Summa sidvisningar

fredag 16 juni 2017

Greve Vaktels äventyr. Kap 12.



Kapitel 12.

Evangeline.

    Inte var det med stora förhoppningar jag nu bländad famlade mig ut från tunneln, då ljuset plötsligt skymdes av en gestalt och det dröjde inte länge förrän jag såg att det var en kvinna, den vackraste som jorden skapat. Hon log och tog min ena hand och ledde mig till ett litet hus. Undertiden observerade jag dels att ön var mindre än jag trott, ungefär som en holme, samt att kvinnan faktiskt var löjligt naken.
     Väl i huset tog hon på sig en liten svart elegant klänning och presenterade sig som Evangeline Prado. Det var ju lustigt tänkte jag och frågade efter ett glas vatten. Och brunn fanns naturligtvis, så Evangeline ut med spann och hivade upp klart kallt vatten. Jag tog en slurk och hällde sen resten över mig. En del av dammet som täckte mig från topp till tå försvann, och Evangeline sade med perfekt Londonaccent: "Men ni är ju stilig!"
      Jag skrattade gott åt detta skämt och sneglade på henne. Hon hade ett brett ansikte. Ja, hon förtjänar faktiskt en beskrivning ( något som Petronella definitivt inte gjorde. En människa som förenade endast två egenskaper, att vara elak och att vara ointressant förtjänar ingen yttre beskrivning…..) . Evangelines ansikte var brett, hennes hy hade en gulaktig ton, som av en lätt hepatit, och hennes stora ögon var brett satta och alldeles blanksvarta, så att man inte kunde skilja pupillen från irisen. Läpparna var fylliga och röda och lätt särade. Hon log. Hennes hår var ljusbeige. Hennes längd 180 cm vid pass. (Jag är 186 ). Hon hade ett lojt sätt, men utstrålade vänlighet och liksom en fråga: "Vad kan jag hjälpa till med." Vinden rufsade i hennes hår och den gulbleka hyn tycktes något matt och uppfordrade till en smekning som "det är nog inte så farligt!", ty hon såg ju lite sjuk ut, fast hon nog inte var det. När hon talade och skrattade såg jag att hennes hörntänder var ovanligt stora, ungefär som dem Gråast hade haft, men jag blev inte rädd precis.
- Jaha. sa jag, "Vad heter denna ön då?"
- Ja, inte vet jag! hon skrattade till.
- Vad är det.
- Ni har inga byxor!
- Jag tog tag i en sjal som låg på ett litet vitt skrangligt bord vid hennes lilla stenhus och skylde mig med den.
- Så där då!
- Ja, tack!
- Är ni ensam här?
- Jo.
- Jaha.
- Hur kom ni hit då?
- Åh, det är en lång historia.
- Då tar vi den senare. Finns det någon båt? Är det långt till Kina? Är det möjligen så att ni känner till en kines , som säger sig heta Chen ?
- Nej. Nej. Nja.
- Jaha. Ni tycks ha ordning i skallen.
Hon log
- Får jag fråga vad ni heter?
- Peter Brown. Ljög jag. "Och ni?"
- Evangeline Prado, sa jag ju……
- Javisst. Det är detta med byxorna. Dom måtte ha åkt av när jag kröp.
- Jaha.
- Säg , har vi setts förr?
- Det tror jag inte.
Här avstannade samtalet.
     Jag blev sorgsen, och plötsligt hade jag en egendomlig känsla av att detta här var verkligt och att mitt tidigare liv varit präglat av tidigare generationers värderingar, hopp och minnen. Som om mina föräldrar och släktingar hade präntat in i mig att deras liv var viktigare och riktigare än mitt, men att jag nu äntligen hade skakat av mig denna uppfattning och bestämt mig (eller vad det var ) för att detta var det viktiga. Det var som om hennes gulbleka hy intalade mig att det var hennes hy som var nuet och älskansvärd.
- Å, vad jag är förvirrad, sa jag och satte mig ner på marken, som var täckt av torrt gräs. Här sprang inte en enda höna.
- Åh, vill ni ha mer vatten?
- Nä, men en korv….
- Korvar har jag inte, men lite stekt fisk….
- Utmärkt! Vad är det för sort?
Hon såg på mig och det spelade i hennes ögon och jag såg hur brösten darrade.
- Spelar det verkligen nån roll?
- Nä, inte alls.
- Nä då så. Sa hon och gungade iväg efter fisken.
Jag hade nu allt sjå i världen med att behålla känslan av det viktiga i det jag gjorde. Sålunda tänkte jag efter och ropade snabbt:
- Och en whisky!!!!!
Hon vände sig om och stod så , betraktande en smutsig man i sjal med halvlångt skägg och håret stripigt och blött.
- På denna ön finns inte en droppe, Peter Brown!
( Jag visste att hon genomskådat min lögn. Det hörs ibland när man hittar på namn åt sig….)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar