Greve Vaktel. Caput 5.

Kapitel 5.

Jag skaffar enkelt en säng.

     Jag sov länge, inte på golvet men på min skinnklädda dyscha, och var alldeles stel i kroppen när jag vaknade. Jag måste se till att få ett sovrum. Det måtte väl finnas massor. Jag hade ännu inte gått husesyn, skam till sägandes. Något var sannerligen sjukt med ön.
     När jag haltade ner för trappan, fortfarande iklädd den rödfodrade kostymen jag ärvt av stackars Belfrage ( jag förmodade att denne inte överlevt flykten … ) hörde jag redan en mässande stämma med Pramalans karaktäristiska talfel ( oegentligt r ) genomgå ekonomins grunder. Invändningar haglade från de två eleverna, Petronella och Elena.
     ”Är 5 verkligen ett tal?”, hördes från Elena.
     ”Ja, det följer på 6.”, sade Pramalan upphöjt.
     ”Jaja. 5 procent....”, sade Petronella. Det har man hört. 5 procent. Det är väl enkelt.”

     ”Duodecimalt ….” , sade papegojan från sin stolpe.
      Snabbt berömde jag dem, för att de nu gjorde något för sin framtid.
     ”Är han bra?”, frågade jag den lilla, före detta döva.
     ”Pramalan är alltid duktig. sade Elena med en röst som förvånade mig, förmodligen för att den s.a.s. var ny. ”Han är född duktig.”
     ”Det är utmärkt. Men jag måste störa. Nu vill jag gärna ha ett sovrum ...”
     Tjänaren, som just hade tänkt lägga fram Wittgensteins idé om de två olika matematikslagen,  och lejonens två svansar, suckade, slog samman sina smala händer i det att han slöt ögonen.
     ”Det var allt för idag, mina damer. Jag har tyvärr annat att göra.” Dee två eleverna fnissade och de ansträngde sig i att verka vara jämnåriga. Vilket de, dialektiskt sett, nästan var.
     Pramalan och jag gick igenom övervåningens rum och jag fann till min förtvivlan att de var fyllda med hobbyartiklar, pingpongbord, damkläder, gamla fartygsmodeller i trä, ett tomt akvarium för tumlare, ett rum fullt av cyklar, o.s.v. i det hart när oändliga.
     ”Men finns det då inga sängar?”

     ” Å jo, i tornen.”, sa Pramalan.
      Och så gick vi till ett trapphus till ett av de två obebodda tornen. Vi gick upp en våning och där i det nordvästra tornet, med utsikt över Theirs, fanns ett ljust vitrappat rum med säng och bord och alltså en utsikt som hette duga. Man såg kastellön och man såg ett underbart hav som tycktes stålgrått. Det sammansmälte långt borta med en himmel, som för ögonblicket var beströdd med små droppar som av kattguld.
     ”Detta tar jag.”, sa jag.
     ”Det är lite avsides. Ni blir ensam.”, sade Pramalan.
     ”Det är vänligt att tänka så, men jag har också en rygg. En rygg, Pramalan, som behöver vila. Jag behåller ju kontoret.”
      Alla utom jag var missnöjda med att jag ville ha det bekvämt. Det var som om till och med den kloke Elim, som hjälpte mig bära en del böcker till tornet, tyckte att en greves främsta plikt var arbete.
     ”Vad skall ni göra här då? undrade Elim elakt. I ensamheten?
     ”Det var då fan. Har det gått troll i er allihop!!! Jag vill väl ha det bra!?”
     ”Jojo. Men Belfrage....”

Jag avbröt Elim med en svidande salva:
     ”Inte ett ord om några D-jädra Belfragar. Det är jag som är greve!”
    Efter detta nämndes inte namnet B., utan kringgicks.
    När allt nu var ordnat satte jag mig vid mitt rumsbord, hade tråkigt och såg ut över Stilla Havet. Jag öppnade fönstret för att höra havets svall. Det hördes lite. Så satt jag där.
    Jag hade nog suttit i en timme och ena benet hade nästan somnat när en knackning på dörren gjorde slut på denna en av tillvarons mer tidlösa pauser.
    ”Kom in!”
    Det var, ja gissa! Ja, Petronella så klart.
    Asiatiskan steg in och satte sig objuden på sängkanten, medan jag ju satt vid bordet intill fönstret. Ljuset föll vackert på hennes solbrända hy, och jag betraktade henne precis som hon ville. Det enda orosmolnet i min värld fanns här inne i slottet och hette just Petronella. Det föll mig ett ögonblick in att mörda henne, men jag insåg det fruktansvärda i samma stund och frågade istället hur hon mådde, i hopp om att hon mådde bra.
    - Fy. sade hon. Ni är allihop lika dana... falska....
Jag hade fruktat detta. Och nu övervägde jag inte något mord, men väl att införa segregering i slottet. Män för sig och kvinnor för sig.
    ”Jag vill inte ha nån relation.” sade jag. ”Med nån. Man bör inte umgås.”
        Petronella lämnade rummet högröd i ansiktet och själv var jag genomsvett. Det hela var påtaglit likt gymnastik. När jag såg ut genom fönstret upptäckte jag en cyklon på väg mot ön. Jag rusade ut, rusade fel, och hamnade i ett litet rum där man förvarade apskelett. Det var väl den där B-f- s hobby. Att samla apskelett och terrakotta och spela pingis och hälla lim i pianon. Jag hade inte tid med hobbies, jag. Ut ur rummet och snart var jag nere i salen. Inte ett ögonblick funderade jag på varför man tålde att jag var högsta hönset på ön. Om man säger så.

       Cyklonen drog över, utan att så mycket som nudda ön, och det blev kväll igen. Jag förstod att cyklonen varit endast ett auspicium. Ett tecken. Man hade - som Storstarotsken skulle sagt - försökt att varna mig …. Men jag har aldrig låtit varna mig. Tvärtom: jag blir upprymd av hemska tecken och fruktansvärda spådomar. Det må vara en svaghet, men det tillhör min natur. Jag satt i mitt rum och hade upprymt tråkigt. Bläddrade nu i Auers aktieportfölj. Jag insåg att den var illa skött. Mina två tjänare hade ju alls inte tid att med de dåliga kommunikationerna ordna med förvaltningen av förmögenheten.

Då hörde jag fotsteg och insåg att allt var fåfängt …..vad gällde detta med kvinnan. Ty det var hon. Igen. Jag gav upp. Vi var sen tillsammans i mitt ensligt belägna tornrum. Hon var nöjd. Eller låtsades. Vid ett tillfälle låg vi och flämtade och hon, i sin 150 centimeter långa nakenhet, frågade med kattlik röst:
    ”Min egen greve ….
    ”Jaja.” erkände jag, och försökte att spela med, och lekfullt men genomfalskt dragandes henne i håret mumlade jag hennes namn.
    ”Vad gör du?”, sa hon då.
    Så olika människor kan vara! Jag skämdes till sömns. En ytterligare egenhet jag har.