Summa sidvisningar

söndag 5 mars 2017

Molnen.

Jag tänker på en enstaka händelse från den sommar det året jag fyllt åtta år. Det var på landet, lantstället i Härryda. Jag hade en vacker dag vågat mig ut på ett sädesfält med böljande säd, trotsande den stränge bonden, - tät havre, och solen sken. Jag lade mig ner på marken. Hur jag kom på att göra detta vet jag inte. Men - a la bon heure - jag gjorde det. På rygg liggandes så låg jag där och såg i rundeln som bildats ovan mellan de vajande borstiga stråna på den klara sommarhimlen, där små moln hela tiden gled förbi åt ett håll, bakåt över mitt huvud, så att säga. Så låg jag, med fasta marken under mig. Armar och ben lät jag spreta utåt. Då, plötsligt, visste jag inte om det var molnen som rörde sig , eller om de stod alldeles stilla där uppe och det istället var jorden under mig - med mig - som rörde sig, som snurrade. Där låg jag så stadigt, så stadigt man kan. Och jag hisnade! Ty jag kunde ju - som jag ville - byta "perspektiv": än bestämde jag att molnen flög, än att de var stilla. Jag njöt, hisnande i huvud och mage, och jag hade aldrig nånsin varit med om något så himmelskt och omvälvande, och som jag själv kommit på, och som jag själv kunde kontrollera och som jag dessutom visste att jag kunde göra om - göra till mitt - om bara solen och några moln var uppe - och ingen , ingen kunde ta detta ifrån mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar