Summa sidvisningar

lördag 24 juni 2017

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 17.



Kapitel 17.

Riesengebirge.

       Jag befann mig plötsligt sen - av alla ställen - inne i mitt eget huvud. Det var ett jättelandskap, med berg, floder, himmel och ett pågående åskväder med strilande regn. Detta upphörde dock med ens som landskapet upptäckte mig. Det förvandlades då till ett visserligen molnigt men dock mycket ljust landskap: molnen voro kritvita, himlen rosa, havet ljusgrönt, träden lila, buskarna mörkröda och gräset lejongult med violetta blommor. Här och där var himlen istället lila och havet rosa, så det var ingen ordning där, precis.
       Jag vacklade omkring och - som ofta händer en drömmande - jag var helt medveten om att jag drömde och att jag just befann mig i mitt huvud, vilket i och för sig framstod -som det ofta gör i begåvade människors huvuden - som en gigantisk uppgift. Att nu ett helt landskap, som väl i sin uppenbarelse både dolde och avslöjade en hel värld, var min uppgift, och kanske "blott för några timmar", det syntes mig - konstigt nog - både glädjande och glädjedödande. Dubbelt alltså. Man väntar sig ju, vid inträdet i en värld, att man skall få vistas där i ett liv åtminstone ….. Men, icke så. Här var jag, med drömmarens insikt om drömmens förgänglighet, utlämnad åt en snar förgängelse. Det som då gällde var väl, som jag då tyckte, att ha så roligt som möjligt. ( Det är en gammal, gammal princip, som jag även i det vanliga livet strävar efter att följa till punkt och pricka, även om det naturligtvis uppstår en del onödiga och en del nödvändiga konflikter mellan denna princip och omgivningen stup i ett. )
Sålunda tog jag ett steg framåt.
      Det skulle jag inte ha gjort, ty där var en avgrund i mörkblått i vilken jag till hälften rasade ner. Hade det nu inte varit för ett grått fält och en liten krokig svart linje, så hade jag varit förlorad.
      Hängande i en illgul trädgren tänkte jag:
- Som om jag inte hade det jobbigt nog i kastellet! Som om detta vore till nån nytta!?
Då svarade på min tanke en liten iskallt gloende halvmeterhög vit tiger:
- Välkommen till Riesengebirge.
( Märkligt hur dessa horder av djur dras till mig som järnfilspån till en magnet…..)
- Jaha. sa jag som hängde där halvt nere i klyftan.
- Stick din hand i mitt gap bara! ( Oanständigt! )
      Jag gjorde så medan jag slöt ögonen.
      Katten vinschade upp mig på en torr illgrön fläck, som knappt hade torkat av vattenfärg.
- Vad allt verkar provisoriskt här!
- Nja, sa katten, det skall snart bort alltihop……
Jag suckade ( som ni väl förstår.) och frågade:
- Vad är meningen med detta då?
      ( Alla världar jag har vistats i har verkat ha en uppfattning om att man skall foga sig i dess villkor, något jag ständigt haft problem med. Jag kan inte begripa varför en godtycklig värld skall bestämma över mig! Det är då sannerligen en gåta…. )
       Den vita katten såg snålt på mig:
- Ni ska få träffa kungen av Riesengebirge.
- Är det en arvfurste? frågade jag medan jag lade håret till rätta.
- Nu får ni ta skeden i vacker hand. sa katten.
- Ja. Vad skall man göra. Tills jag nu vaknar.
- Det kan ta tid.
- Jaha. skrattade jag, blott alltför viss om att jag "bara" drömde. ( Jag genomfors av en viss skräck för att dö i sömnen…. )
       Vi gick och vi gick. Det var ömsom djungel, ömsom öken, alltihop i grälla färger och ibland med konturer som var lite slarvigt ritade. Det enda som var visst var att molnen var alldeles vita.
- Kan man inte begära att ni ritar färdigt trän och sånt? frågade jag katten, som nu plötsligt var en svart silhuett mot en grön bergssida. ( Det hela - denna värld - gjorde ett opålitligt intryck. )
- Puh! sade katten utförligt. Ni kan väl vara lite nöjd. Vi gör vårt bästa. Alla gör vi vårt bästa!
- Okey. svarade jag och klappade katten lite avmätt på huvudet.
       Nu tycktes vi vara framme vid ett litet gistet herresäte. Vi klappade på och släpptes in och fördes genom några rum fram till en tron, där det satt en herre i mantel. Han hade runt ansikte och matchande röda mustascher. Dom hade inte ens orkat byta färg till mustaschen.
- Välkommen, greve Vaktel!, röt mannen, som skulle föreställa kung.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar