onsdag 22 augusti 2018

Ironien.


      Filosofiskt spekulativt kan man se ironien som en kunskapsform, mena att den frågar, och implicit alltid frågar sig själv, på en och samma gång. Som ett självmedvetande. Den är dynamisk i det den skapar en viss konstant osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art av kunskapsletare, - den stannar i sin egen mellanställning. I det fall den är krönt av etablissemanget, är den icke mycket att ha. Man kan inte ha en ironisk stat.

       Ironien är revolutionär och utsatt och sätter själv ut; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den är ingen lära, men ett sätt att mentalt expandera världen; - den värjer sig här mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter just aldrig har varit till någon nytta[i]. Ironin blir i sig ju aldrig nånsin en auktoritet, men kan i vissa tider bli tröttsamt överutnyttjad, och försvinner då, vanligen efter kritik, som i ett moln, och ersätts åter åtminstone för en tid av den raka diskursen.       Ironien har också en inbyggd betingelse av sig själv uppehållande art i sin antitetiska, ”dialektiska” struktur, och denna ger åt envar ironiker i confiniet en farlig känsla av frihet, d.ä. en typ av frihet som är en frihet från, d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. Det estetiska har ännu icke övergått i det etiska. Ironien kan användas till avnjutande, eller kan användas mer radikalt till brytande av ny mark i en slags Adornosk aktiv negativitet.


       Ironien ingår i kommunikationens praxis och används som dess immanenta transcendens. Ironien tjänstgör som beredare för det nya, är en slags ”dubbelrörelse”; den kräver spänst, ungdomlighet, timing, i de ”ironiska medlen”, - ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, sitt jonglerande! Den har en förmåga att överleva nästan allt, i konsekvens av sin slutliga, eviga orimlighet….  Man kan aldrig i teori inringa dess praxis, den är ett levande förhållande som utspelar sig i subjektiviteten, men dess destination är oändlig, och mycket skall dessutom till för att hindra den, när den en gång på allvar tagit sin början.[ii] Ironiens logiska/semantiska förutsättning är, att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och har i detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär.[iii] På så sätt kan den vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrukturera betydelser inom en kultursfär. Ironien ifrågasätter ogärna bara en sak, den går nästan genast - som i automatik, eller framåtlutande - vidare. Den har sin glädje i att implicera, att mer och mer, ja: att allt kan vara ironi.

      Den kan omstrukturera sfärers strukturer, men förmår icke själv omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium. Ironien, i all sin vitalitet och kraft och uppslagsrikedom, kan dock bara fråga! Den är oförmögen att påstå något nytt! Den kan påstå en motsats, men är eg. inte en dynamisk negativitet. Ironien är en slags passiv negativitet. Ironien vänder så på det redan etablerade, det som den möter. Den har - qua ironi - inget att framställa själv mer än denna motbild. (Sic!). Ironin är så ett förhållande med ett övre och ett undre skikt, ett täckande och ett täckt skikt. Vad ironien på et metaplan betyder är dock en helt annan sak än det vi berört. Ty där tillför den otvivelaktigt något, påstår något. Den är där, för uttolkning! Den är född ur en aning om oråd.


      En förutsättning för att man skall kunna kalla något för ironi, är att man ur ett kontradiktoriskt perspektiv kan härleda att det explicit sagda, d.v.s., det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda, och betydelsen framträder enbart förutsatt användningen av någon form av ironiskt medel. Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor med en sådan signal kan inverteras i betydelse, och att alltså då endast det implicita, det undre, gäller! Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension ändå lagts till, ty det utsagan gäller, efter att ha genomgått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin ”svävning” och sin bredd, sin omfattning av hela spektrat, det är i detta fall hela spektrat – tesen och dess motsdats. Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den två samtidiga bilder ställs nästan alltid, också helt implicit, en grundläggande fråga angående begreppet. Begreppet belyses in till skelettet. Detta är ironins interrogativa funktion, som Barthes m.fl. framhävt. Ofta är det ironiska medlet ett tonfall, ett extra ord, en min eller en gest.

        Men ironien har en mer problematisk variant: den hemliga ironin:


        I det hemliga, i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av något alls ironiskt – så njuter bara ironikern själv av den ironiska innebörden. Själv. Ironikern ”står icke i relation till något särskilt”. Nej, han har ju i hemlighet nästan bestulit världen på sitt yttrande. Världen vet inte om det. Han har haft nöje av det - alldeles inkognito. Ingen märker ironien. Och ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande. Att den är oändlig betyder att den aldrig kan bli avslöjad, den svävar i sin hemlighet, i evighet. Detta är en märklig form av icke-kommunikation.

        En ytterlig narcissism är det, om man i sin tur, som en tredje form, svävar mellan öppen och dold, mellan genomskinlig och icke genomskinlig ironi, en slags svävning, som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan ”adlad”.


       Man kan även tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, - t.ex. genom ironi, och även tillägga att romantiken, t.ex. Fr. Schlegel, hade en uppfattning, om att ingen stor konst frambringas utan ironi. Den svenske 1800-talsfilosofen prof. Gustav Ljunggren skriver i De Estetiska Systemerna, 1856:


              ”Men det begrepp som spelar förnämsta rollen uti romantikernas konståsigter, är I r o n i e n. Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Den geniale ironikern står över allt, och ingenting är för honom heligt, intet har betydelse utom hans eget jag, ja äfwen detta sätter han sig öfver. Han skapar, men har icke allvar med sina skapelser, han upphöjer dem åter och drager sig tillbaka inom sig sjelf. Konstnären skall sålunda ironisera sina egna werk; hans idéer skola icke wara begripliga för mängden; hans kall är att  l e f w a  och  d i k t a  utan ändamål, utan afsigt.”[iv]


           ”Ideologen” Fr. Schlegel hävdar också att ironien är paradoxens form, en form som traditionellt tillhör filosofin! 


       Det ligger ju först och främst en negation i ironins ”ställande” väsen. Ironiens utgångspunkt är alltså, enligt detta resonemang, alltid för handen, och kanske i formen av ett filosofiskt ”ännu icke” i sitt implicita ”redan”, ”sedan länge”. Ironien har dock lätt att, när den väl fått fäste bita sig fast, föreviga sig. Den som en gång gett vika för dess frestelser, dess sjuka, dess särskilda klipskhet, har svårt att vänja sig och omgivningen av med denna ytterst försåtliga dubbelhet. Denna är ett medel att ifrågasätta t.ex. det estetiska, samtidigt som man, som sagt, njuter detsamma. Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates´ majeutiska frigörelse-metod. Ironien låg i tiden för romantikern, som den - allt som oftast - gör. Det kommer då och då en ”ironisk generation” upp, och nu genom romantikens ironi i den romantiska ironien under ironiens romantik, så var det i Friedrich Schlegels skrifter, Die Heimat der Ironie, och hans Ironie der Ironie, och hos Novalis i Lichtpunkt des Schwebens och hos Karl Solger. Den romantiska ironien excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation, som ibland betecknades som en ”ironiens ironi”.








[i]  Jfr. Philosophiske Smuler, SK, SV. VI. s.17., där detta även påstås helt explicit, direkt och ”rättframt”.

[ii] Se bl.a. Jankélévitch, men också: S. Grunnet, Ironi og subjektivitet hos S.K. och V. Lindströms Stadiernes teologi.

[iii] Jfr. t.ex. Cleanth Brooks o. Kenneth Burkes skrifter..


[iv]  Ljunggren, I, s.72.

Inga kommentarer:

Barnsligheter av GW i Gustavs pojke del 1.

Såg på del 1 (reprs ) av GWs minnen i SVT. Barnsligt av GW att gå ut med barnfantasin om att mörda sin mor . Det var givetvis inget som hels...