onsdag 29 november 2017

Livet som tröst.


Vad som skiljer Hovmannen från andra klassiker med ett mått av frånvaro, är ju det mått av närvaro av den hopplösa kärleken, i vilken man kan nå igenkänning. Så är boken alltigenom tragisk, om man ser den estetiskt. Ser man den etiskt, så är den nihilistisk. - Man kan härigenom tro, att en bok som är nihilistisk inte skulle kunna vara till tröst för någon. Det tycks vara tvenne motstridande egenskaper. Men om Hovmannen kan mycket väl sägas, att den - mitt i nihilismen - är en tröstande bok, i det att den hävdar, implicit, att det enda vi har är vår gemensamma dialog, vårt hopplösa klängande vid varann, i en värld blottad på vad som allmänt kallas "mening". Den, som inte tycker om den slags tröst, och som ändå tror att människan på något outgrundligt sätt kan skapa sig en värld, där åtminstone NÅGOT är perfekt ( solitt, tåligt och på vilket man kan grunda en tillförsikt ), - dessa människor har genom alla tider hatat , och kommer alltid att hata denna egendomliga bok. Det visste med all säkerhet Castiglione, - men han hade modet att skriva den för oss andra. Det var ett av hans livsverk  ( det andra var diplomatin ) och han satte hela sin personlighet som avtryck i den. Det, som utmärker den inställning, som Castliglione i allt detta visar, är avsaknaden av - eller låt oss rent av säga: friheten från... : dumhet. Friedell menar i sin Kulturhistoria att renässansen var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Måhända är det självbespeglingen som kommer vår tid att välja Castiglione framför Machiavelli? ( Om den gör det ...). Ty Machiavelli beskriver något yttre obevekligt utan distans. Castiglione beskriver/framställer en obeveklig självbespegling - utan att använda minsta distans. Något av en självmotsägelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eye