Läs Ett möte med det övernaturliga - Novell av Kaj Bernhard Genell

En skräcknovell, där vi möter


två vänner som en försommarnatt sitter och samtalar om allt möjligt i en liten fritidsstuga vid havet.

Ett möte med det övernaturliga.

Vårkvällen hade sänkt sitt mörker över min bungalow. Denna låg ensligt i havsbandet, i en liten dalliknande bergsklyfta, närmast skyddad av en dunge jättetallar.

Jag och min vän Leiris satt i det rymliga köket och såg ut över havet, där det glimmade av en måne, som tittat fram bland molntrasorna som flög över den blygrå skyn. Två måsar satt på räcket på altanen och pratade med varann, just som vi, medan fjäderdräkten ömsom slets upp över ryggen på dem, ömsom lades slätt intill. Det var blött efter vårregnet. Regnet hade skapat hordvis med små droppar som satt på fönsterglaset och kom verkligheten utanför dem att anta ett splittrat, frsikt ärrigt utseende.

     Leieris´ finskurna ansikte, under det kortklippta ljusa håret var upplyst endast av den gamla Strindbergslampa i mässing som stod på soffbordet vi hade emellan oss. Han lutade sig tillbaka i korgstolen och svepte filten om benen, då det verkligen var ovanligt kyligt inomhus denna kväll. Vinden slet då och då i takpannorna på det låga huset, som inte alls tyckte om att stå här i skärgårdsmiljön, men tycktes vara mer ritat för att stå skyddat invid en åker i inlandet.

”Lite kaffe?” undrade jag.

Leiris ansikte var som en sluten mask. Egentligen visste jag ingenting om Leiris. Det var ju i sig egendomligt eftersom vi hade talat så mycket under de senaste två åren med varann, nästan varje vecka hade vi haft konversationer på tu man hand om etik och miljö. Men kanske var det just det, att vi båda varit så uppslukade av vårt viktiga ämne, att vi försummat att tala om våra mer omedelbara problem , känslor och vår existentiella förtvivlan. Kanske var det nu dags för något av detta att segla upp och etablera sig i vårt förhållande. I alla fall var det vad den långa tystnaden skvallrade om, den tystnad som Leiris nu bröt, efter det han avvärjande viftat mot den kaffekanna av stål jag höjt intill hans blå keramikmugg.

”En tanke bara, som jag är oroad av, och som inte alls har att göra med vårt projekt….”

”Låter intressant,”  sa jag. ( Det var sådana saker vi ofta sa till varann, ty vi var goda vänner, vi var generösa och vi önskade båda att ta väl vara på livet.)

     Leiris glodde med sina små blå ögon ut i natten, genom glasrutan, över räcket med måsarna och ut i havet, där nu vågorna slets i stycken av sin egen flykt, tycktes dansa och dö i en slags fåfäng vaggning, vädjande om en barmhärtig dröm och en vila någonstans ifrån. Men ingen lättnad syntes komma från himlen. Endast en bitsk nordvästan.

”Jo, ” sa Leiris, tänk om det är så …. Att vissa saker existerar, och existerar delvis i den illistigheten att de i sitt projekt har metoden att söka undvika att detekteras av den vetenskapliga metoden?

”Hur då?” sa jag enkelt, delvis för att jag inte riktigt förstod.

”Jo,” sade Leiris. ”Förlåt att jag uttycker mig så slarvigt. Jag menar, för att vara mer tydlig, att det ju inte är helt omöjligt att det evolutionärt i universum kunnat länge gynna en viss art av existenser om denna kunnat, i talrika civilisationer genom eoner av tid, undvika att bli synlig av den vetenskapliga metoden, som nu civilisationer i ett i ett tenderar att framhäva som nyckeln till kunskap….”

”Aha” sa jag.

    Nu blev det mörkare och mörkare ut över havet. In genom springorna i fönstret trängde en vass doft av tång och rutten sill. Det knäppte och krängde i husvirket och månen försvann över havet, medan vi båda kunde iaktta hur en gammal ångare stävade norröver in bland öarna långt bort, upplyst av diverse lanternor i mast och för och akter.

Leiris sneglade åt mitt håll.

”Du förstår vad det innebär?” frågade han, något ominöst, dolskt och nära nog profetiskt.

”Jo jo”, sa jag,” men visst vore det osannolikt att något skulle göra sig den väldiga omvägen att skydda sin existens genom att så att säga ha en sköld mot människans, eller för den delen varje intelligens´, vetenskapliga metod?”

”Visst, jag håller med.” sa Leiris.”Men ack så smart!”

     Ute tornade sig nu vågorna upp, och himlen mörknade, månen försvann och med den även de både måsarna, som faktiskt skrek högt, som av smärta, när de lyfte från det slippriga räcket och försvann i mörkret. Nu började det återigen regna, och denna gång var regnet relativt massivt och det tycktes svartare än något annat regn jag sett, som om det regnade olja, fast det nog var alldeles vanligt vatten.

”Du menar att något finns därute som hela tiden skrattar åt den vetenskapliga metoden, och som kan ha allt möjligt fuffens för sig, bara för att vi nu är så inkörda i att tro att allting kan detekteras av den vetensapliga metoden, av observation och av kontrollerade försök?”

Leiris grep om den lilla blå muggen och tömde i ett svep återstoden av det halvljumma kaffet. Han s ansikte sprack upp i ett leende.

”Ja, det är otroligt!” nästan skrek han. ”Att jag inte har tänkt på det förut!”

”Det är väl inte så konstigt” sa jag lugnande, ”det har ju ingen annan heller tänkt på, - så vitt jag vet…”

”Det är så listigt! Ty vad innebär det? Jo att någonting smyger omkring i existensen, att någonting just nu sitter på din axel och på min axel, och skrattar åt våra simpla försök att få grepp om vad det är som skapar och styr våra liv, i grunden. Medan vi famlar bland våra teorier om universum och om evolutionen, medan detta osynliga, gäckande väsen hela tiden har koll på allt som händer, och har nycklarna i sin hand, som de i sin dimension går omkring och skramlar med, trots att vi inte kan höra minst pling ifrån dem!!”

    Nu syntes nästan ingenting utanför fönstret och när jag gick fram mot fönstret för att söka urskilja något, så kunde jag enbart se några stora skuggor i form av de jättetallar som stod på båda sidor av utsikten från min sjötomt bågna. Kanske de höll på att falla, nu när vinden tog i?

”Det var väldigt vad det friskar i.” sa nu också Leiris, som alltså släppte sitt metafysiska grubbel. Som det syntes.

”Ja herregud, nu tar stormen verkligen tag. Se på vågorna!”

Vågorna tycktes nu komma närmare i mörktet och vi hörde plötsligt hur de började slå upp mot altanen och det skvätte i väldiga drev upp mot rutorna.

”Så här skall det väl inte blåsa?!” sa jag, medan jag reste mig och kastade min filt. Jag gick bak i rummet för att tända taklampan, när vinden så kraftigt grabbade tag i huset att det tycktes flytta sig en halvmeter.

Möblerna kastades omkring, glaset i rutorna splittrades och elektriciteten försvann.

Efter vindstöten satt vi nu i blåsten i den brädhög som varit mitt fritidshus, den bungalow jag alltid drömt om och som varit min lilla arbetslya under senare år.

”Se vad du förstört!!” skrek jag åt Leiris, som, blödande i huvdet från ett krosssår av flygande fönsterglas,

”Ja, det är sannerligen smart!” Ser du, hur det försöker MÖRDA oss nu ocskå!”

”Ja, det tror fan det,” skrek jag och letade i mitt sinne efter den plats jag senast gömt min pistol, ”varför skulle du nu nödvändigtvis rota i tillvarons hemligheter, din fåfänga jubelidiot!?”

Leiris rusade, vansinnigt skrattande omkring i bråten, dyblöt av regnet som piskade in i den skadade bungalowen, där det nu i mörkret släppt loss ett hiskeligt oväsen. Det lät från himlen, från havet och från träd som bröts loss från den lilla kustremsan.

Min bil stod dock kvar på baksidan, såg jag i en glimt från köksfönstret, som nu slitits upp och stod och smällde i den vaggande byggnaden.

”Bilen! Vi tar bilen!” sa jag och rusade mot den dörr i köket som ledde ut mot baksidan och den lilla parkeringsplatsen. Leiris tog tag i en rock som hängde i hallen och rusade efter mig.

   Väl ute invid bilen såg vi nu hela katastrofen. Mitt hus var utan tak, flera träd hade fallit, och man kunde inte ta sig med nån bil nånstans. Träd låg över vägen och regnet piskade våra kropar och ansikten, medan himlen formligen röt ovan oss, från de jättelika svarta moln som oupphörligen, som i en jättelik himlafors, skred in över land. Molnen hade händers form och man hörde hur hela världen skakade i fogarna.

”Sånt jävla liv, bara för att man framlägger en teori!” ropade nu Leirs in i mitt öra medan vi lutade oss mot den meningslösa bilen, en grön Audi.

”Ta tillbaks den då!” flämtade jag dräglande, och gned mitt ben som skadats på något vis i flykten.

”Det kan man väl inte göra!” skrek Leiris tillbaka medan han försökte knäppa rocken och strök vatten från ansiktet. Stromen syntes inte visa nåot som helst tecken på att avta. Snarare tvärtom.

”Det kan man väl!!” skrek jag. Sen tänkte jag i mitt stilla sinne, att bara jag nu kunde få tyst på Leiris, så skulle allt återgå till det normala.

Ja, kanske var det så, att om jag nu bara kunde avlägsna Leiris från existensen så skulle de osynliga makterna lugna sig. Men nästan omedelbart slog det mig att det inte spleade så stor roll. Ty nu visste ju inte bara Leirsi hur det låg till, men … även jag.

Alltså var nu hoppet ute.

Jag sjönk ner i det blöta gräset invid bilen.

Leiris tittade på mig.

”Vad är det?” frågade han.

”Man vet alltså aldrig hur slutet skall se ut?”

”Asch, ta dig samman!” skrek Leiris och lyfte upp mig från marken.”Du är väl inte vidskeplig heller!!??”

I samma stund avtog nu regnet och efter en kvart eller så kunde b vi lugnt i natten, under månens sken gå omkring i bråten och inspektera förödelsen efter stormen.

”En sån storm!” sa Leiris skrattande, pekande på skrstenen som låg intill oss på gräsmattan.

”Ja, det är klimatförändringarna.” sa jag, blickade ut mot havet där fartyget lagt sig vid ankar mitt i bukten, och gned min nacke.

En fiskmås gick tyst bredvid oss och stirrade då och då upp i våra ansikten för att successivt kunna notera hur dödsskräcken långsamt tycktes försvinna från oss och hur vi långsamt sökte återta vår mänskliga värdighet.

Kaj Bernhard Genell, 2019. Copyright K.B. Genell 2019.