TJUVLYSSNING

 

TJUVLYSSNING

TJUVLYSSNING

Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsyten att skriva en roman, eller att alls tala om vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men som allmän reflexion kan jag ändå nämna att en roman som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som läses i generationer, nästan alltid är av det slaget att den på det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan effektivt suger ur märgen på, så att varje roman som därefter söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den romanen, eller kommer att föra ett tynande liv i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum.

Så gäller det för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga rabarber på dess essens, dess isgnatur, dess väsentliga innehåll och redovisa det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om ämnet, på drygt 200 sidor.

Nu kan ämnet helt enkelt vara en skitsak. Överhuvudtaget är det ju så, att man inte kan bli en bra romanförfattare om man inte är intresserad, patologiskt intresserad, av skitsaker. Det är också en gammal sanning att man behöver ha något mycket begränsat (kallat ”innehåll”) i vilket man gör sitt bästa för att spegla samtiden  och för samtiden vikt5iga frågeställningar av etisk eller politisk natur.

Förmodligen är dt inte så att man vare sig uttömmer skitsassken eller det principiella problemets sfärer, men det kommer ändå bli så att när man fullbordat romanen, så kan det komma att sägas om romanen – om man då lyckats vill säga – att INGEN har likt NN lyckats skriva så sant om hur ……

----------------------------

Att allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse, som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen – kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå.

Det tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga sidendräkt.

Man inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan:

”Men vad handlade detta om, egentligen?”

Kanske ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer utförligt förklarar vad man har för fundering.

Man tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att allt man strävat efter har sitt ursprung i att amn en kväll – då man som elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett sommarhus.

Hur kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan dignitet, att denna händelse kan bestämma allting?

Jag sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla frågan:

”Vad tänker du på?”

Ofta, när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju då och då en sådan fråga. Eller just den frågan.

Och vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som var mycket6 mer verkligt en just dne bilden. Kort sagt, hur min livsillusion, min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att jag visste om det, en het sommarafton.

Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser.

Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion.

Min dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang.

--------------------------------------

Allting bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL.

Hur då.

Jo, genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var – tydligen – svimmade.

Vi hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt var jag borta.

Sen på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken.

Tydligen hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av Gaston, Vera och Sanborn.

Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag hade ett minne av något rött. Kanske.

Så hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt.

Först var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig, när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde bli arg på honom. Men ändå?

Och vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det kalla golvet. De var ju ändå höst. KOmisakt var det också att jag svimmat intill en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas ”balkong”.

Alldeles intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat.

Jag tänker på hur Kafka i romanen Amerika låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig färdigskriven. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet!

I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, ( en personage i tidigare kapitel ) som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda t.ex.. Det brister för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.” sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.”

Över huvud taget så är Karl Rossmann både en klarögd hjälte a la David Copperfield, OCH en masochistisk ung man, som tycks bjuta av att bli förnedrad och ställd i hopplösa situationer.

Karl går emellertid ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där, undkommande alla krav, är själv där likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu en balkong.

( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. Balkongen kan ju knappast vara ett mål. Balkongen är ju en karikatyr av ett mål. )

 

Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd och de är ju återvändsgrändslika. Balkongen är till för paus, vila och kanske reflexion. Eller en stunds sömn eller ett litet samtal. Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet ( Tyskland ) . Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi, som ligger i kofferten han släpar med sig i det nya landet. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande ett besvärjande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet sedan – likt en frälsning - erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda.

Balkongen, och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Vad är desa figurer FRI IFRÅN på balkongen?

Behövs det en balkong alls i Kafkas värld?

Balkongen är pausens, vilans, samtalets, kanske berättandets och ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus.

Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. Nu finns det visserligen romaner som utspelar sig t.ex. enbart i ett enda badrum. Men knappast ett liv. Nå, somliga författare lever hela sina liv nästan bara instängda på ett hotellrum, med nerrullade persienner.

Tillbaka nu till hur jag avkläddas av mina vänner, Sanborn, Gaston och Vera OCH BÄDDADES NER NAKEN I EN SÄNGH, MEDAN JAG VAR AVSVIMMAD, EFTER DET JAG SVIMNMAT, INTILL JUST EN BALKONGDÖRR.