard och dennes relation till tjuveri och
detektivarbete.
D.
Författaren är ingen filmstjärna.
"le Moi doit déloger le ça"
( Marie Bonapartes felöversättning av
Freuds « Wo es war so
iche werden. » )
”Att vara författare är att stå till tjänst för varje annan
människa.” Jo pytt, och vad händer så
med denne tjänstvillige ande. Jo människorna lönar honom eller henne illa. Tänk
bara så lätt folk i allmänhet hänger sig åt att beundra främmande människor som
sångartister, filmstjärnor, nyhetsuppläsare och till och med meteorologer på
tv. Det krävs till exempel inte mycket till vädjande blick från en av dessa den
moderna tidens superheroes för att gemene man genast kan tänka sig att donera
halva sin förmögenhet till väderflickan, som så raskt berättar om de magra
isbjörnarnas ömkliga slut på isflaken. Men författaren, dem älskar man inte så
lätt. Dem håller man på armlängds avstånd och betraktar med misstänk-samhet.
Det första som man misstänker en författare för, är i inte alls stöld av
ens eget medvetande, eller för att de skulle manipulera en. Nej då, det man
inledningsvis i glad bekymring tror är att de allihop är drogmissbrukare! Det
enda man undrar är vilken drog det handlar om. Och man aktar sig noga för att
öppna plånboken för dem. De tjänar nog bra ändå, och gör dom inte det, så är
det bara bra om de svälter för då skriver dom ju bättre romaner.
(
Det hjälper inte hur många författare som än försäkrar att det är omöjligt att
skriva romaner under påverkan av narkotika eller alkohol. Man vägrar som läsare
att höra på det örat. Helst hänger man sig i stället åt fabler, där vissa
obskyra halvdana talanger nämner hur de skrivit förnämligt under användande av
opium, alkohol eller amfetamin. Somliga
författare avslöjar också att de faktiskt DRÖMT hela romaner. Sådant här är
viktigt, ty det ger en aning om hur LADDAT detta ämne är, och hur nära rena
OMÖJLIGHETEN vi befinner oss, när det gäller romanen, och särskilt då den
riktigt fina, excellenta eller ”perfekta” romanen. Vi skall återvända och
diskutera kring dessa spännande frågor längre fram.)
Men
bakom denna illa dolda aversion mot författarna måste ligga en omedveten insikt
om att något slags brott blivit begånget. Det är bara det att ingen riktigt kan
sätta fingret på det.
(
Jag visar här på en möjlighet. Men jag bevisar givetvis ingenting.)
Man är helt visst avundsjuk på dem, författarna. Man föraktar dem
samtidigt. Man hatar dem. Man misstror dem.
Alla andra människor litar man på. Man litar på sina sångare, sina
filmstjärnor, sina nyhetsuppläsare och sina meteorologer men inte på sina
författare. Och på sätt och vis är ju detta sunt. Man BÖR INTE lita på
främmande människor så där rakt av. Alltså kanske det ligger något hälsosamt i
den oerhörde skepsis som man har visavis författarna. Det är som om den skepsis
man måste ha vid läsningen av en bok har smittat av sig på de som skriver dem,
som personer. Inte vet jag. Hur skulle jag kunna veta?
Så förmodar man att författarna egentligen aldrig är hemma, inte har
något familjeliv, att deras katter och hundar är avogt inställda till dem,
o.s.v., o.s.v.. Man behandlar i allmänhet författarna som ekorren behandlar
hasselnötens skal, när nöten är knäckt. Man kastar bort skalet.
MEN, så här sker bara intill det händer, - det här med MEDALJEN!
När författaren väl har behängts med en medalj, av en jury vars
sammansättning och bevekelsegrund ingen har en aning om. Ty en författare som
fått ett pris, en medalj, det är inte längre något mystiskt. Då är författaren
normaliserad och just som vi, en som kan förstås på, och en som kan värderas
med någon slags metall eller en bunt pengar. Då är allt i sin ordning.
Praktiskt taget.
Då är det inte längre vars och ens ansvar att ta itu med boken, och
bokens inverkan på själen. Nej, då är den offentligt sanktionerad, och man
behöver i viss mening inte bry sig så mycket om vare sig boken eller
författaren, ty Samhället har sagt sitt. ( Så bör var och en seriös författare
noga se till att hen utformar sina böcker på ett sådant sätt att man – Gud Nåde
och bevars – aldrig blir offentligen behängd med en orden eller medalj eller
invald i någon klubb eller akademi. Ty då förlorar böckerna sin kraft! Och
mången författare går närapå, efter att ha blivit på det sättet oskadliggjord
och amputerad, och dör, skiljer sig, flyttar till Fiji och/eller köper sig en
liten hund med platt tryne.)
Och allt detta är ju väldigt spännande. Det är intressant - som
skådespelskan och regissören Helena Bergström brukar säga. Och vi skall ha det
in mente, för att se om det kan upplysa oss lite senare. Allt detta är en del
av det komplicerade som är vårt ämne, det att vara författare. Och alltihop
gränsar till det fantastiska.
E.
Författaren älskar det
fantastiska.
”En författare ( un écrivain ) är bara en poet.”
( M. Proust )
Men hur kan nu romanen ha en sådan gigantisk verkan?
Vad är det för trolleri det handlar om, alltihop?
Vi
skall försöka närma oss ett svar på dessa frågor.
--------------------------
Kierkegaard, och många med honom, växte upp under högromantiken. Goethes
Wahlverwandtschaften - Valfrändskaper – eller på engelska: Elective
affinities - är en romantisk skrift av hobbykemisten G.
och en exklusivt komplicerad bok till sin struktur, men den är ändå mycket
lättläst. ”Den är skriven för flickor.” sade den 56-årige G. till någon. Boken
ställde till en mindre skandal p.g.a. resonemangen kring Äktenskapet. Den är
skriven i samband med att G., 1806 gift med sin Christiane Vulpius - i
romanen kanske Charlotte - möte med den unga Minna, i romanen kanske Ottilie.
Dvs. eg. Wilhelmine Herzlieb ( f.1798 )? Krångligt.
Boken har utan tvivel avsnitt som påminner om G.s stora roman Wilhelm
Meisters Lehrjahre, som hos snillet Novalis får en i mitt tycke rättmätig
kritik. Goethes författarskap benämns av denne som ”en väg till adelskapet”. G.
var alltid en sannskyldig opportunist.
G. växlar i denna bok mellan att vara lekmålande, psykologiserande och
docerande. Romanen Wahlverwandschaften år en subtilt uppbyggd idéroman med
mycket psykologisk insikt samt med en viss ”lek” med ödestemat, som kanske får
läsaren att undra över om en ”lek med ödet” verkligen är något, apropå G.s ord,
för flickor. Diskussionen om uppfostran och om äktenskapet i Wahlv. syns ha
mycket lite med samhällsdiskussion att göra, och mer med Goethe själv. Vi
lämnar detta dock därhän. Vi är inte i första hand ute efter att moralisera.
Vad som intresserar oss här i denna skrift är denna berättelses konstfulla
form.
Den innehåller bl.a. en berättelse i berättelsen, „die wunderlichen
Nachbarskindern“, som kanske på djupet skall upplysa den manlige hjälten. För övrigt är den uppbyggd på en mängd
parvisa relationer i människokonstellationer, händelser och små tecken. Man får
intrycket av en berättare som ordnar en berättelse enligt ett symmetriskt
mönster, delvis utvidgande en term hämtad ur kemin: affinitet, den termen som
finns i titeln Att likna attraktionskraften människor emellan vid kemiska
ämnens egenskaper - i ett spel mellan nödvändighet och tillfällighet - var ett
av de våghalsiga greppen i denna roman. Liknelsen ger också åt dragningskraften
mellan den äldre mannen och den unga flickan ett drag av nödvändighet, av
naturlag. Detta är givetvis komiskt.
Romantiken hade en faiblesse för SAGAN. Man kan här först och främst
tänka på den begränsning, den immanens som romantikens faiblesse för sagan nu
innebar för den. Man rör sig i romantiken inte i relation till den världsliga
makten, och i den mån man är i kontakt med den gudomliga så underordnar man sig
den totalt.
Angående romantiken i förhållande till moderniteten, så citerar jag här
Roger Caillois:
”/…../ romantiken fann sig, väsentligen, inkapabel att producera myter.
Naturligtvis producerade den pliktskyldigast sagor och spökhistorier och lurade
in sig själv i det fantastiska; emellertid, i det den gjorde detta så drog den
sig allt längre ifrån myten.”
Modernismen transcenderade romantiken i det att den övergav exotismen,
sökte efter maktens centrum, och skapade myten mitt i det vanliga, allra
vanligast: mitt i den nya världens centrum, i storstaden.
De stora modernisterna, som kommer ett århundrade senare, understryker
när de använder myten att de befinner sig mitt i den moderna storstaden, för
att ifrån en position på denna bekanthets matta så, lika skickligt som
omärkligt, rycka mattan bort under sig själva. I själva verket är
världshistorien kantad av bortryckta mattor. Vi skulle inte stå där vi står
idag om inte en sådan ofantlig mängd mattor ryckts bort under våra fötter. Ja
man kan säga att människan i stort sett är definierad av just denna själva
kombination av djärvhet och osäkerhet beträffande mattorna!
Kulturhistorien är ett dialektiskt spel mellan dem som rycker bort
mattor under folks fötter och dem som rycker åt sig hela täcket. Och ofta är
det samma personer.
Romantiken älskade ironi. Men det viktiga med romantiken var att den
överskred den. Simon Critchley i Very Little. Almost nothing: Death,
Philosophy, Literature (1997), s.114.:
”Ironi är uttrycket för det mänskliga villkorets dubbelbindning. Den är
insikten om den samtidiga nödvändigheten i och omöjligheten av fullständig
kommunikation.” Så stannade alltså romantiken inte i denna ironi.
Man begriper alltså knappast vad det är att vara en författare, en
RIKTIG författare, om man inte skäms lite smått när man möter denne. Ty man har
en känsla av att författaren har skådat in i ens inre, med sin text. Och i ens
inre finns ju ett och annat som man helst inte vill att alla skall se. Och –
hur nu detta går till, det är ju egentligen DET som är det fenomen vi är ute
efter att reda ut: Att vara författare är inte en syssla som innebär att man
går upp på morgonen och dricker kaffe, sedan sätter vid datorn och skriver en
timme för att sen gå och äta lunch och prata skit i timvis över en mängd små
glas med spirituosa. Sådant är bara yttre. Det väsentliga med att vara
författare är att vara den lilla ande som gömmer sig i strukturen mellan rösterna
i det som är romanen. En författare är inte den som berättar om huvudpersonen
Bullerström och fröken Tjafsig i romanen Missförståndet. Den som berättar om
fröken Tjafsig är den som är satt av författaren att berätta. Han kallas
berättaren. Och ibland, inte alls så sällan faktiskt, så kan denne berättare
göra exakt samma sak som författaren: han kan låta påskina att det faktiskt
inte är han som berättar, men en röst INOM honom, som med lite distans
relaterar det som fröken n Tjafsig har för sig, och vad fröken Tjafsig
eventuellt tänker, har tänkt och planererar.
Och
hela tiden så kan någon av dessa personer, som så att säga är inblandade i att
hålla i pennan, lägga till små förbehåll och diskret antyda att just de, eller
nån annan har små dubier beträffande vad som sägs. Man antyder att allt inte är
vad det synes vara.
I
romanen Missförståndet som alltså här tänks skrivas av en viss författare X
kommer man knappt fram till vad det är som missförstås. Så är alltihop upplagt
för en jättelik dialog mellan alla de inblandade parterna: författaren,
berättaren, och berättarens framskjutne meddelare samt den stackars läsaren.
På detta sätt har inte alltid romaner uppfattats. De allra första
romanerna var skäligen enkla. Den som berättade var ju givetvis författaren.
Något annat var det inte tal om. Om det inte explicit utsades.
Så som Proust antyder, så är det inte:
”Den enda sanna resan, den enda Ungdomens Källa, skulle egentligen inte
vara att resa till märkliga länder, men i att ha olika ögon, att se universum
genom en annan persons ögon, genom hundra andras ögon, och se de hundra
universa, som var och en av dem ser, - som var och en är …”
Nej, sådant prat är naivt. Den enda sanna resan, den gör man
tillsammans! Det stora, det gigantiska med litteraturen, det är ju att denna
inte görs av en författare, men av en författare och en läsare. Så är litteraturen
det stora överindividuella som det är så svårt att på ett logiskt och
trovärdigt sätt i ett vanligt resonemang kunna för gemene man sätta som själva
kulturens krona, och som Kulturens Mening och Världens själ. Man kan inte på
något vettigt sätt argumentera för att litterauren skulle vara på något sätt
”larger than life”. Och ändå: misstanken om att det är så, den ligger som en
bastant livlina genom alla kända civilisationer.
Det är bara det att om vi, sena tiders människor, idag går tillbaka och
läser gamla enkla romaner, där en författare var berättare, så kan vi nu inte
längre lita på enkelheten. Vi delar – i vår nyvunna medvetenhet – upp den som
synes berätta i ett flertal stämmor. Och så läser vi böcker på ett sätt som
låter författarna kika in i våra inre skrymslen på ett sätt som de aldrig hade
avsett. DE HADE ALDRIG MENAT, AVSETT, ATT VARA SÅDANA FÖRFATTARE!
De
hade ingen aning!
Men låt oss nu inte mer gå saker och ting i förväg, men se historiskt
tillbaka på hur det kom sig att saker och ting kunde utvecklas så att denna
s.k. flerstämmighet i berättarrollen kunde utvecklas.
Det
är här mycket viktigt att understryka att vägen till det författarvara som jag
talar om, och som är det moderna varat, inte var en, men att det var en hel
mängd vägar som ledde till den komplexitet, som vi berör här. Men, att alltihop
detta var oundvikligt, den saken är säker.
Vad
jag så här redogörför i det närmast följande partiet är bara några få av de
vägar som ledde till uppsplittringen och konsolideringen av det som är det
moderna esoteriska författarvarat. Särskilt spännande och intressant är
givetvis denna historia, eftersom den ju – som var och en har insett – innebär
att människan, Människan, på att avgörande sätt har genom gått en utveckling i
anden, att en förändring skett med avseende på hur man uppfattar en historia berättad
på papper, en IRREVERSIBEL utveckling, och att människor, utan att veta om det,
på så sätt förlorat sin oskuld och trätt in i en ny och bättre värld. Vi tror
att det är en bättre. Nu är saker och ting i alla fall nya, och dom är som dom
är. De har en sorgesam identifikation med sig själva. Andra komplexiteter och
enkelheter har upphört att vara vad dom var. Kort sagt så har vi ganska svårt
att förstå en del saker som var lätta att förstå för forntida folk. Detta kan
tyckas suspekt. Som om berättandet numera har höjt sig till en nivå som den aldrig
varit på. Och detta skulle måhända i sin tur innebära att man rent av kanske
måste UTBILDA sig till FÖRSTÅ EN ROMAN, numera. Till skillnad från förr. Det
syns ju vara en grotesk tanke.
Som en
roman betecknar vi det reella och i tryckt form serverade uttrycket för det
episka, och vi kan använda en definition, en bred, ifrån Kierkegaard av detta
senare:
”en dyb og alvorsfuld Omfavnen af en given
Virkelighed”.
Här kunde man rent av – med denna variant av utvecklingstanken - hamna i
en härlig tradition. Jag citerar ur Hipp. Taines Konstens filosofi ( La philosophie de l´art, 1865):
”Tre betingelser är nödvändiga för att människan skall kunna njuta och
frambringa stor målarkonst. Hon måste först och främst vara bildad. Stackars
förslöade bönder, som dagen i ända står krökta över sina tegar, och glupska,
supiga krigarhövdingar och jägare, som året om är upptagna med strider och
ryttarfärder, är ännu alltför djupt fångna i ett oskäligt liv för att förstå
sig på finhet och samstämmighet i form och färg. En tavla smyckar en kyrka
eller ett slott. För att kunna se på den med förstånd och njuta av anblicken
måste åskådaren vara något så när fri från de låga och simpla tankar och
känslor som fylla honom, icke vara upptagen av tankar på frosseri och slagsmål,
ha lämnat sin ursprungliga råhet bakom sig och frigjort sig från omedelbart förtryck
samt icke blott hänge sig åt att stärka sina muskler, utveckla sina krigiska
böjelser och tillfredsställa kroppsliga behov, utan även åstunda fina,
förädlade njutningar.”
En vedervärdig beskrivning av något som givetvis är helt sant. Men
givetvis bör alla tankar få synas och höras.
Bland all världens uppfostrare kan här nämnas en, som skrev romaner just
efter romantiken, och som skrev romaner just innan realismen kom till Frankrike
som en Atena ur Zeus huvud, efter det Zeus svalt (!) – förtärt - modern, som
inte var någon mindre än själva Förnuftet. Och Flaubert hette han. Vi kan säga
att denne man i viss mån ägnade sig åt att ironisera över Romantiken, liksom
till exempel Jane Austen hade gjort, ett antal år tidigare.
F.
Författaren lånar av paranoian.
”Strindberg såg bilder överallt.”
( Johan Asplund )
”Jag har förstört mitt liv, genom att vara för
känslig.”
(
A. Rimbaud. )
Jag är människa, och har inget utöver detta, inga utom mänsklig
kontakter. Men skall alltså – säger vi, låtsas vi - skriva en roman. Det som är undret och det
fantastiska och det övermåttan intressanta, det är inte JAG. Jag som skriver
här. Eller för den delen nån annan som sitter och skriver nån annan stans. Men
det är givetvis just … Människan.
Som
barn vistades jag mycket hos moster Varja. Hon hette egentligen Valeria. Men
kallades alltid Varja. Hon brukade alltid var hemma hos sig, läsa tidningar och
röka cigaretter, uppflugen i ett soffhörn i en jättelik, billig, grön tygsoffa.
I hela vår släkt fanns det mycket få personer som var speciellt begåvade,
vackra eller rika eller roliga. Den enda som på något sätt kunde ståta med nån
begåvning var, så vitt jag begrep, Varja. Hon kunde ta folk; hon var intrigant
och hon var rolig. Sedan hade hon den sällsynta förmågan att få andra människor
att må bra och hon kunde få vem som helst att känna sig väldigt begåvad. Hennes
metod var givetvis både den att lyssna, men hon kunde alltså med inpass och med
hela sitt agerande så att säga SERVERA verkligheten åt sina medmänniskor, och
servera den på det sätt som man just då behövde. Ofta kom man därför på de mest
hisnande sanningar i hennes sällskap, sanningar som man genast fick beröm för
av moster Varja.
Åh,
vad jag dyrkade moster Varja, för jag FÖRSTOD ju allt detta hon gjorde. ( Denna
förståelse hade serverats mig av Varja.)
Så
tyckte jag, när jag blev mer vuxen, att denna gamla tant var det mest
genialiska som fanns och jag tänkte en dag att HON verkligen var en intressant
människa, trots att hon egentligen inte var särskilt KUNNIG inom något område,
utom i sin umgängesmetod alltså.
Så sade jag en eftermiddag i Maj månad, när jag
som vanligt var på besök, medtagandes en röd ros, att hon ju var en särdeles
intressant människa:
- Åh, vad
du är intressant! sa jag.
- JAG?
Nä, nu ska jag tala om för dig vad jag tror- Jaha.
- Jag
tror att alla människor är ungefär likadana, och att vad vi kallar det
intressanta egentligen beror på vilken omgivning slumpen har placerat en
människa. Om man hamnar i en rolig omgivning, så blir man intressant. Annars
blir man ganska så ordinär.
- Men visst finns det oerhört komplexa människor
och så sådana som är tråkiga?
- Att någon skulle vara tråkig är nog en
illusion, sa Varja.
- Jag
känner mig ofta tråkig.
- Man kan tänka sig att människor som Churchill
eller som Shakespeare eller som Einstein skulle vara intressantare än en
specerihandlare på hörnet, men det är ju helt fel. Vad som är intressant är
Människan som sådan. Allt övrigt är enbart lite fernissa, lite stil och lite
allmän eftertanke och omtanke.
- Jaha, så du menar att alla människor är lika
intressanta?
- Det som är intressant är Människan.
- Jaha,
och det är därför det känns så in i norden fel att till exempel beundra någon.
Trots att man ju kan dyrka en och annan….., sa jag.
- Exakt,
sa Varja och drog upp fötterna under sig i soffan. Det enda man kan göra med
människor, förutom att studera dem som människor och vara anständig i umgänget
med dem, det är att älska dem. Att mena att den ena är intressantare än den
andra, det förvillar bara blicken och rör till det i huvudet på en. Förnuftets
boja är skör, och vad folk säger och vad de gör är inte så märkvärdigt
egentligen, men det är mer en pågående byggnadsprocess som mer liknar tekniken
– som ju är självgående – än något annat. Så mår man bäst och får mest ut av
livet om man bestämmer sig för att ingen människa är intressantare än någon
annan, men att alla är rena underverk, eftersom de alla är människor. Jag tror
nog att de var så Freud menade. Att Människan är fantastisk, men att var och en
människa är ganska så enkel. I jämförelse. Förstår du
- Du är
otrolig, moster Varja!
- Äsch, du förstår inte! Det är Människan som är
otrolig. Inte jag. Vill du ha en kopp kaffe till kanske? Har du pengar så du
klarar dig då? Och hur går det med kärleken?
Jag log och slöt ögonen där jag satt i
fåtöljen hos Varja och tänkte att jag just då var lycklig.
I enlighet med denna upplevelse formades även min uppfattning om
Författaren. Författaren är inte någon särskilt intressant människa. Vad är då
intressanthet, som vi här – genom anekdoten – valt att tillfälligtvis och
medierande koncentrera oss på. Ja, intresse är inter + esse, ( Lat.) att vara
mitt i Varat. Inget mer och inget mindre.
intereʹsse , dels ’vara av vikt’, ’angå’,
’beträffa’, ’medföra nytta eller
skada’, ursprungligen ’vara emellan’, dels en attityd som består.
Om en
människa upplevs som intressant är ju subjektivt.
Nu är alltså författaren en människa som befinner sig mitt i varat, och
alltså PÅ SAMMA SÄTT som andra, men adderar till detta ett arbete som på ett
liknande sätt är djupt intresserat av själva intresset. Häri ligger en
dubbelhet. Eller duplicitet. En reduplikation. En slags komparation av Varat.
===========================
För att vara i stånd att skriva en roman, en roman som är något
ytterligare, behövs som rekvisit en speciell slags empati, samt en förmåga att
rytmiskt och engagerande gestalta denna. Man kan säga att en romanförfattare i
två avseenden behöver en slags förhöjd uppmärksamhet. Hen behöver å ena sidan
uppleva verkligheten förhöjd, hen behöver å andra sidan jämväl formulera sig
förhöjt. Kort sagt, utan en hypersensitivitet á la Rimbaud går det knappast.
Nej. Man måste nästan förgås av spänning för att kunna skriva bra.
”Någonstans i fjärran hördes ett kanonskott.”
( Dostojevskij,
Dubbelgångaren, s.57.)
Men! För att vara i stånd att skriva en roman behövs en speciell slags
energi, och en slags jämnhet, en diskursiv stabilitet och en form av
musikalitet. Man förstår detta som vi redan varit inne på att författare gärna
velat skärpa sina sinnen genom bruket av stimulantia. Hyllkilometer har
skrivits om detta. Än idag spretar små gröna stjälkar av opiumplanta upp i en
liten trädgård i Stratford on Avon.
Jämnheten och sansen är omöjlig att underskatta. Man måste kunna TYGLA sin skräck och alla
sina infall. Annars kommer man knappt längre än en halv sida.
Så
är det fint att se med vilken lugn och jämn piktur de stora författarna skriver
sida upp och sida ner om de mest livshotande överhängande maror som stå på lur
och hotar att med ett raskt grepp om halsen kväva dem.
Strindberg bestämde sig rent av vid ett bestämt tillfälle att skriva
lugnt och läsbart. Kafka har aldrig en darrning i pennan och över pannan när
han beskriver Josef K.s mareritt eller hur forskningsresanden i I
Straffkolonien åser hur officern startar tortyr-maskinen. Dostojevskij drar
godartat ut på Herr Giljadkins lidanden i Dubbelgångaren och så vidare, och så
vidare. Utan ett gott diskursivt förstånd, osviklig logik och en stilla
böljande musikalitet, så är vägen till parnassen således helt stängd.
Men opium är inte vägen.
Men det skadar inte att till exempel lida av en mild form av …… här
tvekar jag…. Ja, jag säger det: paranoia. ? ( Eller tbc, jag tänker på hur R.
L. Stevensson i en essä, Pans pipes lyckas övertyga läsaren om att det
förmodligen inte i hela universum finns nån planet som har en så ful ljuskälla
som vår, den fullständigt gräsliga solen. Sådant är elegant, och inger respekt.
Samtidigt undrar man varifrån reflexionen kommer. Eller man kan tänka sig att
en person under stark svält kan uppleva verkligheten på ett intensivt sätt. Och
vi är många som har tänkt oss Knut Hamsuns Sult skriven under en sådan svält.
Men: hellre paranoia. Vi misstänker att nu samma Stevenssons underbara Dr.
Jekyll och Mr. Hyde helt klart ett verk av en paranoiker. Att Kafka skrev sina
verk under det han led av tbc kan man nu ha teorier kopplade till.
Överhuvudtaget är det lockande att ägna sitt liv åt psykopatologi.)
Mycket av den allra bästa litteraturen härstammar otvivelaktigt ur en
tyglad paranoia. ( Och vi talar här inte om någon sådan paranoia, som är
tillfälligt utlöst av abstinens efter otillåtna stimulantia, eller som
efterskalv av någon alltför gigantisk orgie. Begreppet paranoia kommer av Grek.
Para = över, eller vid sidan av + nous = förnuft, och denoterar inom medicinen,
psykiatrin, ett allvarligt tillstånd av misstänksamhet och av känsla av
förföljdhet. Paranoia kan vara svår och mindre svår. I svåra fall är paranoian
helt förlamande för personligheten, och utmärks av svåra vanföreställningar och
hallucinationer; i mildare varianter är paranoian mer ett drag av
misstänksamhet och övertolkning. Även denna mindre allvarliga variant kan vara
svår nog att leva med. ) Man kan inte nog uttrycka sin tacksamhet till en väl
tyglad mild variant av paranoia. Utan den hade vi haft få, om ens något verk av
Dostojevskij, kanske inget av Strindberg och kanske inte en rad av Kafka. Här
skulle vi alltså gå förlustiga av mängder av stora verk, om vi inte hade en
psykisk åkomma, som dessa auktorer helt visst led mycket av, men som de kunde
tygla och transformera och sen servera på ett nöjsamt sätt åt publiken. Och
resultatet blev inte bara underhållning, eller hur? Det blev tvärtom till det
som vi har ansett som det väsentliga här redan ovan, att någon har smugit in
och stulit och sen återbördat vad de funnit in i läsarögat.
Men
hur kan nu PARANOIAN hjälpa TJUVEN?
Paranoian letar ju efter hot. Man ser sig över axeln, man lyssnar extra
noga. Ofta tänker man att det eller det ordet nog inte var förfluget, och kan
inte det som nyss sades vara dubbeltydigt, och var inte den gest som syntes
välvillig i själva verket ett tecken om att min bortgång är nära förestående?
Eller var det ingen gest? Var det ingenting alls? Så mycket värre! Så typiskt
henne! Att inte göra någonting alls!
Så gör paranoian att känsligheten för gester och åtbörder, för ord och
för symbolik stegras. Jag ser min omvärld, och särskilt de människor – och
ibland djur – som förekommer i den från varje vinkel, och jag kan loda i andras
själar och i min egen för att bekräfta eller dementera misstankar.
Man kan här i förbigående notera att H.C. Andersen inte led av någon
större paranoia, men hade en varaktig genomgående skräck som rörde förhållandet
mellan sin egen sömn och omvärlden; Andersen fruktade att han skulle bli
begravd levande. Så hade alltså Andersen inte, som Dr. Johnson några bojor
liggande under sängen, men hade alltid ett litet kuvert, förslutet, under
huvudkudden. Om man nu slet upp kuvertet, - säg efter det man funnit Andersen
död på ett hotellrum – så kunde man där läsa med stora bokstaver skrivet:
Kontrollera att jag inte är skendöd! Detta är inte paranoia. Andersen litar på
sin omgivning! Vad han fruktar är mer sig själv, - att han skall sova så djupt,
av någon anledning, att den oskuldsfulla omgivningen tar honom för en död. I en
gränslös otur, också. Som om hela tillvaron sammangaddat sig. Fast inte
människorna direkt. Mer ödet då.
Vi vill bara nämna detta.
I
Strindberg och Dostojevskijs fall så var ju saker och ting annorlunda. De såg
fiender och dubbelmeningar i varje hörn. Förmodligen låtsades de 100 gånger att
de var skendöda för att lura ut hur andra hade tänkt ta livet av dem.
Beträffande Edgar Allen Poe kan man säkert tiodubbla. Bulgakov syns ha varit hallucinatorisk på
kommando.
Bland de kvinnliga romanförfattarna från den ”klassiska epoken” känner
jag inte till att de skulle varit påverkade av några mer avgörande psykiska
lidanden, annat än i vissa fall depression och jag förknippar inte depressioner
med någon förhöjning av upplevelseförmågan.
G.
Författarens bästa vän är
drömmen.
”I became insane, with long intervals of horrible sanity.”
( E. A. Poe )
Kafka hjälpte en gång en av sina många vänner, Ernst Weiss, att göra en
bok lite bättre. Weiss, som var jude liksom Kafka, var född år 1882, och var
således ett år äldre än Kafka. Weiss kämpade en ojämn kamp mot förlagen. Hans
manus blev gång på gång refuserade.
Man behöver bara slå upp Weiss´ debutbok, Die Galeere (1913), och se på första sidan. Man finner
där, om man vet om att Kafka varit DÄR, nästan självlysande, ett ord som gör
hela historien levande.
Det är alltid känsligt att hjälpa mäniskor, speciellt med sådant som
artistisk verksamhet, och så blev Weiss och Kafka tydligen ovänner. Kafka som
faktiskt annars inte hade några. Inte en enda. Tills detta hände. Och Weiss
yttrade sig även om Kafka, och menade att denna verkligen var en elak människa.
Weiss var i grunden läkare, och han gav upp sin läkarkarriär, eller i
vart fall sitt yrke, för att bli författare, där han verkligen åstundade att
göra KARRIÄR. Av denna blev stort sett intet. Eller i alla fall genomlevde
Weiss ett liv som medelmåttig kreatör. Weiss dog i Paris för egen hand 1940,
jagad av nazister. Postumt bättrade sig för Weiss, då han kom att efterlämna en
bok, en kioskvältare, ”Ögonvittnet” (1962), om Hitlers ögonläkare, grundad på
verkliga fakta om historien om hur Hitler blev gasskadad i det Stora Kriget och
hotade mista synen, råkade ut för hysterisk blindhet (?) men blev botad av en
judisk läkare. Både Weiss och Kafka var då sedan länge döda, och det var inte
mycket till ära Weiss skrapade ihop. Men film i förnedringsgenren blev det av
den kitschiga romanen.
Det fanns en annan läkare, en österrikisk som gjorde betydligt mer solid
karriär, och besatt en vida större talang än Weiss. Det var Arthur Schnitzler,
som lugnt kombinerade det att vara läkare med det att vara författare.
Schnitzler blev netop Kafkas hatobjekt No. 1. De två träffades aldrig, men
Schnitzlers pjäser formligen drällde det av på teatrarna i det
Austro-Hungariska imperiet och de spelades således även i Prag, liksom i
Berlin, där Kafkas fiancée Felice Bauer såg dem.
Som författare skrev Schnitzler ofta noveller, och något han kallade för
”drömnoveller”, ”Traum-novelle”, och kanske var det just detta om upprörde
Kafka, vars konst i hög grad var beroende av drömmen, av Freud och av en
esoterisk behandling av drömmaterial. Utan tvekan ansåg Kafka att Schnitzlers
användande av dröm och drömmaterial var det mest tarvliga och låga som världen
skådat. ( Mot Dostojevskijs användande av drömmen hade Kafka inga invändningar,
heller inte mot romantikernas.)
Man kan säga att Kafka sällan hade mycket till övers för läkare. Han
misstrodde dem och deras vetenskap. Det var verkligen underligt, eftersom Kafka
annars var begeistrad i teknik. Men det var något med just läkarvetenskapen som
kom honom att dra öronen åt sig.
”Det finns bara en sjukdom.”, sa han vid ett tillfälle. ”Och den är
andlig.” Han menade givetvis inte detta. Men han sa så.
Med psykoanalytiker kunde han dock umgås, men under misstro. Men han
tålde dem. I ett brev till Max Brod förklarar Kafka hur mycket han älskar
Chekhovs böcker, väl medveten om att Checkov var just läkare. Men – förstås –
Chekhovs talang är vida överlägsen Schnitzlers. Det ser alla.
Inte ens för Charlataner och antroposofer hade Kafka någon förståelse.
En viss Berta Fanta hade en litterär salong i Prag, en salong som Kafka gärna
besökte, jämte Planck, Einstein och alla som ”var” något. Herr Fanta,
apotekaren, Bertas man, var troende muslim. Berta F. var fritänkare, och hade
sökt sig till de högre kulturkretsarna i Prag, men hon var också i anden
brinnande, inte bara för litteratur, naturvetenskap o. filosofi, utan även för
teosofi! År 1911 besökte självaste Rudolf Steiner Prag. Denne hade utgivit ett
flertal böcker om sina egna idéer, och bl.a. även om Nietzsche, Kafkas husgud
vid denna tid. Steiner höll en föredragsserie om teosofi just i
"Fantahuset", samt grundade en ”loge”, Bolzano-logen i Prag. Steiners
framträdanden var suggestiva och fantasifulla med lockande bilder i ord, såsom:
”atlantisk och lemurisk världsapokalyps”, ”ahri-manska krafter” m.m., och han gjorde ett stort intryck på
majoriteten av åhörarna, även på sätt och vis på den i detta hus mycket
uppskattade Kafka. Kafka deltog faktiskt här mot sin vana i
diskussionerna. Berta Fantas dotter
Else har i efterhand berättat:
”Jag kommer ihåg hur jag under föredraget såg hur Franz Kafkas ögon
blixtrade och lyste, och hur ett leende lyste upp hans ansikte.”
Men i grunden var Franz Kafka skeptisk till teosofin, liksom till alla
läror och ideologier. Han tog inte till sig en enda av dem: inte nationalism,
liberalism, socialism, inte sionism, under hela sitt liv. Anarkismen lockade
honom ett slag, men han övergav även denna. Vegetarianismen är undantag. Kafka
levde sunt, på grönsaker.
Kafka besökte dock den med hornbågade glasögon försedde Steiner på
dennes hotellrum på Hotel Victoria efter föredraget för konsultation! Och det
är detta som är det viktiga.
Beskrivningen av detta besök upptar gott o. väl två sidor i Kafkas
dagböcker , - eller Papirer - och tillhör något av det mest dräpande och
komiska som FK skrev. I detta parti kan man också läsa in den jättelika skepsis
inför auktoriteter, som Kafka i grunden alltid behöll, - parad med den medvetna
skräckslagenheten inför dem. Också i de fall då de var honom närstående
kvinnor. Att han dock inte bara avfärdar Steiner som ointressant, men söker
kontakt med ”auktoriteten”, det säger något, dock osäkert vad, om FKs
komplicerade förhållande till just denna företeelse. Senare skulle Kafka hävda,
beträffande Steiner, att teosofi bara var ...”ersättning för litteratur”.
En
viss G. Josipovici understryker bl.a. i en artikel hur Kafkas beskrivning av
Steiners föredrag visar på Kafkas extrema känslighet för språk och för
människors beteende. Det är också osannolikt, att han någon gång på allvar
skulle ha reflekterat över, att själv t.ex. gå i psykoanalys, för att bli kvitt
några av sina problem. Kafka tycks
istället ha haft en innerlig tro på skrivandet självt och dess hälsobringande
kraft, och – som sagt - på ett sunt leverne. Han simmade - invid Moldau fanns
flera badanläggningar och simsällskap … -, gymnastiserade var dag för öppet
fönster och levde ett hälsosamt liv. Han rökte inte, drack varken alkohol,
kaffe eller té. FK hade en egen liten roddbåt på Moldau, där han rodde
uppströms och sedan lade sig på botten av båten och lät sig själv, iklädd sin
vanliga kostym, och båten glida nedströms inunder den berömda Karlsbrücke, och
de andra 8 broarna, broar, där man faktiskt vid denna tid tog tull vid passage.
Kafka överlevde ett anfall av spanska sjukan. Kafka var dock nästan osannolikt
mager även innan tbc-sjukdomen - en magerhet som plågade honom. Han var i
mycket pedant. Och han höll sig undan läkare.
Kafkas morbror var läkare. På landet. Denne morbror var en av de
personer Kafka älskade mest. Kafka var mycket förtjust i sina släktingar.
Till Freud hade Kafka ett djupt kärleks-förhållande, även om Kafka och
Freud inte alls kände varandra eller på något sätt var bekanta. Men det är väl
så att även Freud – som ju var en av de förnämligaste författare världen skådat
- hyste en viss skepsis gentemot läkarvetenskapen. ( Freud aktade sig noga med
att ge sig i kast med Kafkas skrifter. Och så var senare också fallet med t.ex.
Lacan. Båda insåg att det var klart minerad mark. Och så fann Marie Bonaparte
(d.1966), en av Freuds mer trogna disciplar, för gott att ägna sin kraft, inte
åt Kafka, en åt ett trebandverk på franska om Edgar Poe - som ju översatts tidigt av Baudelaire -
efter att ha fullbordat verket Det kvinnligt gåtfulla, där hon sörjer över att
den kvinnliga libidon inte är lika stark som mannens. Poe ägnade sig inte åt Kafkas konst. Denna
var – i ett visst, komplicerat, avseende: To blow up psychoanalysis. )
Med den ”psykoanalytiska romanen” så som den kom till genom den
formidable holistiske läkaren George Groddeck i dennes Der Seelensucher (1921)
och brevromanen Das Buch des Es ( 1923 )
kom Kafka aldrig i kontakt. Under denna tid kämpade Kafka mot de sista
stadierna av sin lungsjukdom. Groddeck blev inte heltidsförfattare, men –
kommen från läkarsläkt – fortsatte denna att praktisera. Någon gång deltog
Groddeck på Freuds onsdagsmöten på Berggasse, men kände sig obekväm och lite
som en lantis. Han kom ju från trakten av Berlin. Hade nu Kafka läst dessa två
groddeckska romaner så tror jag han hade tyckt om dem, även om han förmodligen
inte betraktat dem som litteratur, men som upplysningsskrifter. Så bra är
dessa.( Den psykoanalytiska romanen, som Freud jämväl hoppades mycket på, kom
sig aldrig riktigt. Lika illa skulle det sedan gå för den av Sartre
proklamerade ”existentialistiska romanen”.)
Nämnas kan i sammanhanget att söner till läkare i många fall blir
framstående romanförfattare. Denna generalisering får näring av det
obestridliga faktum att ju både Flaubert och Proust hade fäder som var uppburna
läkare. Hemingways far var läkare.
Detta må tyckas vara en avvikelse från ämnet, detta med författare och
läkare. Kanske, kanske inte. Det är ju så, som förresten Poe skrev i en av sina
berömdaste historier, att få är kunna se sanningen kan man inte blicka rakt mot
där den synes vara; det är som när man skall betrakta en stjärna, man får lägga
ögat lite på sned och försiktigt snegla, annars blir allt bara suddigt.
Kaj Bernh. Genell
Göteborg 2022