Alltid Kafka.

                    VID ETT UTREDANDE av Franz Kafka och, mer precist, kafkabegreppet är det svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos och kring denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det finnas motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans bildar en bestämmande motsättning. Det finns även motsättningar runt Kafka, det fanns en gång motsättningar i den livsmiljö han växte upp i, motsättningar i det liv han levde, och det finns analogt ett flertal dominanta, determinerande, unika motsättningar i hans banbrytande verk. Alltihop således kringgärdat  av och sprunget ur stora motsättningar, allt lever dessutom ACCENTUERAT av motsättningar.

                Kafka tog i sitt skrivande – som många författare gör - sitt liv, som det nu var, som utgångspunkt. Det yttre livet var dock bara material. Några liknelser eller allegorier handlade det inte om, menade han själv. Om man tar fasta på, att det då hos Kafka inte är fråga om liknelser, så måste man inse, att det inte går att rakt av ”översätta” något av hans verk till något annat. Liknelsen som form är skäligen enkel. Liksom allegorin. Nu var det hos Kafka, inspirerad av den romantiska traditionen, tvetydigheten, diskrepansen, det ekivoka [1], det svävande, som gav den spänning i själen, som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och extremt väl formulerade berättande flödade. Skrivet oftast ett svep. Och det tycks som om det var formen, och svävningen, mer än innehållet, som var det viktiga för Kafka. Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också försökte med flit, i en slags estetisk perversitet, behålla detta spänningsfält, utöka denna kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags ”irritation”…för att behålla detta spänningsfält genom hela skapelseprocessen och ut i verket självt.  Utvecklingen av detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i original, i handskrift, som Amerika[2], Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text: vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska tänkande. Man kan i studiet av spänningsfält jämföra hur en mycket tydlig form av ironi stegras, eller ändrar karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar just ironiker. Han var den slags ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som, vid sidan av den eminenta litterära talangen, kanske är hans mest framträdande drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi – även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och avundas honom - utan vidare -  denna formuleringsförmåga. Det finns alltid en drivande kraft framåt i Kafkas texter, som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde från början den extremt gode författarens signum, detta som gör att verken blir ”page-turners”. Men han skulle – troligen av en historisk slump - komma att s.a.s. ”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all samtida litteratur”.  

-----/forts följer/    

---

[1] Lat.: ”equi”= dubbel ,”voce”= ”röst”

[2]     ( Den försvunne )