Foto

Enkelhetens triumf - Axel Fahlcrantz

ur min KOMMANDE ROMAN "Pistolen". En smakbit....

                                   KAPITEL ETT.

       I vilket vi möter Robert, vår hjälte, som visar sig vara en 

nervös ung man, ångestfyllt funderande över om det,  som han just

 åstadkommit, om vilket vi inte just nu får veta mycket, alls 

vart värt priset.

          Det var en vårförmiddag i april. Robert tog fram pistolen, en Colt, modell 1903 Pocket Hammerless, och låtsades sikta mot något bredvid soffan.  Ansiktet var spänt och svetten rann i pannan. Kläderna var skrynkliga och skjortan oknäppt. Så stod han, siktade och siktade, medan regnet utanför ömsom tilltog i styrka, ömsom avtog och smattrade mot treglasfönstren. På spisen i köket kokade kaffevattnet brusande, och den gamla pendylen på väggen, i den med avseende på stil helt disparat möblerade lilla lägenheten, slog elva slag.  Från trapphuset hördes också ljud. Från småbarn som åkte utmed ledstängerna. Det skångrade och sjöng i huskroppen i en obestämd, lätt skiftande, tonart. Den unge mannen, Robert, kikade försiktigt ut genom persiennen upp mot den grå skyn, fortfarande med pistolen i handen. Vecken vid hans näsrot ömsom djupnade och slätades ut. Han log glädjelöst, närmast liksom grimaserade och kliade sig sen irriterat på halsen. Regnet reducerades efter en stund. Detta år var det en mycket tvekande vår – efter en kall vinter.

        Så lade han ifrån sig pistolen på soffbordet, bredvid ett halvfullt glas Red Port, och steg, smällande med lågskorna i parketten, in i det minimala köket, för att göra i ordning snabbkaffet, när plötsligt ett svagt ljud från ytterdörren nådde hans öra, genom alla de övriga ljuden, och fick honom att stanna upp, blick still. 

 

        Efter att ha stängt av plattan på 

induktionshällen och skjutit kastrullen till en sval

 del av spisens svartglänsande yta, återvände han 

till soffbordet, tittade på den olycksaliga pistolen

,

 och suckade. Efter att ha släckt ner i rummet, gick

 han tyst fram mot ytterdörren, från vilken nu inget

 alls hördes längre. Men då, på hallmattan, kunde i 

halvmörkret något pappersliknande i A5-format 

skönjas. När ögonen vant sig lite vid mörkret – det 

var alltid så där på våren för Robert, att ögonen 

blev både svaga och superkänsliga - såg han att det

 var en broschyr från Jehovas vittnen. Han svor

till, gudlöst kan man tänka. ”Det var ju själva 

fan!” mumlade han med sin djupa röst. Han var

 mager, men hade ändå en djup röst. Sen plockade

 han upp broschyren och tände i hallen.

       Allting var nu åter exakt som vanligt. Förmiddagslugnt. Medan han släntrade in i vardagsrummet igen, andades ut och tände ljuset där också, genom att lätt smälla till den fyrkantiga vita knappen på väggen. Lite slött betraktade han sedan broschyren, vars omslag pryddes av en anemisk akvarell föreställande ett ungt par, som leende höll varandra i händerna mot en bakgrund av en idyllisk småstad, framhävd av blånande berg och religiöst kritvita bulliga moln. Molnen var accentuerade med tjocka konturer, och då flög det genom hans huvud oklara tankar som manade honom till försiktighet, samt tankar som handlade om att han egentligen inte visste vad han skulle ta sig till.

         Han tog ett släpande steg; hans kropp syntes lite framåtböjd när han rörde sig, och han haltade lite, båda egenheter hos honom och satte sig i den låga soffan, lyfte portvinsglaset och glömde nu plötsligt bort att han skulle ha, eller ville ha, kaffe. Tankarna på hur miserabelt hans liv blivit snurrade i hans huvud, och alltihop var Livias och … den där pistolens fel! Och givetvis alldeles hans eget. Alltså: Livias, pistolens och hans.

        Att han haltade något hade förresten att göra med, att han en gång hade haft en hjärntumör. Men det var länge sen. Nu tänkte han inte på sådant. Han var kroppsligt frisk sedan länge. Att han förr känt sig udda, det var något passé. Stort sett.

        Annars var Robert en ung intelligent man, runt tjugofem. Han hade ett smalt ansikte med mycket regelbundna drag, men inte så regelbundna att det såg löjligt ut. Ögonen, som var stora och satt ganska tätt, hade vanligen ett mörkt, intensivt uttryck, och han talade ibland med en något egendomlig betoning, vilket var så distraherande för omgivningen, att han bara därför ofta kunde komma undan med påståenden om saker och ting, som ibland var något logiskt förvirrade, eller saknade empirisk grund. Rena fantasier alltså. Den konstiga betoningen, som var som ett talfel, gjorde alltså att man ofrivilligt alltid lyssnade på allt vad han sa. Ofta helt i onödan, alltså. Ty han var inte särskilt bildad eller intelligent. Det han sa var nästan aldrig särskilt intressant. Och som tur var, så var han inte alls patologiskt pratsam, men yttrade sig mer sporadiskt. Han var emellertid lätt att tycka om, så som det är med vissa människor. Men han drog sig ofta undan umgänge, i kraft av att han upplevde något problem som han tyckte att han måste lösa ensam, först. Innan han blev social. Som han tänkte bli i framtiden. Vanligtvis rörde sig dessa hans problem helt om missuppfattningar, eller rena vanföreställningar. Inbillningar om allt från smått till stort. Så tillhörde Robert den stora skara människor som binder ris åt egen rygg, till ingen nytta eller glädje för någon alls.

        Han lät sig själv långsamt trilla bakåt mot soffans tygrygg och lutade huvudet mot den runda fettfläcken på väggen bakom, krökte i och med detta halsen, så att han lätt kunde snegla upp inunder ramen på den gamla oljemålning, som, i tung så kallad ”guldram”, hängde över soffan sedan åratal tillbaka. Tavlan var ett arv från farbror Kurt och tant Inga. Men ursprungligen hade tavlan inhandlats av hans egen farfar, Sven. Det där var en krånglig historia, som Robert aldrig numera grunnade över. Han gillade dock den digra antikviteten.

        Tavlan var stor, den var tung, och den förevisade, mycket professionellt, ett skeppsbrott med ett fyrmastat barkskepp i järn, utsatt för dåligt väder, ja storm, vid Dovers bankar och stränder. De stora barkskeppen från slutet av 1800-talet hade brukat vara av järn. Barken stod nu hårt på grund och visade, snett vänd mot åskådaren, med bogsprötet vridet nästan rakt mot denne, upp en slagsida på c:a 45 grader, samt en totalt söndersliten rigg. Endast tåtar - stag rev och fall och sådant - och segeltrasor hängde från rårna i skarp relief mot en blygrå himmel, vilken någonstans lite obestämt hade inslag av grönt. Här och där över himlen flög ett litet svart moln, nästan pittoreskt. Hans farfar, som hade varit sjökapten, och hade varit runt hela jorden till sjöss, flera varv dessutom, hade alltid gillat tavlan, och ofta småleende påpekat att ”skutan satt helt rätt”, där den satt i sandstråket vid stark ebb nedanför Dovers världsberömda höga kritklippor. Med detta hade hans farfar givetvis menat, att barken hade en av konstnären riktigt återgiven position, med tanke på vad den råkat ut för. Tavlan hade inget namn, och inte skeppet heller. Konstnärens signatur, som var anbragt med beige oljefärg, var oläslig och hade inte heller kunnat spåras, såvitt Robert visste, av någon i de familjer som ägt den. Men tavlan var mycket skickligt målad, av en yrkesman helt säkert. Tyvärr hade den vissa skador, och den hade på sina ställen restaurerats fult, av en amatör eller kanske till och med ett barn, så att hela sjok med nyare färg, i fel nyans och utan lyster, utan spår av täckande linolja, vanprydde tavlan, som leverfläckar på ett vackert ansikte. När Robert för några år sen vid inflyttningen hade hängt upp tavlan hade han drivit in ett halvdussin sjutumsspik långt in i putsmellanväggen och sen dragit mängder av papperssnören genom mässingshålen på tavlans baksida, knutit käringknopar och råbandsknopar i massor över varann, och så anbragt tavlan prydligt på väggen, på lagom höjd. Han hade då givetvis sett till att överdelen på tavlan hamnade i linje med överdelarna på andra tavlor i rummet, så att allt skulle kännas tryggt och lugnt i den lilla enrummaren. Robert var allmänbildad och kände till saker. Hur det skulle vara. De övriga tavlorna hos Robert var främst oljor även de, många föreställande fiskelägen i Bohuslän, andra var planscher med ödsliga skräcklandskap. Dessa var alla enkla tavlor, som stod bjärt ut i sin tarvlighet mot den större tavlan, som hade en kontinental, eller snarare klassisk engelsk romantisk air över sig. Det var som om den var målad av en av ”de stora målarmästarna”, som hans mor, Thea, skulle sagt. Hon hade brukat tala endast ironiskt, när hon alls talat, den olyckliga människan. Det var således, tänkte han - reflekterande över tavlans tyngd och sjutumsspikarna - osannolikt att den skulle rasa ner, särskilt just precis nu och knäcka hans näsben, tänkte han. Så skedde, givetvis, heller inte. Livet är, som redan antikens Aristoteles framhöll, en skola i sannolikhet, och sannolikheten för att en tavla skall trilla ner samtidigt som man fruktar att den skall göra det, är liten.

       Istället för att tänka på sannolikheter fick Robert på ett livligt sätt plötsligt för sig, att han just hade missat en detalj i något som nyss skett. Man kan ibland få en sådan känsla, ju. Som från ingenstans. Olusten över detta bortglömda eller förbisedda kom den ganska höga pannan under det mörka, smålockiga håret att återigen skrynklas ihop, och några av hårtestarna som hängde över den visste inte var de skulle ta vägen, men trevade osäkert ut i rymden och skymde hans blick, som nu for från uppåt tavelkanten ut över det grönaktiga taket som om den letade efter något osynligt, som alltså alls inte befann sig i taket, men mer inne i ögonens glaskroppar. Ja, hela den unge mannens uttryck präglades av denna egendomliga, det egna sinnets väntan på att komma ikapp sig självt, för att sen för honom presentera det objekt, som ouppmärksamheten eller vanan hade fått detta sinne att för en kort stund dölja för hans medvetande, av en för honom helt okänd anledning. Vad var det i denna situation som inte stämde?

       Likt av egen kraft, som i hypnos, lyfte sig nu vänsterarmen och snart stirrade den unge Robert på foldern han nyss fått, medan en tanke, klar som heligt vatten, steg upp och formades i hans huvud. Den löd:

       ”Jehovas vittnen ringer alltid på. Dom vill alltid prata. Övertyga! Om sin tokiga sak. Dom lägger inte bara en folder i brevlådan för att sen tyst slinka iväg!”

         Snabbt som ögat var han nu ute i hallen igen, försedd med pistolen, som alltid var säkrad, Gud nåde annars! - men helt visst troligen laddad - och han lade örat mot dörrspegelns ljusa teakyta och lyssnade. Inte ett ljud! Möjligen ett ljud från tvättstugan. Troligen att en maskin torktumlade i källaren fyra trappor ner. Maskinen lät i några sekunder, stannade, startade sen åter åt andra hållet med ett liknande, men inte exakt samma, surrande, tjostande och gurglande ljud, och så pågick det, cykliskt. Det lät faktiskt så i trappuppgången halva dan.

       Dörren var ganska tjock. Han betalde ju extra på hyran sedan något år för att ha denna, en nyare, mer ljudisolerande, dörr. Klockan var 11.14, det såg han på sitt armbandsur, som han lite omodernt, ännu bar. Smartphonen, en Galaxy S5, låg i köket, på bänken invid den öppnade runda bruna snabbkaffeburken. En blå, rak, modern kaffekopp utan dekor och utan innehåll stod nydiskad och sken i förmiddagsljuset bredvid burken.

       Robert tänkte, att det nu ändå inte kunde vara någon omedelbar fara att öppna dörren och titta efter. Om någon hade velat hoppa på honom hade de ju knappast annonserat sin närvaro med ett kristet blad. Om man ville överfalla någon, så var det givetvis bäst att bara överrumpla. Alltså tog han ett fast grepp om dörrhandtaget, öppnade dörren, som gick utåt, som ytterdörrar brukar, med ett ryck, och spanade snabbt omkring i trapphuset. Detta var upplyst hela dygnet. Han hade själv ringt och klagat hos bostadsbolaget och sett till, att det skulle vara upplyst. Han hade nästan varit hotfull och sagt, att om han nu skulle betala extra sjuttio kronor i månaden bara för en ny dörr, så skulle dom ta mig fan stå för kostnaden att lysa upp trapphuset, så att man inte rätt vad det var ramlade och bröt benen av sig i den och blev en börda för sig själv, sjukvården och samhället i övrigt.

        Han hade väl haft en dålig dag. Olyckligt kär som han var. Mycket beroende på hans talfel, alltså det stötvisa i hans tal, hade han blivit åhörd. Ljuset i trappan var numera alltid tänt.

       Trapphuset var alltså för närvarande tomt. Från källaren hördes det nu mycket tydligare ljudet av hur tumlaren en sista gång vände tvätt, för att sedan med ett kort ”schreeek” komma till ro. Trapphus hade generellt en mycket kraftfull och speciellt akustik. I det trista 40-talshusets sju våningar rådde det nu absolut tystnad. De, som skulle gå till jobbet denna vårförmiddag, hade gjort just det. De andra var uppenbarligen tysta som myror. De kanske sov, eller så studerade de. Vad visste han om sina grannar? Inget nästan. De såg alltid ut som de hade bråttom, och de såg annars inte ut på något särskilt sätt, de flesta, och inte som om de hade några särskilda intressen alls. Men det hade dom förstås. Vissa av de som bodde i huset hade kanske också åkt ner till stan denna dag, tänkte Robert, för att handla i de få butiker som ännu fanns, ängsligt väntande i Centrum på att utkonkurreras av internethandeln. Nå, konjunkturen i samhället var i alla fall god.

        Han gick in i hallen igen och stängde ytterdörren, förflyttade sig sedan till det inre i sitt trista gemak, där han med en lätt darrning placerade den tunga colten som han haft i handen, på soffbordet.

        Robert var ju alls ingen revolverman. Hans umgänge med pistolen var helt tillfälligt. Han gick fram till datorn, en svart laptop, som stod på ett bord försett med stålben vid väggen mot köket, klickade där, medan han stod framåtböjd över datorn, fram Spotify, och satte på On the radio, med Donna Summer, en urgammal discolåt som han alltid hade gillat. Robert hade sin egen smak. Han var opåverkbar i sin musiksmak av vad andra sa. De stora svarta högtalarna som satt vid långväggens yttersta översta vinklar dånade ut melodin och sången, och basen dunkade. Kanske skulle det hjälpa i denna problematiska situation? Skulle han byta till Toni Braxton? Här fanns inte rum för Rihanna.

       Han satte sig i soffan med sin blå kaffemugg. Hans ansikte var dock nu ännu spändare. Kanske hade han aldrig i hela sitt liv upplevt en värre situation än denna. Han anade då inte, förstås, att allt skulle bli mycket värre. Han visste inte riktigt vad det var han hade gjort, och han visste absolut inte vad han skulle göra med pistolen. Kanske slänga den i hamnkanalen? Varför inte? Göta Älv var väl en ypperlig plats för pistoler?

Träd.

Bild rolig att se på.

Fem minuter, som aldrig kommer tillbaka...

Baksidestext till min debutroman Pistolen

Nu har jag författat en baksidestext. "Denna bok handlar, i sin osannolikhet, om en pistol och om de människor som kommer i kontakt med pistolen, och dessa människor är av helt olika slag. Det är dels folk i Göteborg idag, 2018, unga människor som mest av allt söker kärlek. Men det är också människor som är knutna till storfinansen i den stora huvudstaden, och till händelser som skedde för länge sedan, 1944, under Andra Världskriget, bland annat på ett styckegodsfartyg som i dunkla ärenden under kriget gick med Röda Korsflagg mellan Sverige och Storbritannien. Vi kommer genom historien framför allt i kontakt med några unga vuxna i Göteborg, vanliga människor, men också med olika individer som kommit snett i tillvaron, en som undviker psyket, en som kommer från Vietnam, en som är skrivande lektor på universitetet och äldre man från Kinna som jobbar som privatdetektiv. Vi kommer nära olika miljöer i Göteborg. Men alltihop är samtidigt en helt orimlig historia. Berättelsen om pistolen är en slags "rövarroman", eller är helt osannolik, och mitt i den osannolika romanens värld rör sig de mest verklighetsnära och sårbara personer. Och allihop rör de sig kring Robert, bokens huvudperson, som är en blyg kille, anställd vid en möbelflyttfirma och kring funkishuset där han bor."

Glöm inte bort att rößta