Om raljerandets etik.

 

Slim ville egentligen inte alls vara raljant längre. Han ansåg sig ha passerat det raljerande stadiet. En kille, juriststudent, han mött i staden hade gjort Slim uppmärksam på, att han var just … raljant. ”Soo?”, hade Slim undrat. Men då hade studenten sagt: ”Det raljanta är väldigt tröttsamt i längden. Inte bara för att det upprepar sig, men för att det är utan ansvar. Vad den som raljerar egentligen säger är ju bara det, att Sanningen finns inte Här, och jag har ingen aning om var den finns i övrigt heller! Det är en nochalans, och det är ett billigt sätt att vara på, att förhålla sig fri och skadeslös. Vaddå, jag? Nej, jag sade ingenting! Jag bara raljerade. Så är den som raljerar ungefär som den som ironiserar över allting, som alltså negerar allting med ironiska medel. Hen tar heller inte ansvar. Kanske TROR, eller har den raljante FÖR SIG, att hen, i det hen i viss mån KARIKERAR något, alltså genom karikatyren avslöjar något. Men raljerandet är inte alls så bestämt som en karikatyr är. Den raljerande flyter ut i sitt resonemang, och pinpointar inget. Den raljerande låter själva raljeriet ( la raillerie = förnöja ) bära iväg med sig, så att man aldrig nånsin kan säga när karikerandet slutar och det rena skojet börjar. I och med detta så kan man aldrig skylla den raljerande för någonting … annat än att hen raljerar. Till syvende och sist, när allt en gång skall summeras” – sade den unge förnumstige studenten – ” så kommer ingen nånsin ihåg ett ord av vad den sade, som raljerade. Hans ord var som ett intet, och så var hans person, som en vindpust, som en tom flaska. Han gick visserligen alltid fri. Men till priset av att, i alla läger, ses som en KOMPLETT NOLLA.”