Mannen som inte kunde göra fel.
PROLOG.
SKEPPSBÅTEN TOG sig in i lagunen med ett
skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig
på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några
meter och föll omkull. - Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.
Hunden, Bew, eg. Bewildered,
sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden
cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring
bredvid sin husse.
Orsaken till denna landstigning var
att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män,
exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man
hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade
matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i
närheten.
När Tom så småningom vaknade till och,
yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om
något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han
kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var
yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter
en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid
horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han
kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som
fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den
lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den
glödande ekvatoriella solen.
Efter detta släckta hopp om omedelbar
räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten
udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess
storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet
vulkaniskt berg i mitten.
Han studerade nu kisande de branta
gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig
till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda
omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand
samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner
och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och
samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom
sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår.
Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde
inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna
gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens
- öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.
Det visade sig att hunden nu, för
första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor
mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat
ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den
tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.
Tom började skratta och så småningom
började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i
skogsbrynet.
I. Möte i
Palembang.
Ni känner till typen, den där
frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig,
men den existerar. Också jag har alltså träffat en sådan man, en
helikopterpilot.
Nu försöker jag inte här, i det ni
kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband
mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel,
och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min
neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur
som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är
närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man
kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt
för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia.
Man kan säga att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och
besvikelser utom just själva denna syssla. Det är också därför som just
berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det
är ju så att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är
det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av
världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av
berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets
mening man kan komma. För en människa.
Jag träffade helikopterpiloten, Vidar
Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt
rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade
motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det
skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag
ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd,
och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till
skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr
som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.
II. Farbror
Valentins död.
Det som hade hänt året innan var nämligen
det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade hastigt dött,
och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när detta skedde.
Farbror Valentins liv hade varit
fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något
jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att
jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men
endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga
människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror
Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras
närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert,
kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.
En gång, sade han på sin dödsbädd,
hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade
Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror
Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som
lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska
sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de
medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade
av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror
Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log
något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om
jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med
ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött,
sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies
som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill
smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga
Lanas tänder. Hur hon hade fått tag i kartan det visste han inte, men filmstjärnor
får ju många egendomliga beundrare och märkliga erbjudanden, och kartan ingick
förmodligen i ett sådant sammanhang. Lana själv hade ansett att kartan var en
bluff, men farbror Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och
långt ifrån skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.
Efter en dödskamp, full av anklagelser
mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka
ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den
lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst,
där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och
Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under
min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror
bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten
satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som
visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra
djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle
till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten
är, som man säger historia.
III. Föraning.
Väl i den indonesiska metropolen,
Sumatras andra stad, förundrades jag över det vackra landet, som man alltid
gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts
miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en
mindre båt att söka vraket med. Den lilla överbefolkade byn hette Auer. Där
höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit
dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade
det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Vidar Pettersson. Helikoptern
skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd.
Sumatra är en vacker ö, men något rökig, och namnet är Sanskrit och betyder
”landet av guld”.
Pettersson och jag började samtala. Jag
fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor
trygghet omkring sig, samt hade helikopter.
Så beslöt jag mig för att berätta allt om
guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade sjunkit
med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en liten
atoll i Bandahavet, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera sin
karta till en fiskare, som hade sett honom dra sin sista suck utanför hyddan
någon gång kring 1994.
-
Och
kartan är här, menade jag, tog fram densamma och daskade på den med avigsidan
av min lediga hand.
Pettersson granskade Gustav II och
alla streck och siffror, som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade
att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle vara
möjligt att hämta guldet.
-
Kan
nog utföras, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att baka en tårtbit.
På den tiden fanns det på 42ndra gatan
i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att
få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå
den platsen med, som var utmärkt på vår karta.
Redan samma dag satt så Petterson
och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade så där, men
det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns
vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det
var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små
rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom
denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot
det mesta.
Kvist undrade vad vi skulle på sjön att
göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi
osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till
Palembangs horkvarter, där vi bodde.
-
Kvist
är inte att lite på, sa Pettersson.
Under allt detta hade jag en besynnerlig
föraning.
V. Vi
hyr en fiskebåt.
Man kunde knappast söka guldet från
helikopter, menade Petersson, samtidigt som han sög på en citron för att ur
denna extrahera nyttiga ämnen, även om denna flygfarkost kunde bli till stor
hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag
ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.
Vi gick och satte oss på ett café med
utsikt över havet. Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är
olik nästan varje annan eld i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min
kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan
vi planlagde vår expedition. Emellertid
så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.
-
De
bästa är ju att vara lugn, sade han.
Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en
egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso
så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade
tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon
hund såg vi inte till.
-
Det
är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.
Till hjälp att segla båten och att
hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara
ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi, för en liten
slant, en singales, en gubbe som hette, eller sa att han hette, Bill Boston.
Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sådan. Sedan åkte
vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag
ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av
Pettersson, visade det sig.
När vi var klara med inköp av radar och
dykutrustning ett litet dieselkraftverk samt två gummiflottar, kartor, extra
mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på
att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen
och stävade ut och nedför den flod, vid vilken Palembang ligger, samt ut på
stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på
en liten pråm efter oss, överdragen av en välsydd, gul presenning.
VI. Sökning på
Bandahavet.
Nu var jag redan topp tunnar rasande
på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt
allvetande. Lätt hanterade han all elektronik, samt lärde sig Indonesiska på
några dagar. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände
mig som en slav, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur
havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika! Allt annat var orättvist,
enligt Pettersson.
Jag satt, likt en fånge, i en solstol
på den lilla slupens däck och funderade på guldets mening. Den enda trösten för
mig, i mitt hat till Pettersson var att jag hade märkt at Bill, vår rorsman och
spejare, hyste samma motvilja mot Pettersson som jag. Bill såg aldrig
Pettersson i ögonen, men såg antingen bredvid honom när de talades vid, eller
såg upp i himlen.
Jepp, då närmar vi oss, sa jag till
Bill, på Engelska, ett språk som denne behärskade väl, som han var helt tänd på
Star Wars. Bill tittade ner i datorn,
som fanns i den lilla styrhytten och konstaterade att vi närmade oss det
utsatta målet med precision. Pettersson mekade med sonarutrustningen och
testade nu denna och sökte efter vrak hela vägen dit, som ett test. Överallt i
detta gamla hav låg det fartyg, det ena längre än det andra.
När han var klar med testerna så lade
han sig i en hängmatta som han monterat upp på däck och läste de enklaste
thrillers, riktigt billiga deckarthrillers. Petterssons brist på intresse för
kultur var nog det som var mest provocerande. Han fann inte minsta intresse i
kultur. Musik hörde han aldrig på.
Båten stävade mot öster och vi blev alla
betagna av den skönhet som bredde ut sig runt oss. Rätt vad det var satt vi
tysta, lyssnande till motorns dunk och spanade in i diset på ömse sidor av
båten. Då och då smattrade det i luften av sjöfåglars vingar, somliga av dom
skrek gällt också, och vi kunde även höra dunsarna i båtens botten från diverse
fiskar och hajar som stötte i båten av misstag eller på lek. Så glömde vi nu
alla tre bort varför vi befann oss på sjön, och jag och Bill glömde bort att
irritera oss på Pettersson, som satt och såg ut som en kung i en vilstol i
fören på den gamla havskryssaren, och ingen hade något att invända mot någon
annan i den distinkta naturskönhet som ångande lyste i ljuset som strilade ner
över oss genom molnen.
VII. Över
Bandahavets gräns.
När nu ingen hade något att
invända, så gick tiden fort, och snart skar vi den linje som var den yttre
gränsen för Bandahavet, och vi befann oss nu i vår jaktmark, platsen för
motorkryssaren Claws undergång.
Här började nu Pettersson att arbeta. Han
plockade fram sonaren och vi satt sen, Pettersson och jag och stirrade stint på
monitorn som visade föremål på havbottnen, medan Bill med stor noggrannhet
följde en rutt som avsökte detta hav i närheten av den position som var utmärkt
på kartan som jag erhållit av min farbror.
Helikoptern stod på sin pråm bakom
vår båt och nickade i dyningen liksom bekräftande oss i vårt sökande. Jag kan
nästan svära på att den pratade, men sådant är väl en del av de hallucinationer
som är blott alltför vanliga på detta hav, där värmen ibland är tryckande. Jag
tyckte jag hörde den säga: ”Jag hjälper gärna till.”
Plötsligt såg jag Petterssons finger peka
på en skugga i monitorn, och hörde sedan hans lugna, förtroendeingivande
stämma:
-
Där
är den.
Bill jublade
då, och snart hade vi ankrat på denna plats. Till bottnen var det 12 meter.
Själv
förstod jag inte riktigt hur identifikationen gått till men nöjde mig med
Petterssons övertygelse om att vi hittat rätt skepp, bland de många tusen vrak
som låg här.
-
Trägen
vinner, sa Pettersson.
VIII. Dykaren.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar