Författarlya med utsikt ledig!

Hamn.

The book.

Foto

LETITIEN OCH RETROLETERNA.

        

       LETITIEN OCH RETROLETERNA.

                           KAPITEL ETT.

                 Kris i Columbusburg.

            Under den oroliga tid man, mitt under det pågående ovädret, underhandlade med quadrol-männen, så hade man från vår sida samtidigt sänt vissa av våra mest rutinerade insatsenheter för att söka förstöra deras lager av huvuden. I och med den oväntade stormen, och utvecklingen av densamma, som splittrade hela nestorsbollssystemet - Nestorian Defense System – NDS -, kunde emellertid quadroles passa på att avvärja denna attack, och de syntes i samma ögonblick ha bestämt sig för att nu fick det vara nog: de tänkte utrota oss till sista man! Och helt ta över. Detta var deras stora chans. Man tog sig nämligen från deras sida nu för att styra alla de lössläppta trillionernas kvadriljoner av nestorsbollar till öde platser och därmed beröva planeten dess hela skydd. Quadrolfolket behövde inte skyddet så väl som vi gjorde det och deras löjliga radiokanaler var helt uppfyllda av kamp- och segersånger, vars huvudsakliga innehåll var trumvirvlar.

           Denna dag, då vi i Oljeschinpalatset väntade på besked från fienden, erkände vi offentligt vår lumpna attack. Sen stod vi i grupper och tittade ut genom de höga fönstren i Demokratipalatset medan luften utanför virvlade förbi i grönröda schok av dimma, tillsammans med alla rensningsnestorerna, de små bollar som vi kallade nestorsbollar, som skulle hålla luften ren.  

           Statyn utanför vår sedan länge illa tilltygade byggnad, den underbara femmeters bauxitskupturen av Oljeschin själv, hade nu sedan invasionen från rymden och i och med de från söder inkommande quadrolernas oupphörliga anfall fått en spricka i fundamentet och lutade betänkligt. Armen med kleopasrastret var nästan av. Oljeschins  lustiga led-ögon lyste i halvmörkret. Oljeschin var, som bekant den som upptäckt den nya humorn, och genom det räddat hela vår galax en gång.

           Själv stod jag denna eftermiddag under jordåret 2781 tillsammans med de övriga ministrarna, ett dussintal var dom, vilka alla var iklädda sina vita dräkter. Vi övriga högt anställda hade gröna eller blå, med ett orangelysande emblem, föreställande en sovande svala, och vi drack kaffe spetsat med vitt vin i det fordomdags så eleganta presidentsamtalsrummet i stora palatset i Colombusburg. En tekniker från olje- och gasministeriet hade just förklarat för oss hur illa det var ställt med nestorsbollarna, som i allt mindre mängder här svepte förbi våra stora sexkantiga utsiktsfönster. Det var visserligen trevligt förstunden, men vi kände alla till de långtgående konsekvenserna. Centrala datorministeriet sände oupphörligen mycket oroande rapporter in i våra hörsnäckor om bollarnas egenartade förehavanden, hur de i bergstrakterna till och med ändrade färg och sakta började borra sig in i klippan.

           Antina, min älskarinna och vän, som för övrigt var professor i intergalaktisk induktionsmusik, strök med handen över min axel.

            Informationsministeriets akutavdelning, som var extraförstärkt med humorister från femte raket-sektionen sände just då ut en notis om skidåkningstävlingen på Rymdstation 15. Denna hade fått avbrytas på grund av att man blivit oense om priset, eftersom man nu hört om nestorsbollshaveriet så ville nu ingen av deltagaran i slopestyle längre återvända till jorden, och till vårt rike, Letitien, vilket var förstapriset, och man hälsade oss i Columbusburg att alla tyckte att de hade det bra som de hade det, bortsett från priset.

      Eftersom vi inte visste om detta var ett skämt eller inte så koncentrerade vi oss nu på vår obekväma situation, som tycktes arta sig så dåligt att nu hela planeten var i fara.

      Våra tre ordförande steg upp, via de vanliga förflyttningssvävningarna, till podiet, varifrån en direktsändning nådde alla som önskade se på och höra, och man tog alltså åter upp läget med quadrolerna, samt med rapporterna om Brandenburggruppen, som nu via sitt tunnelsamhälle sökte blockera oss från bland annat tillgången till vatten.

            Salen vidgades nu genom vägg- och takförflyttning, och deltagarantalet mångdubblades, nästan som genom ett trollslag. Men vi var ju alla vana vid sådant. Närvarande var nu mängder av sekreterare, jämväl de rullande Thibalterna, d.v.s. analysrobotarna, som oupphörligen tjattrade med varann genom smatter, samt skämtarna i sina fotsida gröna kirurgrockar och slutligen drömtydarna, som ju i alla sammanhang tycktes oss de viktigaste, eftersom de vid så många tillfället gjort planeten ovärderliga tjänster. Den tongivande tydaren, från den färginriktade Pekingskolan, en viss Anthony Dilham, 122, var kritvit i ansiktet och stirrade med fasa ut genom fönstren, som här och där bågnade lite under vindstötarna. Mängden förirrade nestorsbollar, lätt överdragna av diverse svavelföreningar, var olycksbådande. En matvagn svepte också, medan den utsände små pustar av frisk luft, spetsad med doft av stekt kyckling, runt bland deltagarna och serverade mjuka vetebröd och jättelika vitamintabletter.

         Försteordföranden, som var tredje i rang, och var en mycket gammal man, bortåt 300 år, vid namn Tuan Trendelen, inledde nu, under det han med ett pekfinger vinkade åt en av Thibalterna att inställa sig även den på podiet, uppdateringen med ett litet skratt:

-         Världen är en liten fin plats.

          Alla deltagare skrockade eller log. Utom skämtarna förstås. Det var en liten fin inledning. I själva verket hade ju världen överlevt just genom den sortens elegant svävande uttalanden. Jag hörde Antina skratta lågt, och hon lutade sig hastigt mot mitt öra och viskade:

-         Gregorian! Är inte detta bra sagt?

-         Jo. viskade jag och sökte utröna vad som försiggick på podiet bland de församlade där, som också de tisslade och tasslade. Jag visste ju också att Antina var mitt i en av sina mest intensiva drömperioder. Man borde förbjuda just de mest intensiva drömterapierna, tänkte jag.

-         Helt visst. Bara inte läget vore så allvarligt! tillade jag med undervisande ton.

         Men visst litade jag även denna gång på våra snillrika säkerhetssystem. Vår del av världen bestod numera mer av säkerhetssystem än av någonting annat.  I själva verket gick – såvitt vi visste - mer än 85% av den tillgängliga energin på vår planet och dess satellitstationär och interplanetära avdelningar till att driva, underhålla och förnya dessa system och till utbildningen av dess personal, de talrika massor av sekreter, som slussades via IQ-tester in i denna grottekvarn av kryptik och analys. Att jag nu var naiv, det skulle visa sig. Jag tog en konstalgkaka, satte den mellan mina tänder, som alla var försedda med giftsäkerhetsanalysverktyg, och lyssnade vidare på Tuan, som onekligen skötte sig med den äran.

                             KAPITEL TVÅ.

                I GINGER HUANGS BUNKER.

    

         Vad än de rullande Thibalterna hade kunnat föreställa sig, i alla sina analyser, trots att de inhämtat ett kondensat av skämtarnas och drömtydarnas variationer, så räckte det nu inte alls till denna dag mot Ginger Huangs nästa schackdrag.

         Quadrolfolkets president, Ginger Huang, var en sjätte generationens cyborg, en hybrid mellan människa, fantasm,prosa och dator. Denna generation, quadrolvarelsen själv, var deras skapares MPPs stora stolthet. Här hade sannerligen Marie Pitowski-Prosch firat triumfer. Inte nog med att hon här förenat alla de goda egenskaper som människan har, som en fantastisk kropp och ett gott intellektmed en maskin. Hon hade även här lyckats infoga till en dators övermänskliga minnes och kalkyleringsförmåga den nu allting revolutionerande förmågan, osciofasen, upptäckt av Nils ”Le Nils” Nilsson till hela quadrolen. Osciofasen, den utvecklade förmågan till lustfyllt drömmande och till den oscillationens poesi, som långt i forntiden hade beteckning den romantiska ironin, som just i sin kärna bestod i något som stod och dallrade mellan skämt och allvar, dröm och poesi, mellan det begripbara och det långt ifrån fattbara, men ändå uttryckbara var nu på modet. Sålunda överträffade nu quadrolcyborgen på ett sätt de övriga människorna på jorden, som nu var en syntes bara av människa och fantasm.

         Folken som styrdes från Columbusburg, de folk som levde i diverse förvaltningsområden, vilka omfattade merparten av kontineneternas synliga yta, där olika antikverade språk som Tyska och Kinesiska talades, var ju blott alltför välbekanta med Le Nils och dennes osciofasi, som större delen av uppfostran var just en uppfostran i osciofasens olika discipliner.

        Le Nils hade för länge sedan – 2523 - dött, i ett skrattanfall på en fest ute på en av rymdstationerna, under oklara omständigheter, men hans lärjungar hade utvecklat läran, som hade fakulteter över hela världen, inte bara hos quadrolerna men även hos oss i Columbusburg, och givetvis inträngde som kors-och-tvärvetenskaper inuti allt ifrån medicin till historia, origami  och teoretisk matematik.

        Ginger Huang satt nu i en stålbunker, åtta meter under jorden, i sin huvudstad på vad som en gång varit Tasmanien, och lyssnade till inkommande rapporter om styrandet av nexusbollarna. Det knastrade i lurarna, och Huang blickade omkring sig i sin kommandecentral, där det satt ett tiotal medarbetare i metalliska rustningar och arbetade framför dataskärmar. En av dem, en viss Pattersson, lossade på visiret, skakade fram en röd Marlborough och sa skrattande med han tände den med ett fingerklick:

    Jag tror att vi lyckas denna gång!

     Under det han talade vände sig hans ögon ut och in, och han begynte tala i tungor. En Phibalt – quadrolernas variant av Thibalten – rullade fram för att snappa upp Patterssons tal och söka läsa hjärnvågorna, genom att automatiskt rikta in en liten vibrerande mast mot hans huvud.

-          Där ser man hur det går när man röker för mycket. skrattade Huang, som ju egentligen inte alls hade nån humor.

         Att sätta in humor i en quadrol kostade massor av energi, i datakraft alltså, och kastades inte på dem som inte visat anlag från början. Alla kostades däremot på fantasmdelen samt givetvis också prosadelen.

          En tredje quadrol blandade sig i samtalet, en smal kvinna med asiatiskt utseende, som bara namnet Portegrace:

-          Jag föreslåt ett sammanträde inom fem minuter. Vi måste diskutera havsrörelserna, samt Lettisarnas anfall mot Head Reserve.

          Under det Portagrace talade skruvade hon lite på ett reglage bakom örat, samt justerade sitt bälte där hon var sin extraflaska, försedd med syrgas. Alla i kommandocentralen bar ju en sådan.

-          Det är en god idé. Avgjorde Huang, reste sig och gick in i ett angränsande rum, klappande Pattersson på axeln, där denne satt på sin hjulförsedda stol och kippade efter andan efter sin nyligen genomgångna extas.

-          - Kom du också! sa han med ett leende i mungipan. Han visste ju att Pattersson tillhörde blott den femte generationens quadrol. Pattersson hade unika kvalitéer, som man egentligen inte förstod sig riktigt på, och därför hade han inte ansetts böra uppgraderas till en 6.0, inte än i alla fall.

            Man till och med lät honom röka fullständigt urmodiga antika cigaretter från civilisationens barndom.

                                KAPITEL TRE.

                En utflykt till en fabrik.

            Jag tänkte plötsligt, där jag stod och väntade på vår president att säga sin andra mening på när jag igår lämnade Columbusburg för att åka till en fabrik uppe i bergen. Columbusburg ligger visserligen högt, men det är alltid bra att lägga nya verksamheter ännu högre. Således ligger ju alla väsentliga städer numera i Himalaya och i bergstrakter i Afrika och Nord- och Sydamerika, samt givetvis i idealområdena Arktis och Antarktis. Men vi försöker att inte slita på polerna. De är mera våra rekreationsområden. Jordens medeltemperatur är nu 19 grader Celsius. Det har den inte alltid varit. Alla förflyttningar som inte sker med underjordiska tåg sker numera i bilar. Där kan man ha bra temperatur och frisk luft genom olika system för kylning och syreproduktion.

          Det är visserligen tråkigt att åka bil. Vi har bilar med stora hjul. Ja, jag vet att jag talar till er som om ni vore barn och inte alls kände till hur vi har det. Men det är ett sätt att tänka som vi har. Som ni kanske också känner till. Inte vet jag. Det ingår ju i osciofasens filosofi.

           Alltnog, jag begav mig alltså av i den dansande ballongbilen, ty alla vägar är dåliga, och gav mig iväg till Snapptown. Snapptown ligger inte långt från gamla skidorter i Alperna, där det givetvis inte finns någon snö längre. Men alltså en matfabrik. Den besökte jag tillsammans med Hector Orso, min vän från nödförrådsdepartmentet. Det är ingen fara med departementet. Delvis tack vare Orso, och hundratals andra. Ja, jag säger hundratals, ty de är inte fler. Jag kommer till det sen.

            Letitien är inte en socialistisk stat, men vi har givetvis ingen marknadsekonomi av det kapitalistiska slaget. Vi är ju inte längre som på den gamla tiden när Dante, Balzac, Hemingway, Stephen Spielberg och Bill Gates levde. Vi kan inte låta världens öde bestämmas av att pengar förökas automatiskt. Så kontrolleras det att inga pengar placeras. De är till enbart för användning. Man har bara pengar i en vecka. Sen är de ogiltiga. Detta med världsekonomin är så enkelt att det sköts av en liten dator, inte större än en kubikmeter. Nu är det visserligen inte en sådan dator. Men liknelsevis.

        Kortfattat kan man säga att inga människor tjänar några pengar här. Vi sysslar med annat.

       Qudrolerna har ett liknande system. Men jag vill inte säga att de har de bättre.

       Orso och jag begav oss iväg i gryningen. Vi slog på strålkastarna, satte igång vevarmarna för att hålla undan nestorbollarna och slog på autopiloten, inställd på Snapptown. Sen satt vi i förarhytten och spelade kort. Det var ändå inget att se. Det var halvmörkt hela dan. Och växer gör det ju inte mycket. Mest är det öken. Då och då slår gaserna in med sin skarpa svaveldoft in i bilen. Vi tar ibland till syrgasmaskerna, men spelar vidare vår Canasta.

       En och annan krokodil springer över vägen i dessa trakter.

       Ju högre vi kom nu till alpens topp, desto ljusare blev det.

       När vi närmade oss fabriken, som tillverkar persikor, så blev vi stoppade av en vakt i en ballongbil. Vi fick gå ut ur bilen till och med, för visitation och drogtest. Då såg vi också några människor från grottsamhällena som kom uppgenom sina luckor och såg på oss. Orso och jag tackade gudarna för att vi ändå levde ovan jord. De är inget fel med det underjordiska livet, men det är melankoliskt. Vi som är ovan försöker ju rensa atmosfären med nestorsbollarna och andra medel, och kämpar med våra odlingar och sköter försvaret och reseverksamheten till alla rymdplattformar och satelliter.

          De som lever under är mest inom utbildning och kultur och underhållning. Man har avskärmat sig från världen och blickar allt mer och mer inåt. Det är inte heller fel det. Det är mer en smaksak. Själv spelar jag piano också.

          Väl innanför grundarna till fabriken som bar namnet Tycker ni om Brahms? Så steg vi in i byggnaden.– Konstigt namn, men den heter så. Vet inte varför. – Där möttes vi av en ingenjör vid namn Russman. Denne visade oss persikorna, och vi fick oss ett rejält fat att äta. Det smakade utsökt.

          Sedan steg vi in på direktionen och fick en uppdatering av läget. Vattenreningen konsumerade detta år massor av energi. Men energi hade vi ju i överflöd.

         Vi tog sen en promenad i växthusen och gick sen ut i det fria för att beskåda utsikten. Vi hade en vidsträckt utsikt, men ett brunaktigt dis låg så tjockt att bergsmassiven endast skymtade. Luften var mycket tunn, så vi blev matta ganska snart och tog på oss maskerna. Vi är nu så vana vid maskerna att vi inte tänker på saken längre. Det enda man reflekterar över är att aldrig gå långt ensam utan att först kontrollera syrgastuben. Men det har blivit en vana.

        Vi tog sen ballongbilen hem och körde på vägen över en hel flock med robotråttor. De är annars sällsynta. Det blev snart kolmörkt.

                                KAPITEL FYRA.

          Uppväxt i en Columbusburgförort.

        Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor – två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

         När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina blanca som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd musiker från Mellersta Riket.

         Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här – i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Dessa sysslor bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

       När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

       Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem.

         Vi lärde oss allihop att rita. De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

        Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå.

       Det viktigaste ämnet i skolan är litteratur. Här står då vissa författare som Kafka högt. Vi lär oss alla att läsa Kafka från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som kärade ner sig i en tallkotte. Den är otroligt bra.

                              KAPITEL FEM.

                          Trendelens tal.

-         Världen är en fin liten plats.

        Jag satte mig på en fällstol med varm sits och ämnesomsättningskontrollfunktion. Andine satt bredvid på en pall, blinkande. Hon hade nog för starka mediciner.

-         Alltså, fortsatte Trendelen, vi har idag det 53dje året av vår regering. Den aktion vi företagit i förebyggande syfte gentemot Huang visar sig mer och mer likna en framgång. Jag säger ”likna”, ty inga sådana aktioner är ju i realiteten annat än slöseri med tid och resurser. Vi har slagit ut Huangs vattenreservoarer, reningsverk och batterifabriker samt tågen i hans förvaltningszon. Förmodligen ger han snart upp.

       Nå, värre är det nu med vår jords allmänna läge. Jag ber er här att vara allvarliga. Jag skämtar alltså inte nu.

       Svavel i de låglänta områdena är nu så frekvent att inget liv där längre finns. Vi har hittills med nöd kunnat se till att icke svavlet når tunnelvärlden.

-         Men detta kan inte vara sant. sa en liten man som hette Richard.

-         Som sagt. Vi måste alltså söka förstärka tunnel-öppningarna, och det är nu oundgängligt att förbjuda all reproduktion i tunnlarna, samt att söka evakuera samtliga därifrån under åren som kommer. Från jordytan kommer vi att söka evakuera mer än hälften av oss under tio år. Nå, några frågor?

       Ingen hade frågor. Man var antagligen rädd för svaren. Så sen öppnade vi upp taffeln och satte oss att äta små delikata russin och diverse stekta ekoxar från kolonierna. Antina och jag såg varann djupt i ögonen medan vi åt insekterna.

                           KAPITEL SEX.

                 Jag sitter och funderar.

               Polisen haffade i natt i det underjordiska nöjescentrat en man som man inte kunde finna ID-nummer på. Sådant händer då och då. Ofta finns ingen förklaring. Dock är det uteslutet att mannen har uppstått ur intet.

         Så löd radiosändningen. Jag satt i mitt rum på 433 våningen och antecknade lite vad jag hade varit med om under dagen. En svavelstorm rasade utanför treglasfönstren. Inget ljus alls kom från himlen. När jag lyste genom fönstren och ut såg jag att röken var gul. Nestorsbollarna arbetade för högtryck. Man såg hur det rann svaveloxid utmed sidorna på dem. De sände då och då ut sina små nödsignaler, vilka bestod i små stötvisa blinkningar av den röda lampan högst upp. Signalen meddelade att ballongen skulle sjunka ner till marken och där vika ihop sig för borttransport. En av de stora röd- och vitmönstrade ute-Thibalterna kom sen och sög upp ballongen.

        Min byggnad riste lite av ett vulkanutbrott långt borta.

       Som vi alltså numera sedan länge inte hade nån TV eller några större tidningar så tog jag fram datorn och sökte efter en text. Jag sökte nu efter nån poesi. Kanske ett stycke om tråkighet.

    I bakgrunden hade jag på musik, ett stycke, en Concerto, av min älskade Händel.

                                                                   >>>>>>>>>>>

Tvtittare

Aveny

Kulissvärldens ontologi.

                     Kulissvärldens ontologi.

                                            CAPUT ETT.

                                      FÖRUTSÄTTNINGEN.

       När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.

       Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning, inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med kulisser och aktörer.

       Ärligt talat var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan, delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.

       Rent konkret så sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:

        När jag hade gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten, på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster mest vätte ut mot den breda Linnégatan.

         För att se efter om husen på andra sidan stod kvar!

         Jag misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser, föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en bedragares synvinkel.

       Jag konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.

        Jag kunde försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen och människorna verkligen ännu var där.

         Vid ett tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.

          Låt oss nu närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att det kunde vara fallet.

       Kunde det vara fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den ontologiskt och logiskt?

        Det skall vi reda ut här.

        Mest av allt skulle det givetvis glädja den okände regissören, men även mig.

          ( Betänk nu, att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)