VID ETT UTREDANDE av Franz Kafka och,
mer precist, kafkabegreppet är det
svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos och
kring denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det
finnas motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans
bildar en bestämmande motsättning. Det finns även motsättningar runt Kafka, det
fanns en gång motsättningar i den livsmiljö han växte upp i, motsättningar i
det liv han levde, och det finns analogt ett flertal dominanta, determinerande,
unika motsättningar i hans banbrytande verk. Alltihop således kringgärdat av och sprunget ur stora motsättningar, allt
lever dessutom ACCENTUERAT av motsättningar.
Kafka
tog i sitt skrivande – som många författare gör - sitt liv, som det nu var, som
utgångspunkt. Det yttre livet var dock bara material. Några liknelser eller
allegorier handlade det inte om, menade han själv. Om man tar fasta på, att det
då hos Kafka inte är fråga om liknelser, så måste man inse, att det inte går
att rakt av ”översätta” något av hans verk till något annat. Liknelsen som form
är skäligen enkel. Liksom allegorin. Nu var det hos Kafka, inspirerad av den
romantiska traditionen, tvetydigheten,
diskrepansen, det ekivoka [1], det svävande, som gav den spänning i själen,
som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och
extremt väl formulerade berättande flödade. Skrivet oftast ett svep. Och det
tycks som om det var formen, och svävningen, mer än innehållet, som var det
viktiga för Kafka. Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en
motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också försökte med
flit, i en slags estetisk perversitet, behålla detta spänningsfält, utöka denna
kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags
”irritation”…för att behålla detta spänningsfält genom hela skapelseprocessen
och ut i verket självt. Utvecklingen av
detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i
original, i handskrift, som Amerika[2],
Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text:
vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska
tänkande. Man kan i studiet av spänningsfält jämföra hur en mycket tydlig form
av ironi stegras, eller ändrar
karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar
just ironiker. Han var den slags
ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som,
vid sidan av den eminenta litterära talangen, kanske är hans mest framträdande
drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi
– även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den
absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och
avundas honom - utan vidare - denna
formuleringsförmåga. Det finns alltid en drivande kraft framåt i Kafkas texter,
som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde
från början den extremt gode författarens signum, detta som gör att verken blir
”page-turners”. Men han skulle – troligen av en historisk slump - komma att s.a.s.
”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all
samtida litteratur”.
-----/forts följer/
