Summa sidvisningar

onsdag 21 juni 2017

Kapitel 15.av Greve Vaktels äventyr.



Kapitel 15.

Ordning på torpet.

      Ensam med de tre vargarna, de vargar som komparerade ordet grå i sina namn, gick jag och stökade i kastellet - funderade på den osannolika drömmen, om den långa krypfärden, kinesen och Evangeline och allt.
      Drömmar är strunt. Men nödvändiga,….skrattade jag och gav Gråare en kram.
- Ibland, sa jag halvhögt, "vet man inte var drömmar börjar och slutar."

     Jag såg mig nu om i kastellet. Det var runt och som jag nämnt av rosa sandsten, och byggt i två plan med en liten oinredd vind, där man också hade en liten stjärnkikare monterad på en roterande platta och naturligtvis då en avlång lucka i taket, som även det gick att - med handkraft - veva runt 360 grader.
     I första våningen - den med playboyaffischerna - var en salig röra av möbler och alla dessa apparater. På den andra våningen var det mer som ett hem, fast något kasernlikt. Men där var mer ordning. Sju sovrum, ett kök och ett allrum. Alla väggar var vitrappade och det var rent och snyggt på andra våningen. Därnere luktade det lite jordkällare och man kunde se - och känna - en och annan loppa här och där. Ljus fanns, elektriskt, om man väl fick igång generatorn, något jag hade besvär med. Så det var mest ljusstumpar och fotogenlampor som fick stå för läsbelysningen. Ty ett litet bibliotek fanns bakom en skärm. Allt upptänkligt, mest på Engelska. Här fanns inga datorer, men en skrivmaskin. Och en packe A4. Så fann jag det lätt att skriva ner lite av vad jag upplevt. Och jag tänkte oavsett allt annat att skriva en drömbok.
      Ty jag var ännu inte riktigt vaken och drömmen spökade, ("spectered"….) - just som drömmar böra. Och det bästa sättet att komma underfund med sig själv, det är att … skriva.
      Mina tankar var liksom fästa med ett osynligt rep till Auer. Mer än till Prexezla - trodde jag då … , och det sägs - bland filosofer - att man överhuvudtaget inte alls kan ha någon tanke i sitt huvud som inte är riktad till en person! Och här var det alltså - enligt denna gamla teori ( från 1800-talet ) några stycken som kunde komma ifråga. Den gräsliga systern till Elena eller Pramalan eller den osympatiske lismaren, den dolskt intelligente Elim, - svikaren …. Ja, ty lilla Lisa-Greta kunde man väl knappast ha i åtanke som implicit lyssnare.
       Och det är klart att primo: närheten och secundo: beroendet, spelade in. Hade Auer legat 500 mil från Theirs , - d.v.s. min nuvarande hemvist - så hade mina tankar styrts av min födelseort, Prexezla, som avgjort inte låg mer än tio mil bort….. och kanske hade jag tänkt tankar åt Starotsken till … eller till Olga , kusinerna och de andra, som ännu levde.( Båda mina föräldrar hade arbetat ihjäl sig.). Ty min fars släkt i Omsk kunde väl inte komma ifråga. Eller kunde den det? Ty den var ju så förnäm och fin ….. ? Jaja, hela teorin kunde vara fel också……
----
      Nu var det lunchtid och jag gick en tur på min lilla ö med en halv vetelimpa ( från Elenas odlingar? Eller möjligen kom den från Vladivostok …. ) i handen och åt, medan vargarna nafsade mig kärleksfullt och hungrigt i hälarna.
      Jag tänkte på min dröm och var helt förvånad över hur mycket den lärt mig. Och jag tackade marken och stenarna för att jag så väl kom ihåg den. Och att jag alltid kom ihåg mina drömmar, det var nog min stora begåvning, tänkte jag belåtet och gick in i mitt kastell igen vid tretiden, för att nu när det blivit lite ordning på torpet ( mig själv, alltså ) ta itu med något vettigt. Det skulle väl vara första gången, liksom, som det skedde……

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar