tisdag 6 februari 2018

Den monstruösa rättsidén om vederläggningen. Hämnaren.



               Något man borde tänka särskilt på är begreppet ”vedergällning”. Detta begrepp förefaller metafysiskt. Varur härrör det?  Vem skulle straffa lika för lika? I de tidiga samhällena, med polyteistiska och monoteistiska religioner, hade dessa uppfunnit detta med, att någon gud skulle ta på sig något som ingen annan tog på sig. Men i vanliga fall så straffar synden sig själv. Den som begår ett brott, säg: stjäl en bil, kommer till slut så plågas av sitt samvete, för det orätta som personen tillfogat en annan person, att nu agenten i fråga, den "onde", av sig själv blir svårt sjuk av dåligt samvete och slutligen kreperar. Så är nu vedergällningstanken egentligen den, att samhället här träder in, och FÖRSÄKRAR alla om, att om samvetet fallerar, så skall en yttre instans se till, att den onde agenten, skurken, rånaren, mördaren, bedragaren, slagskämpen får sona sitt brott med ett staff. Vedergällningen är det arbiträra subjektiva,- hämnaren - som klär ut sig som det externaliserade generaliserade samvetet. Ett formligt monster som är utstofferat till Rättvisa. Och detta är då det metafysiska i detta. Om inte den enskilde skötte sitt interna straffarbete, så fick det allmänna träda in. Men om nu inte det allmänna heller sköter sig, och inte religionsprästen sköter sig, om samhället är primitivt, eller inte alls finns, då får en vem som helst - i vedergällningens namn - med svärd skipa rätt. Och ersätta individen med den rätt, som det enskilda psyket "rättmätigt" - d.ä.: funktionellt praktiskt - kräver av sig självt, i samvetsapparaten, men där alltså det psykopatiska psyket nu alltid fallerar.

Inga kommentarer:

katter från Samos ( foto Cathis )