Tekning

Bild

Will facebook die?

Yes, I think facebook will die.

Mediedrev

Givetvis var det ett mediedrev. Mitt i den idiotiska och naiva metoo-kampanjen öste man också vreden över Fredriksson och förtalade denne. Alla män skulle förtalas. Jag mådde illa då, och nu är det katastrof. So sorry.

Våren.

Snart har våren sina grejor.

Fyller år

I know why Trump is sacking people.

Donald Trump is sacking people. But why? The fact is that A. he has no friends, B. nobody likes him. C. he cannot get along whith anybody. 
Now, If nobody likes you and you cannot get along with anyone, then people tend to become opposed to your actions, and if you are a president and wants to be influential and not a puppet there are simply no other thing to do than to sack people.
As a president, Trump will go on sacking people for a year or two, and what will be the outcome? He will be sacked himself, when people in general realize, that they all do not like him at all. All there was was that everybody wanted to get a big slash of the tart, but now there is no tart and never was. 

Där vann s valet!

Ja, där vann s valet, ty inget förslag är bättre än det att förbjuda religiösa friskolor. Bort med dom! Om nu socialdemokraterna även införde barnbegränsning, så är, vore jag helt nöjd.

A pure soul

La Boye

Mannen som inte kunde göra fel. 1- 15.

        

 Mannen som inte kunde göra fel.

                             PROLOG.

        SKEPPSBÅTEN TOG sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull. - Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

       Hunden, Bew, eg. Bewildered, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

         Orsaken till denna landstigning var att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i närheten.

         När Tom så småningom vaknade till och, yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den glödande ekvatoriella solen.

        Efter detta släckta hopp om omedelbar räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

         Han studerade nu kisande de branta gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens - öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

         Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

         Tom började skratta och så småningom började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i skogsbrynet.

                                                  

    I. Möte i Palembang.

            Ni känner till typen, den där frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig, men den existerar. Också jag har alltså träffat en sådan man, en helikopterpilot.

           Nu försöker jag inte här, i det ni kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel, och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia. Man kan säga, att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och besvikelser, utom just själva denna syssla. Det är också därför som just berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det är ju så, att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets mening man kan komma. För en människa.

         Jag träffade helikopterpiloten, Vidar Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd, och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.

      II. Farbror Valentins död.

           Det som hade hänt året innan var nämligen det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade hastigt dött, och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när detta skedde.

          Farbror Valentins liv hade varit fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert, kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.

          En gång, sade han på sin dödsbädd, hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött, sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga Lanas tänder. Lana själv hade ansett att kartan var en bluff, men farbror Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och långt ifrån skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.

      Efter en dödskamp, full av anklagelser mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst, där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten är, som man säger historia.

                             III. Föraning.

         Väl i den indonesiska metropolen, Sumatras andra stad, förundrades jag över det vackra landet, som man alltid gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en mindre båt att söka vraket med. Den lilla överbefolkade byn hette Auer. Där höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Vidar Pettersson. Helikoptern skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd. Sumatra är en vacker ö, men något rökig av allt svedjebruk, och namnet är Sanskrit och betyder ”landet av guld”.

       Pettersson och jag började samtala. Jag fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor trygghet omkring sig, samt hade helikopter.

       Så beslöt jag mig för att berätta allt om guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade sjunkit med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en liten atoll i Bandahavet, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera sin karta till en fiskare, som hade sett honom dra sin sista suck utanför hyddan någon gång kring 1994.

-         Och kartan är här, menade jag, tog fram densamma och daskade på den med avigsidan av min lediga hand.

         Pettersson granskade Gustav III och alla streck och siffror, som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle vara möjligt att hämta guldet.

-         Kan nog utföras, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att baka en tårtbit.

        På den tiden fanns det på 42ndra gatan i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå den platsen med, som var utmärkt på vår karta.

            Redan samma dag satt så Petterson och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade så där, men det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot det mesta.

      Kvist undrade vad vi skulle på sjön att göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till Palembangs horkvarter, där vi bodde.

-         Kvist är inte att lite på, sa Pettersson.

      Under allt detta hade jag en besynnerlig föraning.

      Det var nu juni, mitt under torrperioden.

             V.  Vi hyr en fiskebåt.

         Man kunde knappast söka guldet från helikopter, menade Petersson, samtidigt som han sög på en citron för att ur denna extrahera nyttiga ämnen, även om denna flygfarkost kunde bli till stor hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.

         Vi gick och satte oss på ett café med utsikt över havet. Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är olik nästan varje annan eld i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan vi planlagde vår expedition.  Emellertid så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.

-         De bästa är ju att vara lugn, sade han.

         Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon hund såg vi inte till.

-         Det är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.

        Till hjälp att segla båten och att hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi, för en liten slant, en singales, en gubbe som hette, eller sa att han hette, Bill Boston. Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sådan. Sedan åkte vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av Pettersson, visade det sig.

       När vi var klara med inköp av radar och dykutrustning ett litet dieselkraftverk samt två gummiflottar, kartor, extra mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen och stävade ut och nedför den flod, vid vilken Palembang ligger, samt ut på stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på en liten pråm efter oss, överdragen av en välsydd, gul presenning.

        VI. Sökning på Bandahavet.

           Nu var jag redan topp tunnar rasande på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt allvetande. Lätt hanterade han all elektronik, samt lärde sig Indonesiska på några dagar. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände mig som en slav, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika! Allt annat var orättvist, enligt Pettersson.

          Jag satt, likt en fånge, i en solstol på den lilla slupens däck och funderade på guldets mening. Den enda trösten för mig, i mitt hat till Pettersson var att jag hade märkt at Bill, vår rorsman och spejare, hyste samma motvilja mot Pettersson som jag. Bill såg aldrig Pettersson i ögonen, men såg antingen bredvid honom när de talades vid, eller såg upp i himlen.

          Jepp, då närmar vi oss, sa jag till Bill, på Engelska, ett språk som denne behärskade väl, som han var helt tänd på Star Wars. Bill tittade ner i datorn, som fanns i den lilla styrhytten och konstaterade att vi närmade oss det utsatta målet med precision. Pettersson mekade med sonarutrustningen och testade nu denna och sökte efter vrak hela vägen dit, som ett test. Överallt i detta gamla hav låg det fartyg, det ena längre än det andra.

       När han var klar med testerna så lade han sig i en hängmatta som han monterat upp på däck och läste de enklaste thrillers, riktigt billiga deckarthrillers. Petterssons brist på intresse för kultur var nog det som var mest provocerande. Han fann inte minsta intresse i kultur. Musik hörde han aldrig på.

       Båten stävade mot öster och vi blev alla betagna av den skönhet som bredde ut sig runt oss. Rätt vad det var satt vi tysta, lyssnande till motorns dunk och spanade in i diset på ömse sidor av båten. Då och då smattrade det i luften av sjöfåglars vingar, somliga av dom skrek gällt också, och vi kunde även höra dunsarna i båtens botten från diverse fiskar och hajar som stötte i båten av misstag eller på lek. Så glömde vi nu alla tre bort varför vi befann oss på sjön, och jag och Bill glömde bort att irritera oss på Pettersson, som satt och såg ut som en kung i en vilstol i fören på den gamla havskryssaren, och ingen hade något att invända mot någon annan i den distinkta naturskönhet som ångande lyste i ljuset som strilade ner över oss genom molnen.

     VII. In i Bandahavet.

            När nu ingen hade något att invända, så gick tiden fort, och snart skar vi den linje som var den yttre gränsen för Bandahavet, och vi befann oss nu i vår jaktmark, platsen för motorkryssaren Claws undergång.

    Här började nu Pettersson att arbeta. Han plockade fram sonaren och vi satt sen, Pettersson och jag och stirrade stint på monitorn som visade föremål på havbottnen, medan Bill med stor noggrannhet följde en rutt som avsökte detta hav i närheten av den position som var utmärkt på kartan som jag erhållit av min farbror.

          Helikoptern stod på sin pråm bakom vår båt och nickade i dyningen liksom bekräftande oss i vårt sökande. Jag kan nästan svära på att den pratade, men sådant är väl en del av de hallucinationer som är blott alltför vanliga på detta hav, där värmen ibland är tryckande. Jag tyckte jag hörde den säga: ”Jag hjälper gärna till.”

     Plötsligt såg jag Petterssons finger peka på en skugga i monitorn, och hörde sedan hans lugna, förtroendeingivande stämma:

-         Där är den.

           Bill jublade då, och snart hade vi ankrat på denna plats. Till bottnen var det 12 meter.

            Själv förstod jag inte riktigt hur identifikationen gått till men nöjde mig med Petterssons övertygelse om att vi hittat rätt skepp, bland de många tusen vrak som låg här.

-         Trägen vinner, sa Pettersson.

          Här markerade Pettersson givetvis sin vidsynthet i förhållande till det triviala och det på ett synnerligen irriterande sätt. Alltså blinkade nu åter Bill och jag till varann, som ett tecken på att vi nu måste hålla ihop.

           VIII. Första åskvädret.

          Helikoptern stod på sin sinnrika plattform på pråmen, vaggade, guppade upp och ner. Det skramlade lite i vajrarna som höll fast den. Plattan den stod på var rejält tilltagen och hotade hela tiden att doppa ändarna i havet, än på den ena än på den andra sidan. Konstruktionen såg riskfylld ut, om det skulle blåsa upp.

            Det skulle nu komma att göra just det. Mörka moln trädde i disets plats på ett egendomligt sätt. Vi hade aldrig sett ett sådant väderskifte. Bills haka föll ned.

-         Det måtte vara klimateffekten, sa Pettersson.

           Molnen innehöll ett åskväder, som bara efter en kvarts varning i form av kastvindar, snart rasade och small över och omkring oss.

           Snart blev det nästan kvällsmörkt ikring oss, trots att klockan bara var elva på dan. Regnet vräkte ner, och helikoptern stod på sitt flak och vrenskades i sina vajrar. Det piskade och ven vatten över däck och vi stuvade raskt undan sonaren och tog skydd i styrhytten, som var det enda tak som fanns ombord, om man bortser från lastutrymmet, som var stort och varmt och tryggt. Men där nere var det nu än så länge ganska tomt. Där fanns bara dykutrustningen och tomsäckar, linor och reservaggregatet och maten.

            Efter en halvtimmes oväder slog åskan ner i helikoptern. Det hördes en gigantisk smäll som nästan fick havet att hejdas, och ett jättelikt ljussken blänkte till över vår båt, innan vi, vändande våra huvuden akteröver, såg helikoptern flyga upp i luften, vaja i vinden, sträckande rotorbladen, liksom i smärta, mot den mörka skyn, splittras och så i delar falla ner bakom pråmen, som efter att ha brunnit i några minuter sjönk till havets botten efter helikopterdelarna. Snart fanns det inte ett spår varken av helikoptern eller dess pråm mer än lite olja på de upprörda vågorna.

-         Ja, det borde man ju ha förutsett, sa jag, svettig i styrhytten.

   Bill sa ingenting, men gned sin smala midja med än smalare fingrar.

-         Sånt händer, sa Pettersson. Han hade ju rätt som vanligt.

              IX. Vanten.

-         Styrhytten lossnar! skrek Bill.

      Pettersson stelnade till, och snabbt tog vi oss ut ur styrhytten, som faktiskt höll på att glida av båten.

-          Spett! ropade nu Vidar. Bill rusade ner till lastrummet och hämtade två spett. Sedan slog vi ner dessa i däcket inifrån styrhytten. På så sätt hejdade vi styrhyttens färd ner över relignen till vattnet.

   Efter att ha åskat ur sig sin vrede över sakernas tillstånd vände nu, rätt som det var, åskvädret sig om och återvände till Borneo, lämnade oss i vår sargade båt, ifrån vilken det hängde tampar och rep i oordning över allt, och där styrhytten stod och vaggade i greppet av de två spetten, som genom vår ilska kunnat drivas djupt ner i däcket.

          På Petterssons uppmaning sökte vi nu lugna ner oss och vi kokade således lite Sumatra-kaffe – Robusta - på spisen nere i kabyssen och drack detta sittande bekvämt på relingen, spanande förgäves omkring oss efter helikoptern. Med några raska snitt av en machete kapade Pettersson vanten till vår mast, samt ordnade dessa i en stor prydlig fyrkant runt kring styrhytten och så hade nu den unge piloten stagat fast denna ombord.

     Masten fick falla överbord och bidra till den massa av drivved, som prydde Bandahavets yta.

   Bill och jag var här tvungna att applådera.

     Sedan, när kaffet var urdrucket, tog vi itu med att åter bestämma vår position, ty vi hade, tvivelsutan, kommit en bra bit ifrån det ställe, där vi fastslagit, genom att se i sonaren, att Claw låg. Vår ankartross hade nämligen slitits sönder av ovädret, och vi hade nu inget ankare i sjön, men fick hämta ett nytt sådant från lastrummet, och återigen prisade Bill och jag Pettersson för dennes framsynthet. Sedan bar vi upp sonaren till styrhytten och satte oss att söka i monitorn.

-         Där! pekade nu Pettersson. Så slängde vi sen i ankaret, och nu bar vi upp en dykkamera på däck.

         Solen kom fram bland molntrasorna, och det blev plötsligt så varmt, att vi nu gick omkring i bara linnet och fick knyta en näsduk på huvudet, för att inte bli svedda av den ekvatoriella solen. Klockan var nu omkring ett på dan.

     IX. Kameran rullar.

        Dykkameran var inte av senaste modell, men den visade sig alldeles utmärkt. Vi sänkte ner den i vattnet och kopplade ledningarna till vår monitor i hytten och medan Bill sen via rep och reglage styrde kameran från relingen, så satt Pettersson och jag därinne och skrek ”upp”, ”ner”, ”höger”, ”vänster”, allt eftersom vi såg eller inte såg nån glimt av vad vi förutsatte var den sjunkna motorkryssaren.

       Sökandet visade sig mödosamt, eftersom vi var alldeles för få i besättningen. Än sprang jag och vevade upp ankaret för förflyttning, medan Pettersson var vid rorskulten. Sen sprang nån iväg och såg i monitorn. Sen ropade Bill att kameran inte lydde hans manövrer med repen. Ibland var allt kaos. Vi var tvungna att möblera om i styrhytten, som dessutom lutade och hotade att spricka i taket, och sen fick vi organisera en plats vid relingen bättre för kameramannen. Allt tog hela dagen, och vi hade ännu bara skymtat det vi trodde var Claw.

        Till slut fick vi göra uppehåll för dagen och lagade sen supé, och satte oss så att njuta av kokt krabba och pasta.

       När kvällen kom blev hela söderhavshimlen röd på ett fascinerande sätt, och Pettersson ringde till sin fru, Karin, och sa att allt gick bra.

X. Andra dagen till havs.

            Söderhavshimlen kunde nu visa alla sina färger i ett rasande tempo. På ungefär fem minuter mörkande det i violett och orange, och grön kom sen natten där mitt ute på Bandaoceanen, som låg blank och blev allt mer däven. Det var som om värme kom från bottnen och omslöt luftens molekyler och snabbt kom dem att tröttna och somna i kvällen.

        Vi la oss på däck, som torkat upp efter åskvädret och somnade alla tre bara med var sin filt ovanpå benen och bålen.

     När vi vaknade satt det fåglar på relingarna och betittade oss med sina pepparkornsögon. Vi begynte raskt att laga frukost och slängde svålar från stekfläsket åt de röda tärnorna.

      Bill börjad sjunga en balinesisk shantie, och Pettersson och jag skrattade åt honom, ty han sjöng väldans falskt.

      Maten är alltid viktig på expeditioner. Det hade naturligtvis Pettersson tänkt på, det också. Således hade vi nu mängder av korvar och bullar och annat att tugga i oss.

       Karin ringde från Västerås och undrade hur det gick.

       Klockan var två och arton när båten gjorde en jätteöverhalning åt babord, åt kamerasidan till och Bill slängdes i en vid båge ut i vattnet med huvudet före. Repen till kameran sträcktes och något tycktes dra båten mot djupet. Som tur var brast linorna och båten rätade upp sig, Bill simmade till relingen och jag hivade upp den halvdränkte skepparen igen, som stammande undrade vad som hänt.

       Efter en liten stund förstod vi att en val eller haj snott in sig i linorna och försvunnit med dessa och med vår dykkamera. Pettersson och jag tog nu hand om Bill och lämnade allt annat i oreda. Men som vädret var utmärkt och stilla och allt var fridsamt, så lugnade sig Bill och ingenting mer av värde för berättelsen hände nu. Sedan plockade vi upp den andra kameran och mer rep, och nu prydde vi repen med vimplar och annat, samt smög ner en kopparledning med ström vid sidan av linorna, och kopplade upp en generator med 15 volt till tråden. Pettersson googlade på sina smartphone om hajar.

Vid femtiden var vi åter igång med söket, men nu var det redan sent och vi beslöt att rasta skumme, och äta torkad mango.

        Bill sjöng nu åter. Efter att ha sjungit en stund smög han up vid min sida och sa:

-         Pettersson är duktig, eller hur?

-         Jepp, sa jag.

    Sen gick vi och la oss, efter att ha tuggat på våra citroner ett slag.

XI. Tredje dagen till havs.

          Pettersson vaknade alltid tidigt. Jag tänkte, lite uppgivet, att jag aldrig hade ens kommit så här långt utan Pettersson. Att komma åt guldet på Claw hade i förstone verkat rena barnleken, men väl ute i verkligheten verkade det avsevärt mycket svårare.

     Havet var oerhört vackert. Små vågor vattrade sig kring vårt fartyg, och man kunde se gyllenbukade fiskar hoppa lite, glada över att existera. Bill ljustrade några på ett behändigt sätt och sen stekte vi firrarna över öppen eld på backen.

        Vid niotiden var vi åter beredda nu vid en ny kamera, av samma sort. Vi hade i styrhytten ordnat det bättre så att allt kunde skötas av en karl, och jag kunde nu hjälpa Bill med kameran. Vi skrek och gastade åt varann, och på havet gungade sjöfågel omkring oss, nyfiket stirrande, i det de enkla varelserna försökte komma underfund med vad som pågick på deras bakgård.

   Vi hade väl inte sänkt kameran de 12 meterna förrän Vidar skrek:

-         Det ÄR Claw! Pettersson tog här ett screenshot, och kunde sen visa oss texten på akterskeppet nere djupet, där strålkastarna från kamerapaketet flimrade över texten:

”LAW”

-         Det måste vara Claw.

         Vi hurrade nu, och av någon anledning tog alla fåglarna till flykten och lämnade oss mol allena på den stora vattenspegeln. Pettersson ringde upp sin Karin och förkunnade nyheten.

         Nu gällde det att hala fram dykardräkten. Pettersson och jag skulle turas om. Bill var entusiastisk. Vi hade två dykardräkter, och jag iförde mig min på stubinen. Vädret var strålande, och fåglarna återvände nu, i par efter par.

         Jag erinrade mig nu, innan jag hoppade i, vad jag hade sökt reda på angående motorkryssarens anatomi, för att vara så beredd jag kunde bli, när jag nu lät mig sjunka i vattnet iförd dykardräkt och med syrgastuber på ryggen. I handen hade jag nu, i en tjock handske en yxa, en liten blåglänsande sak, som jag funnit i en järnaffär i Palembang. Vattnet slöt sig ovanför mitt huvud och jag lät mig själv sjunka ner i djupet, och lät nu pannlampan lysa upp det grönskimrande vattnet. När jag kommit ner några famnar såg jag fönsteraden på styrbordsida på Claw och fortsatte nu mot främre delen av fartyget, där man borde kunna ta sig in genom en liten öppning i skrovet, som liknade en port. Fartyget syntes helt orört och var bevuxet med sjögräs och mängder av snäckor och koraller. Ett under var det.

           Väl inne i styrhytten öppnade jag så dörren till det lilla schakt som ledde till kajutan för att ta mig ner där. I trappan låg ett skelett, som jag föste åt sidan med ena foten. Så var jag nu nere i kajutan och sökte så efter luckan till det lilla lastrum som fanns under durken.  Dolt av en trasig matstump och alldeles söndermultnad såg jag nu luckan. Det räckte att trycka på den med handen för att den skulle falla sönder. Sen dök jag ner i lastrummet, mellan några silverglänsande fiskar, som tycktes bo där, hur de nu kommit dit.

    Nere i lastrummet satte jag nu fötterna mot allt som tycktes mig vara lådor, och satte sen yxan i de som inte omedelbart gav med sig. Efter några minuter hade jag nu funnit guldet. Jag tog en tacka i famnen och begav mig genast iväg tillbaka den väg jag kommit. På grund av guldets tyngd var jag tvungen att signalera genom säkerhetslinan att jag ville ha draghjälp upp. Så tycktes ske, ty linan drogs in och jag for alltså upp till ytan med guldtackan i famnen, utan att behöva röra en fena.

             XII. Guld.

           En guldtacka är ett strålande budskap. Både Pettersson och Bill Boston sken som solar när jag klättrade över relingen med tackan i händerna.

        Efter att ha jublat ett slag så gav sig både Pettersson och jag iväg ner för att hämta mer guld, medan Bill vakade uppe på däck med nödlinorna i handen. Nu kände hedersmannen Bill hur det rycktes i linorna, och han började hala upp de båda männen med deras nätkassar, nytillverkade av Pettersson, som var fulla med guldtackor.

      När vi hade dykt i fyra timmar tog vi en paus.

-          Detta går nästan för bra, sa Vidar och såg runt om båten och sedan hela horisonten, där man kunde skymta Nya Guinea.

         XIII. Andra åskvädret.

         När Pettersson och jag fått upp den sista biten guld var vi båda utmattade. Det var de jobbigaste dykningar vi nånsin utfört.

        Allt som allt hade vi nu ett ton guld ombord på vår lilla spygatt.

        Då viftade Bill med armarna och pekade medan han skrek med sin lilla apstämma:” Hurricane!”. Och vi såg nu alla tre hur det åskväder som förut passerat oss västerut kom tillbaka därifrån, och nu såg det ännu värre ut. Det hade hämtat styrka på andra sidan Sumatra, i Indiska Oceanen och nu var det verkligen argt.

- Hopplöst, sa jag.

-  Jag gillar inte såna oväder, sa Pettersson och vi stirrade alla hjälplöst omkring oss.

         Det var då vi såg den andra båten.

         Utan att vi märkt något, ty vi var så uppfyllda av vårt guldletande, hade en båt smugit in från söder och närmade sig med ilfart. Det var en tvåmastad grönmålad skonare, och på däck såg vi ingen mindre än Kvist från Palembang.

        Ett stort regn öste nu ner och piskade vårt däck, där allt guldet låg i stora högar uppallat emot den lilla maststump som stod kvar i båtmitten.

       Nu började det mullra, det blev nästan svart av alla molnen omkring oss, och det blev nästan natt mitt på dagen. I mörkret skymtade vi den andra båten, och vi såg hur Kvist signalerade med en lanterna.

       Blixtar korsade rymden, och vi skakade av köld, ty det tycktes som om vinden var full av is. Bill bad till sina gudar och Pettersson svepte en jacka ikring sig och började metodiskt att surra ett rep omkring midjan.

        Jag hoppade in i styrhytten, som nu åter börjat glida ut mot ena sidan av vår lilla plattgattade skuta. Men i styrhytten var det åtminstone varmt. Jag försökte nu sända ett SOS med vår radio.

        Det hördes ett väldigt brak, och sen åkte styrhytten och jag ut av skeppet och ner i havet, där det gick höga vågor och stormen röt. Bara efter några minuter var jag i hytten nu långt ifrån skeppet. I fjärran såg jag hur en brand startade, för att sedan åter släckas ut, och mörker och regn svepte sen in de båda små skeppen i ett töcken och jag drev nu snabbt i min hytt mot Nya Guineas kust. Som nu styrhytten tog in vatten och dessutom höll på att falla sönder, så klev jag ur, tog spjärn med tårna mot tröskeln och kastade mig handlöst österut, där jag sen fick tag i en gren, som hängde ut över vattnet ifrån Nya Guinea, och jag svingade mig, snabbt som ögat, upp i en gammal dadelpalm, som stod där, och blev hjärtligt välkomnad av en flock med apor, som skrattade, rev sig därbak, plockade löss på varann och elakt pekade finger åt mig, eftersom jag hade tappat byxorna i tumultet. Jag hoppade raskt ner från trädet och sprang sen naken in i djungeln, där jag såg ett hotell med tyska turister som stod och skälvde till arabisk dansmusik. Det var ett glatt party, och jag kunde höra hur man skrålade och sjöng. Utan att någon märkte något gled jag in genom ett fönster. Där fann jag en garderob och eftersom där hängde en röd klänning, så tog jag på den, i brist på annat. Klädd delvis som en kvinna gick jag nu ner i baren och beställde en Whisky on the rocks.

-         Så ni ser ut! sa bartendern.

-         Ja, det var en väldiger storm, sa jag.

-         Jaså, sa han och återgick till att spela spel på mobilen.

       Utan vidare konversation ägnade jag mig nu åt att bese alla mina skrubbsår, tog en cigarett från en barflicka samt gick ut på en terrass och slog mig där ner och skådade ut mot Bandahavet för att om möjligt kunna få se skymt av de två skeppen, varav ett ju hade – eller hade haft - en last av guld. Framför mig på terrassen var ett bord uppdukat med diverse frukter, som äpplen, mango, melon och rädisor.

    Men någon dryck såg jag inte till, och jag sträckte mig efter några blad som hängde ner från ett träd, och ifrån dessa sörplade jag i mig lite regnvatten.

     XIV. Den giftiga bakelsen.

     När jag suttit och dåsat en bra stund i kvalmet efter den stora stormen som ingen här hade märkt av utom jag, så trädde det fram en underbart vacker flicka, vid namn Myra, till mig med ett spotskt leende och en rosa drink.

-          Får det lov att vara?

-          Tack, sa jag, men jag drack just vatten.

-          Tänk jag råkade ut för en egendomlig människa, sa jag till Myra. Han kunde inte göra fel.

      Då, som ur ett intet, dök nu Pettersson upp, med Bill Boston i släptåg. Det var sannerligen en överraskning. Jag hade nog trott att dom båda drunknat.

       Det visade sig att Pettersson hade virat ett rep om sig och Bill och de hade hoppat i vattnet och haft med sig två livvästar, och sen flutit i land med samma ström som tagit min styrhytt i säkerhet.

-          Det värsta, sa Pettersson och strök med en van gest sjögräset ur örat, är att jag såg att Kvist också flöt iland ett stycke bort.

-          Det värsta är väl att förlorade guldet, sa jag nyktert.

-          Ingen fara, sa Pettersson. Jag sänkte fartyget med en sprängladdning samt lämnade en flytboj på stället. Men givetvis, jag kunde inte ungå att göra det framför ögonen på Kvist. Han stod och skrattade vid relingen i sin båt och gjorde grimaser.

-          Den skulle man inte ha något emot att spika upp på en stolpa och tända eld på, sa jag.

-          Exakt, sa Bill.

      Nu, när vi satt och drack vin där på terrassen sp lom Myra med bakelser. Det var prinsessbakelser och vi åt flera stycken var. Efter en stund blev vi dåsiga. Sen somnade vi. När vi vaknade var vi alla tre inslängda i en liten källare på hotellet, och kunde knappt se handen framför oss.

-          Det här är Kvists verk, sa Pettersson.

XIV. Fångliv på Nya Guinea.

-          Hur är Kvist alls möjlig? frågade jag Pettersson.

-          Såna som han …., börjad Pettersson.

-          Här sitter vi och har hela livet framför oss, avbröt Bill, som väl var bortåt 65 år, eller så.

     Dystert betraktade vi betongväggaran runt oss. Jag knackade dystert på en vägg med knogen.

-          Betong är ingen match, sa Pettersson.

Mannen som inte kunde göra fel. ( Kap. 1 - 7.)

        

 Mannen som inte kunde göra fel.

                             PROLOG.

        SKEPPSBÅTEN TOG sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull. - Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

       Hunden, Bew, eg. Bewildered, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

         Orsaken till denna landstigning var att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i närheten.

         När Tom så småningom vaknade till och, yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den glödande ekvatoriella solen.

        Efter detta släckta hopp om omedelbar räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

         Han studerade nu kisande de branta gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens - öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

         Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

         Tom började skratta och så småningom började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i skogsbrynet.

                                                  

    I. Möte i Palembang.

            Ni känner till typen, den där frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig, men den existerar. Också jag har alltså träffat en sådan man, en helikopterpilot.

           Nu försöker jag inte här, i det ni kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel, och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia. Man kan säga att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och besvikelser utom just själva denna syssla. Det är också därför som just berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det är ju så att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets mening man kan komma. För en människa.

         Jag träffade helikopterpiloten, Vidar Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd, och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.

      II. Farbror Valentins död.

           Det som hade hänt året innan var nämligen det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade hastigt dött, och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när detta skedde.

          Farbror Valentins liv hade varit fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert, kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.

          En gång, sade han på sin dödsbädd, hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött, sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga Lanas tänder. Hur hon hade fått tag i kartan det visste han inte, men filmstjärnor får ju många egendomliga beundrare och märkliga erbjudanden, och kartan ingick förmodligen i ett sådant sammanhang. Lana själv hade ansett att kartan var en bluff, men farbror Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och långt ifrån skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.

      Efter en dödskamp, full av anklagelser mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst, där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten är, som man säger historia.

                             III. Föraning.

         Väl i den indonesiska metropolen, Sumatras andra stad, förundrades jag över det vackra landet, som man alltid gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en mindre båt att söka vraket med. Den lilla överbefolkade byn hette Auer. Där höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Vidar Pettersson. Helikoptern skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd. Sumatra är en vacker ö, men något rökig, och namnet är Sanskrit och betyder ”landet av guld”.

      Pettersson och jag började samtala. Jag fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor trygghet omkring sig, samt hade helikopter.

      Så beslöt jag mig för att berätta allt om guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade sjunkit med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en liten atoll i Bandahavet, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera sin karta till en fiskare, som hade sett honom dra sin sista suck utanför hyddan någon gång kring 1994.

-         Och kartan är här, menade jag, tog fram densamma och daskade på den med avigsidan av min lediga hand.

         Pettersson granskade Gustav II och alla streck och siffror, som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle vara möjligt att hämta guldet.

-         Kan nog utföras, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att baka en tårtbit.

        På den tiden fanns det på 42ndra gatan i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå den platsen med, som var utmärkt på vår karta.

            Redan samma dag satt så Petterson och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade så där, men det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot det mesta.

      Kvist undrade vad vi skulle på sjön att göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till Palembangs horkvarter, där vi bodde.

-         Kvist är inte att lite på, sa Pettersson.

     Under allt detta hade jag en besynnerlig föraning.

             V.  Vi hyr en fiskebåt.

         Man kunde knappast söka guldet från helikopter, menade Petersson, samtidigt som han sög på en citron för att ur denna extrahera nyttiga ämnen, även om denna flygfarkost kunde bli till stor hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.

         Vi gick och satte oss på ett café med utsikt över havet. Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är olik nästan varje annan eld i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan vi planlagde vår expedition.  Emellertid så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.

-         De bästa är ju att vara lugn, sade han.

         Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon hund såg vi inte till.

-         Det är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.

        Till hjälp att segla båten och att hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi, för en liten slant, en singales, en gubbe som hette, eller sa att han hette, Bill Boston. Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sådan. Sedan åkte vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av Pettersson, visade det sig.

       När vi var klara med inköp av radar och dykutrustning ett litet dieselkraftverk samt två gummiflottar, kartor, extra mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen och stävade ut och nedför den flod, vid vilken Palembang ligger, samt ut på stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på en liten pråm efter oss, överdragen av en välsydd, gul presenning.

        VI. Sökning på Bandahavet.

           Nu var jag redan topp tunnar rasande på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt allvetande. Lätt hanterade han all elektronik, samt lärde sig Indonesiska på några dagar. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände mig som en slav, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika! Allt annat var orättvist, enligt Pettersson.

          Jag satt, likt en fånge, i en solstol på den lilla slupens däck och funderade på guldets mening. Den enda trösten för mig, i mitt hat till Pettersson var att jag hade märkt at Bill, vår rorsman och spejare, hyste samma motvilja mot Pettersson som jag. Bill såg aldrig Pettersson i ögonen, men såg antingen bredvid honom när de talades vid, eller såg upp i himlen.

          Jepp, då närmar vi oss, sa jag till Bill, på Engelska, ett språk som denne behärskade väl, som han var helt tänd på Star Wars. Bill tittade ner i datorn, som fanns i den lilla styrhytten och konstaterade att vi närmade oss det utsatta målet med precision. Pettersson mekade med sonarutrustningen och testade nu denna och sökte efter vrak hela vägen dit, som ett test. Överallt i detta gamla hav låg det fartyg, det ena längre än det andra.

       När han var klar med testerna så lade han sig i en hängmatta som han monterat upp på däck och läste de enklaste thrillers, riktigt billiga deckarthrillers. Petterssons brist på intresse för kultur var nog det som var mest provocerande. Han fann inte minsta intresse i kultur. Musik hörde han aldrig på.

       Båten stävade mot öster och vi blev alla betagna av den skönhet som bredde ut sig runt oss. Rätt vad det var satt vi tysta, lyssnande till motorns dunk och spanade in i diset på ömse sidor av båten. Då och då smattrade det i luften av sjöfåglars vingar, somliga av dom skrek gällt också, och vi kunde även höra dunsarna i båtens botten från diverse fiskar och hajar som stötte i båten av misstag eller på lek. Så glömde vi nu alla tre bort varför vi befann oss på sjön, och jag och Bill glömde bort att irritera oss på Pettersson, som satt och såg ut som en kung i en vilstol i fören på den gamla havskryssaren, och ingen hade något att invända mot någon annan i den distinkta naturskönhet som ångande lyste i ljuset som strilade ner över oss genom molnen.

        VII. Över Bandahavets gräns.

            När nu ingen hade något att invända, så gick tiden fort, och snart skar vi den linje som var den yttre gränsen för Bandahavet, och vi befann oss nu i vår jaktmark, platsen för motorkryssaren Claws undergång.

    Här började nu Pettersson att arbeta. Han plockade fram sonaren och vi satt sen, Pettersson och jag och stirrade stint på monitorn som visade föremål på havbottnen, medan Bill med stor noggrannhet följde en rutt som avsökte detta hav i närheten av den position som var utmärkt på kartan som jag erhållit av min farbror.

          Helikoptern stod på sin pråm bakom vår båt och nickade i dyningen liksom bekräftande oss i vårt sökande. Jag kan nästan svära på att den pratade, men sådant är väl en del av de hallucinationer som är blott alltför vanliga på detta hav, där värmen ibland är tryckande. Jag tyckte jag hörde den säga: ”Jag hjälper gärna till.”

     Plötsligt såg jag Petterssons finger peka på en skugga i monitorn, och hörde sedan hans lugna, förtroendeingivande stämma:

-         Där är den.

           Bill jublade då, och snart hade vi ankrat på denna plats. Till bottnen var det 12 meter.

            Själv förstod jag inte riktigt hur identifikationen gått till men nöjde mig med Petterssons övertygelse om att vi hittat rätt skepp, bland de många tusen vrak som låg här.

-         Trägen vinner, sa Pettersson.

                              VIII. Dykaren.

-