Kafka and Judaism

Kafka and Judaism.

” I was not brought into life by the heavy

down-sinking hand of Christianity like

Kierkegaard was, and I have not caught the

remotest tab of the prayer mantle, floating

away, like the Zionists have. I am

the end or the beginning. ”

( Franz Kafka ) [1]

        The family Kafka was not religiously strictly practicing Jews. It was a divided family: the father was the Western Jew, secular, "Viertagejude" – i.e., he visited the synagogue the required four times per year - while his mother came from a Eastern Jewish sphere with more traditional Jewish values, which never became predominant. They were simply mainly bourgeois. Kafka had experienced - if not in person - the persecution and harassment of Jews in Prague. He could see from a window rioting directed against the Jews could read about lawsuits against people who murdered Jews. Comrades to him, like Oscar Baum, were beaten up in the streets by Czechs just because they were Jewish boys. His father's shop had escaped looting; only the mob did not believe that his father Herman's shop was actually Jewish, because it carried a Czech bird name. Kafka could also not have failed to be influenced by anti-Jewish trials like the French Dreyfus process and even more upset over some other processes with Jews as protagonists, including the utterly tragic Tisza affair and the so-called Hilsner trial, which concerned the ritual murder in 1899 of a Christian woman, Agnes Hurza. Both of these trials touched Kafka, as they did many, very strong. Many thoughts by FK emanates from the fact that he was a Jew, but his upbringing and schooling and socializing was strongly influenced by the German bourgeoisie, and a secular German classical tradition. There are very few traces from the works of FK that leads to the Torah. [2]One might track the rabbinical - sometimes, but then in what seems to me to as parodies, parodies for instance of rabbinical iterations, in Kafka's thinking, as well as in his letters, and parodies of Jewish reasoning and Jewish folklore in different passages in his works. One might also imagine that more than a "Jewish" homelessness syndrome, a rootlessness is displayed, which might refer more to his position of an existential outsider. It can´t be ruled out that it has been a necessary but not sufficient condition for many of the world's important innovators, that they belonged to a traditionally educated and sometimes vulnerable minority. But equally obvious is thus, in terms of the Jewish, that one can assert that Jewishness, being Jewish, was not at all a determinant factor regarding the uniqueness of Franz Kafka's works. Kafka's relationship to the Jewish was – judging from what we know of him - rather distanced, even frivolous, and often very ambivalent. [3] One may here, for example, read H. Binder´s extensive Kafka-Handbuch II, to make oneself clear of the comprehensive documentation of Kafka's irreligiousness and his lack of interest in Jewish studies, etc. That he towards the end of his life got increasingly interested in the Hebrew language, and that he occasionally discussed a possible emigration to Palestine, is a fact. He put forward a proposal to go to Palestine to Felice, at the first meeting, but many have regarded this more as a greeting phrase, He came up with this idea on their first meeting, at Brod´s and never discussed it again at great length. Kafka asked Dora to go to Paris, to settle there. Berlin, Munich, Paris o. Palestine, it was possible settlements, considered by FK. Kafka was not very fond of Prague...

                                              "/ ... / I admire Zionism and am disgusted by it." [4]

                                                                         (Kafka)

         It is often held the similarity between Kafka's short stories and the Jewish storytelling tradition. And the truth is that Kafka's head seems to have been full of parables of the kind often found in the Jewish tradition and Jewish penmanship. His attitude to this tradition seems to have been complicated. Zimmermann's reasonable conclusion regarding Kafka's relationship to the Jewish is:

          "Kafka is a heretic, as Scholem writes, a heretic who does not adhere to any creed: he is an individualist who educates his own beliefs." [5]

        Kafka's knowledge of Jewish religious tradition and mystique was very limited. He was not a "schooled mystic". Least of all, I dare say. Zimmermann´s view is too, like that of many other Kafka scholars, that it is now very well-researched fact that Kafka was not, and never, a Zionist. [6]  I think it would be wrong to say about Kafka that he was a Jewish author, because he does not at all write in the tradition of Jewish authors, but Kafka shapes his own style, all from the beginning. Zimmermann is very skeptical of Brod´s try to claim Kafka as a religious writer, but he nevertheless concludes that FK is something of a mystic. Franz Kafka was basically an almost constitutional skeptic. He was never religious, and never an explicit political writer either. The Jewish holocaust historian Friedländer asserts that there is no influence from the Jewish kabbalah on Kafka [7] That Kafka occasionally seems to portray the Jewish people does not mean that the Jewish are the premise for his uniqueness as a writer. He himself would not have liked to be defined as a "Jewish writer", in the sense that what he writes mainly ought to be seen in light of the Jewish tradition or the 'Jewish cause'. History has shown that Kafka is appreciated by a majority of the world's readers. Kafka, and numerous other Jews in Prague at that time, had become much too assimilated to secular Western culture to feel themselves residents of Judaism. They perhaps found no affiliation anywhere. [8]

        Many argue that The Trial and Before the Law are religious allegories as they claim that The Castle is, too, - not necessarily Jewish - and that Joseph K. is on the way to paradise! Death is equal to the heavenly light streaming towards Joseph K .. There is a glimmer of light in the parable, when the man is looking into “the law”, where it flows out from the gate that now should be closed. The light halo is indeed a universal symbol of something sacred. But that which shines from the inside through the opening might, ironically, be nothingness. In the centre of the law, beyond the commentators, it might be the case as it was with the centre of the ancient Hellenistic Pythagorean mysteries, which in fact consisted of nothing at all! A fact known to very few.

        Significant to Kafka´s way of writing parables and parable-like tales is no doubt the connection to the Jewish tradition, but in his treatment of this tradition he is almost harassing it. His parables most often are anti-parables, impossible to interpret.[9] The traditional Jewish parable is didactic and used mainly as commentary of authority and it represents a tradition which in turn becomes an authority in itself. In the cases where it is not didactic it is an intellectual pun or a joke. When Kafka uses the parable he refuses to be part of any tradition, or to transmit any ”truths” or even give any clue about the “proper interpretations”. He simply ridicules the parable as well as every authority... We might think of Montaigne´s words on commentaries as well as Kafka´s own treatment of the Prometeus myth and of the comments which has been the result of Kafka slight change of this myth[10]

---

[1]  FK, Febr. 25 .1918. HadL,p.89.

[2]  Cf. Karl-Erich Grötzingers Kafka und die Kabbala (1992).

[3]  HadL, p. 306-309 .

[4]  Letter to G. Bloch, 2/6 1914.

[5]   Ib.

[6]   HDZ, 1963, pp.190.f.

[7]   Cf. Binder.(1979) , p.491. Scholem, (1967) p.306.

[8]   Cf. H. Arendt, pp.31f.

[9]  … in the way parables should, according to their definition.

[10]   Cf: Menke,1988, p.115 ff..

Nederlaget. Romanbörjan.

NEDERLAGET.

                                            KAPITEL ETT.

      Hösten hade oåterkalleligen kommit. Allt var som om en gammal bil hade gått sönder. Edward Tegelkrona visste inte riktigt varför, men när sommaren tog slut och trädens löv blev gula, bruna och röda så tycktes hela den kända världen ha blivit liksom en gammal bil, som trasig och uttjänt, efter många vintrar och efter många varma somrar, och särskilt den sista sommaren, lämnats vid en vägkant. Rutorna i bilen hade snabbt, redan på några veckor, blivit utslagna, lacken flagnat, det hade regnat in och några kråkor hoppade nu, efter ytterligare en tid, ut och in genom en av dörrarna som hängde lös. Och Göteborg var regnigt och grått. Det var nu redan november. Sommaren hade inte bara varit ovanligt varm men för Edward även hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt.  Strax efter hade man hittat den förvirrade människa, som orsakat hennes död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil, dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för dessa, bestående av dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis samt försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänge och inbilskhet. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en ambivalent människa. Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt i dubbel bemärkelse tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid och energi som ambivalens. Och helt i onödan och dessutom. Ingenting är så meningslöst som ambivalens. Och ändå – det måste man säga – är ju tvekan nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam.

    De händelser, som utspelade sig i samband med och efter det fatala dödsfallet i hans hus, var kanske det som gjorde att Edward hade svårt att upptäcka hur övergången från sommar till höst gått till medan den pågick. Kanske var det dessa händelsers svårbegriplighet i sig som gjort att allt tycktes honom som en övergiven gammal bil. För Edward, som – liksom alla ambivalenta personer - verkligen ville förstå, tycktes nu  till och med hans egen fåfänga person alldeles grå. Han hade dels bevittnat ond, bråd död, dels blivit indragen och fälld för brott, och så var sommaren till råga på allt slut, och den hade blivit mer eller mindre förstörd av händelserna. Den hade varit närapå gränslöst solig, och han hade även varit lite förälskad under tiden, men nu hade allt svepts undan, medan Edwards tankar var upptagen av sina fantasier, sina vanföreställningar och sin tvekan. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt. Så hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.  Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt belägrad av dessa mindre muntra tankar. Ja han var liksom belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Han befann sig i ett stadium som han inte kunde komma loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade det patologiska. Och ju hopplösare en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och tankeväckande för honom. Han som inte kunde tänka sig något underbarare än att skåda in i olyckans gröna ögon var nu för en gång skull satt på plats av en obarmhärtig verklighet. Så visste han denna gång inte alls vad han skulle göra. Detta var då inte alls ambivalens men mer en situation där inga spännande alternativ erbjöds. Nej, överallt stirrade denna gång inte olyckans gröna men snarare tristessens vita ögon på honom.  

      Så mycket roligare då att det en dag, när Edward var nere i tvättstugan för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans gamle vän Terje, som ringde och som med sin karaktäristisk raspiga röst förklarade att han ville att de skulle ses. Terje, som, vad Edward visste, sedan barndomen bodde ganska flott i Linnéstaden, befann sig just nu i centrum, på Avenyn. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att städa upp efter all sin lättja hemmavid, och betraktade nu ivrigt, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Terje, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade glömt vad det var.

       Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den skulle gå fort. Sen var det ju tvätten också. Och så mötte Edward i farstun sin nya granne, en flicka med långt ljust hår och brett mellan ögonen, och ögonlock som rapidsnabbt darrade, som skulle flytta in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som flyttat. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan presenterat sig:

      ”Bodil Neanderpalm.”

      Hon såg trevlig ut flickan, tänkte Edward förstrött medan han gnodde lite på sin namnskylt på sin ytterdörr för att kunna visa Terje, som kom från en rik Stockholmsfamilj, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt:

                       EDWARD TEGELKRONA

     Edward hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, vita plastbokstäver uppnålade på en yra av svart sammet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten som han själv satt fast över den ordinarie, limmat fast med Karlssons klister. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder ( sjuttioett ) så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte.

     Edward var alltså fåfäng och inbillningssjuk men dessutom glömsk och lat och han ägde inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när det diskursiva förståndet fungerade. Vidare var han nästan helt ur stånd att förstå abstraktioner. Han klagade aldrig. Han största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energifattig som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var Edwards spekulativa fantasi förmodligen utan sin like i hela stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att i en radikal omedelbarhet fatta beslut i frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen sett, att han inte bara hade kastat en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men även en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett mycket överdrivet sätt.

     En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred.

    Flickan, Bodil alltså, den nya grannen, var liten, lugn, intelligent och blond, hade brett satta blå ögon under halvsänkta ögonlock i ett hjärtformat ansikte och hon såg direkt på den hon talade med.

    ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sin gröna kofta med säkerheten hos en erfaren helikopterpilot.

    ”Ja, tio år ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, men han skämdes över det.

      Solen lyste nu plötsligt in i det dammiga trapphuset från öster, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste i trappräcket. Edwards vita hår yrde glest kring hans huvud.

      I lägenheten till vänster hade det också där kommit en ny granne, en medelålders man, som hette Walton. Vilhelm Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en skymt.

      På ett sätt var det givetvis en välsignelse att det skett mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop okända människor att söka placera in i sin världsbild istället för de gamla. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än ett frågetecken.

       Bodil sade nu med en naturlighet som var fullständigt bländande:

     ”Så du skall få besök?”

      ”Ja, det är min skolkamrat från gymnasiet. Terje. Han kommer vilken minut som helst.”

      ”Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?”

      ”Kaffe. Nordströms kaffe.”

      ”Bra.” sa Bodil och vinkade med handen och lät sig försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, men där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, inte fanns mer möbler än en säng ensam speglande sig i en oklanderlig parkett.

      Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² ( den ärligare, bättre och inre Edward ) in i resonemanget och sa uppfordrande:” Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest för framtiden hela tiden!”

     Och framtiden, det var den som var här nu, 2018, i all sin prakt, tänkte Edward då, ologiskt, och slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart, varför Edward spottade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från farstugolvet och strök lite på skylten för att dämpa glansen.

       ”Så där ja!” sa Edward halvhögt när namnet på skylten nu lyste lite mindre iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan.

                       KAPITEL TVÅ.

      Edward tryckte på ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sen förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Terje nu var inne i själva fastigheten. Elvis was in the building.

     Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett gammalt fyllo. Flammande rödnäst. Då ringde det på dörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Det var nämligen så att Edward inte i nervsynapserna hade energi nog att alls kunna knacka snabbt. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. ( Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Terje”, tänkte både Edward och Edward² stolta och överens. Det var inte ofta dessa två var överens.)

     Edward öppnade dörren med ett stort, generöst, tandlöst leende.

     Det var inte Terje. Det var Walton.

     Walton var kortväxt med runt huvud på vilket det nästan inte växte något hår. Denne sa:

     ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk.”

      Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var fru Montán, som bodde i fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Terje på ett halvt glas vatten. Ty om Terje var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.

     Terje satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både sprit och mögel och var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora plastkassar med paper och kläder i. Det enda som var likt den gamle Terje var den osedvanligt långa näsan, som nästan sträckte sig ända ner till hakspetsen.

     Den olycklige Terje såg upp på Edward:

     ”Ursäkta!” sa han och i ögonen syntes lidande och skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till fru Montán.

     I detsamma kom Bodil ut ur hissen. Hon var på väg ut. I ett huj var hon framme vid Terje, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så:

     ”Har du ont nånstans?”

     ”Är du lä….läkare?” frågade Terje, och nu märktes det, att han var gediget berusad.

      ”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Terje, trots att ingenting som rörde Terje egentligen var hans ansvar.

      ”Han verkar bara lite nedgången.” sa Bodil, som nu reste på sig ifrån en knäböjande position och hon vände sig till Edward och sa:

       ”Han behöver en dusch och nya kläder bara.”

       Sen gick hon och fru Montan ursäktade sig, då hon hade något på spisen och så blev det upp till den lille Walton och Edward att forsla Terje in i hissen och upp till Edwards våning.

      ”Sånt elände!” sa Walton, som ändå verkade vara en hygglig karl, just i det att han inte sa något ytterligare.

      När Terje kom in i hallen rev han i yrseln oavsiktligt ner hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Terje själv trillade och blev sittandes i kläm mellan hallbordet och en byrå, där Edward hade alla mössor och halsdukar. Edward tackade Walton och stängde sen till om sig själv och den berusade vännen från förr.

       Edward² höjde rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du minsann. Nu i nödens stund.”

      Edward kände sig själv lite nergången och blev plötsligt yr i huvudet. Han lämnade sin gamle vän i hallen och gick ut på balkongen.

       Himlen var klar denna höstdag. Det var en sådan där kristallklar luft som man kan se miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det var vår och de flög upp och ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade o.s.v. Till slut sänkte de sig ner på gräsmattan, där de hade sin hangar under några buskar med enstaka gula, torra löv på. Därunder satt de sen och småpratade. Under tiden Edward betraktade dessa små varelser andades han djupt genom näsan och så efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat de tunna molnstrimmorna uppe i stratosfären, kunde han slappna av. Då hördes det inifrån lägenheten:

    ”Eeeeedward!”

      Edward hade inte bestämt sig. Han hade inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig var så långt ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och det han hade väntat sig var en filosofisk diskussion om etiska system. Sådana de hade brukat ha. Och nu blev det istället att sätta Terje i duschen.

                              KAPITEL TRE.

          Edward tänkte numera dagarna i ända på hur han skulle skriva en bok, om han skulle skriva en bok. Han visste att det viktigaste med boken skulle vara att den var spröd. Man skulle ana vad alltihop handlade om, utan att man nödvändigtvis behövde skriva ut det. Något annat som man definitivt skulle söka ha som ingrediens var en missuppfattning, eller två, eller varför inte rent av vanföreställningar. Således skulle huvudpersonen lida av en vanföreställning om personerna i sin omgivning, medan de å sin sida också skulle lida av en sådan angående huvudpersonen. En annan sak som inte var dum att ha med var det att man skulle ha en huvudhandling (som då anades) medan en parallellhandling hela tiden skulle pågå i fjärran, som skulle ge relief åt huvudhandlingen. Sedan kom den mer intensiva estetiken in. I denna kom det viktigaste: det allra viktaste var nämligen att man inte skulle ha samma tryck i berättelsen hela tiden, men att man ibland tryckte ordentligt, medan man ibland annars bara fjäderlätt beskrev vad som skedde. På det viset fick man liv och puls och färg i texten, samt drog med en rent sanslöst stark obeveklighet läsaren in i sina garn.

      Givetvis hade Edward massor av andra små regler och förhållningssätt för den kommande boken, men dessa var dock de allra viktigaste. Dessa var huvudmallarna. Sedan var det meningen att resten skulle följa av sig själv och av den naturliga talang som Edward trodde sig besitta. Man kan inte säga att Edward var helt säker på att dessa knep – om man kallar dem så – skulle leda till önskvärt resultat, och så kunde han gå och grubbla och fantisera och i andanom pröva dem med små ansatser till berättande. Edward kunde varje dag börja ett tiotal romaner, och så låta bli att fullfölja dem. Ingen av inledningarna var dålig, men han ville känna att han kom med en rent obetalbart bra inledning innan han faktiskt satte sig att skriva ner vad han tänkte. Ty allt försiggick i huvudet på honom medan han var sysselsatt med annat.

       Som  nu till exempel. När han höll på att duscha Terje. Det var verkligen något ohyggligt så mager karln var! Men han tycktes njuta både av duschen och av att vara naken. Terje log och Edward vred på kranen och lät ömsom hett, ömsom ljummet vatten strila över huvudet på gästen, som satt naken på det gröna golvet i duschen.

     Efter Terje var duschad och Edward fått på denne en ren tröja och rena byxor placerade vår hjälte sedan Terje i den långa gröna tygsoffa som stod invid fönstret och där, under två filtar sov snart gästen av sig ruset.

     Edward själv satte sig i sin tv-fåtölj och tittade en stund på eurosport. Man visade beachvolleyball från Australien. Efter en liten stund, och trots att klockan endast var 4 på eftermiddagen så sov också Edward.

         ----------------------------------------------------

       Vid sextiden vaknade Edward och då Terje låg och sov beslutade sig Edward för att gå och köpa en kanelkrans på Willys. Han tillverkade en lapp med orden:

     Gått till Willys. Kommer om en halvtimme. / Edw.

                                KAPITEL FYRA.

        När Edward efter en halvtimme kom tillbaka var Terje borta. På baksidan av den lapp som Edward lämnat åt Terje stod skrivet:

       Skäms. Åker till Stockholm. Vi ses en annan gång./ T.

       Edward satte sig vid köksbordet. ”Ett sådant svek.” tänkte han och förberedde sig i detsamma till att nu ägna resten av veckan till att fundera dels över svekets natur, dels över vansinnets koppling till missbruk. Dessa ämnen borde ju vara tillräckliga för att få veckan att gå.

     Kanelkransen tog Edward och stoppade i en plastpåse, som han sedan bar ut på sin balkong där han hade ett gammalt kylskåp stående, som tjänade som naturskafferi. Det var inte kopplat till nätet men antog alltså omgivningens temperatur, vilket var höstens relativt lämpliga temperatur för kanelkransart och liknande. Så där mellan 5 och 15 grader. Edward ställde sig sedan en stund vid balkongräcket. Missmodet närapå stank omkring honom. Han hade inte känt sig så sviken och besviken på åratal. Det var så att han formligen mådde illa av alltihop. Om man hade kunnat kräkas upp besvikelsen, så hade hna gjort det. Men det gick inte.

     Tankfull och svärande gick han in i lägenheten igen och tänkte att måhända kunde Vivaldi, som alltid, åtminstone göra något i detta läge lättare. Han var på väg till hyllorna med alla cd, 5 hyllor intill köksdörren, när han irriterat noterade att det var oväsen i trapphuset. Hans ytterdörr var av det äldre slaget, och ljuden var skrik och spring och man hörde att det var en kollossal oro, inte likt karneval, inte likt födelsedag eller så. Raskt tog Edwards ig de tio stegen till ytterdörrn och öppnade halvt och kikade ut. Människor rödfa i ansiktena spran gupp ch ner. Vissa grät, allaskrek.

    ”Vad är det???” ropade Edward.

      ”Nån har blivit mördad. I tvättstugan!” skrek en flicka och höll hårt i sin långkofta.

     ”Mördad??”

    ”Ja.” sa hon. ”Det är nog bäst du håller dig inne.” sa hon sen, och Edward tänkte att han måtte se gammal ut. Hon behandlade honom som en åldring. Kanske just därför hämtade Edward snabbt sina nycklar och steg ut i farstun, låste sin dörr och ringde på hos sin granne under den vilda framfarten av ungdomar som ilade upp och ner för trappan.

      Hissen stod mellan två våningar med en ensam polis i uniform bankandes inuti.

      --------------------------------------------