FLYTTEN

 

        Det konstiga med människor som utvandrar från en fattig bygd – vilket är det vanliga att folk gör - är att de ofta vill berätta om det, och att de ofta bygger hela sin identitet runt själva flytten, och runt det faktum, att de aldrig nånsin riktigt flyttat, men att de livet igenom befinner sig i ett limbo, vilket varken är här eller där, och att de tycker att detta måste man berätta för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller annat limbo om än just inte nödvändigtvis i ett ”flyttlimbo”.

Så är det så, att har man inget annat att berätta om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta föregivna ituslitande av ens Ego som situationen med flytten försatt ens fattiga själ. Därför svämmar nu världen över av böcker som i tårfyllda ordalag berättar om hur i sitt inre man slits mellan två kulturer, och ingenting utom några paradoxer och lite sentimentalitet kommer ut därav. Det är i själva verket den mest prosaiska historia man berättar, när man tror att den är djupt originell. Så kan man – när man vill bilda sig – i görligaste mån söka undvika alla dessa ”flyttböcker”, då dessa alla är de tråkigaste av alla böcker som skrivits, och inte har något egentligt gemensamt med Tusen och en natt, där man ju sannerligen inte ägnar sig åt att ångestfyllt jämföra äpplen och päron precis. Överhuvudtaget skall man akta sig, när man väljer att berätta en historia, att välja ett upplägg så att man är koncentrerad kring ett så distinkt ämne så att man börjar historien med så att säga rynkad panna, med en bekymmerrynka, och det är sällan så att mangenom att betrakta en svårighet, ett problem ,en jämförelse nån sin kan komma till det läge att man alls kan beskriva en verklighet. En verklighet är inte sådan att den är en jämförelse, en frågeställning eller något ditåt. Men en verklighet är något mycket större. Alltså bör innehållet, det manifesta centrat i en berättelse vara så litet som möjligt, en ynka sak, som en toffel eller ett sandkorn, och inget som man behöver grubbla över, för att sedan utveckla en berättelse, som i sig skapar grubbel både här och där, ty Livet är just sådant som Kierkegaard säger att det är, ”det att bekymra sig”. Och bekymra sig brett.

        Ty om litteratur endast erbjöd igenkänning, då skulle den inte kunna fylla sin roll som utvecklare av det mänskliga sinnet. Sannerligen, litteratur bör vara sådan att den kastar ut människor nakna i ett träsk varifrån de sedan ensamma får klara sig bäst de kan. ( Jag skojar. Men är ändå allvarlig.) Om litteraturen endast bestod av emigranthistorier, så skulle hela mänskliga rasen bli tom i huvudet, ty så är det med jämförelser att man av dessa till slut blir både döv och blind, ja, av att ständigt jämföra blir man till slut blind för jämförelsen, och man slutar tänka. Så är en emigranthistoria som ett bilder som man tittar på tills det upplöses i ett töcken och ett oformligt raster. De sanna historierna är de som inte handlar om en flytt, men om någon som stannar, ty i djupare mening stannar en människa alltid hos sig själv, och den människa är klok som låter en resa och en förflyttning just förbli en enkel resa. Och skulle resan vara tur och retur, så låter man den just vara en sådan.