TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA
KAPITULA ETT
ATT
TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA
När
en far är på vårpromenad i den stora stadsparken med sin enda dotter, som just
fyllt fyra, så händer det inte sällan att han hivar upp henne på sina axlar,
och låter henne rida där. Dottern är förtjust. För att ytterligare förstärka
dotterns förtjusning, så brukar då fadern ta henne i sina armar och lyfta henne
ännu högre. Sen låter han henne falla, för att ta tag i henne när hon närmar
sig marken. Dottern hisnar. Känslan i magen får henne att skrika av glädje.
Ingenting i världen går upp mot det hisnande.
Jag
har själv alltid haft lätt för att bli entusiastisk. Alldeles för lätt. Ja, man
kan nog säga att det har blivit något av ett problem för mig, detta med alla
översvallande intressen till höger och vänster. Ty det är just så det förhåller
sig. Ni kanske inte tycker det verkar vare sig originellt, skadligt eller
speciellt märkvärdigt. Men jag kan försäkra er, och ni håller säkert med, om ni
bara tänker efter lite, att det finns olika slag av entusiasm, en god sort, och
en som är hiskelig. Det är om den hiskeliga formen av entusiasm det här skall
handla.
-------------------------------------------------
Det
skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja –
knappt författare alls ) att ge råd i konsten att skriva en roman, eller att
alls tala om, vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men, som allmän
reflexion, kan jag ändå nämna, att en roman, som kommer att stå bland de
odödliga prosaverken, som kommer att läsas i generationer, få priser och lända
sin skapare både ära och millioner, nästan alltid är av det slaget att den på
det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan
effektivt suger ur märgen på, så FULLSTÄNDIGT, att varje roman som därefter
söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den
romanen, eller kommer att – i sin form av ren upprepning - föra ett tynande liv
i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum. Så gäller det
för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga
rabarber på dess essens, dess signatur, dess väsentliga innehåll, och redovisa
det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om
ämnet, på drygt 200 sidor, vilket ju är en ideallängd för en bok.
Nu
kan ämnet helt enkelt vara en skitsak. Överhuvudtaget är det ju så, att man
inte kan bli en bra romanförfattare om man inte är intresserad, patologiskt
intresserad, av skitsaker. Det är också en gammal sanning att man behöver ha
något mycket begränsat ( kallat ”innehåll” ) i vilket man gör sitt bästa för
att spegla samtiden och för samtiden
viktiga frågeställningar av etisk eller politisk natur.
Förmodligen
är det inte så att man vare sig uttömmer skitsaken eller det aktuella principiella
problemets sfärer, men det kommer ändå bli så att när man fullbordat romanen,
så kan det komma att sägas om romanen – om man då lyckats vill säga – att INGEN
har likt NN lyckats skriva så sant om hur denna skitsak förhåller sig.
Målet
är att avslöja denna skitsak intill dess röda märg. Och det är det som är det
hisnande. Det är det vi njuter av. Och det är det som är konstens mening, - att
ge oss en hisnande insikt i stort och smått, att avslöja verkligheten och oss
själva, i några hisnande detaljer.
----------------------------
Att
allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse,
som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var
och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer
tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i
sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen –
kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens
obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala
tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå.
Det
tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska
påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga
människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga
sidendräkt.
Man
inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i
nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där
illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan:
”Men
vad handlade detta om, egentligen?”
Kanske
ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter
Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man
själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer
utförligt förklarar vad man har för fundering.
Man
tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att
allt man strävat efter har sitt ursprung i att man en kväll – då man som
elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna
människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett
sommarhus.
Hur
kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan
dignitet, att denna händelse kan bestämma allting?
Jag
sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla
frågan:
”Vad
tänker du på?”
Ofta,
när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och
man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju
då och då en sådan fråga. Eller just den frågan.
Och
vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och
fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som
var mycket mer verkligt en just den bilden. Kort sagt, hur min livsillusion,
min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att
jag visste om det, en het sommarafton.
Vad
hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller
störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT
MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I
HALVMÖRKRTET. Seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat,
men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga
mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med
ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade
om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som
uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla
de händelser som dök upp i seglarnas berättelser.
Jag
insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om
de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion.
Min
dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som
likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att
sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang.
SAMTIDIGT
trivdes jag bra som tjuvlyssnare. En parallell önskedrtö, var därför att förbli
en tjuvlyssnare hela mitt liv, även om jag insåg att detta var fullständigt
moraliskt förkastligt. Å andra sidan fanns det ju en mening som man kunde hävda
att NÅGON borde avdelas till att just TJUVLYSSNA, för att vara som en
samtidsspegel. Fast det där trodde ju ingen på.
--------------------------------------
Allting
bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL.
Hur
då?
Jo,
genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad
hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till
Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles
Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var –
tydligen – svimmade.
Vi
hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt
var jag borta.
Sen
på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en
nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för
dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken.
Tydligen
hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av
Gaston, Vera och Sanborn. Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag
hade ett minne av något rött. Kanske.
Så
hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, en lakun, en
tomhet, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså
agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt.
Först
var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig,
när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu
var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde
bli arg på honom. Men ändå?
Och
vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det
kalla golvet. De var ju ändå höst. Komiskt var det också att jag svimmat intill
en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga
arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas
”balkong”.
Alldeles
intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat.
-------------------------------
Jag
tänker på hur Kafka i romanen Amerika
låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en
storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d.
dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika
är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen i och med detta kapitel som
Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig
färdigskriven. Kapitlen i Amerika är
överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i
princip fortsätta i oändlighet! Romanen är anlagd så. Där finns ingen
höjdpunkt. Inget byggs upp, och ingenting når en högspänning eller avspänning.
Som
barn blev Franz Kafka utstängd av sin far på en balkong. Som straff. Kafka
glömde aldrig denna fruktansvärda upplevelse. Hur kan en far göra något sådant.
Stänga ute sin son på en balkong mitt i gamla stan i Prag, om kvällen?
I
Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större
äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas
sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på
kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då
misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall
vara parets nye betjänt efter Robinson, … en personage i tidigare kapitel, som
tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, samt av
sitt enorma alkoholintag. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld,
förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det
är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor
gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det
inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut
för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda t.ex.. Det brister
för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.” sade
Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.”
Över
huvud taget så är Karl Rossmann både en frimodig och klarögd hjälte a la David
Copperfield, OCH en masochistisk ung man, som tycks njuta av att bli instängd, förnedrad
och ställd i hopplösa situationer.
Karl
är alltså en frimodigt lidande FIGUR.
(
Ingen av människorna i Kafkas romaner är, som jag utrett på annan plats, något
annat än FIGURER. De är alltså inte alls människor, eller personer.)
Karl
går emellertid ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där
läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där, undkommande
alla krav, är själv där likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får
nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu
en balkong.
Fr.
Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande
ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. Balkongen kan ju knappast
vara ett mål. Balkongen är ju en enda gigantisk karikatyr av ett mål.
Kafka
beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar
sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som
ett undantagstillstånd och de är ju återvändsgrändslika. Balkongen är till för
paus, vila och kanske reflexion. Eller en stunds sömn eller ett litet samtal.
Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de
tyranniserande Brunelda och Delamarche samtala med studenten på balkongen
intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan
värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka
på sina egna skolår i hemlandet (
Tyskland ) . Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl
har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar
om sitt gamla fotografi, som ligger i kofferten han släpar med sig i det nya
landet. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt
annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande
ett besvärjande av det som sedan händer, när Karl i det s.k.
Naturteaterkapitlet sedan – likt en frälsning - erbjuds en helt annan tillvaro
än betjäntens hos Brunelda.
(
Redan i första kapitlet, när Karl från morbroderns våning i New York skådar ner
på en tätt trafikerad gata, utbrister han: ”Det här gränsar ju till det
fantastiska!” Och FANTASTISK är Kafka. Just phantastisk.)
Balkongen,
och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Ett mellanvara. Balkongen
är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så
mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på
visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Vad är desa figurer FRI IFRÅN
på balkongen?
Behövs
det överhuvudtaget en balkong alls i Kafkas värld?
Balkongen
är pausens, vilans, samtalets, kanske berättandets och ansvarsfrihetens plats.
Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett
hus, och är just bara en andhämtningspaus.
Ett
helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. Nu finns
det visserligen romaner som utspelar sig t.ex. enbart i ett enda badrum. Jag
har läst den. Men knappast ett liv. Nå, somliga författare lever hela sina liv
nästan bara instängda på ett hotellrum, med nerrullade persienner.
OM
jag inte är felunderrätad så är det en hel genre inom äldre amerikansk
sydstatslitteratur, som går under namnet ”Balkongberättelser”. Det är historier
man berättar i skymningen på balkonger, och vars sanningshalt det är sisådär
med.
Jag
vill understryka att det på inget sätt må skyllas på balkongerna som sådana,
men enbart på det märkliga att människor tenderar att komma bort sig i huvudet,
när de hamnar på balkonger. Efter vad jag har hört.
-------------------------
Tillbaka
nu till hur jag avkläddas av mina vänner, Sanborn, Gaston och Vera OCH BÄDDADES
NER NAKEN I EN SÄNG, MEDAN JAG VAR AVSVIMMAD, EFTER DET JAG SVIMMAT, INTILL
JUST EN BALKONGDÖRR.
När
jag väl – morgonen därpå, nyvaken i den främamnde sängen – gått upp och klätt
på mig kläderna, som låg hopvita på en stol bredvid, så gick jag ut i Gastons
kök.
Där
satt Gaston, Vera och Sanborn.
Gaston
var inte någon jag kände särskilt väl. Jag kände honom genom Vera.
Det
hade då förefallit mig, när jag i vissa stunder blivit ensam med Gaston, som
oanständigt gentemot Vera att visa mig alltför intresserad av Gastons
förflutna. Kanske skulle Gaston då misstänka att jag undersökte dennes person
för Veras räkning….. Alltså visste jag mycket litet om Gaston.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar