Nu, i dagarna, en vecka efter sin död, svämmas sociala forum över av spulationer om han sdöd, men inte bara det. Man diskuterar även om han var en stor konstnär, eller en liten, eller ingen alls, och om hans rondellhund skulle ställas ut på muséum.
Den officiella konstvärlden är delad, och så är övriga landet. Bedömningarna är vitt skilda, och så olika som åsikterna är, så olika verkar också de spår som Vilks lämnade efter sig.
Många säger att han var sitt eget konstverk.
Men det tror jag inte.
DÄREMOT är han ju själva urtypen för den tragiska hjälten, som ingen förstår, intet förstår och som delar tiden, ( i dubbel bemärkelse ) och belyser den.
Först när någon skriver operan om Vilks, hunden och fatwan, så kommer Vilks att komma till sin rätt, i sin egen person, som den medelmåttige särslingen, som ställde till det, men som i sitt övermodiga och barnsligt trilska agerande UPPLYSTE en hel tid på dess situation.
Den lilla individen som blev en fånge lika mycket i sin egen begränsning som i islamisternas hat och vedervärdiga förvridna ideologi. Vilks agerande upplyste vad den tekniska utvecklingen, slaget om resurser och dominans, och om kulturers och moderniteters anseende satt oss i för situation.
Vad skulle inte ett vackert drama om den lille trähundstäljaren - om Vilks - och om islamismen, och om den handfallna kulturmaffian, som rabblar sina mantras i Sveriges Radios förstenade inavlade kulturredaktion, sätta ljuset på?
Det skulle bli decinniets Opera! Ja, kanske århundratets!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar