KUNSKAP

 Kunskap är att lära sig och att komma ihåg i vilka sammanhang olika saker framstår som självklara.

Buy "Fell´s Point" by Bill Clactoe!

can be found on Amazon!

 

Förord till ( den kommande) romanen "DET BEIGA HUSET".....

 

FÖRORD.

 

Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Mata ( eller Martha ) Freud, trodde att hennes man inte alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna – då han inte alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som därför fick helt cacheras - sysslade med någon slags pornografi.

Nu kan det ju förvisso vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. ( Helt visst är till exempel psykoanalys för somliga pornografi, för andra inte.) Ty vad som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte för den andre. Nå. Pornografi - vad det nu är för slags ersättning för eller förspel till det verkliga - brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga, det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant.

Nå,, men är inte litteratur pornografi? frågar sig någon.

Kan vara, kan vara. Man kan säga att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur. Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, öppen.

Ofta kan man - apropos pornografi -  i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.”

Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ.

Så handlar romanskrivandet ofta om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela ) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet, nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som inte, likt swb UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången.

 Så kan författeri vara pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett präludium är verklighet, på sitt sätt.

Även det som inte finns, det finns som just det, som inte fginns. Det finns till på det sättet.

Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

 Berättandet lever i mycket på att bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad.

Den författare som inte förstår att varje mening måste vara som en boomerang, den har inte i skrivandet att göra.

Skrivandet är liksom läsandet - som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt: "DÄR!"

Allt författande är skrattretande nog om att finna och att mista, och så finna igen.

Kanske är litteratur i den högre formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNOGRAFI.

Vår visdom etsas fram i all sin skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om c varflr Sorgfröken är så orolig över att Men hemligheten om Människan, hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är, vad som är pornografi och vad som är verkligt.Nej, allting i livet är mycket för krångligt för att man skall kunna veta det.

Från den gode läsarens sida fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av författarens ljuvliga ben.

Jojo, säger ni. "Det förstår sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger ni då, Sorgfröken," VARFÖRRRR, skall vi ÄNDÅ HAAAA all denna pornografi eller högre naturlig Jo, förstår ni. Så HÄR kan det vara:

"i har att förhålla oss till två magnifaka Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm, som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter, har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar. Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Ironi är det levande sättet att handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den littertur, vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på färden tillsammans med alla Fantasmens förljeslagarare, följder och belackare.

Så kunde till exempel ingenting vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett listigt drag det där att man, när man sysslatr med myter, kan kontra gentemot den som är skeptisk till myten och säga, raljernade:”Är det bättre med fakta då?”, medan den g frågande i det samma är fullständigt viss om att n¨ågra fkata ladrig nånsdin går att uppbringa.

Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.

En anna motsats till myt, som någon gång kan framställas, är humorn.

Alla llöjliga myter, moderna eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av råa skämt.

Detta är myten beredd på. Ty humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av, som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar tvärtom allt ljus mot humoristerna själva.

Så är alltså inte bara myten en stockkonservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkmkonservativa, efterom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all blodspillan, inte finns fakta.

Sen är också humorn konservativ. Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt taget att bli halshuggen frivilligt.

Men ANNORLUNDA är det med ironin. Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien toleretrar inget översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda, och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk pretentiositet.

Endast två sätt finns att hantera sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat i:

MYT eller5 IRONI.

Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr varann  som pesten.

Så skall vi nu se, när vi tar oss an denna RÖVARHISTORIA, om en ung dams öden, och om hennes eftermäle, hur myt och ironi kan behandla en sådan fantasm som detta liv, detta lilla liv, som började sin flämtande tillvaro en natt 1649 i ett litet j hus på den Skånska Landsbygden.

 "Tror ni på det själv att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, Sorgfröken. Och på det måste jag hosta jakande.

På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste.

 

---------------

 

 

 

"Fell´s Point" - a Novel .....

Kafka, over and over again

 Kafka started writing literary prose in his teens. 

He soon discovered his odd ability and tendency 

to put himself in a half dormant state, some sort of trance,

 when writing. Without this ability, it seems 

 unlikely that he could have written something 

 close to what he did. Now, writing in this state 

 of trance seems to have a connection to some state

  of ecstasy. Kafka: „My terrible calm takes 

  my fantasy away.“ He thus seems to have used 

  an almost pathological state in creation. If

   this state or condition was a hypnagogic or

    a hallucinate one, we do not know. 

    What can be inferred from his biography

     is that creative periods coincide with

      periods of insomnia as well as severe

       headaches. Headaches did not torture him 

       when he refrained from projects that

        appeared difficult to him, like, for

         instance, the completion of a novel.

          Kafka was well aware of this, and 

          it must have been a peculiarity to

           him, and a horror noticing that the

            headaches had a connection to the

             large artistic projects, that the

              body strongly revolted against

               his creations and his literary 

               method! What again was this 

               nightly “trance”? ( Felice Bauer, his fiancé: "Das ist 

               nur Bilder, das ist nur Bilder, Franz!" )

               Was it a  state of “double consciousness”?

                 He was here, so to say, present

                  in two worlds at the same time,

                   both awake and asleep, partly 

                   enjoying imagination, partly

                    aware and writing, using several

                     senses, in a kind of “stream of

                      unconsciousness”? It seems he loved

                       to be in this state of mind.

       ”The main enemy of Don Quixote was not  

                          his fantasy, but Sancho Panza.” (FK)   

     --------------------------

It was almost like he was using himself as a  ”medium.” Furthermore, FK's stories are about writing itself, and these tales do not just use writing as a pretext, but writing is displayed, in brilliant disguise, in a discourse of desire, sometimes quite like an erotic act. Kafka thus displays images for this, as in A Country Doctor, where Kafka uses the image of riding for writing – riding on his pen  -, and maybe is naming the tales “horses.” 

  ----------------------------------------

HIEBEL.

  

One of the keys to understanding Kafka's writings can

 be found in the relationship between Kafka and psychoanalysis.

  Hiebel elaborates on this subject in his book <i>Franz 

  Kafka, Form und Bedeutung. </i> He has a lot to say about the

   presence of elements with traditional psychoanalytic 

   color in several of Kafka´s works. Hiebel asserts

    that one has to discern those narrations by Kafka,

     that has a structure very much like that of the

      dream, in having inherent a kind of mechanic of

       the hieroglyphic kind like that of the dream, 

       for example, A Country Doctor has, from works

        like The Trial, where there can be found an 

        abundance of conventional dream elements, which 

        almost seem to emerge from examples from the

         Dream Theory of Freud.  It is a good distinction

          to do, and necessary for further understanding 

          of Kafka´s literary style. That FK did not 

          align to psychoanalytical thinking,  but 

          that he sooner, as a kind of protest, shaped

           his competitive theory and/or style, is also

            part of Hiebel´s view here. It seems reasonable.

             However, Kafka´s theory was not explicit 

             as a theory, but is explicit only in the

              form of the art it aimed to create. In Kafka,

               it is not about dreams but about ”simulations

                of dreams,” Hiebel asserts. This

                 idea seems rather undialectical,

                  though. Hiebel is clarifying his 

                  view:

               

  ”/…../ and these again are not meant as dreams,

   but as realities, which are structured like

    dreams.”/……………../ ”It is apparent that Kafka 

     knows of the model of psychoanalysis and to a

      certain extent is accepting this, but sees

       it as pure ”modelings”, pictures, images 

       of mind, myths, tales, and he disrupts 

       from it every value of explanation as 

       well as therapeutic value. From his

        explicit utterances one can understand

         that Kafka is comfortable in a 

         psychological theory of his own, 

         rejecting contemporary psychoanalysis. 

          This competing of theories is, however,

           restricted to his own literary works, 

           in which his own psychology emerges.

            This comes about, like we have underlined 

            several times, in a conscious manner,

             which carries the consequence, that

              psychoanalysis cannot be used as a

               ”method” on the works of Kafka and

                on Kafka as a person.” 

                 -------------------                                                  

It is a remarkable conclusion to draw, that 

Kafka himself couldn´t be viewed through 

psychoanalysis because he was creating a 

competing theory!  Hiebel claims that the

 analyses made by Kaiser and Mecke concerning

  psychopathological problems in cases of 

  presumed schizoid personality, infantilism,

   fear of sexuality, fear of homosexuality, etc.,

    with Kafka himself, perceived through his 

    stories, are absurd to undertake. Hibel´s 

    view is that, to understand Kafka´s works,

     the understanding of the psychoanalytical 

     mythology provides an essential layer within

      a broad symbolic and mythical interpretation.

       This seems evident.

       

       =======================

Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis ( Genell )

A HARD DAYS NIGHT - The Genell-Trio