MUSÉUM

                                                      MUSÉUM.

                                                        Caput I.

        Muséet är synnerligen stort. En avlång byggnad i fyra plan, centralt belägen med en loggia på framsidan. Jag är en av detta muséums flitigaste besökare. En återkommande gäst att trampa dess blanka marmorgolv. Ofta ringer jag en sådan där vän, som det är bra att ha vid museibesök, en uppmärksam, lättsam och tystlåten vän. Denne bor inte långt ifrån där jag bor. I en liten lägenhet. Han är infödd i landet. Till "saken" hör, att jag själv har målat en av alla de tavlor som finns på muséet. Fast den visas inte just nu. Den är magasinerad. Egentligen är det ingen målning, men ett linoleumtryck. Vidare kan jag berätta, att jag känner något lite en av de unga damerna som sitter i kassan. Sen kan nu nämnas det viktigaste: nämligen det, att idag är det återöppning av muséet, som varit stängt i ett år p.g.a. inre motsättningar.

          Om jag går ner på stan, så är det alltså fest. Man har avspärrningar runt muséet och där står rader av poliser och på tvärgatorna har man t.o.m. inkallat militär, som har forslat dit bandvagnar och iklädda kamoflagefärgade uniformer. Försedda med kulsprutepistoler har soldaterna, dussintals, tagit ställning i gathörnen. Terrorister har hotat med angrepp om  muséet återöppnas.

         Min egen tavla, den magasinerade, är obetydlig. Den föreställer en giraff. Nu är emellertid trycket så svagt, att den orangea färgen knappt räcker för att framställa giraffen. Man ser dock tydligt den långa halsen samt konturen av en palm intill. Bilden är c:a tio centimeter i kvadrat.

        Som sagt, så är denna lilla tavla magasinerad. Men icke desto mindre har tavlan bidragit till min position i staden. ”Jaha, det är han, konstnären. Han, den där.” säger folk när de ser mig på väg att besöka till exempel ett muséum i denna.

  ------

     Jag är nu nere på stan, och jag filmar uppståndelsen. Alla människor står med sina telefoner och filmar uppståndelsen. Några gör ett språng hit eller dit. Nån ropar något. CNN är på plats, ty händelsen har verkligen skapat internationell uppmärksamhet.

    Min vän är försenad, men kommer ändå och ansluter  så till mig. Det är ett väldigt glam och hallå runt ikring oss och vi hinner knappt säga hej till varann förrän vi åter är skilda från varann.

     Jag söker mig i trängseln upp mot muséets trapp. Det är en gråkall novemberdag. Till slut når jag entrén och knuffar mig fram till en plats i kön inne i entréhallen framför kassan, där jag får en skymt av flickan i kassan, henne jag känner. Något lite.

      Larmet i hallen är öronbedövande. Aldrig nånsin hade jag trott att kultur kunde skapa ett så stort intresse hos dem jag bittert brukar benämna pöbeln. Men jodå: Man trängs för att komma in och för att beskåda de tavlor man annars aldrig brytt sig om det bittersta.

      Då här jag mitt namn ropas. Det är min vän, Locatelli, som ropar.

     ”Gaston! Gaston!!!!!!”

     ”Här! Här!!!”, ropar jag, medan jag undrar om det måhända finns nån terrorist här inne i ankomsthallen. Ve mig om det smäller av en bomb här. I så fall rasar nog taket ner, tänker jag och stirrar upp mot ett tak där keruber är målade på glashexagoner.

          -----------------------------------------------

Filip Nyström om Erik Beckman

Läste just en uppsats av Filip Nyström om den Materialistiska Orgeln i Erik Beckmans av mig högt älskade roman Inlandsbanan, - om det musikaliska i Inlandsbanan. Jag kunde inte riktigt förstå vad problembeskrivningen skulle vara. Allt är mer eller mindre musik. Så är det med det. Något vidare kan man inte skriva om det.

Jimmie Åkesson som ... medium

Ja, nu har Jimmie Åkesson beslutat sig för att bygga sin politik på vad han övernaturligt tror att andra människor ljuger om. Det är ju ett känt fenomen att paranoida personer, - människor som t.ex. tror att invandringen i längden kommer att skada landet - gärna bygger sin världsbild på förmodanden. Nu måste det en stark tro på människors lögnaktighet i Åkessons fall, och detta ställer ju hans framtid i ny dager. Hur skulle en Åkesson i beslutande position nu te sig om denne hela tiden misstänker att hans omgivning ljuger. Kommer Åkesson att förskansa sig i en bunker försedd med en bunt kristallkulor kanske? Och om han nu så starkt litar på sin inre röst: varför gick det då inte bättre med all nätpoker? Eller är det kanske omvänt i själva verket så att det var i nätpokern som Åkesson, som ständig förlorare, lärde sig den oädla konsten att misstro sin nästa ? Hur som helst så kan jag inte annat - än en gång - än beklaga Åkesson. Stackars fan! Snart kommer han dra land å rike runt i en vagn och smälla upp ett tält på marknader och spå folk i hand. 

Un homme

Att förakta David Lagercrantz.

Det är givetvis så att man bör förakta många s.k. konstnärer och s.k. författare idag efter som de flesta brister i grundläggande avseenden. Legitimt är givetvis att skriva för pengar, men inte hur som helst. Man tänker här givetvis på D. Lagercrantz som inte har fantasi nog att skapa något eget. Den borne snyltaren, det är inte fel att säga. Millinie-idén är alltså inte Lagercrantz´. Jag beklagar Lagercrantz. När Samuel Johnson på sin tid menade att den som skriver för annat än pengar, så menade han givetvis ändå att man skulle skriva något eget. Vilket Johnson gjorde.
Lagercrantz dramatiserar Zlatan och Turing och andras liv. Snor Stieg Larssons idéer. Aldrig något eget. Han har ingen genuin skaparkraft, och syns ofta lätt skamfull. Det borde han vara.

Drawing

Face