S. KIERKEGAARD
Søren Kierkegaard ur
historiskt- biografiskt perspektiv.
”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit,
att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag
har haft pengar.” ( S. Kierkegaard, Dagboken,
s. 358.) .
Psykologer och psykiatriker har sedan mitten av
förrförra seklet sökt komma till kunskap om och beskriva Kierkegaards mentala
konstitution. Det har framkastats hypoteser från dessa psykografers håll beträffande
Sören Kierkegaard, ibland användande sig av den gamle Kretschmers lära om personlighetstyper,
att Kierkegaard – vars verk i allmänhet genom tiderna har
ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, -
att denne man egentligen inte alls skulle varit konstitutionellt svårmodigt
lagd, men tvärsemot snarare
tillhört den av Kretchmer beskrivningna personlighetstypen pykniker, vilken
kännetecknas av godomidghet, sällskaplighet, humor och stark sexuell drift.
Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter
om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det, för den
känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är
helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell.
Än ser man ju Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än
är han den innerlige vännen, än den beräknande dialektikern. Och man får inte
riktigt ihop det.
När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard SJÄLV med
obändig energi, lät omvärlden nå, och utstå, så kommer man dessutom så småningom
underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga,
men dessto mer kunde man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor
och svårigheter.
Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en
människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett
predikande om detta. Voluntarismens gamla visa alltså. En annan tänkare, som insåg
att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var den franske
halvädlingen Maine de Biran, en fransk advokat, och han skriver på sin tid mängder
av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom
nu Biran – som var gift med en skönhet från Västindien
- skrev just det, just som det var: livet är att anstränga sig ( att göra det rätta)!
Av all världens voluntarister, så blev emellertid
just vår Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika
denna LÄRA, och dymedelst få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver
man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad
de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket
mer intressant.
Man måste få människor att MED LUST anstränga
sig.
Så inbillade Kierkegaard DÅ folk att om de satte
de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de
dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan
att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så
tycktes Kierkeggard tänka
– om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller
vad de trodde – så länge
de ansträngde sig att
vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka.
Och lycka är något gott.
Och just i detta arbete, att framhålla
intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i
världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning,
det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så
tragiskt - var. Att övertyga människor,
och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest,
förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till detta sisyfosarbete fordrades
det gott humör. Och det var ju det som Kierkegaard – enligt de gamla psykograferna - var född med.
Massor av människor har haft en eller två föräldrar,
som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar,
i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som
med viljedyrkandet.
Ty Kierkegaard var givetvis, liksdom Kant,
störtintresserad av pedagogik och barnuppfostran.
Han visste att han blivit ”avsidigt” uppfostrad.
Av sin far.
Givetvis håller inte alla med om denna
beskrivning av vad Kierkegaard ville, och säkert anser de flesta av mina läsare,
av vilka majoriteten har en aning om vad Kierkegaard velat säga, att jag
bibringat läsekretsen en måttlös trivialisering. Och givetvis är det rätt att Kierkegaard nu inte alls hade i åtanke
att genom diverse onödiga intellektualiseringar få människor att anstränga sig.
Icke så.
NEJ.
Kierkegaard ville dels skaffa sig en syssla som
beredde honom nöje, vilket snabbt visade sig vara just skrivandet, dels skapa ära
och berömmelse åt sig själv. Detta allt utvecklade sig till ett författarskap,
som hade diverse yttre kännetecken, ämnen (teman) och stilkvalitéer. Vad Kierkegaards
skrifter, vilka utgör ett ansenligt antal, behandlar är i huvudsak detta: Hegels
filosofi, Antikens filosofi, erkannerligen Sokrates. Litteratur och
kommunikation, Personlighetsfrågor och livsfilosofiska problem. Kristendomen,
inkl. biblisk exegetik och teologi samt predikningar över bibelpassager,
statskyrka och prästerskap, dagsaktuell estetik, hans egna skrifter och deras
mottagande.
Själv brukade Kierkegaard understryka att han
var en kristen skriftställare och att vad han ville säga väsentligen hade med
kristendomen att göra. Nu kan man tänka sig att Kierkegaard använde både
kristendomen och filosofin, eller varför inte hela livet …(?), som en förevändning till att få orda fritt om saker
och ting han fann nöje i att orda om! Som han inleder med, i den lilla boken Gjentagelsen, att nämna Eleaterna, de
grekiska filosofer, som ställde sig negativa till existensen av rörelse, vilket
motbevisade av Diogenes, och som Kierkegaard i det sammanhanget anmärker att
minnet är ett slags rörelse, och att upprepningen, som minnets motsats ( minnet
baklänges ) då av Eleaterna också torde ha ifrågasatts, så föregiver sig
Kierkegaard att sökt återigen – med Diogenes – att bevisa att Eleaternas inställning är
orimlig, och att både rörelsen, samt rörelsens extrem, upprepningen av denna
samma rörelse, som dessutom är minnets motsats, visst är möjliga. Eftersom han
varit i Berlin ( t.ex. ) en gång redan, så ämnar han nu slutföra beviset för
att rörelse ( i upprepningens övertygande form ) är möjlig, genom att återigen
resa till Berlin, i en upprepning.
Allt
för att motbevisa en filosofisk tes. Detta S.K.s prat om Eleaterna är givetvis
rent nonsens. Men det öppnar upp för en del givande reflexioner om ditt och
datt.
Men innerst inne var Kierkegaard ute efter något
annat.
Kierkegaard ville bli sin tids störste
skräckförfattare.
Kierkegaard sökte effektivt att i stora delar
dölja för allmänheten sin stora passion i förhållande till Sten Steenson
Blichers noveller och romaner, ty trots att han ansträngde sig så kunde han
inte alls få till någon gestaltande prosa liknande Blichers. Dennes
mordhistorier stå nättopp oöverträffade än idag, och han ryms även inom den
kulturkanon som de danska högerpopulisterna skapat åt skolväsendet i det land,
vars språk Kierkegaard så utsökt talade.
Då Kierkegaard inte förmådde nå till den bravur
som Blicher, eller för den delen Emelie Flygare Carlén, ( C.s bok om ett mord i
Bohuslän var den ENDA svenska bok, som Kierkegaard låtit binda in och behålla i
sitt privata bibliotek, vid sidan om Bellmans Fredmans Epistar ) så satte
sig Kierkegaard före att skapa den mest hiskeliga bild av människan, d.v.s. Människan,
som någon tänkare skapat, för att sen påstå att det, att hantera en sådan varelse
som Människan, det kunde man blott göra aom man tog del av Guds plan för människan,
och den ende som hade en aning om Guds plan var ju Kierkegaard, vars sätt att
läsa världens grymmaste mordhistoria, d.v.s. Bibeln, var nyckeln till klarhet i
dessa spörsmål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar