Att vara författare. ( Kapitel ETT.)

                  Att vara författare.

                                               Kapitel Ett.

                  Helvetet är en skrivarkurs.

          För att vara en författare måste man bli en. För att bli författare behöver man skriva någonting som har karaktär och rang av litterärt verk. Låt oss säga att vi har att göra med en sådan person, en person som med en viss framgång har publicerat ett verk av en sådan … kaliber. Vem är nu denna ( slags ) person, och hur är hen och vad är hens relation till de individer som inte är författare, och till samhället i stort, där hen är en del?

         Vi har i samhället många kategorier människor, om vi då betänker den vuxna populationen. Dessa kategorier existerar jämsides, och de ses sällan som ståendes kvalitativt utanför varandra. De formar tillsammans en gemenskap. Man kan dock urskilja några grupper som rör sig i marginalen, och som kan ses som iakttagare och som speglar åt samhället i övrigt. Dessa kallar vi ofta kulturarbetare. Kanske är inte alla kulturarbetare speglar, men i alla fall de flesta. Några som helt säkert är det, de är de allvarligt syftande författarna, de som skriver om Människan.

         Så kan man säga att föremålet för vår undersökning, hen som skriver böcker av en viss rang, är som en spegel, och är något av en outsider, ofta en beundrad sådan. Och lika ofta ifrågasatt.

       Det finns en rikhaltig litteratur om författare och författeri, i dess generella former, och bland de vanligaste uppfattningarna om vad som gör en allvarlig författare till en sådan är att det handlar om ett slags tvångsmässigt val. Det behöver inte vara sant. Men låt oss ha det som ingångvärde. Det är ett bra ingångsvärde, delvis eftersom det är ett så orimligt påstående. Ett tvångsmässigt val är ju vad man kallar ett contradictio in adjecto. Det är en motsägelse i själva begreppet. Är något ett tvång, så är det inget val. Och vice versa. Men låt oss säga att en s.k. RIKTIG författare är en produkt av detta missfoster till situation. Denna paradox, som det heter i lärt språk. Att författaren, hen vi talar om, just är satt i sin situation genom ett tvångsmässigt val.

       Vi utgår från det. Och så kan vi – vid behov – revidera det senare.

Hela resonemanget kan förefalla otidsenligt. Men det är givetvis en illusion. Mer ofta är det tiden som är ur led, mer än vad resonemangen är det. Särskilt de resonemang som handlar om författare och författeri. Ty resonemanget, diskussionen, dialogen om dessa företeelser tenderar till att stå över tiden, och vara angelägen, oändligt angelägen, i vilken tid som helst, utom tider där livhanken hänger direkt lös. Och det gör den ju inte just nu, om man ser lite lugnt på det hela. Om man är hysterisk så hänger den alltid lös. Och hysteri kan vara bra att lida av om man är författare. Men det är en helt annan historia. I vårt sammanhang, i diskussionen angående vad som utmärker det att vara författare så försöker vi hålla ett perspektiv så fritt som möjligt från hysteri, såväl makrokulturell som individualpsykopatologisk.

<to be continued>>>>>>