Med ett leende likt Clark Gables
ROMAN
Kaj
Bernh. Genell
Kapitel I
Det
var en molnig eftermiddag i slutet av september, i New York, då västvinden ljumt
och vänligt svepte in över Hudson-floden och Manhattan och över alla de slitsamma
och äregiriga människor som bor i New York, inklusive Simon Spiegel, en fyrtioårig,
lätt skallig, mindre lyckad författare av underhållningsromaner. Denne hade
till sin enorma glädje och förvåning nu blivit extra kulturskribent med halvårskontrakt
för en av stadens morgontidningar, New Morning Post.
Vädret
var alltså ungefär som det brukar i metropolen. Föregående dag hade det
ösregnat, och här och där fanns en vattensamling eller en stor fuktig fläck i
asfalten, som ett minne av det.
Simon
var själv helt dränkt i ekonomiska bekymmer, och slogs av blyghet, när han
tänkte på hur fullständigt misslyckad hans författarbana var. Han funderade nu –
eftersom han nyss misslyckats med ett semi-autobiografiskt romanförsök, (
autofiktion, som dom kallar det ) och ändå var enveten - på att skriva en bok
om forntida pirater, kolonialism och slav-handel, med tonvikt på europeiska kapare
och kolonisatörer, men visste inte riktigt hur stort han skulle lägga upp det
hela. En detta ämne närliggande bok hade han redan klar, om Drottning Kristinas
av Sverige liv och död, en monark som ju även hon hade haft ett antal
piratfartyg underställda sig. Piratverksamhet var rätt så ofta, i forntiden, en
statsangelägenhet.
Simon
kunde svenska, efter att ha bott i Sverige i fem år, på 90-talet. Han hade där
passat på – medan han var ung och pigg - att doktorera i Uppsala på den kände
renässansmannen, läkaren och antropologen Dr. Lemnius[1],
en avhandling som gick praktiskt taget alla förbi.
Simon
tillhörde det slaget människor som enligt ett lösligt schema företar långa
promenader - t.ex. i Central Park - ungefär varannan dag, för att sedan helt
och hållet koncentrera sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den
ena dagen inverka på det mest gynnsamma sätt på den andra. Detta sker ju sällan
om alla dagar tillbringas på samma sätt.
Simon
led även av minst ett sällsynt handikapp. Ofta hände det att han flera dagar i
sträck levde som i en dimma, mentalt sett, och inte riktigt kunde delta i
verkligheten. Han hade själv inte minsta kontroll över när dessa perioder kom
eller avslutades, men var i det avseendet som ett rö för vinden.
I de bättre perioderna, när dimman inte var
där, kunde man emellertid inte alls märka på honom någon som helst
verklighetsfrånvändhet, klumpighet, överdriven dumhet eller något som skilde
honom från folk i gemen.
Under
de dåliga perioderna, så märkte folk kring honom att han rörde sig som i en
dröm, och många, som var observanta, undvek då hans sällskap. Andra, som inter
hade tid eller lust att notera hur folk var, blev bara överraskade över att det
kom någon i deras väg, som tycktes helt frånvarande och hjälplös.
Detta
Simons dimtillstånd hade med ä åren inte alls förbättrats, men utgjorde tvärtom
nuförtiden en så stor del av dennes liv som nära nog totalt en fjärdedel av den
tid under vilken han existerade.
Simon
hade just denna dag – som var en dag av något begränsat medvetande - begett sig
från Lenox Avenue, där han bodde i en trerums-lägenhet, på fjärde våningen, med
högt i tak och höga fönster – som vilken klassisk lägenhet som helst på
Manhattan med byggår 1900 - och stuckatur i taket, en liten klenod till boplats
- en del i en Co-Op – fastighet – ärvd av sin moster, på en lång hälsorunda,
iförd nya promenadskor, som var lite högre i lästen och stödde ankeln lite,
vilket ju var extra nödvändigt, då han just tillfrisknat från ett brott på
vänster ankel.
Simon
beundrade arkitekturen i staden. Han tröttnade aldrig på dess buttra karaktär. Även
om han, såsom varande ingrodd skeptiker, inte hade mycket till övers för
arkitekter, så var ju New York ändå, enligt honom, en bebyggelseetetisk
lyckträff. Husen i New York var som gjorda en vänlig, händig snickarfarbror. Sky-skraporna
liknade stora radioapparatschassin, konverterade till jätteformat och morbitt
uppdragna på höjden mer av en okänd gud än av snillrika New England arkitekter.
Promenaden
ledde denna dag först genom det närbelägna rutiga gatunätet på gamla Manhattan,
där folk strömmade i båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens
färger, och med en outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig
kunde misstänkas att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat
en liten svart hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han tagit
en lång sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut klassisk chokladglass
vid ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten scen fanns ett grönmålat
upright parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit, plisserad klänning och
jättelik uppbuffat hår och dubbla fuskpärlhalsband som vilade lätt mot hennes
svettiga barm, på de av regn och fukt gistna tangenterna spelade A
Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat till den enligt Simon
verkligt talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på pianolocket
hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat gränsgatan
till Central Park mot Harlem, stadens forna horgata, 111th Street, som ju
numera blivit alltmer neutraliserad av den nya tiden, där livet för stadens
befolkning blivit allt mindre reellt, och nu mer försiggick mer andligt i
hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och mobiltelefoner.
New
York var ett nytt mer ljusgrönt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin
hade passerat, och medan man under pandemin ansträngt sig för att hålla tyst om
alla hemskheter under denna farsots lopp, så hade man ännu inte beslutat sig
för nya samtalsämnen. Därför tycktes folk lite mer undvikande än vad som var
vanligt. Andligen trevade man sig fram – bildlikt talat - i denna världens mest
betydelsefulla metropol.
Sedan
hade han dock ändrat sig, och beslutat sig för att inte alls gå hem, men att ta
en stor sväng västerut.
Det
hade tagit i att blåsa lite, och en fiskmås dalade på ett djärvt sätt ner mot
ett tappat wienerbröd i ränn-stenen.
Efter
en dryg timme hade han – trots sin ömma ankel - nått Bronx.
Förbluffad
stannade han då plötsligt till, när han upptäckte att man på ett ställe där man
förut sålt latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var
borta. Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter
bred - över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver
ANTIKVARIAT
ORMVRÅKEN
Eftersom
böcker nu var ett av Simons allra största intressen, så gick han snabbt närmare
skyltfönstret och noterade med van blick numerären, originaliteten och skicket
på sortimentet. Fanns där överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop
romaner om damer som blev mördade i Florida på en strand? Eller gamla Dickens-romaner,
eller Harlequinsnusk?
Ganska
tillfreds noterade han att där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol
Joyce Oates.
Så
beslöt han sig lika snabbt – i ett anfall av sällsynt aktivitet - för att
närmare utröna vad det var för människor som kommit på den briljanta idén att
öppna ännu ett antikvariat i det redan så antikvariattäta New York.
Väl
inne på linoleumgolvet i butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon
bakom disken:
”Aah,
Mr. Spiegel! Wellcome! Vi har fått in massor av litteratur om renässansen!”
Han
hade blivit igenkänd!
Rösten
tillhörde en medelålders skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade
glasögon, bakom vilka fanns snabbt blinkande, nyfikna ögon.
Det
var dock faktiskt numera inte ovanligt att man visste vem han var, då han till
och med blivit intervjuad i CNN om en biografi, skriven av en engelsman, som
just kommit ut om Leonardo ca Vinci. Man kunde nästan säga att Simon tillhörde
etablissemanget, även om han själv inte riktigt ville att det skulle vara så,
men föredrog Underdogens position. Men han behövde ju pengarna, bland annat för
att betala hyran för sin vackra lilla lägenhet.
Simon
hade egentligen alltid varit fattig. Om man hela livet går och grunnar på hur
den STORA ROMANEN skall se ut, så blir man inte rik. Och fattigdom är mer en
känsla la som biter sig fast i en, än ett faktiskt ekonomiskt förhållande. Den
som en gång varit fattig agerar i något betydande avseende som en fattiglapp i
resten av sitt liv, även om han eller hon gör av med pengar så det visslar.
---
Antikvariatet,
där Simon blivit så generöst mottagen, bestod av fyra rum. Det var högt i tak
där också, men riktiga bokhyllor var ännu inte på plats. I två av rummen fanns
provisoriska bokhyllor längs alla väggar, men i de andra stod enbart travar av
papplådor, fulla med böcker, som alla osade av långvarig förvaring i någon gammal
övergiven lada i Connecticut.
Inget
är härligare än gamla böcker! Tänkte Simon barnsligt.
Mannen
bakom disken, där det tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, med
kassalådan utdragen till sitt maximum, ville inte ge sig:
”Det
är väl förresten inte så att ni vill vara med i vår kulturklubb?”
Spiegel
lade ner en bok han funnit om Kinas antika historia framför sig på disken och
svarade:
”Ojdå,
har ni en förening också, en klubb?”
”Ja,
vi har litteraturaftnar på andra våningen.”
Här
pekade mannen över det med böcker i olika format och färger helt belamrade
rummet mot en liten oerhört brant vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg
ledde upp till ett hål i taket, varifrån ett originellt ljus strömmade och även
lite musik. Det var klassisk musik, som Simon gissade var Vivaldi.
”Ah,
fantastiskt”, sa han. ”Det var rappt agerat! För en månad sen var det kläder
här, damkläder…”, pladdrade han på, fortfarande som ett barn, medan han – som
dragen av en osynlig kraft förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den
gamla kassaapparaten - även den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.
”Ja,
välkommen i morgon kväll till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars
mönster nu började klarna för Simon, där han stod mitt framför mannen, som
lutande sig över disken, just rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu
försökte se om den var märkt med något pris på insidan av bakre pärmen.
Kavajens
mönster bestod nämligen av bokstäver. En text löpte originellt nog över hela
kavajen, i långa täta rader.
”Vad
står det?”, undrade Simon nyfiket, och pekade på ärmen på mannens kavaj.
”Det
är Dantes Inferno! På italienska.”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4
dollar.”
”Haha”,
skrattade Simon artigt och mycket torrt. ( På Toskanska, tänkte han, men sa
inget.) Sen dristade han sig, medan han vände blicken mot trappan, en fråga:
”Kan
man inte få ta sig en titt upp till klubben?”
”Helst
inte. Mnemosyne städar just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”
Simon
gick ändå, frimodig, och van att raljera som han var, några steg mot trappan,
där han nu syntes vara förbluffad över hur oerhört brant den var, vilket han
inte sätt förut, medan han tänkte att även han själv gillade Vivaldi.
”Kors
då, va smal den är, trappan!”
”Ja”,
sa ägaren.
”Jag
har just tillfrisknat från ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer
upp för den trappan.”
Simon
var visserligen bara i fyrtioårsåldern, och för övrigt frisk, men den branta
vindeltrappan skrämde honom.
Han
ville inte skada sig ännu en gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att
han blivit påkörd av en äldre cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i
trottoarkanten, så att själva ankeln slagits i två delar, och den övre delen
förskjutits 0,2 mm utöver den lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och
han hade med foten i paket fått tillbringa två månader i hemmet, då han passat
på att fullborda tre romaner, vilket i och för sig var en god sak, men som hade
påverkat hans humör och kondition till det värre.
Nu
ville han inte klättra i vindeltrappor.
”Finns
det ingen annan väg upp till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om
att det måste finnas en sådan.
”Jodå”,
sade den blinkande antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten
bredvid här, och så tar man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbado
Travels”.
”jaha”,
sa Simon, som nu inte fann det passande att fråga mer, när han mötte på
detaljer, vars innehåll han inte begrep.
”Vi
har inte hunnit ersätta skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:
”Men
idag är det alltså städdag, och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna
alltså. På klubben.”
Simon
insåg nu att han fick ge med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att
trycka sitt bankkort mot en liten digital apparat.
Simon
hade ont om pengar som vanligt. Även om han nu hade anställning som
julturskribent, så räckte inte pengarna.
”När
är det öppet på klubben då, och vad heter klubben och vad är dess syfte?”,
undrade han slutligen, eftersom han visste att det skulle reta honom senare om
han inte fått veta svaret på dessa frågor.
Idet
samma öppnades dörren mot gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna,
iklädd en svart dräkt och en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker
på huvudet, kom in i affären, med ett ljudligt rop:
”Ohoh,
så pinsamt!”, ropade hon.
-------------------------------
Långa
blonda, curlande lockar dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon
var stora och blå. Hon flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a
130 cm hög avbalkning av masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att
stödja de böcker man satte upp i skylten.
”Du
kan inte tänka dej, en man kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig
på lunch! Jag hatar sånt!”
Antikvaristen
rusade fram mot henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:
”Lisette!
Så jobbigt! Så jädra jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande,
medan han strök henne över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja
tillfället för att göra något närmande.
Simon
fick för sig att flickan, som verkligen var lång och stor, och såg lika stark
ut som en häst, hade inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Simon
uppfattade med ens det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade
sig i samtalet att vara redo att möta en psykopat.
Högt
sa han:
”Folk
har ingen hyfs!”
Flickan
lossade försiktigt antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot Simon,
och under det hon fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:
”Hyfs?!
Det var ju en attack! En attack mot min heder!”
Simon
stirrade på henne.
Han
beklagade nu för sig själv återigen att han varit så mycket hemma med sin
brutna fotled, ty han kände sig plötsligt ovan vid möten med människor,
särskilt känslofyllda sådana. Men han beslöt sig ändå att hålla sin linje och
att avvisa det hela som en bagatell. Det var inte nån betjänt med att man höll
på att dutta och pyssla med denna händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i
all sin tarvlighet.
”Vad
tror ni Tolstoys Anna Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för
samma sak?”, undrade nu Simon glatt.
Lisette,
som flickan ju hette, som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Simon
och sa sen:
”Det
vet väl inte jag.”
Vändande
sig till antikvaristen frågade hon nu, istället:
”Var
är toaletten nu igen?”
”Den
är trasig. Tyvärr.”, svarade antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt
försökte sammanföra Lisette med Simon.
”Detta
är Simon Spiegel. Detta Är Lisette Helmgard.”
Lisette
sträckte fram handen och Simon tog den. Hennes grepp var överraskande löst.
”Mitt
eget namn”, sa antikvaristen till Simon, ”…är Rupert.”
Simon
bockade överdrivet.
”Rupert
Hodgkins”, fyllde han i och drog med den lediga handen över den skalliga
hjässan.
”Finns
det ingen toalett på övervåningen som fungerar då?”, undrade Lisette.
Det
fanns det, och strax försvann Lisette, något stönande upp för den branta
vindeltrappan. Simon följde henne med ögonen, och förstärktes i intrycket att
hon besatt stora kroppskrafter.
”Det
var det”, pustade Rupert, som om han just genomgått en smärre pärs.
Simon
tänkte, att vissa människor är jobbiga som pandemier, eller som livshotande
sjukdomar.
”Har
du haft antikvariat nån annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och
tänkte att om han hade haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln.
Kanske sockan satt för hårt också.
”Inte
egentligen. Jag har ett nätantikvariat också.”
”jaha”,
sa Simon och såg sig om efter en stol.
Rupert
försvann bakom disken och kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker
skapelse av lackad björk med normal sitthöjd.
”Vad
trevligt här e!”, sa Simon och satte sig.
Han
sneglade på klockan. Hon var 03.00pm.
Nu
slamrade det på övervåningen, och sen kom Lisette åter nedklivande.
Även
om hon är falsk, tänkte Simon, så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om
man får välja mellan falsk och pretentiös – även om pretentiositet är en sorts
falskhet – så valde jag hellre falskheten, tänkte Simon.
När
Lisette åter var hos dem, nu mer lättad, sa hon:
”Ja,
ursäkta mig. Jag var visst lite odräglig.”
Simon
log från sin taburett. Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et
chevalereskt sätt. Han tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Simon.
”Ingen
fara”, sa Simon, utan att tillägga något alls.
I
den pinsamma tystnad som uppkom genom denna Simons osynliga tillrättavisning
beslöt sig nu Lisette för att hämnas:
”Det
var en äcklig karl.”
Hon
menade mannen som sökt bjuda henne på lunch utan att de var bekanta.
Simon
log. På något sätt tyckte han om denna storväxta kvinna, med baskern och de
stora ögonen. Hon var så stor och klumpig att han tänkte att detta hade fått
henne att i många avseenden hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid
detta och accepterat det. Men hon hade troligen valt att spela en del spel för
att kunna stå ut med att inte tillhöra
något egentligt sammanhang.
”Han
var inte bara äcklig. Han förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon
nästan gråta.
Rupert
grep nu in och sa:
”Simon
här jobbar på **** Post. Han recenserar.”
Mitt
i ett par tårar såg nu Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen
med handflatan.
”Han
skriver romaner också. Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om
alltihop gällde honom själv.
”Åh”,
sa Lisette.
”Så
nu har jag bjudit honom med i klubben”, sa Rupert.
”Då
kommer ni i morgon kväll?”, undrade Lisette.
”Jag
tror det”, menade Simon som sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla
samlade.
Efter
det tog Simon sin nya bok och promenerade hem, något haltande av sin
ankelskada. Rupert och Lisette vinkade efter honom från dörren.
Så
trevligt med nya vänner, tänkte han.
Fast
lite underliga och forcerade verkade dom, tänkte han.
KAPITEL
II
Väl
hemma igen tänkte Simon, medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de
enda ätbara, enligt Simon - att allting var bättre än det liv han levde för
några år sedan, med Iris.
Potatis
ja. Han hade ju det så dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i
Co-Op-fastigheten, - mest bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen,
en tusenlapp i månaden, så hade inte mycket att leva på. Simon var nämligen
skuldsattsedan ett tiotal år tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe
i Maine, en sommarstuga, en skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade
sig vara praktiskt taget obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta
uppgick fortfarande till flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en
bestseller, eller nåt nära nog i den klassen, så skulle han förbli fattig
resten av sitt liv.
Potatis
levde han ofta på, eftersom det var billigt. Med ett snett leende tänkte han på
Muhammed Atta, en av de som planerat och
genomfört detaljerna i 11 september-attacken mot World Trade Center, hur denne,
medan han ännu levde i Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.
Men,
det är klart, hade Simon tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så
borde det vara bra potatis. Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där
dom hade just King Edward.
Han
började tänka på detta, att allt i alla fall var bättre än på Iris´ tid, eftersom
han funderade över Lisette, som han visserligen inte alls var attraherad av,
men som ändå förde med sig en slags frisk förtvivlan in i hans synfält.
Iris
alltså. Iris, som sedan länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så
hemskt det hade varit alltihop!
Han
hade träffat Iris på en privat vernissage i en våning på Manhattan, där en
bekant ( Sudden Lindholm ) till Simon, - en svuren fleece- och polystyrenmotståndare
- hade samlat ihop – köpt och lånat – en mängd teckningar av den svenske
konstnären Simon Fredrik Hill, som varit verksam kring sekelskiftet 1900 i
Sverige efter en del studier i Frankrike.
Hill
hade visserligen tidigt blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka
nuförtiden räknas bland konsthistoriens verkliga klenoder.
Det
sägs att han blev inlåst i sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av
fantastiska scener, med tusch, på baksidan av de anteckningar som hans far,
professorn i matematik vid Lunds Universitet, gjort i sina matematiska
forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra våningen, ropat till sig
barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla ner till dem.
Fantastiskt,
bara det!
Alltnog,
under visningen av dessa teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat
sig, så hade Simons armbåge stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten
olivhudad kvinna med becksvarta ögon, överarm.
Även
hon var bland tjoget inbjudna gäster.
De
hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande
var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
De
hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande
var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
Hon
var kortväxt, och hade alltså olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) ,
svart, något krulligt hår, och detta hår satt på ett lustigt sätt vid
tinningarna på det mycket lilla huvudet.
Ögonen
var svarta, men med osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade
slagit henne i huvudet med något hårt.
Simon
tyckte att sättet som håret vid hjässan ramade in den lilla pannan, var något
så utsökt att han tänkte att han skulle vilja se den pannan framför sig resten
av sitt liv.
Iris
var inte särskilt pratsam av sig, med verkade begåvad och arbetade inom
socialförvaltningen med stödlägenheter åt missbrukare.
En
egendomlighet med henne var att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid
halvt vände borthuvudet åt ena eller andra hållet. Det var också så att hon
ofta på håll, med ena halvan av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta
sneglade på folk med en mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes
fråga: ”Är du inte riktigt klok?”
Oavsett
vem som inlett samtalet, av oss två, så tittade hon alltid rakt in i ögonen på
mig hela tiden. Men hennes ansikte var givetvis då, som alltid, halvt bortvänt,
eller tillvänt – vilket man nu föredrar.
Analytisk
var hon inte, vilket man kunde trott, med hennes mycket höga IQ, men hon
bemötte snarare tillvaron intuitivt.
Hon
mer låtsades diskutera än verkligen diskutera.
Ofta
sa hon: ”Nej det anser jag inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN
inte.”, och det tyckte Simon var oerhört sexigt.
Samtidigt
som detta nonsens pågick, så var Simon säker på att Iris gjorde sina analyser.
Dessa
behöll hon dock för sig själv.
När
han då – mitt i ett gräl om ingenting - drog henne till sig för att kyssa hennes
mycket lilla panna, blev Iris alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde
motstånd eller spelade med. Men Simon Spiegel hade hela tiden känslan av att
hon var medveten om och njöt av varje sekund. Det gjorde att Simon blev än mer
upphetsad. Han kunde inte få nog av hennes lilla rebelliska, aggressiva
varelse.
Han
bjöd – efter att de umgåtts på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev
ett par, flyttade ihop och bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon
arbetade och Simon skrev en engelsk version av sin avhandling om Lemnius.
Då
Iris var så tystlåten, så fick de inte stort umgänge, och absolut inte på
Socialförvaltningen där hon arbetade, och Simon förlorade till och med en del
av det umgänge han förut haft. När tre år hade gått så tyckte inte Simon att
det hela fungerade, hur söt och lojal än Iris var.
Därför
sa han en kväll, när Iris som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga
jättelika pussel, som hon var en mästare på att lägga, att han ville göra slut
och att han tänkte flytta, och att hon kunde få lägenheten. Om den var för
stor, så kunde hon ju byta, sa han.
Iris
stirrade på honom. Hennes små pupiller blev nu ännu mindre, nästan till
ingenting, och hon sa, medan hon knyckte på nacken och de små armarna
beskäftigt sysslade med pusselbitarna, att hon inte tillät det:
”Inte.”,
sa hon, ”Jag tillåter det INTE.”
”Va?”,
sa Simon, och famlade efter luft med tungan.
”Om
du försöker lämna mig, så dödar jag dig!”
Hon
hade länge brukat anklaga honom för att inte älska henne.
Han
hade då svarat att han aldrig sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid
svarat, att det var just precis det hon sa.
Iris
hade under åren skaffat sig ett hundratals pussel av kolossalformat, pussel,
som hon förvarade i stor sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som
stod bredvid tv:n, på ett ceremoniellt anklagande sätt.
Nu
bytte hon omständligt pussel, genom att rafsa ihop det natursceneripussel hon
hade framför sig på golvet, precis innan det var helt lagt, och la det tillbaka
i kartongen, som hon sedan placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan
låda, hällde ut dess bitar på golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta –
som föreställde en lemur i en hängmatta i tropikerna - hade hon lagt ett otal
gånger, men var alltid spänd på att lägga det på nytt.
Simon
hade absolut noll förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren
märkt att den höll henne lugn och nöjd.
Därför
avbröt han henne inte, och när han – vid en hastig snegling – märkte att en
liten bit som ännu inte var inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe,
och där forma en vassrugg, så reste han sig från soffan och böjde sig ner för
att plocka upp den lilla träbiten.
”Du
lämnar mig INTE!”
När
Simon den kvällen gick ut med hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel,
av den svartvita sorten, - med namnet ”Basso” - så var han så upprörd att
käkarna skakade.
Skulle
Iris verkligen döda honom? Det lät så.
Han
försökte ett tag tänka på något annat, på sin bok om den gamle belgaren,
författaren till boken om 1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor
med siarförmågor.
Snart
var han tillbaka till tankarna på Iris.
Väl
hemma igen med hunden, sa han:
”Hur
skulle det vara om jag hotade dig då?”
”Försök!”,
sa hon.
”Du
kan inte mena allvar.”, sa Simon, med tilltagande uppgivenhet.
Sen
lämnade de ämnet för dagen och gick på kvällen och lade sig, trötta och
givetvis sura på varandra.
Framtiden
såg mörk ut. Inte nog med dödshotet, nu tycktes Simons ekonomi också bara bli
allt sämre.
I
sitt enständiga arbete med mytkritik hade han helt tappat skrivförmågan. Det
ligger i sakens natur att böcker som SKAPAR myter är mycket mer färgrika och
underhållande än de böcker som försöker AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och
skrivavseende – blivit något av en tråkmåns. Och det finns ju, för författare,
egentligen bara en dödssynd, ju. Att vara tråkig.
Men
efter några veckor, då Simon hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk
klinik, ångrade sig Iris och sa:
”Okey
då. Du får väl gå då! Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”
”Allt
skall tagas ifrån eder.”, hade hon sedan sagt, bibliskt.
Alltid
när fruntimmer blir bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och
ting deras pappa sagt, eller så.
Simon
hade raskt packat, och med bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett litet
omodernt hotell, ( Hotell Sagan ) varifrån han sedan skulle ser om han kunde få
tag i en lägenhet.
Det
var då mostern hade dött, och en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt co-op-lägenheten
på Lenox Avenue.
KAPITEL
III
Nästa
dag på eftermiddagen gick Simon återigen till de åtta kvarteren till antikvariatet.
De
hade visserligen bjudit inom till kvällen, till klockan åtta, men han var både
orolig och misstänksam, så han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i
antikvariatets fönster, som om han just haft vägarna förbi.
Det
hade han inte. Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll,
i New Haven.
I
antikvariatsfönstret hängde en skylt, där det stod:
”STÄNGT FÖR STÄDNING”
”Konstigt”,
tänkte Simon, som ju aldrig upplevt att antikvariat var något annat än
ostädade.
Samtidigt,
medan han betraktade de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla
klassiker av Shakespeare och Molière, att han nuförtiden mådde så dåligt att
det växlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland kände han sig befriad av att
historien med Iris Hoffman var slut, medan han andra dagar kände sig bottenlöst
ensam och missnöjd. Ofta funderade han på om han inte i alla fall skulle åka
upp till Maine, där den där stugan han hade ruinerat sig på, stod, och
fortfarande var i hans ägo.
Den
var visserligen praktiskt taget obeboelig, på grund av alla sina brister –
vilka vore en allt för lång historia att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta
i den lilla gäststugan, som hörde till huset, och där han faktiskt hade vistats
en hel sommar, medan han ännu trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att
bo i.
Där
fanns ju en härlig natur, en sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar bodde
inte långt bort, och livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde sitta
utanför livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela dagarna.
I
New York handlade allting om pengar, och att hålla sig flytande och att vara
ajour, och inte göra sina bekanta missnöjda med en.
Men
han ville inte bo i en gäststuga resten av sitt liv.
Hur
man än vände och vred på saker och ting, så landade det alltid i en enda
insikt: man behövde PENGAR.
Nu
kände han en hand på sin axel.
Han
ryckte till. Det passerade så mycket folk bakom honom att han inte observerat
mannen, som ändå faktiskt syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.
När
han vände sig om var det en okänd man i trettioårsåldern, av medellängd, klädd
i beige, svagt randad, kostym, kanariegul väst och blå slips. Han bar en ljusgrå
regncape i handen, och såg ut som en affärsman, men med lite artistisk touche.
Håret var ljust, ögonen blå och han hade en liten, ljus mustasch, välklippt
över den konstant leende munnen. Kanske kom han från Skandinavien? Var han
finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New York.
Egendomligt
nog tänkte alltid Simon på sig själv som främling i staden. Varför visste han
inte.
”Simon Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.
Simon
blev chockad över att folk visste vem han var, men så var det: om man syntes i
CNN, så visste plötsligt alla vem man var, och man blev ett slags offentlig
egendom, i klass med parkbänkarna och elbelysningen.
”Det
är ju stängt idag.”, sa han vänligt.
”Du
skulle också kolla på böcker?”, frågade Simon, för att också var a vänlig. Det
är ju det man lever på i New York.
”Nej,
jag är en av ägarna till antikvariatet…”
”Aha.
Åh. Jag trodde att Rupert…”
”Jo,
Rupert är också ägare. Vi är fem stycken.”
”Ojdå,
ja … alt är ju dyrt…”, mumlade Simon, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl
komplicerat.
”Får
jag presentera mig? Mitt namn är Rostock. Maximilian Rostock.”
” Nice to meet you!”
”Får
jag bjuda på en kopp kaffe istället?”, undrade den blonde mannen, just medan
ett par regndroppar blötte båda deras oskyddade huvuden.
”Det
ligger ett kafé om hörnet.”, sa han och pekade österut.
Simon
samtyckte, och snart satt de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet
hak med tjugo sittplatser eller så.
Maximilian
hade beställt och betalat, och kaffet smakade prima.
”Vad
gör ni mer än deläger antikvariat?”, undrade Simon, och ansträngde sig för att
le större än han kände för.
Hans
oro för allt hade dragit ner mungiporna till knäna. Och trots sitt på många
sätt bevisade skarpsinne, och sin omfattande beläsenhet, så kände sig Simon
ofta mindervärdig och som om han på nåder fick delta i det sociala livet, så
som det levdes av medelklassen på Manhattan. Han fick kämpa för att försöka
vara med, och givetvis kämpa ännu mer för att på något sätt uppskatta att vara
det. Helst ville han vara nån annanstans. Han visste bara inte var.
Maximilian
betraktade honom med sin oblandade vänlighet, och som om han läst Simons tankar
sa han:
”Det är allt en jävla stad detta!”
Simon
böjde lättad på huvudet för att kunna le större. Han hade två trasiga tänder,
som syntes för väl, när han l log.
”Haha!”,
skrattade han, och kände sig bekväm nog att inte kommentera Maximilians öppning
med mer än just ett skratt.
”Du
visade ett visst intresse för vår kulturklubb?”, sa Maximilian, nu aningen mer
strikt.
”Ja,
det … givetvis.”
”Vi
sysslar mest med konst. Med tavlor, måleri.”
”Jaha.
Jag undrade just. Kan du berätta mer?”
”Klubben
heter Trismegistos.”
Simon
studsade.
”Men
är inte det ett galleri?” Han drog sig till minnes att han faktiskt besökt ett
galleri i Bronx, med just det namnet.
”Jovisst.
Det är vårt galleri.”
”Jaha.
Så klubben är mer en förening som sköter ett galleri?”
”Jo,
det kan man säga. Fast vi har väldigt trevligt också. Men givetvis, det handlar
ju mycket om att göra en god affär.”
”Jovisst.”
Maximilian
fyllde på mer kaffe i sin kopp ur en liten vit porslinskanna med små blå
blommor på.
Ӏr
det nåt möte ikväll?”, undrade Simon, som tänkte att han hade missförstått
något.
Maximilian
sköt kaffekannan mot Simon till med en artig gest, och sa:
”Jess.
Vi skall bland annat diskutera nästa utställning. Om du vill vara med i klubben
så får du naturligtvis vara med i att planera utställningar i galleriet också.
Det är ju det vi gör. Och alla som är med och deltar i arbetet får förstås sin
del av vinsten.”
”Vinsten?”
”Jaja,
vi säljer ju tavlor.”
Simon
tänkte att det ju verkade utmärkt att kunna tjäna en slant. Och han kunde ju
vara nyttig för ett galleri, som journalist, även om han ju inte var den som
hade mest kontakter i New York precis.
”Ojdå.
Intressant. Vad är det för tavlor då?”
”Vi
har en konsthandlare, Robert, med i klubben, som har ett helt parti med gammal
europeisk konst, från expressionismen. Mest tysk konst. Han har flera Kirchner.
Modersohn-Becker och Kirchner.”
Ӂh,
det var en vacker period!”, sa Simon, och lyste upp. Han beundrade verkligen
Kirchner, som hade starka färger. Men samtidigt blev han bekymrad, eftersom
Kirchners konst ju betingade väldiga priser, och att det tycktes konstigt att
ett amatörgalleri kunde ÄGA sådana konstskatter.
”Men
Kirchner är ju berömd??”
”Ett
oväntat kap, som sagt.”
”Jag
har rest mycket i Europa. Min familj kommer från Finland, eller ursprungligen
från S:t Petersburg. Men jag har bott i Berlin. Konsten som Robert har fått tag
i är verkligen förnäm. Vi har inte just Kirchner öppet i galleriet, men säljer
dem privat. Vi har galleriet mer för att ragga upp lämpliga kunder.”
Simon
stirrade på Maximilian.
Det
hela verkade mer än skumt.
Vad
skulle han göra? Resa sig upp och tacka för kaffet, och säga att han hade
mycket att göra?
Simon
satt kvar och stirrade framför sig.
”Tavlorna
är bra.”, sa Maximilian. ”Dom ser verkligen ut som Kirchner. Vi behöver en
journalist, som vet vad som rör sig i journalistvärlden. Du anar inte hur
viktigt det är för ett litet galleri att ha kulturvärlden bakom sig!!!”
Simon
tvekade.
”Men
jag är ingen sån kulturjournalist. Jag skriver bara en bokrecension då och då.
Jag vet ingenting om…”
”Om
du vill vara med, så kan du tjäna en hacka!”, avbröt Maximilian.
”Ni
säljer alltså förfalskade Kirchner?”, frågade Simon rakt upp och ner.
”Välgjorda.”,
svarade Maximilian spotskt.
Han
tillade:
”Det
är otroligt svårt att slå sig fram i dagens kulturvärld. Endast dom som är i
det allra högsta skiktet – och där är varken du eller jag – får några kontrakt
över huvudtaget. Det vet du själv. Ditt kontrakt va rju inte så lukrativt a så
att man blir hysterisk inte…”
Simon
nickade. Man hade gjort research på honom. Man visste att han behövde pengar.
Och nu erbjöds han ett jobb. Frågan var väl bara vad han väntades utföra för
något. Skulle han vara nån slags kontaktman, eller penningtvättare eller nåt?
”Det
verkar riskabelt. Visst skulle jag behöva pengarna, och att förfalska en
oljemålning är ju inte direkt det värsta brott man kan utföra.”, menade Simon.
”Exakt.
Nej. Konstvärlden är ju humbug. Kirchner är visserligen bra, men konstvärlden i
sig är ju humbug.”
”Men
vad skulle jag göra för att få vara med?”, undrade Simon.
”Du
skall bara stå och se hederlig ut. Ingen människa har sett så hederlig ut som
du på CNN. Du ser verkligen ut som en man kan anförtro sitt favoritdjur till.”
Simon
nickade.
”Ingen
kommer att upptäcka att tavlorna är förfalskade. Inte om de marknadsförs i de
bästa kretsar. Det är kretsarna som ger legitimitet.”
”Men
jag rör mig inte i de bästa kretsar…”
”Du
sällskapade en gång med Violet Hutcherson?”
”Violet,
jo?”
”Vi
vill att du återupptar bekantskapen med henne. Det är Reginald Hutcherssons
pengar vi vill åt.”
Simon
studsade. Allt detta var absurt.
Han
kom mycket väl ihåg Reginald Hutcherson, en stor, skarp, intelligent karl, som Simon
hade varit rädd för som 25-åring, när han och Violet dejtade. Hutcherson hade
varit ingenjör och byggt broar i Canada. Dom hade hur mycket pengar som helst.
Han
var även konstsamlare.
”Men
Violet är ju gift och har barn och allt?”
”Hon
är skild.”
”Jaha.”
Simon
började svettas.
Detta
var inte bra. Han borde nu tacka Maximilian för kaffet och resa sig och gå hem.
”Detta
är absurt.”, sa Simon. ”Jag förstår inte varför jag sitter här och pratar över
huvud taget. Jag är väl ingen gangster?!”
Han
knäppte kavajen och skulle just till att resa sig, då Maximilian sa:
”Iris
är också med på det hela.”
”Iris
är också med på det hela. På sätt och vis.”, upprepade Simon tonlöst.
Vad
var detta? Drömde han?
Varför gick han inte bara hem.
Hur
kunde Iris vara inblandad? Detta översteg hans författarhjärna mångdubbelt i
gåtfullhet.
”Vadå?
Iris?”
”Ja,
hon vill också tjäna en slant.”
”Men
vi har gjort slut.”
”Ja,
h hon är i alla fall med i Trismegistos.”
”Hur
många är med?”
”I
det riktiga bedrägeriet bara två. Det är jag och Ziggy. Det är han som målar
tavlorna. Och så jag. Dom andra tror bara att allt är ett kulturellt skämt. En
happening..”
”Det
är ju väldigt bra att veta hur många man är, om man är en sammanslutning som
skall begå brott…”, försökte Simon.
”Kanske
det.”
Simon
var mållös.
”Hur
som helst så samlas vi alla ikväll klockan 8, på Barbado Travel, ovanför
Antikvariat Ormvråken.”
”Jo,
så e det”, sa Simon dystert. ”Pengar måste man ju ha. Trevligt att träffa nya
människor också. Men det är alltså bara ni två som vet att det skall utföras
ett bedrägeri?”, undrade han, ägaren till en mögelskadad stuga i Maine, som nu
plötsligt fick ont i sin ankel, som han trodde hade läkt fullständigt. Det
kanske skulle bli en sån där skada, som gjorde sig påmind när själen krisade.
Kanske ankeln skulle bli hans nya varningsklocka. Förr hade han alltid fått ont
i magen.
”Det
är inget tvång.”, sa Maximilian i lätt on, sköt ifrån sig den urdruckna
kaffekoppen och var på väg till cafédörren innan Simon hade kunnat samla
tankarna. Men han vände sig om och sneglade på Simon, inte dystert som Iris
brukat, men mer spefullt:
”Du
får fixa dom där framtänderna förstås. Annars lär du inte göra nåt intryck på
vare sig Ziggy, Violet eller Reginald!”
Simon
kom att tänka på Lisette, men sa ingenting.
Simon
gick de åtta kvarteren hem utan att märka var han var, vad han såg eller om han
blev sedd, eller av vem.
Efter
han stängt ytterdörren hemma om sig i lägenheten på Lenox Avenue, på våning 3
av 14, så beslöt han sig att gå till kylskåpet och ta fram whiskyflaskan.
Livet
var ändå slut, tänkte han.
Detta
skulle aldrig gå!! Inte en chans i helvete! Dom hade kartlagt honom i minsta
detalj. Han var som en liten marionett.
Men
vad hindrade honom att helt enkelt gå till polisen och berätta att han kommit
på några konstsvindlare?
Han
funderade.
Han
hade ju inga alls bevis. Om han backade ut, och gick till polisen, så skulle
dom naturligtvis bara sluta att ha möten på Barbado Travel, och inte ha nån
utställning just då med Kirchner.
Dessutom
kunde det gå illa för Iris.
Men
på vilket sätt hon var insyltad visste han inte. Om hon alls var det.
För
att gå till polisen med det hela, så måste han alltså spela med ett tag, till
allt blev mera konkret.
Å
andra sidan, tänkte Simon, att om han gick till polisen när han väl gått med i ligan
– eller vad det var – så kunde han bli straffad av dem på ett sätt som han
knappast kunde bli innan han gått med.
Om
han gick med, och tjallade då, så kunde dom mycket väl sätta ett skott i nacken
på honom.
Om
han skulle gå till Polisen så fick det bli nu.
Han
stod vid den öppna kylskåpsdörren med ena handen om den stora whiskyflaskan,
där det fanns en tredjedel nästan persikefärgad lättflytande nektar.
Hans
hand slöt sig hårdare. Vad skulle han göra? Han kunde inte dricka nu! Han måste
hålla huvudet klart. Nu var det allvar. Detta var en chans, men det var också
en risk.
Vad
ville han?
Ingen
hade han att be om råd. Vem skulle det varit?
Utan
att ta med sig flaskan gick han in till stora rummet och satte på tv: n. Det
var ju ingenting han ville se, men ljudet skulle lugna.
När
han passerade fönstret såg han brandtrappan utanför. Den gjorde honom alltid
trygg. Alla gatlyktor gjorde så att trappan var väl synlig, även om det nu var
mörk kväll ute. Det var som en halvt religiös upplevelse att få en glimt av
brandtrappan därute. Det fanns alltid hopp, tycktes den säga. Även om branden
kommer, så är jag här!
En
fiskmås hade suttit på den häromdan och tittat in mot honom i flera minuter.
Som
en ängel.
Bakåtlutad
i soffan gjorde han nu flera kalkyler, utan att nå något avgörande.
En
film på tv, på en kanal som han inte begrep hur han fick in visade
guldframställning i Congo på 1920-talet.
Tv-kanalen
tycktes hete Amalthea, och Simon tänkte att den kanske tillhörde
bostadsföreningens abonnemang. Han hade ju uppfattat att det fanns ett sådant,
och att det sköttes av ordföranden, en gammal Navy Seal med blå, små, intensiva
ögon, och stor kroppshydda, en man som han ibland brukade möta då denne varit
och handlat, och kom fullastad med påsar och små lådor, där det fanns vita och
röda bönor, palsternackor, kål, läk och indiska kryddor. En man som lagade sin
egen mat kunde man lita på!
Han
hette Calton Dewey.
Alltså
var kanalen vald av Dewey, tänkte Simon, som blev mer och mer förbryllad över filmen.
Han
glömde nu totalt bort sin eventuella framtid som konstbedragare, och
uppslukades av den lilla dokumentärens innehåll.
Man
visade en bit av Congo, och hur man färdades på låglandet där, på dammiga vägar
fram till bergen. Där grävde man djupa schakt och lastade sedan upp mineraler i
truckar, vilka tog med malm till en liten fabrik.
Efter
att vita män i rockar, och svarta män med bar överkropp, i flera steg förädlat
metallen, som visade sig vara guld, till tackor, så transporterades dessa
tackor sedan till sin slutliga förvaringsplats: riksbanken i Bryssel.
Filmen
avslutades med några bildsvep över den vita personalens haciendor, med
prunkande trädgårdar, kvinnor i långa kjolar och tropikhatt, samt barn som
lekte under tropiska växter, vaktade av en svart Nanny.
Filmen
var uppenbarligen en reklamfilm för guldutvinning.
EN
REKLAMFILM FÖR GULDUTVINNING.
Det
behövdes det väl ingen reklam för.
Förtvivlad
över mänskligheten slog Simon av tv:n med en knapptryckning på remoten.
Han
suckade, och med full kraft återkom nu funderingarna över de nya människor han
stött på i samband med besöken på antikvariatet.
”Så
snillrikt!”, utbrast han halvhögt.
Egentligen
var det visserligen smart att ha en hel mängd entusiastiska kulturmänniskor,
som frontade hela aktionen. Har man ett gäng idealister ikring sig, som
protesterar mot konstmarknadens urartning, så kan man, inbäddad bland dem,
hålla sig dold.
Sedan
tänkte han på att han borde akta sig.
Främst
oroade han sig för att dom hade letat upp Iris.
Om
de inte varit så totala fiender, så hade han ringt upp henne.
Han
sökte slå bort tankarna på tavelkuppen totalt genom att sätta sig vid sin
laptop.
Där
tog han nu upp email, och konstaterade att han var jagad av sina kreditorer.
Hur han bar sig åt, så skulle han nog aldrig bli av med skulderna.
Överallt
trängde sig problem på.
Han
tänkte på att ringa sin ende trogne vän, Evertsen, men var orolig att han
skulle trötta ut denne, genom sitt evinnerliga tjat om sin dåliga ekonomi.
Evertsen
brukade säga:
”Sluta då upp med att skriva böcker och
skaffa dig ett vanligt kneg! Du får väl växa upp nån gång!!”
Evertsen
hade egen datafirma, och livnärde sig på det.
”Jag är inte intresserad av nåt annat än
litteratur”, hade Simon sagt.
”Litteratur är egentligen ingenting”, hade
Evertsen svarat, irriterad.
Simon
hade inte svarat på detta. Han hade bara tänkt på alla böcker han läst.
Bland
hans livs lyckligaste stunder var de resor som Evertsen och han själv gjort
längs kusten ovanför Boston.
Så
enkelt och så fritt det varit, att bara promenera längs stränderna, utan att
vilja något mer än att röra sig i de fria.
”Promenader
är ingenting heller”, hade Simon tänkt för sig själv.
Nu
plingade det till i laptoppen. Ett nytt mejl tydligen.
Det
var från Maximilian. Och det löd:
”I
morgon 10.30 hos Dr. Overberg på 44:de gatan. Hansen-Overberg Clinic. Jag har
beställt tid hos dig. Han fixar dina tänder gratis. Räkningen skickas till mig.
Hjärtliga
Hälsningar från Maximilian”
En
kall kåre gick från ryggslutet upp i nacken på Simon.
”Ge
dig inte in i detta!”, sa en främmande röst i hans huvud.
Han
stängde laptoppen och gick och la sig. För att kunna hoppas sova la han på sig
ett extra täcke.
Livet
var en grym historia!
KAPITEL
V
Livet
är en grym historia!
Vid
05.30am vaknade han med ett ryck.
Ingenting
speciellt hade väckt honom. Bara oron. Hela natten hade han drömt om
Maximilian. Dennes leende ansikte dröjde sig nästan var hos Simon när han
svängde upp benen från bädden och satte dem på det kalla golvet intill sängen.
Utan
att tända några lampor, men bara litande till det han nu såg som skuggfigurer i
sin lägenhet, tack vare det ljus som kom från lamporna på gatan, sökte han sig
– insvept i en vinrödrandig morgonrock av frotté - ut i köket, hasande i
tofflor, för att sätta på kaffet.
Kanske
hade han vaknat så abrupt av plötslig subliminal motvilja mot Maximilian.
Hur
som helst beslöt han sig, medan kaffevattnet kokade upp att godta Maximilians
erbjudande om nya framtänder. Det skulle ju göra hela tillvaron lättare för
honom själv. Folk dömde en efter tänderna.
Han
letade i halvmörkret rätt på sin telefon, såg att den hade nästan slut på batteriet
och kopplade den in för laddning i ett urtag invid tv-soffan.
Sen
sjönk han ner i soffan och lutade sig med rygg och armar mot alla kuddarna, i
ett försök att i alla fall hjälpligt njuta av tillvaron.
Han
existerade ju i alla fall.
Han
s tillvaro var full av problem, men existensen själv är ju inte bara en potens,
men även en sällsynt realitet.
Slagen
av tankarna på sin dåliga ekonomi – böckerna sålde nästan ingenting, och
tidningen betalade bara smulor för de artiklar han levererade – lät han huvudet
falla bakåt mot soffkanten och slöt de ännu sömniga ögonen.
-Tänk
om man skulle stanna här i lägenheten, tänkte han. (Han hörde hur hissen
passerade ner förbi hans våning ute i trapphuset, skranglande.)
Om
han aldrig skulle gå ut mer? Hur vore det att nu enbart syssla med det han hade
i huvudet.
Den
som levt i fyrtio år har livserfarenhet nog, så det räcker!
Det
fanns massor av människor som levde så där inskränkt, som var inne, såg på tv,
lekte med hunden; eller de som bara spelade tv-spel. Och det fanns alla de som
livet igenom jobbade på ett intellektuellt projekt: skrev en världshistoria, en
ordbok för något exotiskt språk, eller bara skrev en tjock bok, kanske om nån
annan bok, och dessa människor var fullt tillfreds med dessa sysslor, och
grämde sig aldrig över nåt!!
Varför
inte sluta sig till denna krets av människor, för vilka tanken på att ge sig in
i ett konstbedrägeri bara skulle väcka av sky?
De
skulle allihop tycka att det, att planera och genomföra ett konstbedrägeri var
tecken på dålig självkänsla och brist på fantasi. Den sanna fantasin och den
sanna självkänslan kunde bara yttra sig i ett gediget litterärt verk, eller i
ett konsekvent genomfört projekt av inre självförverkligande på ett högt, och
generellt oantastligt, moraliskt plan.
Om
man ville värna ok sig själv, så skulle man inte begå brott.
Att
privat anse att brott inom konstvärlden inte alls var något brott, men bara en
revolt mot konventioner, och således ett tillåtet sätt att kapa åt sig miljoner
på, det var ju – enligt dessa högtstående solitärer – bara ett gigantiskt
självbedrägeri!
Ett ”nietzscheanskt” uppror skulle
aldrig resultera i en miljon, eller en halv, på fickan!
Simon
satt och kved i soffan. Blotta tanken på pengarna som en Kirchner, falsk eller
äkta, kunde inbringa kom han salivkörtlar att svälla.
Tänk
hur bottenlöst träligt livet skulle vara, instängd i en lägenhet med ett jävla
PROJEKT!!
Aldrig
att han skulle klara av det, även om han nu hade vissa autistiska drag.
Så sträckte Simon ut handen mot golvlampan,
och ryckte i den lilla kedjan som slog på de tre glödlampornas sken under den
beigea skärmen.
Dagen
tog sin början, tänkte han, neutralt.
-----------------------------
Nu
var klockan plötsligt mycket, och eftersom Simon beslutat sig för att gå till
tandläkaren, så dök han nu in i duschen, och efter att ha rakat sig, bytt till
rena kläder och nappat åt sig sin mobiltelefon, störtade han ner på gatan för
att hoppa på en buss som tog honom de få kvarteren till doktor Overbergs mottagning.
Denne
– en kort, glad karl med tangorabatt - mötte honom redan vid den mycket lilla receptionen
och tog vänligt hand om honom, i det han sade:
”Så
klart att man måste se fin ut, om man skall återknyta bekantskapen med ett
gammalt x!”
Han
log vänligt, med en bländade tandrad. Simon svarade inte. Maximilian var en
fräck fan, sa han till sig själv.
Simon
tänkte också, medan Overberg mixtrade med hans tänder, på hur filmindustrin i
Hollywood förr i tiden just på samma sätt som Maximilian gjort. Clark Gable såg
ut som vilken lagerarbetare som helst när han spelade sina första roller som
cowboy. En av cheferna på filmbolaget erbjöd honom nya tänder. Den perfekta
tandraden gav magin åt ansiktet. Ett proffsjobb av en tandtekniker fixade hela
karriären.
När
Overberg tagit en avgjutning på det han lämnade av Simons framtänder sa han att
Simon kunde återkomma dan därpå, vid tvåtiden, så skulle den nya bryggan vara
klar.
Simon
tackade så hjärtligt och begav sig nu hemåt igen, för att tänka över om han
verkligen skulle bege sig till kulturklubben på kvällen.
Han
hade fortfarande inte bestämt sig, och hans vankelmod var pressande, och så
mycket mer obehagligt, som han kände sig totalt ensam i situationen.
Väl
hemma slog han sig ner vid sitt skrivbord, bland diverse papperslappar,
refuseringsbrev och halvlästa tidskrifter och böcker med hundöron.
Ingen
av hans böcker, hans få böcker, hade sålt mer än 1000 exemplar. Borde man inte
inse att loppet var kört. Hur var det nu med den där definitionen från Einstein
på en idiot: en person som gång på gång försöker med samma försök, på samma
sätt, med samma förut-sättningar, förväntande sig ett annat utfall än det
föregående.
Om
han misslyckats med alla sina böcker, vad talade för att han nånsin skulle
lyckas?
Hans
förläggare hade klagat och bett honom att införa mer kraftfullt mytiskt
material i sina berättelser.
”Du
som känner myten så väl, du, om någon, borde väl ha förstått att det alltid är
myten som säljer. Ingen berättelse får någon nerv eller nåt djup, om inte någon
av vår kulturs bredare myter är åberopad. Du borde veta det. Men ingenstans i
dina böcker finns det sådana breda, mytiska anslag. Då blir det som det blir!”
Simon
suckade, och medan tungan trevade mellan tänderna, där Overberg på några
ställen hade borrat några jack i tändernas sidor, jack, som alltså var nya och
obekanta för tungan, så lät han handen riva ner en brevhög, så att den föll ner
just vid sidan av bordet.
Det
var en smått revolutionär gest.
Han
tog tag i laptoppen och googlade upp ett namn:
ERNST LUDWIG KIRCHNER
Jaha.
Ja, så var det ju. Kirchner hade levt i Tyskland under trettiotalet, blivit
hånad av nazisterna, och rädd, förföljd, och desillusionerad hade han tagit
sitt liv i början på WWII.
Vad
hans konst var värd fick man inte reda på i artikeln han läste. Men berömd och
hyllad var han.
----------------
Simon
gick ut i köket och letade rätt på bröd och ost och gjorde sig en stor smörgås
med persilja på.
Sedan
gick han in i storarummet och satte sig tillrätta i läsfåtöljen som stod invid
fönstret som vette ut mot Lenox Avenue.
Trottoaren
utanför, trevåningar ned, var bred, och dessutom planerad med en liten allé
höga almar, så man var delvis förskonad från det värsta bullret, som ju annars
är en ständig följeslagare till allt liv på Manhattan.
Solen
trängde då och då igenom molnen där uppe, nu på eftermiddagen, och några
sjöfåglar passerade utanför på jakt efter sopor.
Invid
fåtöljen fanns ett litet sideboard av ljust trä, belamrat med böcker och
tidskrifter.
Simon
suckade när han sjönk ner i fåtöljen, medveten om att han måste fatta ett
beslut angående Maximilian och hela kulturklubbsgrejen.
Skulle
han verkligen inte bara avstå från alltihop?
Vad
hade han att vinna?
Att
han skulle tjäna några pengar på det hela kunde han inte inse. Man skulle bara
utnyttja honom. Ingen människa gav bort pengar i onödan. Allra minst folk som
Maximilian.
Haken
var ju bara den, att dom hade lurat med Iris.
Hur
i alla sin dar dom fått tag på henne var en gåta, men nu var det i alla fall så
det var, och det var bekymrande för Simon.
Förhållandet
med Iris var visserligen slut, och det hade ju dessutom urartat till något
förfärligt, men det var ju ändå så att man hade vissa skyldigheter mot människor
man en gång haft nära relationer med. Eller hur?
De
var en del av ens liv, och om man struntade i dem, eller betedde sig illa mot
dem, även om relationen var över, så kunde det påverka en själv, ens
livshistoria, ens egen själ och själsfrid.
Han
kunde inte bara strunta i att dom lurat med Iris.
Även
om nu Iris var en mycket kapabel människa, så var hon nu ändå i en mycket
utsatt position, givet vad Simon trodde sig veta, och trodde sig ha fått reda
på genom Simon.
Dessutom
var Simon nyfiken. Inte minst på konstförfalskaren själv. På den mystiske
Ziggy.
Simons
respekt för människor som verkligen kunde ett hantverk var mycket djup.
Det,
som Albert Einstein en gång sagt, om att arbete är det enda som gör livet
uthärdligt, det höll Simon med om, och han hade där för sig själv tillagt att
vad som verkligen skänkte frid, det var att behärska en syssla, en konst eller
ett kunskapsområde till fulländning.
Så
var det nog med Ziggy, att denne förmodligen kände till Kirchner och
oljemåleriets konst till 100%, och han kunde alltså vila i fullständig
förtröstan och tillförsikt i denna visshet.
Det
var Simon nyfiken på.
Någon
gång i livet hade han mött människor som så behärskade en konst, att de liksom svävade
en liten bit över golvet när de förflyttade sig, och de hade själva gjort sig
lite större än själva livet.
När
Simon bestämt sig för att gå till kulturklubben, så blev nu resten av dagen
lättare, och han försökte dra sig till minnes allt han visste om
konstförfalskning, vilket inte var särskilt mycket, innan han somnade i den
mjuka, blommönstrade fåtöljen, just som några solstrålar letat sig ner bland
husväggarna och träden på Lenox Avenue, och snuddade hans av bekymmer
konstfullt mönstrade panna.
Simon
var punktlig, och stod nu, kl. 08.00pm utan för Ormvråken, och funderade på
varför det var släckt i antikvariatet om nu klubben, på våningen ovanför skulle
vara öppen, då han kände en hand på sin axel.
Det
var en kortväxt, rödlätt man med rullande gång, i fiskbensmönstrad grå kavaj,
med pigga blå ögon och fula, bruna tänder.
”Simon
Spiegel?”
”Jo
då.”, svarade Simon.
”Jaha,
ja, jag är Ziggy Berntsen. Maximilian sa att du skulle komma till klubben
ikväll. Vi har bytt adress!”
”Jaha…”
Utan
vidare godtog Simon förklaringen och hoppade in i en liten bil av märket Audi,
som tydligen var Ziggys. Ziggy satte sig bakom ratten, startade och snart var
de två på väg utföravenyn i hög fart.
”Vart
skall vi?”
”Vi
åker till Maximilians.”
Det
visade sig att ´Maximilians´, det var helt enkelt galleriet, som Simon kände
till något, Trismegistos, i Bronx, efter att besökt en liten utställning där
med blyertsteckningar av någon han glömt namnet på.
Ziggy
parkerade utanför, och de gick in i galleriet, genom en dörr där en skylt
förkunnade ”STÄNGT”.
Simon
kunde inte låta bli att skratta för sig själv.
Så
enkelt och lätt detta var, att få nya vänner i kulturvärlden.
Väl
inne möttes han av synen av ett sällskap som stod med drinkar i händerna och
betraktade konsten på galleriets väggar, vilken uteslutande tycktes bestå av
oljemålningar och teckningar av Kirchner.
Inalles
visade det sig vara sex personer i rummet, förutom Simon själv.
Maximilian
som kom emot Simon med utsträckt arm presenterade alla en och en, genom att demonstrativt
peka ut dem, där de stod, pekande med ett kort intelligent pekfinger:
”Här
har vi Rupert Hodgkins, som du redan känner. Och här är Lisette Helmgard.”
Simon
noterade att de var uppklädda som till fest, och Lisette hade en vacker kort
kjol av gult siden och högklackade skor.
”Här
är Gloria. Gloria Nicholson.”
Simon
bugade inför en lång flicka med svart pagefrisyr.
”Här
är Ziggy, Ziggy B., som du redan känner.”
Simon
log.
”Och
här är Petrus, en vän till mig från Columbia.”
Petrus
var en stor kille i trettioårsåldern, axelbred med ett vinnande leende. Han
tuggade tuggummi.
”Och
vi njuter av Kirchner!”, sa Max.
Simon
vände sig, lite ängslig, till denne:
”Men
var är … Iris?”
”Hon
kunde inte komma”, sa Maximilian lätt, och gav Simon ett glas sherry, i ett
dimmigt glas.
Simons
hjärta slog ett dubbelslag, och han funderade över om det Maximilian sagt om
att Iris var med i klubben alls hade någon sanning i sig.
Var
han lurad? Vad skulle han säga?
Maximilian
kände människor väl nog att begripa att detta med Iris skulle locka Simon att
komma, och det skulle vara svårt för Simon att bevisa att Iris INTE var medlem
av klubben.
”Nu
njuter vi av Kirchner!”, upprepade Max.
Simon
funderade på om han lite lätt skulle ifrågasätta att det var Kirchner, men fann
att det skulle vara oprofessionellt, och att dt inte var säkert att samtliga
som var närvarande visste att det rörde sig om förfalskningar, varpå han
istället sa:
”Han
var hatad av Hitler.”
Alla
de sex andra log nedlåtande åt denna svaga kommentar.
”Så
detta är kulturklubben?”, fortsatte Simon, som dock inte tänkte låta sig bli
dominerad till tysthet och passivitet.
”Jo,
kärnan av kulturklubben.”, sa Max leende.
”VAD
ÄR DÅ SYFTET MED KULTURKLUBBEN?”, undrade Simon.
”Att
lura av de rika svinen pengar förstås”, sa Gloria, som här krökte på överläppen
i utstuderat hån mot denna grupp.
När
Simon nu var införstådd med vilken samling människor han befann sig, beslöt han
sig för att hålla en lägre profil och låta den andra spela ut sina kort.
Efter
en liten stund, när man hyfsat glasen, lotsade Maximilian in alla i ett inre
rum, där det fanns några soffor och fåtöljer, samt lite mer ögonvänlig
belysning.
Genom
en högtalare hördes Donna Summers gamla discolåt ”Hot Stuff” tona ut i rummet.
”Vi
planerar alltså att lotsa hit gamle Reginald Hutcherson. Och Simon här har
lovat att invagga den gamle gossen i julstämning.”
Simon
såg ner i golvet, från kanten av en fåtöljsits i blå sammet.
”NU
var goda råd dyra”, tänkte han och kände hur det värmde av skam i nacken.
Skulle han inte gå med detsamma. Han hade ju inte minsta lust att vara med om
detta. Varför skulle han alls vara med om detta?
Sagt
och gjort. Simon reste sig upp, knäppte sin kavaj och sa till de andra, som
just börjat glamma lite i rummet, understödda av musiken.
”Jag
tror jag ska gå.”
De
andra sex personerna tystnade, och som genom ett under tystade även Donna
Summer, mitt i en fras.
”Vad
då?”, sa Maximilian Rostock. ”Har du inte förstått?”
”Jodå.
Nu i tänker begå ett brott.” Simon var nu på väg mot dörren till
utställningssalen, genom vilken de kommit in i rummet.
Petrus
ställde sig då i vägen och tog tag i rockslaget på Simons kavaj.
Maximilian
höjde rösten:
”Du
har inte förstått att din väninna inte är här, för att vi ville ha henne nån
annan stans.”
Simons
hjärta flög upp i halsen. Vad var det han sa?
”Va?”
”Iris
är i gott förvar hos oss. På annan plats. Ända tills den här affären är
genomförd.”
Så
var det, tänkte Simon. De hade kidnappat Iris.
Nu
begrep han äntligen.
Han
var fast.
Ingenting
kunde han göra, annat än att ställa upp på att lura Reginald. Ja, Violet och
Reginald.
Nu
återstod bara om han skulle kunna underrätta polisen.
Maximilian
läste givetvis hans tankar, och sa därför:
”Om du blandar in polisen, så hamnar lilla Iris i Hudson River.”
Simon
återvände till sin fåtölj, i vilken han sjönk ner med en suck värdig en
dekadent symbolist.
Åh,
tänkte han, vad Iris måtte hata honom för detta. Där hon satt, förmodligen i
ett mörkt rum, eller en källare, nånstans.
Den
långa Gloria kom och satte sig bredvid honom.
”Var
inte ledsen!” sa hon.
Simon
undrade varför han inte skulle vara ledsen, men Gloria förklarade ingenting,
men bara strök sina fingrar utmed hans hals.
Ingenting
av större u intresse utspelade sig under kvällen. Man talade faktiskt om kultur
– kanske för att öva upp en förmåga, tänkte Simon.
Således
var man ense om att det såg mörkt ut för Hollywood och för film i allmänhet,
medan man spådde framgång för konserter och event.
Så
mycket som det diskuterades pengar under den fortsatta kvällen kom Simon att
undra om han verkligen hade hamnat hos någon samling människor som verkligen
var i stånd att revoltera mot de rika och deras konstsmak.
Vid
10.00pm började Simon tänka på refrängen, och efter att ha växlat några ord med
Maximilian angående tandläkare Overberg, och tackat Maximilian för de nya
tänder han skulle få påföljande dag, begav han sig hem över, med en buss han
fann.
KAPITEL
VII
DET
VAR först när han steg in över hemmets tröskel på Lenox Avenue, som känslorna
hann ifatt honom.
Han
var nu kapad av ett gäng, att genomföra ett bedrägeri.
Alltihop
var helt osannolikt, eftersom bedrägeriet ju knappast kunde hålla mer än en
kort tid, och sedan blev hela bunten anhållen av Polisen, tänkte Simon. Det
hela framstod som så enfaldigt planerat att han inte trodde det var sant. Var
detta verkligen Maximilians mening? Kunde inte Maximilian och Ziggy bättre än
så här?
Simon
suckade.
Nu
hade han ett val ( eller två val som folk sa…):
Skulle
han kontakta Polisen, eller skulle han inte?
En
ännu större fråga var kanske var dom höll Iris någonstans.
Klockan
närmade sig nu 09.00pm. Ju längre kvällen framskred, medan han slötittade på
CNN, och denna kväll kunde njuta av presentatören, Becky Andersson, vars
skönhet Simon i åratal i hemlighet beundrat, ju klarare blev hans sinne, som
under dagen – på grund av hans egendomliga mentala handikapp – varit mer eller
mindre försänkt i dimma.
Han
hade tidigare inte velat störa processen genom att försöka få tag på Iris, med
vilken han ju inte hade något egentligt att göra längre. De hade ju gjort slut,
och inte alls planerat att nånsin återse varann.
Men
nu – eftersom det var för hennes skulle han fortfarande var delaktigt i hela
den här fåniga affären – så ville han försöka ta reda på vad som hänt henne.
Det
var om inte annat en hederssak, tänkte han.
Iris
svarade dock inte i telefonen. Inget röstmeddelande heller. Ett oändligt antal
signaler gick fram, men ingen svarade.
Simon
stirrade på tv:n och kände sig nu plötsligt, i denna situation – inte särskilt
förvånande egentligen – kolossalt ensam.
Han
var van vid ensamhet, men i denna pressade situation var ensamheten något
annat.
Nu
återstod då problem No.2. Skulle han ringa Polisen?
Vad
skulle då hända med Iris?
Alltså
var valet lätt.
Han
skulle spela med i den löjliga planen och se hur allt utvecklade sig. Det kunde
ju inte bli värre än vad det redan var.
Vad
hade han att förlora?
Han
var ju – när allt kom omkring – en fullständigt misslyckad författare, och en
utfattig New York-bo. Kanske var ändå Maximilian, som föreföll vara en bildad
karl, och Ziggy, i grund och bottenärliga människor som ville honom väl.
Han
funderade över denna hypotes, men slog sedan bort den som orimlig. De var
givetvis rena skurkar, och om han själv kunde lura dom, så var det just det han
skulle göra!
Tills
han kom på hur det skulle gå till, och han ansåg sig ändå skarpsinnig, fick han
avstå från att ringa Polisen. Han kunde ju alltid ringa Polis senare.
Nöjd
var han inte med sina funderingar, men det var ju faktiskt inget man kunde göra
något åt, tänkte han. Om man inte kom på nån bättre plan, så var det så.
Varför
oroa sig? I morgon skulle han i alla fall få nya tänder!! Det var ju något
odelat positivt. Det hade ju aldrig hänt annars.
Om
han inte mött Maximilian, så skulle han gått med trasiga framtänder resten av
sitt liv. Så företagsam var han ju. Typ.
Simon
gick sedan till sängs, och somnade omedelbart, uttröttad av denna dags alla
ovanligheter.
-----------------
På
morgonen vaknade han av att en solstrimma letade sig in genom köksfönstret,
vilket var högt beläget på köksväggen och genom den lilla gången till sovrummet
och in på den blå trasmattan invid sängen, där hans tofflor stod.
Iklädd
sin vinröda frottémorgonrock lagade han till kaffe åt sig.
Kaffet
gjorde hans sinne ljust, och berusad på detta sätt tog han upp telefonen och
satte sig att googla på ditt och datt.
Han
tänkte att han borde lära sig lite om Kirchner, eftersom han ju förmodligen
måste tala för Kirchners sak när han träffade Violet och Reginald. Bäst var om
han var fullständig expert på Kirchner, tänkte han, lystet.
Expertens
roll var ju något som kunde rädda den mest futila personlighet. Inte för att
han ansåg sig futil, men det gjorde aldrig en osäker människa sämre att kunna
ALLT, formligen ALLT, om en liten företeelse i den mänskliga kulturens sfär.
När
han läst igenom Wikipedias redogörelse för Ernst L. Kirchners liv och gärning,
kände han sig lätt befryndad med Kirchner. Denne hade varit snille, men också
missbrukare, sjuk och mentalfall. Han hade slutat sitt liv med att skjuta sig
med sitt gevär. Det var osäkert om det var med avsikt.
Hans
tavlor och teckningar var fantastiska. Så mycket var klart. Kirchner hade varit
ett snille. Död 1938.
Han
hade sett kriget komma.
Simon
beslöt att gå till Antikvaroat Ormvråken för att se om de hade någon konstbok
med Kirchners verk.
Men
först skulle han ju till tandläkaren.
Före
det kunde det vara lämpligt med en promenad, resonerade han.
Central
Park var ju alltid en pålitlig vän. Kanske damen vid pianot fanns kvar där,
eller var där igen, sa han sig.
Vid
elvasnåret steg han ut ur sin port, iklädd sin gamla svarta skinnjacka, då det
ju nu började bli höst, och satte av söderut, mot den välsignade parken.
Han
glömde för en stund bort Maximilian, Ziggy och konstkuppen, och njöt av att
bara existera. Kanske var det den gamla jackan som gjorde det. Han hade inte
haft på sig den sedan i april nånting. Den bar på gamla minne från lyckligare
tider. Den hade till exempel varit med i Uppsala, när han doktorerat. Det var
tider det! inbillade sig Simon, som aldrig glömde hur ensam han varit i
Sverige.
Väl
framme i parken kom en flock duvor att förfölja honom. Varför visste han inte.
Kanske någon i svart skinnjacka brukade mata dem?
På
den lilla scenen stod det gröna pianot ensamt, övergivet och kallt som en
monolitskulptur.
Simons
mod sjönk. Fanns ingen att tala med.
I
samma stund upptäckte han på den smala sandvägen ett bekant ansikte bland de få
människor som mitt på dagen tog en promenad. Det var Willyart, en gammal lodis
som han kommit i kontakt med på ett kafé för länge sedan, och hjälpt med att
teckna ett mobilabonnemang.
Willyart
såg ännu mer sliten ut, och Simon tänkte att han såg ut som om han minst av
allt hade något mobilabonnemang kvar.
De
skakade hand, och Simon frågade hur han mådde.
Willyart
hade keps, luggslitet blont hår och svarta pilotglasögon. Hyn var blek och på
ena sidan av ansiktet knottrig.
Han
var klädd i en lätt smutsig jeansdress, och luktade källare på långt håll.
”Hur
mår du?”, undrade Simon. ”Va roligt!”, tillade han, uppriktigt.
”Jag
har haft en stroke.”, mumlade Willyart tandlöst, men även han med ett äkta
leende.
”Va?”,
sa Simon.
Båda
stod de där, och båda tycktes drömma sig bort till en lyckligare och mer
problemfri tillvaro.
Efter
en stunds samtal, under vilken den gamle flanörskollegan även berättade att han
brutit sin lillfinger, framkom det att han fått försämrad pension. Ty
förtidspension av någon sort var vad han levde på.
Simon
beklagade även detta, då Willyart lyste upp och sa:
”Förresten, jag såg Iris häromdan på JFK!”
Simon
studsade. Vad sa karln??
”På
flygplatsen? Hur då?”
”Ja,
hon såg så lycklig ut. Hon hade resväska och skulle nånstans, jag vet inte vad.
Hon hejade på mig i alle fall.”
När
Simon och Willyart umgåtts hade de en gång ätit lunch på McDonalds tillsammans,
och Iris hade då varit med och hade talat om matematik med Willyart, som en
gång tagit en magisterexamen i detta ämne, samt matematisk statistik, vid Penn
University.
”Men
vart reste hon?”
”Ingen
aning. Vi bara hälsade på varann. Hon försvann.”
Simon
nickade.
”Var
hon ensam där?”, frågade Simon.
”Ja,
jag såg ingen annan som var med henne.”, mumlade Willyart, som nu började
svettas. Kanske han inte mådde bra.
”Hur
är det?” undrade Simon.
”Det
är magen”, sa Willyart, som sen sa att han måste gå.
Simon
klappade om Willyart, rotade fram en femtiodollarssedel ur fodret på
skinnjackan, som han lagt där för katastrofsituationer, och Willyart avlägsnade
sig söderöver, varifrån han kommit, med en lätt rullande gång, som accentuerats
genom åren till att fullständigt likna en parodi på gång. Men det är
klart: att få en stroke kunde ju inte
precis förbättra en redan dålig gångförmåga.
Synd
att Willyart haft solglasögon på sig, tänkte Simon, för han hade velat se hur Willyarts
ögon såg ut. Om det verkligen var samme Willyart som förr. Utan att ha sett
hans ögon och pupiller var det omöjligt att konstatera något sådant säkert.
Simon
lämnades stående, tomt stirrande mot den lilla scenen med pianot.
”Vad
i all sin dar hade Iris gjort på JFK?”
Kunde
dom ha lurat iväg henne, till Barbados eller nånstans … deras kontor hette ju
Barbado Travels …. För att lättare kunna hålla henne fången DÄR?
( Han borde ju ha frågat Willyart vid
vilken gate han sett henne försvinna.)
Den
här historien blir bara konstigare och konstigare, tänkte han, medan han också
bestämde sig att gå tillbaka hemåt. Det var för tidigt att gå till Dr. Overberg
redan nu. Han kunde till exempel laga pannkakor hemma, resonerade han, medan
tanken på Iris fortfarande pulserade som ett hjärta framför hans ögon.
Eftersom
han ändå hade tid, så ändrade han seg och beslöt att personligen gå till Iris´
adress på 53rd Strit och se om lägenheten fortfarande var bebodd.
Raskt
letade han reda på en buss som tog honom de 30 kvarteren dit, och när han kom
till porten så såg han att hennes namn stod där som vanligt. Han ringde på.
Ingen svarade.
Mer
fanns inte att göra.
Iris
var försvunnen.
Och
Maximilian visste förstås var hon var. Men varför hade hon varit på JFK? Var
Iris med och PLANERADE och LEDDE kuppen? ”Aldrig!”, beslöt Simon.
Hur
han funderade begrep han inte.
KAPITEL
VIII
Efter
det besök Simon senare denna dag kom att göra hos Overberg, så tycktes nu
faktiskt ett helt nytt kapitel i hans liv ta sin början. Ja, så fantastisk var
den nya brygga, eller protes, som nu täckte hans egna framtänder, och som fick
hans leende att stråla!
Overberg
var verkligen en begåvning!
Han
hade tackat denne sjugånger, bugat och därpå nästan stormat nerför trapporna.
Ett
sånt LEENDE.
Folk
på stan blev med ens oerhört mer tillmötesgående, och han fick lättare att röra
sig både på trottoarerna och i butiker och på matställen. Om han bara hade
munnen lätt l öppen så att en glimt av den nya tandraden syntes, så gjorde han
nu succé, där han förut mer hade behandlats som något som katten släpat in!
Efter
en kopp kaffe på Merv´s Coffee House – där den blonda servitrisen nästan hade
satt sig vid hans bord i en liten stund och tänt en cigarett - tog han sig
hemåt, för att där invänta nästa instruktion från Maximilian, hans nya
arbetsgivare.
Simon
undrade i sitt stilla sinne om han skulle drista sig att be om ett litet
förskott. Maximilian kunde ju inte förutsätta att Simon skulle jobba för denne
på kredit.
Men
kvällen kom utan något samtal eller något meddelande från kidnapparen.
Simon
var för orolig för att läsa och beslöt sig för att se en gammal film. Han hade
laddat ner ett otal gamla Film Noir från Internet Archive till sin laptop, så
att han när som helst kunde streama en film från datorn till tv:n och njuta av
Edward G. Robinson, George Taft och Humphrey Bogart när som helst, utan att
behöva bry sig om resten av världen.
För
Simon, som hade en grundlig kunskap om all världens kultur, och läst
klassikerna ofta på originalspråk, och uttalat sig på CNN om Leonardo da Vinci
och linjens energi, och en annan gång t.o.m. om Marcel Prousts Á la Recherche
du Temps Perdu, och om den taktila handen, så var ändå världskulturens absoluta
höjdpunkt de svartvita filmer som gjorts i Hollywood på 1940-talet om den undre
världen i USA:s båda kustområden.
Han
älskade hela atmosfären och fotot och miljöerna. Alltihop! Ofta också de
taffliga intrigerna. En film av den gudomliga Ida Lupino var för Simon Spiegel
mer värd än all modern konceptkonst sammantagen. Inget här i världen avskydde
han så mycket som konceptkonst. Hans primära hatobjekt var tomatburkar av Andy
Warhol. Aldrig att Simon kunde förlika sig med att sådana enfaldiga
engångsöveraskningar i fönsterskyltningsformat kunde ses som KONST!
Nu
tog han upp listan på filmer, och valde efter en stunds betänketid High Sierra
med Humphrey Bogart.
Mitt
i första scenen, där Bogarts bekymmersrynkade panna tonat fram ringde det i
telefonen.
Simon
kastade en hastig blick på sitt armbandsur, en billig sak han köpt från Kina.
09.22pm.
Det
var Maximilian.
”Hello!
Du är nöjd med tänderna förstår jag?” hördes Max röst lågt.
”Jodå.
Jag tackar så mycket!”
”Då
kanske du kan börja jobba. Du får se tänderna som en första betalning.”
”Men
jag är nästan pank…”, sa Simon, som hade förutsett Maximilians drag.
”Då
får du väl pantsätta nåt. Vi har inga pengar.”
Simo9n
studsade vid oförskämdheten.
”Du
skall ringa upp Violet. Ikväll!”, fortsatte storstadsbanditen.
”Ikväll??”
”Ring
072355********!”
Simon
kände svetten bryta fram i pannan. Så fort allt gick! Och vad i all sin dar
skulle han säga till Violet?”
Maximilian
hade nu en liten utläggning om vad Simon skulle lägga fram för Violet, och
Simon tog fram ett vitt kuvert ur en pappershög på vars baksida han antecknade
stolparna i det Maximilian sa:
Maximilian:
”Reginald bor ju kvar i det hus där du redan varit på besök, ute i skärgården,
du vet The Hamptons.”
”Mm.
Jag vet.”, svarade Simon tyst.
”Efter
skilsmässan från Doktor Ortiz så flyttade Violet tillbaka, i fjol, till den
gäststuga som står invid Reginalds villa, … gäststugan invid bryggan, där du
också varit.”, fortsatte Max.
”På
dagarna åker hon in till stan och har sin psykologpraktik på 92nd Street. Där
har du dock inte varit, eller hur?”
”Nej,
hon var inte klar psykolog när vi träffades…”
”Alltnog.
Du skall ringa upp Violet och säga att du vill ses. Helst då hemma hos henne.
Eller ännu hellre, förstås, hemma hos Reginald. NU är han 80 år, men en pigg
gubbe. Det är ju honom det gäller att övertyga. Du skall säga att du slagit dig
på konsthandel och att du faktiskt råkat få in ett helt PARTI med Ernst Ludwig
Kirchner från ett dödsbo i Boston.”
”Jaha.”,
sa Simon avogt.
”När
dom frågar hur tavlorna ser ut, så säger du att dom visar jag gärna, men att
dom hänger så mörkt på galleriet att bilder blir dåliga om man fotar dem. De
skall ses i verkligheten. Och de är dessutom till salu, om man köper snabbt.”
”Det
låter väldigt amatörmässigt.”
”Att
sälja konst är ingen Rocket Science. Det är baserat på överrumpling.”
Maximilian hördes le i telefonen.
”Men
om jag inte kan få träffa Reginald då? Det är ju inte ens säkert att jag släpps
in där i The Hamptons. Violet kanske inte alls vill träffa mig?”
”Det
tar vi då. Vi utgår från att hon vill.”
Simon
suckade.
”Ring
nu, och så ring tillbaka sen! Omedelbart.”
”Jojo,
men först. Jag undrar …. Var är Iris nånstans?”
”Bry
dig inte om det! Ring nu!”
Maximilian
la på.
Simon
svettades och djupandades. Allt detta var absolut gräsligt! Hade han kunnat
ringa polisen, så skulle han gjort det meddetsamma.
Han
skakade i händerna och visste inte vad han skulle ta sig till. Nu MÅSTE han
lugna ner sig. Annars skulle alltihop misslyckas. Men om det misslyckades så
skulle han ju bli fri från alltihop! Att misslyckas vore ju lösningen!! Allt
han behövde göra var att bryta ihop, dra täcket över huvet, och inte öppna nån
dörr, nånsin.
Men
om han inte hörde av sig till Maximilian så skulle ju denne bara ringa honom
och säga att det såg illa ut för Iris.
Efter
en kvart ringde han upp Violet.
”Hej!
Det är Simon!”
Det
blev tyst i andra änden.
”Siiimooon?
”sa en röst nästan viskande.
”Ja,
är det Violet?”
”Jaaa…”,
svarade rösten.
”Det
är Simon. Simon Spiegel.”
Ӂh,
är det du!”
”Ja,
jag hörde att du fortfarande levde.”, skämtade Simon, vars händer nu var
stadiga igen, eftersom Violet till och med lät vänlig. Kanske skulle hon kunna
hjälpa honom i hans eländiga belägenhet?
Det var femton år sedan de senast sågs.
”Jodå.
Äldre och klokare.”, sa Violet som nu tycktes ha hämtat sig från
överraskningen.
Violet
var en ljus rödhårig flicka – rödhårig som hela hennes släkt - med något sneda
blå ögon, som löpte ihop i ett litet elakt kors under den låga pannan. Näsan
var ganska lång och munnen som ett tunt neutralt streck. Det var en empatisk,
intelligent flicka, som hade lätt att komma överens med alla hon kom i kontakt
med.
(
Detta kunde nu inte Simon se framför sig exakt, eftersom han inte hade kvar sitt
bildminne, och nuförtiden led av propagnosi[2]
– d.v.s. oförmåga att känna igen ansikten, och att visualisera sådana. Det hade
hänt som en följd av att han, när han gripits av polisen i Bronx, vid ett
tillfälle, då han råkat vara hög som ett hus på en substans, som gick under
försäljningsnamnet ”Librium” och som han först hade kommit i kontakt med i
Uppsala, då han hade förskrivits Librium just av en ”omtänksam” allmänläkare
vid ett tillfälle när han varit så olyckligt kär att han försökt dränka sig i
Fyrisån – som löper genom Uppsala – och räddats av två stabila äldre, i gröna
galonbyxor klädda, ålfiskare, som genom HLR fått liv i honom.
I
USA, dit han ju återvände efter doktorsexamen, var Librium mycket lätt att få
tag i, och när han haffats av polisen, raglande fram i en park i Bronx, hade
han FEM gånger maxdosen i blodet. Han hade spärrats in i en cell, berövad sin
Libriumburk, och i den efterföljande abstinensen, hånad av en bunt poliser, ja
hade han tre gånger sprungit med huvudet före in i en betongvägg i cellen,
tills den mest barmhärtige konstapeln stoppat honom. Efter denna egenmisshandel
av tankens högborg, kunde inte Simon mer föreställa sig några ansikten.
Sannolikt var även andra kognitiva processer skadade, men ingen så lätt märkbar
för honom som denna. Under nätternas sömn kunde han heller aldrig drömma om
några personer med ansikten. Drömmens gestalter hade bara konturer, åtbörder
och auror.)
”Tänkte
att jag skulle höra av mig…”, sa Simon.
”Varför
då?”, skojade Violet.
”Jag
har till exempel lagat den där framtanden som gick halvt av när vi skulle ut i
kanadensaren, du och jag, den där gången ute i Hamptons.
Violet
kom uppenbarligen ihåg detta, för hon skrattade och sa:
”Det var väl på tiden. Det är ju över femton år sedan!”
Simon
insåg att det varit det. I nästan en halv livstid hade han gått med denna
tandskada, som bara blivit värre och värre, och påverkat hela han sociala liv,
tills nu, då hans leende mer liknade Clark Gables.
”Jag
ser ut som Clark Gable.”, sa han, och slappnade av en smula, då han tyckte att
samtalet artade sig bra, och att Violet och han nu gnabbades precis som de
gjort hela tiden när de varit ett par i ungdomen.
Försöksvis
drog Simon nu in magen och kände efter om han kände sig förhållandevis ung och
alert. Det gjorde han till en viss del.
”Jaha.”,
svarade Violet, med ett visst spefullt tonfall.
Simon
kände att han redan – i denna del av sitt uppdrag – lyckats, och sa då:
”Du
har inte lust att träffas eller så?”
”Jodå.”,
sa Violet. ”Men skall du inte fråga vad jag gör nuförtiden?”
”Det
vet jag ju. Du är psykolog. Allmänpsykolog med egen praktik.", svarade
skribenten.
”Okey,
nå, var skall vi ses och när?”, undrade nu den rika hjärnskrynklerskan.
”Central
Park i morgon. Vid lilla fontänen. ”, sa Simon och sneglade på sin
armbandsklocka av märket SOKI med grönt sportarmband med dubbelpiggar och dubbelhål.
”Jag
har lunch kl.12.00.”
”Kan
du inte ta ledigt på eftermiddan?”
”Hur
skulle jag kunna det?”
”Nänä.”
De
var således överens, sade hej och la på.
Simon
var delvis nöjd. Kanske han skulle kunna tala med Violet om vilken soppa han
befann sig.
Kulturklubbens
plan var ju så vansinnig och betydde bara en sak: raka vägen till fängelse i
fem år för hela gänget, inklusive honom själv.
Simon
kände sig trött och gick och la sig, slött reflekterande över sin ensamhet, som
kanske skulle kunna brytas, men som annars väl såg ut att endast kunna lindras
genom inköp av en katt eller något sådant.
Innan
han hann gå till sängs ringde Maximilian återigen, för att höra hur det gått.
”Det
gick bra.”, sa Simon kort.
Maximilian
bara skrattade och la på luren.
Man
hörde att han rökte en cigarett.
Vilka
upplysta människor rökte cigaretter? tänkte Simon slött, medan han klädde av
sig, svagt belyst av ljusen utifrån Lenox Avenue.
KAPITEL
IX
Simon
vaknade mycket tidigt, och gick upp och satte sig, iklädd morgonrocken i
läsfåtöljen vid fönstret.
Där
började han nu på allvar, medan en och annan transportbil körde förbi utanför
på gatan, fundera över sin situation.
Han
kunde ju inte bara sitta och avvakta katastrofen.
Något
måste göras!
Han
var alltså offer i en kidnappningssituation, och även om han inte kunde ringa
polisen, så borde han försöka ta kontakt med NÅGON, tänkte han. Men vem?
Hur
han funderade så blev resultatet detsamma. Han hade inga vänner.
Hur
det hade blivit så, det begrep han inte.
Kanske
var det hans fula tand, som hade gjort så att ingen tyckte att han var
presentabel? Eller hade han helt enkelt isolerat sig för mycket, och suttit
mesta tiden och skrivit på sina misslyckade böcker, i hopp om att bli rik, och
att genom rikedomen kunna dra till sig människor att bli vän med?
Han
suckade och sträckte ut handen efter porslinskoppen – som var vit, mönstrad med
ljusbruna girlander - med rester av det kalla kaffet från kvällen förut.
Han
var så slö att han inte ens kunde förmå sig att gå ut i köket och sätta på en
kastrull vatten.
Varför
var allt så här? Vad han hade gjort för ont? Varför ville Maximilian honom så
illa?
Vem
VAR Maximilian?
Till
slut gick han ut i köket och fixade sig lite kaffe arabica.
Då
kom han att tänka på Willyart.
Kanske
kunde Willyart hjälpa honom? Eftersom klockan bara var 05.00 am, så kunde han
inte ringa denne, men Simon beslöt att göra så vid niotiden.
Till
dess kunde han ju till exempel städa lägenheten, tänkte han.
Av
det blev intet. Istället satt han och funderade i sin fåtölj, medan det
långsamt ljusnade.
”Så
långsamt det ljusnar.”, tänkte han och sjönk ner i fåtöljen, sträckande ut
benen framför sig, så att han hamnade i en position, där ryggen meddetsamma
började göra ont.
”Inga
pengar har jag heller!”, utbrast Simon trött, medan han lyfte båda benen upp i
luften, för att sedan låta hälarna falla ner på parketten med en smäll.
Av
smällen skakade det lite i rummet, och en bok föll ner från en bokhylla inne i
arbetsrummet, ett mindre rum, som hade sitt fönster åt den lilla innegården,
där skatorna höll till.
Simon
log bistert, sjönk djupare i fåtöljen och somnade med ena handen fjäderlätt stödd
mot golvet.
Så
fridfullt det var, det lilla, privata livet.
Prick
klockan nio vaknade han.
Bilden
av Willyart tonade genast fram i hans inre synfält. Kanske på grund av sin
utsatta situation, då han i praktiken försetts med en kvarnsten om halsen
samtidigt som han knuffats ut på medeltjock is, av Maximilian, var han nu lite
gråtmild, och hans sinnesstämning pendlade i det gråtmilda uppåt – inrtiktad på
vackra minnen – och nedåt – riktad mot det mycket sannolika perspektiv som
innebar att han kunde komma att tillbringa de närmaste åren bakom lås och bom.
Han
noterade, samtidigt som bilden av Willyart växte sig allt tydligare och
varmare, hur bräcklig sinnesstämningen var, men att det egentligen inte var
värre att vara ofri på det sätt han nu var, efter det att Iris tagits som
gisslan, än hur det känts förut att vara fri, och aldrig haft en aning om vad
han skulle ta sig till med den frihet han hade, ställd i relation till de
förmågor han hade, som genom åren tyckts honom allt mer bristfälliga.
Frihet
var, på sitt sätt, en kvarnsten, även den, att bära. I vissa lägen kan det vara
det bästa för en människa att verkligheten - åtminstone för en kort period –
slår henne i formliga bojor, så att hon begriper vad ett liv i frihet är, sett
ur dess motsats. Hos vissa teoretiker går sådana reflexioner, sådana kast i
tanken, under namnet ”frihetsdialektik”. Man ställer frihet och slaveri mot
varandra, och låter dem – liksom i ett slagsmål – vaska fram den sanna naturen
hos varandra.
Willyart,
tänkte Simon, var en ärlig karl.
När
klockan blivit nio ringde han upp den f gamle vännen. Simon visste at Willyart
var vaken tidigt, eftersom han många gånger sett honom på stan redan vid 06.00
am., rantandes runt i de mer enkla kvarteren på Manhattan, där även Simon
brukade promenera, för att lunga sin själ efter ännu en halv natts dålig sömn,
med drömmar fyllda med ansiktslösa individer, som på alla möjliga sätt ändå
brukade påminna honom om saker som han inte ville bli påmind om.
När
Simon tänkte på sina morgonpromenader kom det som en dimma för hans ögon. Om
man råkade passera honom på gatan vid ett sådant tillfälle, och då få en glimt
av dessa ögon, så tänkte han: ”Herregud, en sådan fullständigt oseende blick!”
”Hallå!”,
svarade Willyart rostigt, och smått gurglande, ungefär som om han inte hade
sagt ett ord sedan han vaknade, vilket förmodligen också var fallet.
”Jo”,
sa Simon, bekvämt, nästan FÖR bekvämt, sittande i sin läsfåtölj invid fönstret
som vette mot Lenox Av., där, på fönsterblecket en svart-och-vitspräcklig duva
betraktade honom med sitt ena, blodsprängda öga.
”Jag
har något som jag skulle vilja be om råd i.”
”Råd?”,
sa Willyart, som hördes fippla med telefonen på något vanskligt sätt.
Simon
undrade tys om Willyart satt på toaletten, men sa:
”Kunde jag få träffa dig, som i kväll eller i morgon förmiddag och prata. Jag
har liksom råkat illa ut, men vill inte tala om det per telefon…”
Simon
sänkte här språknivån till den nivå som han brukade använda i umgänget med Willyart,
vilket alltså var lodisnivån, där ord och vändningar som ”liksom” och ”vet du”
var frekventa.
”Jadå,
jag gör ingenting.”
Willyart
var inte så mångordig nuförtiden. En viss blygsamhet hade väl satt in efter
stroken. Inte ovanligt, tänkte Simon, krasst och bannade sig själv, inom sig,
för att han tänkte så.
”Ikväll
klockan åtta på Burger Palace vid 111th Street? På andra våningen, bakom
spaljén med gullrankorna!”, undrade Simon.
”Jadå!
Hoppas det inte är något allvarligt.”, sa Willyart.
”Nädå”,
sa Simon dumt.
De
lade på.
Nu
kändes det bättre.
Inte
för att han trodde att han skulle kunna uppleva att de två var vänner och
bästis, så som man hade kunnat uppleva relationer förr i tiden, men kanske
kunde man ändå tänkta sig någon form, av sympatiskt engagemang?
Det
var klart, det berodde mycket på en själv.
Hur
mycket skulle han våga?
Arg
lyfte han upp telefonen och ringde Willyart igen.
Denne
svarade med samma ”Hallå?”
”Jo”,
sa Simon med i dennes fall en mer kraftfull röst än förut: ”Jag är faktiskt
förtvivlad. Några människor…”
”Va?”
”Några
människor har kidnappat Iris, och jag tvingas att stjäla för dom!”
Det
blev tyst i luren, Sen sa Willyart:
Ӏr
du nykter?”
”Ja,
tyvärr.”, sa Simon med ett misslyckat raljeri.
”Okey”,
då vet jag. Då …. Jag kommer.”
Simon
lade på.
NU
kändes det bättre.
Frågan
var bara om de två skulle kunna i något avseende stå upp mot Maximilian, om
vars kapaciteter och tillgångar Simon inte visste mycket alls.
Han
stirrade ut mot duvan på fönsterblecket, som nu kommit tätare intill
fönsterrutan, som var av ett så gammalt slag, att det fanns luftbubblor i den.
”Duvdjävel!”,
sa Simon.
Duvan
blinkade och beslöt sig för att lämna det grönmönjade fönsterblecket för att
hitta en högre utsiktspunkt, där den kunde betrakta den egendomliga skog av
cementpelare, som en gåtfull försyn låtit henne födas mitt i.
Kanske
flög den till Empire State Building? ( Som ju ännu inte var grusad av
terrorister.) Eller kanske ut till
Staten Island? Kanske satte den sig fräckt på frihetsgudinnans fackla. Vad
visste duvan om Gustave Eiffel? Absolut ingenting. För duvan kunde
frihetsgudinnan lika gärna varit en jättekvinna som vadat över Atlanten och i
inloppet till New York gripits av någon form av heligt vansinne, där hon i ett
anfall av hybris nu lyft en fackla som hon hittat och ville guida ett fartyg i
hamn, medan hon lyssnade till en himmelsk röst som genom molnen viskade till
henne: ”Stå nu där och se blid ut, din dumma ko!!”
Hur
som helst, så visste man att duvor inte visste saker som vi.
Vi vet ju saker, som att Gustave Eiffel
försökte bygga en Panamakanal också. Men hamnade i fängelse, ur stånd att
betala kreditorerna. Sådan är mänsklig kunskap! Drastisk och fullkomligt
nebulös.
KAPITEL
X
Violet
satt på fontänens kant, som var av huggna granitblock.
Hon
var grannare än nånsin.
Hennes
rödlätthet hade djupnat och hennes hår var nu mörkrött med ett stänk av svart.
Hennes
ögon var ännu klokare.
Parken
själv var på sitt bästa hösthumör. Efter det att den hysteriska sommaren nu
passerat, och alla dess krav släppt, föreföll nu inget så fritt, så enkelt och
generöst som just den i höstfärger klädda parken, som är New Yorks främsta
stolthet.
Folk
i hundratal rörde sig ledigt på gångvägarna, och de tycktes bära både sin
forntid och framtid på ett så självklart sätt, att man undrade vad i all sin
dar deras samtalsämnen kunde vara, förutom lägenhetsbyten och kläder.
En
lätt bris svepte runt anklarna på Simon. Strumporna var tunna och rena. Han
hade badat, tagit på sig en svart sammetskavaj, och stoppat en vit näsduk i
bröstfickan. Håret var välkammat bakåt. Simon visste att Violet ville att han
skulle se ut som en intellektuell, Helst en intellektuell gigant, men om inte
det gick, så dög det om han såg ut som om han försörjde sig på att skriva.
Violet
såg rakt på Simon med de där ögonen. Ingen halvfigur här inte.
Eftersom
nu Violet var den som han skulle försöka lura, vid sidan av hennes far, så var
just måttet av skarpsinne i dessa ögon oroande.
Här
hade vi inte att göra med någon hjärnskadad varelse, som, likt Willyart och han
själv, fick leta efter logiken i det som skulle framställas verbalt.
Violets
hjärna var klar som kristall, och hennes tal som ett klart rinnande vatten.
För
dagen var hon klädd i en, som det föreföll Simonsvindyr
salt-och-peppar-mönstrad dräkt, vit blus och en orange-blårandig stickad
halsduk, som hängde lös med ändarna långt ner på både bröst och rygg. Hennes
mörkbruna hår var uppsatt i svinrygg, och hon bar ett par ebenholtzramade
glasögon, som hon ofta tog av och bar i ena handen. Den andra stödde hon på en
beige axelremsväska, som hade sett sina bättre dagar.
Hennes
naglar var målade som nyckelpigor. Det slog Simon att han inte hade sett en
levande nyckelpiga på över tio år. Förmodligen tjugo.
Simon
med svart sammetskavaj.
Båda
två var vana vid Central Park, och de slog in på första bästa stråk, som skulle
ta dem bekvämt runt i periferin av parken.
Vädret
var behagligt.
De
talade obehindrat. Simon tänkte, med ett stänk av grymhet, på en gammal kamrat
från gymnasiet, Hugo Bergman, som hade saknat förmåga att samtidigt gå och
prata, så att promenader i New York med denne alltid var smått outhärdliga, då
Hugo stannade och stod still, så fort han skulle säga något.
”Dom
där tänderna var ju snygga!”, sa Violet, med en granskande blick.
”Ja,
dom är alldeles nya. Har knappt vant mig.”
”Det
var då på tiden. Du hade kunnat skaffa dem för länge sen!”
”Jojo”,
höll Simon med, och log. Hon var sig lik. Hon anmärkte, men inte på ett elakt
sätt. Han hade brukat tänka på henne som en människa med ”kritisk empati”.
Hennes
rationella tänkesätt var förstås i längden enormt tröttande, åtminstone för
Simon, som mer hade en tillvaro som var byggd ikring den estetiska njutningen
och formuleringskonsten, på uppskattningen av vindens rörelse i gardinen och av
den lugna åtbörden hos kassörskan på snabbköpet.
Simon
var dock glad att han äntligen fått dessa tänder. Länge hade han duckat för den
djupa insikt han faktiskt själv hade om vikten av ett presentabelt yttre.
Det
hade mest varit kostnaden som hade skrämt honom.
Simon
var säker på att denna tandkonstruktion kostade mer än $500.00. Det var mycket
pengar för en misslyckad litteratör.
”Så
du jobbar som psykolog?”, undrade Simon artigt.
”Jag
gör det.”, svarade Violet, blinkande irriterat med de kinesliknande, vinklade
ögonen, på ett sätt som manade honom till större fantasifullhet i
konversationen.
Violet
hade alltid menat att han borde agera med större pondus och världsvanhet. Hon
påpekade ofta att han hade en doktorsgrad från Sverige.
Simon
ville helst glömma denna doktorsgrad, då den tillkommit mycket genom den
personliga förbindelse han i Uppsala slutit med dottern till professorn i
Sociologi där.
Sådan
var världen, men detta skämdes han för.
Så
hade han ju också i den vevan blivit opiummissbrukare, och förvärvat ett av
sina stora handikapp: ångesten.
Ångesten
plågade Simon ungefär två nätter i veckan, fortfarande, efter femton års
lidande.
Denna
ångest kändes som att en liten aphand kramade en del av hjärnan, mitt på höger
sida av n, och kramade, och kramade tills all saft försvunnit, och alla tankar.
Sedan tog det flera dar att repa sig hjälpligt från den känsla av bedövning som
rådde i det området.
”Det
är väl både lönsamt och intressant?” frågade Simon, som aldrig brydde sig om,
huruvida något han sa lät enfaldigt eller inte.
Hna
visste dessutom att detta – om än motvilligt från hennes sida – väckte en del
beundran.
”Vad
gör du själv nuförtiden då?” undrade Violet, som inte brydde sig om att svara
på Simons utspel.
Simon
log, och tänkte på en bok han läst med titeln ”Games people play” av Berne, men
svarade, väl förberedd på denna fråga, som han var:
”Inget
märkvärdigt. Jag vaktar tavlor på ett galleri. För brödfödan. Egentligen
skriver jag ju mina romaner och essäer.”
”Vilket
galleri då?”
Ӂh,
ett i Bronx. Trismegistos heter det.”
”Men
det kan du väl inte leva på?”
”Jag
vill inte ha något som tar för mycket tankekraft.”
Violet
tycktes mäkta besviken.
”Vi
har fått in en samling äkta Kirchner.”, sa Simon lätt.
”Kirchner?
Vem är det?”
Violets
bildning inom området modernt måleri var begränsad, liksom fallet är med många
nutidsmänniskor.
”En
fantastisk målare. Blev förbjuden av nazisterna. Gör succé nu.”, menade Simon,
som nu kände att han började reparera vad som förefallit en påver bild av ett
förvärvsarbete.
”Låter
ju … charmerande.”, sa Violet, som uppenbarligen tappat ordförrådet för en
millisekund.
”Kan
nog bli en del pengar. Jag får ju procent.”
”Åh!”,
sa Violet, som hade fullt klart för sig den stora fördelen med procent, i
sådana fall.
Simon
kände sig nu säker nog att lägga sin arm om Violets axlar.
”Vad
GÖÖÖÖR du?” skrek Violet.
Simon
tog bort armen.
”Förlåt.
Jag glömde mig. Känner mig ensam ibland.”
Under
resten av promenaden talade de om gamla tider, om människor de båda känt, som
nu hade försvunnit åt olika håll. När det gått två timmar sa Violet att hon
faktiskt hade en patient inbokad vid fyrasnåret och måste skynda sig till sin
mottagning.
”Vi
kan väl träffas nån dag?”, sa Violet försonande, ”Så kan vi också gå till ditt
galleri och titta. ”
Simon
log och såg på henne med sin oseende ögon, och var nöjd med att allt hade
förlöpt enligt Maximilians önskning.
Att
han själv kom ett steg närmare ett långt fängelsestraff, det kom Simon att
enbart svagt framstamma ett:
”Det
blir fint.”
När
Simon strosade hem till Lenox Ave.33 var han glad att han skulle möta Willyart
om några timmar, så att han kunde redogöra för någon om sitt faktiska läge, och
slapp förställa sig.
”En
god vän är värd guld.”, tänkte Simon, som upptäckte att han glömt alla de goda
citat - särskilt gamla skotska - han förr kunnat utantill, som beskrev det
stora värdet av att kunna dela lycka och bekymmer med någon.
Hjärndimman
marterade honom, och han bankade sig själv på låret i besvikelse över sitt
lidande.
Men
klaga ville han inte. Vidunderligt som det var, så hade han alltid en känsla av
att vara välsignad av en högre makt, en känsla som absolut ingenting, inte de
allra gräsligaste katastrofer och svårigheter, kunde rubba.
Ibland
såg han även det som ett handikapp och en smärta. Men nu var det som det var.
KAPITEL
XI
Burgerrestaurangen,
som inte alls var populär, gapade nästan tom. Byggnaden bredvid hade nämligen
blivit brandskadad, och byggställningar och annat ( stora blå plastförhängen
och annat ) hade gjort gatan nästan oframkomlig den sista tiden.
Simon
gick och satte sig vid borden. Han hade bytt kläder, till en enkel grå kavaj,
med nötningar på ärmarna. ( Det enda, förutom böcker, som Simon samlat på sig
genom livet var just kavajer. Dessa tycktes honom nästan som en kroppsdel, och
han älskade dem som sköldpaddan skulle älska ett extra skal, om man försåg
detta djur med möjlighet till ett sådant, eller ett förråd av sådant. )
Klockan
var nu åtta, och kvällen sänke sig snabbt utanför fönstret på det lilla
snabbmatshaket. På vägen ut från lägenheten, när Simon skulle ge sig av till
mötet med Willyart på denna inrättning, hade han kort stött ihop med
bostadsrättsföreningsmannen.
Denne
var ju en trygg person, Calton Dewey, och Simon tänkte, helt hastigt, att han
mycket hellre hade velat be denne om hjälp mot Maximilian, ty Calton hade i
alla fall varit och stridit i Irak – i ett i och för sig meningslöst krig, men
ändå ett krig – än att blanda in Willyart, som ju inte hade mycket erfarenhet,
så vitt Simon visste, av att lösa problem som involverade gangsters.
Men
nu var det som det var.
Calton
hade bara frågat om allting var okey, varpå Simon hade svarat jakande och lett
ett brett leende.
Calton
hade uppmärksammat tänderna, och sagt att tandläkaren ju gjort ett utmärkt
jobb.
Ӂh,
tack, ja. Jag känner mig som en ny människa.”
Och
det gjorde han på sätt och vis. Han var ju nu fyrtio år, och det fanns ju – i
dessa tider – mycket man kunde ställa om till i livet vid denna ålder. Livet
var inte slut. Det vill säga, - om man nu inte åkte dit för bedrägeri, stöld
och förfalskning.
”Du
ser ut som Clark Gable!”, log Calton och lade här handen på Simons axel.
”Åh!”,
sa Simon och skakade sig lätt loss.
”Förresten,
vi skulle ju sätta dit en ny balkongdörr i ditt sovrum, mot gården. Den är klar
nu. Kan jag komma med den endera dan?”
”Javisst,
… men jag har mycket att göra…”
”Jag
har ju nyckel.”, sa Calton, och betraktade lugnt den nervöse Simon, som just då
kände en liten aphand gripa tag om en del av höger hjärnhalva, och raskt och
samvetslöst – som bara apor kan – krama till, så att en stöt av
ångestelektricitet for genom ryggraden ända ut i fortplantningsorganet.
”Okey,
men då kan vi säga i morgon klockan ett, eller?”
”Utmärkt,
jag kommer då. Det tar inte mer än en kvart. Dörrarna är alla samma i hela
uppgången.”
DE
hade skilts åt, och Calton sa – generöst - än en gång:
”Rena
Clark Gable!”
Willyarts
gestalt – i en enkelt mörkblå, bitvis glansig, acryljacka, och med fett hår
under kepsen - tornade upp sig vid sidan av Simon. Det visade sig att denne
varit på toaletten, och suttit där och läst en bok.
Detta
äcklade Simon, som inte tyckte om kroppsvätskor och sådant, men han bjöd vännen
att sitta, och frågade om han ville ha nåt att äta eller dricka.
Det
ville inte Willyart, men Simon hade ändå en extra pappersmugg halvvarmt kaffe,
som han köpt för ändamålet.
”Berätta!”,
manade Willyart.
Simon
redogjorde, utan att utelämna någonting alls, för läget. Han till och med
berättade om hur Iris hotat honom till livet, vid separationen.
Willyart
hörde lystet på.
Hans
ögon var lika dem, som barn har, när de ser på exotiska akvariefiskar, när
dessa äter upp varandra.
”När
Simon var klar med berättandet, och med lätt darrande haka väntade på Willyarts
reaktion, som ju var mycket intressant för honom, eftersom Simon då och då
funderade på om denna groteska historia allas rymdes inom vad en människa rent
logiskt kunde uppleva.
”Efter
två minuter – medan han kliade sig i ryggslutet - sa Willyart:
”Skumt.”
”Ja,”
menade Simon. ”Vad skall jag göra?”
Det
visade sig – inte alls förvånande egentligen – att Willyart inte hade en aning
om vad man skulle göra.
”Man
kunde ju ringa polisen…”, sa han bara.
Simon
betraktade Willyart.
Människor
som lever i samhällets utkant, som ser sig själva som förlorare, och inte
egentligen hoppas på att nånsin komma i närheten av en respektabel tillvaro,
med någon anständig säkerhet, beträffande hälsovård och säker och trygg
ålderdom, som just erbjudes de etablerade medborgarna, känner ofta en stor
samhörighet med varandra. En varm och stadig gemenskap. Det är en äkta känsla,
och den är i sig något mycket fascinerande. Även de utslagna emellan så
uppfattas denna känsla som Något av en höjdpunkt i tillvaron, och som en
oväntad vinst i den annars helt vedervärdiga belägenheten. Alla randmännsikor
känner till känslan, och de känner också till och upplever när den upplevs av
andra.
En
sådan upplevelse hade nu både Simon och Willyart.
Ställda
inför ett gigantiskt problem, en olycka av formidabla mått, så knöts deras
gestalter ihop av osynliga trådar, till en neural struktur, där de satt på den
nästan folktomma burgerrestauranten.
Om
de annars inte upplevt något här i världen, så var denna upplevelse i sig
härlig nog för att göra deras liv meningsfullt. Det visste de också om.
De
nickade båda i samförstånd över det enkelt uppenbara, och orimliga, i vad
Willyart sagt.
”Men
det går ju inte.”, sa Simon.
”Nä.”,
rann det ur Willarts tandlösa mun.
”Ja”,
sa Simon, på svenska, nästan som i en inandning, i ett sätt att prata som han
lärt sig i Uppsala.
”Va?”,
sa Willyart, på engelska.
”Nä,
polisen kan vi inte blanda in. Då dödar dom Iris.”
Båda
två satt tysta, i lodisgemenskapen.
Efter
en stund lyfte Willyart handen och klappade sig på vänster sida av bröstet.
”Här
finns en Glock. Bara så att du vet.”
”Åh!”,
sa Simon.
Aphanden
grep nu tag i hjärnhalvan, så att han närapå trillade av stålbensstolen.
Han
blev kissnödig.
Allt
var ett helvete. Simon betraktade Willyart. Det bleka ansiktet var ännu
blekare, och den knottriga delen av ansiktet var ännu knottrigare.
Kanske
hade Willyart faktiskt haft en stroke som berövat honom hans goda intellekt.
Willyart
var obekväm inför granskningen och han letade fram ett par solglasögon som han
ersatte sina pilotglasögon med.
”Vad
är den fotoelektriska effekten?”, undrade Simon.
Willyarts
haka föll ned.
Det
kom inget svar. Simon visste att en gång i tiden hade frågan mer lockat fram
ett skratt hos Willyart.
Efter
att de gått och hämtat var sin kaffe till, så frågade Simon igen:
”Vad skall jag göra? Maximilian vill att jag skall sälja bluffkonst och blåsa
Reginald, Violets far?”
”Jag
vet inte.”, svarade Willyart. ”Om jag bara visste. Kanske allt är en bluff?”
”Varför
då?”
”Jag
vet inte.”
Simon
måste erkänna att det var så långt han själv hade kommit i resonemanget.
Willyart behövde inte nödvändigtvis ha förlorat skärpan, bara för att han inte
begrep sig på Maximilian.
De
satt tysta.
”Vi
kan väl talas vid på telefon?”, sa Simon.
”Exakt”,
sa Willyart, som nu reste sig, bytte glasögon och därefter lämnade
burgerrestauranten med en släpande gång, lämnande efter sig en stark odör av
källare.
Efter
några minuter vandrade Simon genom Manhattan, upp mot Lenox Avenue, spanande
förgäves bland gatljus och kvällsklädda människor, taxibilar och cyklister
efter något bekant ansikte, efter en vän i nöden, en hjälpare, sänd av en okänd
försyn.
”Det
är sannolikt, att det osannolika någon gång kommer att inträffa…”, citerade nu
Simon Aristoteles. Men det hjälpte inte det heller.
Han
höll här på att bli överkörd av en gul taxi. Efter det taxin bromsat in och
Simon – förbannad – hade dängt näven i höger stänkskärm, ovanför framlyktan,
stack chauffören, som såg ut att vara av polynesiskt ursprung, ut huvudet genom
rutan att påpekade att det var rött ljus.
Det
var det, för gångare, och Simonen upptäckte att han blvit distraherad av en
polisskåpbil, som med blinkande saftblandare, hade krånglat sig förbi alla
bilar i korsningen.
Vissa
gångtrafikanter, som bakom honom hade stannat för rött ljus, skrattade högt åt
honom, och han fcik be chaffören om ursäkt.
”De
nada”, hade denne sagt. Kanske kom han från Guatemala, tänkte Simon, när han
placerade sig i hopen folk som väntade på grönt ljus.
----------------------------
Natten
kom, och Simon mötte denna natt sittande i sin alltför mjuka läsfåtölj, invid
fönstret.
Han
hade en laptop framför sig, placerad på en rund taburett av lackad furu, av
klassik typ.
Ibland
intog han middag vid denna taburett.
Men
nu satt han och googlade.
”Maximilian
Rostock” var sökordet. Men inget fanns att läsa om någon sådan, utom några få
upplysningar om en Gestapoofficer med detta namn, från förr.
Simon
slog igen datorlocket, varpå rummet, det största i lägenheten, försänktes i
näras nog kolmörker. Men när ögonen vant sig lite, så syntes ju allting ändå,
som grå skuggor.
Simon,
lätt snusande luften i sina näsborrar försjönk i halvslummer i fåtöljen.
”Kom!”,
viskade han då, till en okänd metafysisk kraft: ”Kom nu, mörka moln av sömn,
och svep in mig i din rock av skimrande skog och vind och dimma. Låt mig
soooova….”
Ingen
sömn kom.
”Jag
har åtminstone mina nya tänder.”, sa han till sig själv. ”Om dom gjorde intryck
på Violet, så kanske dom har samma effekt på Reginald?”
Nöjd
över denna hypotes, detta implicita antagande, föll han i den efterlängtade
sömnen, medan natten sänkte sig över New York.
KAPITEL
XII
I
drömmen fördes han tillbaka till gamla tider i Uppsala.
Staden
framträdde i vacker sommardräkt, och han befann sig inlåst på psykiatriska
Kliniken å Uppsala Akademiska Sjukhus.
Han
satt i dagrummet med två kvinnor, som både var klädda i sjukhusets beigea
morgonrockar, och såg på tv, där det var
nyheter från Irakkriget, som just då – likosm det hade i verkligheten
när Simon legat på Akademiskas Psyk – pågick som blodigast.
Då
kom en manlig patient i läderjacka in i dagrummet och stampade med ena foten.
Detta
gjorde att de två kvinnorna försvann in på sina respektive rum. Simon satt kvar
i soffan framför tv:n, och den jackklädde, med stort yvigt blont hår, sjönk ner,
tätt bredvid honom.
Hotfullt
tätt.
”Vad
är det?”, undrade Simon.
”Ingen
fara. Jag är snart död.”, svarade killen, som lyfte en blomkruka från ett, fat,
måttad emot papperskorgen, som stod bredvid tv:n och sen förpassade blomkrukan
i korgen.
Fatet
drog han åt sig, tog upp ett cigarettpaket samt en porrtidning, en gammal, med
namnet ”PinUp” på framsidan, och tände en cigarett med en tändsticka, vilken
han prydligt la i det lilla bruna keramikfatet.
”Död?”,
undrade Simon, som visste, genom tidigare samtal med personalen, att denne
gosse var en mördare, som var skickad till Akademiska från Rättspsyk i
Linköping, för utvärdering.
”Ja,
jag tömde just 4 kvicksilvertermometrar i mitt vattenglas på rummet, och drack
upp kvicksilvret.”
”Va?”,
sa Simon, som begrep att han måste vakta sin tunga. Mördare får man vara
varsamma med.
”Så
nu är jag snart död.”, propsade den unge mannen igen, blossande frenetisk på
sin Marlborough.
”Ja,
men det var väl dumt…”, sa Simon, djärvt, - fruktansvärt torr i munnen av
medicinerna han fått av dagsköterskan, vars i förtid åldrade ansikte var
gulfärgat av någon misslyckad diet och för mycket duschande.
Killen
svarade inte.
Här
vaknade Simon med ett ryck, och tänkte att vad ahn drömt var nära nog ett exakt
minne.
Höll
han på att bli galen? Man kunde ju inte drömma minnen! Då var slutet nära.
Efter
att ha rätat upp sig i fåtöljen började han nu tänka på drömmen.
Det
där med porrtidningen stämde ju förstås inte.
En
sådan tidning kunde man knappt hitta på antikvariat ens.
Detaljen
irriterade honom. Förvånad noterade han att han minns hur den nakna flickan på
omslaget såg ut. Åh, det var ju Violet!!! Bara att bysten var betydligt större.
Han
skrattade till, reste sig ur fåtöljen och hämtade sin mobil, där det just
plingat till.
Det
var ett sms från Maximilian.
-
[1] Levinus
Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst,
natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till
franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius
( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som
monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig
lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag.
Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.
r
[2] Lat.
Proprium=ansikte; agnosi=okunskap.