Doormour

                 Doormour

                                                  

                   Kap. 1.

Ängsmarkerna låg blöta efter gårdagens regn. En hare vände öronen i skogbrynet nu när morgondimman småningom lättade. Den vida himlen över slätten var grå, men genomlyst, och skimrade och liksom blänkande över det lilla godset Doormour, det ålderstigna herresätet, urmodigt i allt, med sin med buskar igenvuxna, trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät. Inte långt därifrån gick den smala ensamma grusvägen där en gammal buss passerade ett par gånger i månaden. Det var en grön buss av äldre sort, med rostfläckar på sidorna. Förutom ljudet från bussen, vid dessa enstaka sällsynta tillfällen, var det tyst kring godset. Också kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig i allmänhet, liksom denna morgon, alldeles tysta. Det var som om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Kanske en mörk hemlighet som godset Doormour ruvade på nu hade blivit så kraftfull, att det var ofrånkomligt att den också skulle påverka den närmaste omgivningen. Inte så att växligheten for direkt illa. Det var nu höst, och efter en sällsynt varm sommar hade nu alla de lindar och aspar som stod kring byggnaden fällt sina enorma lövverk. Ett tjockt lager gula, blöta löv täckte i stora drivor marken. Men det var mer så, att den stämning som vilade kring Doormour inverkade på alla traktens invånare, den höll dem i ett järngrepp. Dessa invånare var inte många, - ett fåtal ”övervintrade eko-bönder”, och en och annan gammal torpare. De var inte medvetna om Doormours effekter, men de var drabbade. De var tyngda, spända och på sin vakt och alla människor på en mils radie ungefär från godset syntes nästan outsägligt sorgsna. Vissa var också lättirriterade o arga medan andra kände sig insnärjda och fångade med en tilltagande känsla av hopplöshet. Ur detta finns ingen väg ut! så tänkte de. Och sådant märkte ju även djuren. Fåglar och småvilt hade just här börjat utveckla en större tystnad i sin livsföring. Kungar var kråkorna, och dom betedde sig som dom ville.

   Alla som bodde i trakten hade försökt sälja sina hus och sin mark, men när spekulanterna kom så tyckte de besökande spekulanterna att området besatt en så markant ödslighet, att samtliga hade backat ur. Inte ens gruvbolag eller människor som sysslade med skogs- eller blåbärsodling kunde förmå sig att inhandla marken.

   Kanske var det också så att just kråkorna hade hjälpt Doormour att få vara ifred. Så fort spekulanterna kom i sina bilar, så eskorterades dessa bilar, som på ett osynligt kommando, av ett hundratal av dessa fåglar. Under besöken i de små gårdarna och torpen satt sen kråkorna på allehanda grindstolpar och trädtoppar och kraxade över besökarnas huvuden. En av torparna, Parkas Delaney, och även dennes som Tim, hade förklarat för besökarna, att kråkorna i trakten tillhörde en särskild art, som fötts upp på Doormour. Nu var den excentriske Parkas kanske visserligen släkt med den gamle Augustus Norfolk, men vi skall inte gå händelserna i förväg.

   Stämningar fortplantade sig alltså från själva byggnadens centrum, ut genom husets väggar, som ständigt knakade, men inte sprack, och ut till den omgivande trädgården. Naturen gör vanligtvis allt för att återställa balansen. Växtligheten försöker återta sin forna mark och sakta men tålmodigt bryta ner byggnader och anlagda planteringar som stör. Allt det som människan skapat ska så småningom försvinna. Men det fungerade inte riktigt så på Doormour. Något var mystiskt och påverkade allt här. Naturen tog ett steg tillbaka i skräckslagen avvaktan. Huset förblev i stort sett intakt. Och kråkorna vaktade huset som om det hade varit ett av deras egna ägg. Eller så hade de fått order om det, eller tränats av någon att vakta. Kråkor är ju mycket läraktiga.

    Så stod detta hus, som var ett gult trähus i tre våningar, med sadeltak och vita träkolonner, med sin altan med balustrad i årtionde efter årtionde obebott och vad det väntade på visste ingen. Och de som undrade blev dessutom färre och färre, ty människorna i trakten tenderade att dö, och dö barnlösa. Inte bara huset var öde, men snart skulle även trakten vara det.

                      Kap. 2.

Doormour hade emellertid givetvis en ägare. Det ägdes av en gammal dam som bodde långt ifrån godset, ja mitt i London, en fru Val Fontan. Även denna gamla dam var sedan länge sorgsen. Hennes enda glädje var när hennes systerdotter kom på besök.

   Så skulle ske idag, som var en tisdag, i november, under det andra året då Theresa May var premiärminister i Storbritannien och när en man vid namn Trump var president i USA.

   Constance Barriett, vilket var denna unga flickas namn, kom glatt klivande upp för trappan till sin älskade moster med en påse bullar i handen. Mosterns hus, på Langlet Street, var lätt att hitta, då det var målat helt i duvblått, - vilket ju också är en extremt vacker färg - samt hade statyer av lejon utanför.

   Constance, eller Connie, som hon föredrog att kalla sig, ringde på, och väntade på att mostern på sitt vanliga glada lättsamma sätt skulle ta emot henne. Connie brukade nämligen komma varenda tisdag under skolåret. Ty Connie var i den ålder då man gick i skolan. Hon var 16 år.

    Till slut hördes ljud inifrån lägenheten, som var en av flera i detta hus som ägdes av mostern, men där hon även hade andra hyresgäster, i andra lägenheter. Det skramlade av nycklar och så öppnades dörren.

    Denna dag tycktes något vara på tok med Valeria Fontan, ty hon bar inte vare sig lila turban eller sidenrock men stod iklädd en grå dräkt och hade satt upp håret, som var vitt, i en jättelik knut.

– Ska du ut å resa? undrade Connie, ståendes utanför dörren med förvåning målad i ansiktet och påsen tafatt i handen.

    Mostern vinkade in henne, men utan det vanliga varma leendet. Någonting var uppenbarlit fel. Så brukade Connie säga: ”uppenbarlit”. Ty hon var en självständig flicka.

    Moster Val sjönk ner på sin tv-soffa och utbrast:

– Det är skatterna förstår du! Jag har inte råd! Jag kan inte bo kvar här, i mitt hus, om jag inte säljer Doormour.

    Connie nickade. Men eftersom hon var en extremt klok flicka så tänkte hon att hon måste få mostern på lite bättre humör genom att försöka ordna fram något ätbart. Så gick hon till köket och donade där en stund, och återkom sedan till mostern med en bricka med kaffe och bullar, mostern som satt, fullt promenadklädd i soffan med händerna i knät. Hon hade ju slutat röka. Så då blev det som det blev.

-         Sälja Doormour?

-         Jess! sa Val.

   Connie hade en gång för länge sen varit på godset, som låg lite på gränsen till ödemarken i Skottland, men hade endast vaga minnen av det hela.

– Ja, inte sörjer jag det inte. Det är ju bara att ingen vill köpa. Inte ens marken!

– Men lite sörjer du väl? Det är ju ändå en släktgård…

– Jojo.

– Ja tänk vad farbror Augustus hade sagt om han hade hört dig.

– Oroa dig inte, flickan min, han HÖR!

– Nu får du ge dig! sa Connie raskt och serverade sin moster kaffe i en liten mugg med en brittisk flagga på. Union Jack.

– Jaja. I alla fall så har jag talat med min fastighetsmäklare och han säger att det är omöjligt om man inte åker upp dit och så rustar upp lite och försöker att få det se mer anständigt ut. Ingen vill köpa annars, säger han. Inte ens en AMERIKAN! Och då har ändå amerikaner den sämsta smaken i hela världen.

– Vad är det för en mäklare? undrade Connie syrligt. Är det nån du har ärvt efter din mamma eller?

– Ja hurså?

   Här upphörde samtalet för en stund.

   Connie såg sig omkring i mosterns mysiga vardagsrum, där en stor flygel avmärket Bösdorfer starkt dominerade möblemanget. Ovanför mostern soffa hängde en gigantisk oljemålning, som föreställde just det stora hus, som samtalet rörde sig om. På målningen stod dock Doormour i full glans. Det var här sommar och massor folk av, hundar och vagnar förspända med hästar rörde sig på gårdsplanen. Här fanns herremän och drängar om varandra, och det tycktes i ena änden av målningen dukas upp till ett väldigt party, ty där stod ett flertal dukade bord. Himlen var blå med komiskt ulltottiga moln överallt, och konstnären hade andsträngt sig särskilt med att måla massor av svalor som ömsom dök, ömsom steg över hela den två meter breda tavlan. Några kråkor syntes över huvudtaget inte alls till på bilden.

– Se! pekade Connie, - se, så fint det kunde bli!

    Mot detta yttrande ställde nu moster Val en djupt tvekande min, som om vaniljbullen som hon just bet i hade varit beströdd med arsenik.

                             Kap. 3.

Timothy Delaney strosade med sin älskade hund Trigger, en liten svartvit collie, omkring i trakten kring Doormour, där han levt hela sitt liv, kände varje träd, varje buske, varje vall och varje stig. Tim älskade Doormour, och att platsen var skydd och föraktad, det gjorde nästan bara hans kärlek till området starkare.

    Tim var 16 år och hans största intresse var datorer. Idag på morgonen hade han lärt sig grunderna i ett nytt programmeringsspråk och han gick nu och funderade på dess fördelar och avigsidor. Nu ringde det plötsligt i hans mobil. Signalen var en låt med Rihanna. Tim svarade, när han på displayen såg att det var Mary.

   Mary bodde inte i grevskapet Doormour, men strax intill, i Weltingground, där man var kända för sin plastindustri. Hennes pappa hade blivit miljonär på plast. Hon hade egen häst, och de hade träffats när Mary på sin häst, Mindy, hade korsat markerna vid Doormour för att leta efter ett vattendrag, där Mary i sommarhettan ville ta sig ett dopp.

     Eftersom Mindy var en vit häst, så var den synlig på långt håll och Tim hade genast tagit sin mountainbike och kört efter, på visst avstånd, för att se vem inkräktaren var. De hade sen börjat språkas vid, och så hade de båda tagit sig ett nakendopp i Forkham Stream och sen suttit och pratat i timvis om allting. Mary hade varit särskilt nyfiken på det gamla godsets historia, men Tim hade bara sagt, att det visste han inget om, då hans pappa, Parkas, som inte var lätt att påverka till nånting överhuvudtaget, vägrade att berätta något.

   Medan de suttit där vid ån och diskuterat och torkat i solen – ty det var den dagen mitt i juli och trettio grader varmt – så hade kråkorna kommit, stor och feta, och i en flock på kanske fyrtio stycken och ställt till med ett himla liv. Mary hade skrikit åt dem att de väl inte hade sina ungar här. Mindy hade blivit så rädd att hon försökt gömma sig i en buske, och Trigger hade först skällt men sedan, på något konstigt sätt, blivit övertalad av kråkorna att hålla tyst. Så hade Trigger sedan suttit och blängt, lite okoncentrerat kors och tvärs. Efter en stund hade så alla fyra gett sig av, och påföljande dag hade Mary och Tim språkats vid i matsalen i skolan, ty de gick i samma skola, i byn Farnshaden.

   Men idag, när Tim var i närheten av Doormour ringde Mary och frågade om han ville ses. Det var något viktigt sa hon. Och det handlade om Doormour. Tim lovade att de skulle se. De bestämde att de skulle ses vid ett stort träd som låg ett hundratal meter från det gamla spökhuset, som de brukade kalla Doormour. Klockan 8 denna kväll. De avslutade samtalet med att säga ”kram” till varandra.

   Tim och Trigger strövade en stund vidare. Då hörde Tim ett konstigt ljud. Det lät som en fiol. Eller en skogsmus i nöd. Men Tim var inte säker.

   Efter att ha sagt åt Trigger att vara tyst gick de båda sakta den gamla uppfartsvägen fram mot Doormours stora grusplan, framför huset med de arton frontfönstren och den stora verandan, på vilken räcket nu bågnade utåt, och hotade falla ner i den vissnade pionrabatten. En svart katt strök utmed vägkanten som om den letade efter något. Trigger förhöll sig lugn.

    Fiolljudet, eller vad det var, ökade när de närmaste sig. Så, rätt vad det var, såg Tim att ett fönster på gaveln, som han bara skymtade stod och slog lite i halvbrisen. Det tog inte lång stund för honom att inse, att det faktiskt bara var fönstret som lät. Men hur det kunde låta som en fiol var sannerligen en gåta. Och varför var det öppet? Ty en sak var säker med Doormour: all fönster och alla dörrar hade varit igen spikade med vardera minst tio långa spikar sedan flera år tillbaka. Alltså måste någon – av något märkligt skäl - ha försökt ta sig in, och troligen lyckats. Tim och Trigger stod vid norrgaveln på huset och såg upp mot fönstret på andra våningen som stod och slog. Tim ropade halvhögt. – Hallå, är det nån där.

   Ingen svarade. Förstås.

   Då tog Tim upp en tvåcentimeters grå sten och kastade uppåt väggen intill fönstret. Det small till i fasadträt. Efter bara några sekunder visade sig ett huvud i fönstret.

– Vem e du? ropade Tim, medan Trigger skällde som en bandhund.

– Jag heter Brick, ropade en ung blek man i 25-årsåldern. Han hade långt hår, nästan 4 dm på var sida om det smala ansiktet, samt en liten slok mustasch. På huvudet hade han en svart filthatt.

-  Jaha, sa Tim. Och vad gör du här?

– Jag är rädd, sa mannen, som om det var den mest självklara sak i världen att vara just det. Ungefär som det att vara hungrig, engelsman, nyfiken eller inbrottstuv.

    Efter att Tim och mannen som kallade sig Brick tittat på varann i en lång stund, så beslöt sig Tim för att klättra upp till fönstret till Brick, vilket var ganska lätt, då det stod en stege intill fönstret, uppenbarligen placerad där av inkräktaren. Denne hade även surrat stegen vid huset med några tampar. Så den stod mycket stadigt.

– Vänta här! sa Tim till den lilla collien, som nu lugnat sig och återfått den kloka, vänliga och deltagande blick som är så typisk för rasen.

    Så klättrade Tim upp och svängde fötterna över fönsterblecket och hoppade in i rummet, allt under tystnad, raskt och beskedligt inhjälpt av den bleke inkräktaren.

Kap 4.

Connie och Val hade, efter att ha druckit kaffe med choklad i, kommit fram till, att de båda kanske i alla fall skulle göra som den gamle mäklaren sa, och åka upp till farbror Augustus´ udda stolthet och älsklingsställe på gränsen till högländerna, för att bese huset. Eftersom Connie just hade höstlov från skolan, men alltså hälsat på sin moster på lovet, så kunde de åka redan dan därpå, och man skulle ta tåget, och moster Val sa att det hela skulle bli roligt, och att allt nog skulle ordna sig, nu när Connie var med. Om man kunde ställa Connie framför huset och sen fota Doormour med henne som front, så kunde man nog sälja stället, sa Val och blinkade.

> fortsättning följer>>>>>>

Ironi

Ironi
Ironi är ett slags avstånd, ett svävande ,uppnått genom att säga eller vara motsatsen mot vad man menar, är  eller dyl. Romantisk favoritinställning till verkligheten och sig själv.
Beträffande ironien, - en av romantikens mest svävande mest älskade uttrycksarter - , så är en av de reflexioner som snart inställer sig, att det ju är klart, och trösterikt, att den alltid måste ha föregåtts av något ( som alltså inte var ironi ), kanske föregåtts av en reflexion och/eller en livssyn av det mer omedelbara slaget. Att något av detta "innan" lever med i ironien, det är ganska självklart (?). Det ligger ju först och främst en negation i dess väsen. Den försvinner svårligen. --- Ironiens utgångspunkt är alltså, enligt detta resonemang alltid för handen, och kanske i formen av ett filosofiskt "ännu icke" i sitt implicita "redan", "sedan länge"……….. Ironien har dock lätt att när den väl fått fäste bita sig fast, föreviga sig. Den som en gång gett vika för dess frestelser har svårt att vänja sig och omgivningen av med den försåtliga dubbelheten. Ty den är en slags dubbelhet, är ett medel att ifrågasätta t.ex. det estetiska, - samtidigt som man njuter det. Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates majeutiska frigörelse-metod. Ironien låg i tiden, som den - allt som oftast - gör.- Det kommer då och då en ironisk generation upp, - och nu - genom romantikens ironi i den romantiska ironien under ironiens romantik, så var det bland många andra Friedrich Schlegels skrifter , Die Heimat der Ironie, och Ironie der Ironie, Novalis* (f.1772) i Lichtpunkt des Schwebens och den av S.K. särskilt uppskattade Karl Wilhelm Ferdinand Solger ( beklagad av Hegel, ty Solger, som lämnade filosofin för den ,enl. honom ,väsentligare medicinen, fick ett mycket kort liv.)
Den romantiska ironien, ex. "Ironie - der alles vernichtende Blick" , Fr.Schlegel , excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation, som ibland betecknades som ironi, eller som just en "ironiens ironi".
S.Kierkegaard "klagar" i sin avhandling Om Begrebet Ironi över att det att det ironiska begreppet saknar historia:

"Forsaavidt som man nemlig søger en fuldstaendig og sammanhaengende Udvikling ad dette Begreb, vil man snart overbevise sig om, at det har en besynderlig eller rettere ingen Historie. I den periode efter Fichte, hvor den isaer gjort sig gjaeldende, finder man det atter og atter naevnet, atter og atter antydet, atter og atter forudsat. Søger man drimod en klar Udvikling, saa soøger man forgaeves. Solger klager over at A.W.Schlegel i hans Vorlesungen über Dramatische Kunst und Literatur, hvor man snarest maa vente at finde den tilstraeckelige Oplysning, kun flygtigt antyder den et eneenste Sted. Hegel klager over, at det gaaet Solger paa samme Maade, og Tieck ikke bedre. Og da alle klage, hvorfor skulle jeg ikke ogsaa klage ? Jeg klager over, at det er gaaet Hegel omvaendt. Paa den Punkt i alle hans Systemer, hvor man kunde vente at finne Ironien udviklet, finder man den omtalt, men uagtet, hvis man ville lade det aftrykke, man maatte tilstaae, at det var ikke Lidet, der var sagt om Ironi, saa er det dog i en anden Forstand ikke Meget; thi han siger omtrent det Samme paa alle Punkter." (S.K.S.V.I. ss.260f.)
Kierkegaard brydde sig egentligen aldrig om historia.( jfr.t.ex. T. Bohlins.S.K.) ( Ungefär lika lite som t.ex. Dylan Thomas gjorde. )Ironien kan ha en kritisk dimension, en interrogativ, - vilket påpekats av Barthes -väsentligt interrogativ, - men kan också vara en passiv ansvarslös lek. Filosofiskt spekulativt kan man se ironien som en kunskapsform, såtillvida som att den i sin dubbelhet påstår, frågar och frågar sig själv på en och samma gång. Den är ju dynamisk i det den skapar en viss osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art av kunskapsletare, - den kan dock stanna i sin egen mellanställning, och som kronifierad är den icke mycket att ha. Ironien är utsatt; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den har alls ingen disciplin, - den värjer sig mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter aldrig har varit till någon nytta ( jfr. Philosophiske Smuler, .SV.VI.s.17., där detta även påstås helt explicit, helt direkt och "rättframt". ). Ironien kan i vissa tider få en avantgardeposition och en position ,där den får taga vara på sig själv, men heller icke bryr sig mycket mer om att förankra nya hopp i nya verkligheter, - confiniets villkor, svävandet - för det är i bibehållandet av sig själv i sin unika, ensamma struktur - under helt divergerande privatmänskliga o. sociala betingelser som dess egen faktiska epistemologi och on styrka, ty i det den faktiskt existerar är den ju eo ipso stark, finnes. Den har en inbyggd betingelse av uppehållande art i sin antitetiska ,"dialektiska" struktur, och denna ger åt envar ironiker en känsla av frihet, d.ä. en typ av frihet som är en frihet från, d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. ( Det estetiska har ännu icke övergått i det etiska, "realiserandet av det allmänna".) Ironien ingår i språkets praxis och dess egen transcendens - skulle en idealistisk filosof säga. Denna ironi tjänstgör som beredare för det nya eller konserverare av det gamla, är en slags "dubbelpil"; den har en viss ungdomlighet, - kräver ungdomlighet i de "ironiska medlen", ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, ingenting för gammalt folk att syssla med! Den har en förmåga att överleva nästan allt i konsekvens av sin slutliga, eviga orimlighet…. ( Jfr. för övrigt t.ex. V. Jankélévitch. L´ironie ou la bonne conscience, 1950 .Titeln vald i contraposition till Hegel. ) Man kan aldrig i teori inringa dess praxis ,men dess destination är ju oändlig och mycket skall dessutom till för att hindra den, när den en gång på allvar tagit sin början ( se också: S. Grunnet, Ironi og subjektivitet hos S.K..(1987)) Ironiens logiska/semantiska förutsättning är att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och det alternativa och har i detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär. ( Jfr. Cleanth Brooks o. Kenneth Burkes skrifter.) .
På så sätt kan den vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrukturera betydelser inom en kultursfär. Ironien ifrågasätter ogärna bara en sak, den går nästan som i automatik vidare. Den kan omstrukturera sfärers strukturer , men förmår icke omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium. Ett övergångsstadium. Ironien, - i all sin vitalitet och kraft och uppslagsrikedom - , kan egentligen bara fråga! Den är oförmögen att påstå, i alla fall att påstå något nytt! De kan påstå en motsats, men är eg. inte en dynamisk negativitet. Ironien är en slags passiv negativitet.

En förutsättning för att man skall kunna kalla något för ironi är att man kan ur ett kontradiktoriskt perspektiv härleda att det explicit sagda, t.ex. utsagan: " Du är intelligent!" har en implicit betydelse, som är motsatt, (d.v.s., det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda, ) - som så starkt framträder genom användningen av ngn form av ironiskt medel. Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor kan med en sådan signal inverteras i betydelse ( vilket oftast icke barn i låg ålder t.ex. alls har lärt sig ), och att alltså det implicita gäller! - Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension lagts till, ty det utsagan gäller efter att ha genom gått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin "svävning" och sin bredd, sin omfattning av hela spektrat , i detta fall spektrat " intelligent - icke alls intelligent" .Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den samtidiga bilden "intelligent - icke alls intelligent" ställs nästan alltid, också helt implicit, en grundläggande fråga angående begreppet, i detta fall "intelligent". ( Ty reaktionen blir ju ibland den, att vad som sades ironiskt, faktiskt var rent bokstavligt sant: adressaten var kanske , när allt kom omkring, inte dum.)

Så leker vi ju ofta med hela situationen…. Ironien kan vara lekfull, vänlig men, - som alla vet, - även väldigt elak och ren kallblodig cynism.) Ofta är det ironiska medlet ett tonfall, ett extra ord , en min eller en gest. (Vissa människor tycker inte om ironi. Ironien lär vara spridd över hela världen. Man använder troligen mer ironi i sydliga länder än i t.ex. Sverige. Mer ironi i arabvärlden, än i västvärlden.I ett öppet repressivt* läge förefinnes mer ironi.)

Men i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av ngt - så njuter bara ironikern själv av den ironiska innebörden i all hemlighet. Ironikerns "står icke i relation till något särskilt". Nej, han har ju nästan bestulit världen på innebörden i sitt yttrande. Han har väl i själva verket gjort något fulare än att ljuga: han har ljugit i hemlighet och haft nöje av det alldeles ensam - En slående insikt. Och i detta sammanhang värd dubbel uppmärksamhet och eftertanke! Därför kan ingen märka den, utom i en slags totalitet. - ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande.--- Detta är sannerligen en märklig form av icke-kommunikation som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan "adlad". Den tycks springa ur en tidig fascination över "mästertjuven".( Jfr. bl.a. I.Simonsson , H. Fenger och K.E. Løgstrups mer kända bok, Opgjør med Søren Kierkegaard, 1967 .). S. Kierkegaard mönstrar i sin avhandling - han har valt ämnet för att det ligger i tiden, för att han beundrade Sokrates , men kanske också för att han tyckte om att själv utöva ironi - ironibegreppet:

" Hvad er saa Ironie, hvis man vil kalde Sokrates en Ironiker, og ikke som Mag. Kierkegaard bevidst eller u- bevidst kun vil drage den ene Side frem? Ironie er Eenheden af ethisk Lidenskab, der i Inderlighed uendeligt accentuerer det egne Jeg i Forhold til den ethiske Fordring - og af Dannelse, der i Udvorteshed uendeligt abstraherer fra det egne Jeg, som en Endelighed blandt alle andre Endeligheder og Enkelheder."Det är S.K.s övertygelse, att det på detta sätt går att beskriva en övergång ( ett confinium,"gränsområde", av lat. finis.) från estetiskt till etiskt stadium! Man kan dock tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, och även tillägga att romantiken hade en uppfattning ,t.ex. Fr. Schlegel , att ingen stor konst frambringas utan ironi ( se:S.K.S.V.I.s. 151 )Sokrates är kanske världshistoriens mest kände ironiker.Hans ironi var majevtisk, avsedd att locka fram svar,"sanning", hos den Andre.( Därur S.K.s teori om i.m. )
- Vi kan allmänt citera belysande den svenske 1800-talsfilosofen-hegelianen- G.Ljunggrens De Estetiska Systemerna (1856) :" Men det begrepp som spelar förnämsta rollen uti romantikernas konståsigter, är I r o n i e n .Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Den geniale ironikern står över allt, och ingenting är för honom heligt, intet har betydelse utom hans eget jag, ja äfwen detta sätter han sig öfver. Han skapar, men har icke allvar med sina skapelser, han upphöjer dem åter och drager sig tillbaka inom sig sjelf. Konstnären skall sålunda ironisera sina egna werk; hans ideer skola icke wara begripliga för mängden; hans kall är att l e f w a och d i k t a utan ändamål, utan afsigt." ( Ljunggren, I,s.72.)

Ideologen Fr. Schlegel hävdar också att ironien är paradoxens form, en funktion som tillhör filosofin ! Jfr. Søren Kierkegaard om Sokrates:" Sige vi nu, at det der udgjorde det Substantielle i hans Existents, var Ironi ( dette er vel en Modsigelse, men skal ogsaa vaere det ), postulere vi endvidere , at Ironi er et negativt Begreb, saa seer man let, hvor vanskligt det bliver at fastholde Billedet af ham, ja at det synes umuligt eller idetmindste ligesaa besvaerligt, som at afbilde Nisse med den Hat , der gjør ham usynlig." ( Om Begr.Ironie .s.72.)
"Ironikern har gott humör, men han har ingen humor." ( S.K.)
jfr.Sokrates, Jankelévitch., Solger, Kierkegaard, Genell, Booth , m.fl ....

Kaj Bernhard Genell 2018

Copyright K B Genell 2018

Bild

The Beauty

Chapter One

It looked like it was going to be another perfect day in this perplexingly hot Swedish summer. On one early morning in June, exactly half a year since he was released from a county prison after serving time for committing a theft of a dire painting, a Rembrandt alas!, at an art museum, Edward woke up in his bed with a strange thought in his head:

”Content is something very small.” The old man looked at the clock that was standing on the bookcase, which was placed right across the room, approximately ten feet from his bed. It was 07.00 AM. At the same time he got a glimpse from the book which he had placed on the bedside table the night before. Actually he had only managed to read one single page in it and this was, he thought, due to the extraordinary tricky language in it, he thought. The book was an early novel by Joseph Conrad. JC was one of the greatest writers of all time. And what Edward was thinking right now was precisely that content in novels usually is something very small

Form is, by contrast, something more important. This idea wasn´t really his, but came from a boo by Sartre, the title of which he had long forgotten. He was very good at forgetting things nowadays. The notion presented by Jean-Paul Sartre wasn´t very strange or remarkable per se, but it was a strange notion to wake up with.

   Edward Tegelkrona had expected to wake at sunrise. The alarm was set just as a precaution. Now he woke at 07.00 AM and to top it all right out of a dream. He noticed that was all sweaty on his chest. Then he remembered:

   The dream hadn´t at all been about Sartre, but it had had to do with a re-meeting with old buddies from his time in the Army. But in the dream all of them had been assembled in a small flea market in a suburb, like the ones organized by the Missionary Churches. Edward had been buying an old infantry cap from a poor collection of hats managed by a very old spinster in black, and it was an infantry cap, from which it was clear that it was a cap of a Private Second Class. But Edward himself, in the dream, knew he himself actually was a Corporal. And this, while many old-age comrades from the old good times irradiated around him, snapping, stuttering and arguing about all their peculiar hobbies, which they had acquired as retirees, not to succumb to sin, drinking and sadness. Thus, an older white-haired companion, with great tattoos, - Edward hadn´t the slightest idea who he was - , had begun to cultivate small mice as a pastime. The former comrade explained decently and with an intense, ridiculous and intrusive seriousness how crucial it was for the half-rats to have walls in their housing, perforated with small holes for the sake of ventilation. Suddenly the whole antiquarian-like room was completely flooded by these little animals, irrigating here and there, plaguing the retirees, who occasionally mentioned their memories of canteens, kettles, hand grenades, and pea soup. But Edward could not in any way get rid of the silly cap. Without wasting more time on trying to remember more of the dream, even though it certainly had a significant message, Edward pulled off the white t-shirt and stretched out for a new one that he had already placed on the big radio close by on the previous night. The radio was a big, black, more than 20 years old, JVC radio device, standing next to his bed. He now swung his legs to the floor while listening to the brittle summer noises from the birds and the bikes from outside softly intruding into his flat by the left-open balcony door. He had placed his large, pale feet on the naked floor but could not perceive weather it was cold or not due to the damages caused to his nerve ends in legs and feet caused by excessive smoking and use of alcohol as well as misuse of medical drugs.

   He heard the engine of a motorcycle down on the street. “I guess it is Spontlav.” Edward said to himself. Spontlav was one of his neighbours, living at the 1^st floor, that drove an old Harley Davidson.

  It was a very peaceful summer´s morning. It was all very nice and tender. Little did Edward know what had been going on in the house during the early hours.

  Perhaps as a sign of hesitation before the activities of the day Edward´s dull gaze again fell on the book by Conrad. “Imagine no longer being able to read a book!” he contorted while he wept his nose with the back side of his left hand, but he soon evaded this thought, since he thought he would not disgrace himself by starting this beautiful day negatively. He harked, snarled and panted, as was his habit, and then looked theatrically at the window and the balcony door, where light softly entered. Sometimes, when his mind was ambivalent, which often was the case, he almost felt sighted. Somewhere inside, he thought he no longer was able to concentrate as much as needed to be able to properly read books.

- “Ah, he cried out. The weather is super!”

   Aside from sleeping Edward´s favorite occupation nowadays was the taking of long walks. Reading books was, according to Tegelkrona, something that belonged to the youth.  Leon Battista Alberti, the inventor of perspective and an erudite humanist  in Renaissance Italy, did not read a single book after the age of thirty.

   The weather on this Monday was very favorable to Edward’s plan for this day, a plan which consisted in the rather pleasant activity of delivering two small plastic pots containing small Monstera Deliciosa plants to his younger sister, living in Billdal at the other site of the town. His sister, Janina Blingstav-Tungspetz, married to Jan-Albin Tungspetz, wasn´t at home today but resided with her daughter in a bungalow in the southern parts of Halland, by the sea. But Edward had the key to Janina´s place. It would of course had been much nicer to meet with Janina, but it was under all circumstances a pleasant task to have, this delivering flowers to her for a retiree like Edward, especially when the weather was such a marvel. The paper bag with the two pots in it waited apt in the hall. The Monstera Deliciosas had long been under permanent ban of the EU, because they were considered to be poisonous. During many years you could get hold of a single Monstera anywhere in Sweden in any store at all. If you eat leaves of Monsteras, you will end up dead, especially if you are a child. But now the ban was lifted, and Janina had no children of small age any longer. The house where Edward resided was an old functionalist one, built during the 2^nd World War. Many houses around looked just like Edward´s and all of them were situated on a hill, quite in the centre of Gothenburg. In the areas between the houses there were lawns with trees and lots of greenery, playing grounds for children, small parking lots, and … nothing more. The area of houses, although it was all inhabited, seemed all deserted. The parking places were very few, but the whole area was designed and prospected long ago, when not everyone drove around in the city in a car.

>>>>>>>>>>>