Lägg ner Israel!

 Lägg ner staten Israel! Det är en stat skapad av ett kriminellt pseudoreligiöst gäng. Upprätta istället en ny stat, där alla är välkomna. Den kan kallas för Decent state No.1.- Där skall inte finnas några religiösa ideologier insmugna i lagar o förordningar, men staten skall upprätthålla vettiga upplysningsideal. Sedan kan andra stater med tvivelaktiga ideal följa efter, såsom Iran, Ryssland, Kina och Cuba. I framtiden kommer stater inte att hålla sig med några religiösa eller nationalistiska över- eller undertoner. En stat är ett förvaltningsområde av lämplig storlek, där man talar lämpliga språk, som folk förstår. Kulturer finns ändå inga. Det är en myt att folk har olika kulturer. Till och med ett lands myter är ren myt. Myter uppstår inte underifrån men är något som de som föredrar att ha makten portionerar ut, för att folk skall tro att de är ett enheltligt folk. Enhetliga folk finns juu inte. Vi är alla en salig bloandning. Så lägg ner Israel och alla andra stater också, och skapa förvaltningsområden. Krossa myten omfolk, nationer och religioner. Alla är vi människor som älskar ett bra drama, glass, Elton John och fotboll. Beröva dem som har makten denna makt, och ägna er alla åt den demokratiska processen. Bilda partier för ett demokratiskt och fritt land, utan myter och nationalism!

Kom ihåg: det är alltid de konservativas fel! Allting är alltid de konservativas fel!

LUDWIG HOLBERG,

 

LUDWIG HOLBERG,

 

Inte mindre än 18 olika komedier av Holberg refereras det till av Kierkegaard i dennes publicerade verk. Således hade Kierkegaard inte bara en speciell kunskap om Holberg, men tycks ha haft dennes verk mycket kära.  Ludwig Holberg var måhända icke helt dansk, men född i Norge, son till en officer, i Bergen i slutet av 1600-talet. Tidigt i sitt liv, redan som tonåring, begav sig Holberg ut i världen, späckad med nyfikenhet. Han hade ett osedvanligt gottminne, social förmåga och var dessutom född med en god penna.

Först tog han sig till Holland, men råkade – som allt som oftast utför sjukdom och fattigdom och måste återvända hem. Holbergs tidiga år föröpte som en enda stor rundresa, eller snarare rundpromenad, och en studieresa, i Europa. PÅ grund av sin fattigdom fick nämligen Holberg, polyglott, som då och då endast fick smågig som informator till adelsmännens söner, promnera på sina resor i Tyskland och Italien. Till B Norge återvände han stort sett inte, men fick rätt vad det var, efter att ha studerat teologi och föreläst i Köpenhamn, en professur av kungen, vilken ingått morganatiskt äktenskap.

Holberg skrev mängder av historiska verk, men så på 1720-talet i en rasande fart till stadens nya teater, en mängd komedier. Dessa gjorde succé, men på grund av alliansen mellan kungen, den sorgsne Kristian VI och de religiösa krafterna, vilka då utgjordes av Zinzendorfs Hernhitare, så fick teatern lägga ner, då den anågs hädisk.

Holberg, själv, blev dock professor i metafysik, och skrev massor av böcker i historia, bland annat en Jödarnas historia.

I samband med den änglige arkitekturvännen Kristain Vis död, 1746 kom Holberg att redigera sina samlade verk. Hans komedier kom nu åter upp på teaternarna, och han dog i Köpenhamn 1756.

 

Holberg har främst haft inflytande och betydelse genom sina komedier, vilka spelats både i hemlandet och internationellt med stor framgång.

Dessa teaterstycken är rappa, merd tydliga karaktärer, kvick dialog och med osedvanlig klarhet i tendens och resonemang. Ofta görs klara poänger i ämnen som kön, bildning, rikedom och moral. Holberg ger en bred och varm skildring av mänskligheten och haR EN FÖRLÅTANDE BLICK varmed allt som rör mänsklig svaghet – men inte dumhet … - överses.

 

Nya rön om Sören Kirkegaard .....

 

S. KIERKEGAARD

 

 Søren Kierkegaard ur historiskt- biografiskt perspektiv.

 

”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S. Kierkegaard, Dagboken, s. 358.) .

 

 

Psykologer och psykiatriker har sedan mitten av förrförra seklet sökt komma till kunskap om och beskriva Kierkegaards mentala konstitution. Det har framkastats hypoteser från dessa psykografers håll beträffande Sören Kierkegaard, ibland användande sig av den gamle Kretschmers lära om personlighetstyper, att Kierkegaard – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, - att denne man egentligen inte alls skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men tvärsemot snarare tillhört den av Kretchmer beskrivningna personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, sällskaplighet, humor och stark sexuell drift.

Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det, för den känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell. Än ser man ju Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än är han den innerlige vännen, än den beräknande dialektikern. Och man får inte riktigt ihop det.

 

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard SJÄLV med obändig energi, lät omvärlden nå, och utstå, så kommer man dessutom så småningom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kunde man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. Voluntarismens gamla visa alltså. En annan tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var den franske halvädlingen Maine de Biran, en fransk advokat, och han skriver på sin tid mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran – som var gift med en skönhet från Västindien - skrev just det, just som det var: livet är att anstränga sig ( att göra det rätta)!

 

Av all världens voluntarister, så blev emellertid just vår Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna LÄRA, och dymedelst få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Man måste få människor att MED LUST anstränga sig.

 

Så inbillade Kierkegaard DÅ folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kierkeggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka.

Och lycka är något gott.

Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till detta sisyfosarbete fordrades det gott humör. Och det var ju det som Kierkegaard – enligt de gamla psykograferna - var född med.

 

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.

Ty Kierkegaard var givetvis, liksdom Kant, störtintresserad av pedagogik och barnuppfostran.

Han visste att han blivit ”avsidigt” uppfostrad. Av sin far.

 

Givetvis håller inte alla med om denna beskrivning av vad Kierkegaard ville, och säkert anser de flesta av mina läsare, av vilka majoriteten har en aning om vad Kierkegaard velat säga, att jag bibringat läsekretsen en måttlös trivialisering. Och givetvis är det rätt att Kierkegaard nu inte alls hade i åtanke att genom diverse onödiga intellektualiseringar få människor att anstränga sig. Icke så.

NEJ.

Kierkegaard ville dels skaffa sig en syssla som beredde honom nöje, vilket snabbt visade sig vara just skrivandet, dels skapa ära och berömmelse åt sig själv. Detta allt utvecklade sig till ett författarskap, som hade diverse yttre kännetecken, ämnen (teman) och stilkvalitéer. Vad Kierkegaards skrifter, vilka utgör ett ansenligt antal, behandlar är i huvudsak detta: Hegels filosofi, Antikens filosofi, erkannerligen Sokrates. Litteratur och kommunikation, Personlighetsfrågor och livsfilosofiska problem. Kristendomen, inkl. biblisk exegetik och teologi samt predikningar över bibelpassager, statskyrka och prästerskap, dagsaktuell estetik, hans egna skrifter och deras mottagande.

 

Själv brukade Kierkegaard understryka att han var en kristen skriftställare och att vad han ville säga väsentligen hade med kristendomen att göra. Nu kan man tänka sig att Kierkegaard använde både kristendomen och filosofin, eller varför inte hela livet …(?), som en förevändning till att få orda fritt om saker och ting han fann nöje i att orda om! Som han inleder med, i den lilla boken Gjentagelsen, att nämna Eleaterna, de grekiska filosofer, som ställde sig negativa till existensen av rörelse, vilket motbevisade av Diogenes, och som Kierkegaard i det sammanhanget anmärker att minnet är ett slags rörelse, och att upprepningen, som minnets motsats ( minnet baklänges ) då av Eleaterna också torde ha ifrågasatts, så föregiver sig Kierkegaard att sökt återigen – med Diogenes – att bevisa att Eleaternas inställning är orimlig, och att både rörelsen, samt rörelsens extrem, upprepningen av denna samma rörelse, som dessutom är minnets motsats, visst är möjliga. Eftersom han varit i Berlin ( t.ex. ) en gång redan, så ämnar han nu slutföra beviset för att rörelse ( i upprepningens övertygande form ) är möjlig, genom att återigen resa till Berlin, i en upprepning.

   Allt för att motbevisa en filosofisk tes. Detta S.K.s prat om Eleaterna är givetvis rent nonsens. Men det öppnar upp för en del givande reflexioner om ditt och datt.

Men innerst inne var Kierkegaard ute efter något annat.

Kierkegaard ville bli sin tids störste skräckförfattare.

Kierkegaard sökte effektivt att i stora delar dölja för allmänheten sin stora passion i förhållande till Sten Steenson Blichers noveller och romaner, ty trots att han ansträngde sig så kunde han inte alls få till någon gestaltande prosa liknande Blichers. Dennes mordhistorier stå nättopp oöverträffade än idag, och han ryms även inom den kulturkanon som de danska högerpopulisterna skapat åt skolväsendet i det land, vars språk Kierkegaard så utsökt talade.

Då Kierkegaard inte förmådde nå till den bravur som Blicher, eller för den delen Emelie Flygare Carlén, ( C.s bok om ett mord i Bohuslän var den ENDA svenska bok, som Kierkegaard låtit binda in och behålla i sitt privata bibliotek, vid sidan om Bellmans Fredmans Epistar ) så satte sig Kierkegaard före att skapa den mest hiskeliga bild av människan, d.v.s. Människan, som någon tänkare skapat, för att sen påstå att det, att hantera en sådan varelse som Människan, det kunde man blott göra aom man tog del av Guds plan för människan, och den ende som hade en aning om Guds plan var ju Kierkegaard, vars sätt att läsa världens grymmaste mordhistoria, d.v.s. Bibeln, var nyckeln till klarhet i dessa spörsmål.