tänker jag då

 

  Nu, i dagarna, en vecka efter sin död, svämmas sociala forum över av spulationer om han sdöd, men inte bara det. Man diskuterar även om han var en stor konstnär, eller en liten, eller ingen alls, och om hans rondellhund skulle ställas ut på muséum. Den officiella konstvärlden är delad, och så är övriga landet. Bedömningarna är vitt skilda, och så olika som åsikterna är, så olika verkar också de spår som Vilks lämnade efter sig. Många säger att han var sitt eget konstverk. Men det tror jag inte. DÄREMOT är han ju själva urtypen för den tragiska hjälten, som ingen förstår, intet förstår och som delar tiden, ( i dubbel bemärkelse ) och belyser den. Först när någon skriver operan om Vilks, hunden och fatwan, så kommer Vilks att komma till sin rätt, i sin egen person, som den medelmåttige särslingen, som ställde till det, men som i sitt övermodiga och barnsligt trilska agerande UPPLYSTE en hel tid på dess situation. Den lilla individen som blev en fånge lika mycket i sin egen begränsn...