kafka och myten

 

Kafkas förhållande till myter och vetenskaper

 kaj bernh genell

      Det händer att man talar om Franz Kafka och dennes förhållande till vetenskapen, till vetenskap i allmänhet. Detta kan vara viktigt för dem som grunnar över dennes författarskap, som ju anses i sig nära nog emblematiskt gestalta en viss övergång till modernitet och till vårt allmänna medvetande om den moderna tidens mindre smickrande sidor.

De som sysslar med litteratur vet ju, att det är nästan omöjligt att skriva någon som helst litteratur - litterärtext, prosa och poesi - utan att använda sig av tidens ( eller forntidens ) myter. Det blir helt enkelt ingen text alls om man inte på något sätt förhåller sig till de värden, föreställningar och maktstrukturer ( vilka alltid är baserade på en viss myt ) som uppbär tillvaron vid en viss tid och på en viss plats. En del av myten, av det mytiska, är då alltid vetenskapens plats i tid och rum. Så kan man använda, för att skapa litteratur, en viss syn på vetenskap, och vips så har man fixat det mytologiska underlaget till sin berättelse.

      Kafkas syn på vetenskap var något dubbel. Det var nämligen så att Kafka var en ingrodd skeptiker och auktoritetshatare, men samtidigt var han fascinerad av teknik och film. ( Film är en underavdelning inom teknik.) Alla apparater av olika slag var mysterier och därmed objekt för uppskattning för Kafka. Flygplan, bilar, maskiner, hissar, båtar, skrivmaskiner, o.s.v., o.s.v. det var sådant han gladdes åt.

Men det fanns stora delar inom vetenskapen som Kafka dock skydde och rent av ... föraktade. Givetvis föraktade han många företrädare för humanvetenskapen, som teologer och samhällsvetare. Han såg med oblida ögon på litteraturvetare, historiker och psykologer. Men FRÄMST AV ALLT så föraktade Kafka ... läkare.

     Kafka, som själv var kanske den kroppsligt spinkigaste människa som någonsin vandrat på jorden, hade ett starkt intresse för sundhetskultur: gymnastik och vegetarianism. Och nudism. Kafka rodde och kunde hantera häst i terräng. Angående olika piller och mediciner så aktade han sig noga. Kafka ansåg att det bara fanns en enda sjukdom, och det var människans andliga dåliga tillstånd. Alla yttre sjukdomar, menade Kafka, löpte tillbaka på en själslig osundhet och falskhet.

I romanutkast och i noveller förekommer ofta hos Kafka, som myt då alltså, olika vetenskapsmän, doktorer, upptäcktsresande, rättslärda, kapitalister, och experter på ditt och datt ( som på djur, berggrund, myter och historia ). Dessa människor kommer i historierna nära nog utan undantag alltid till korta, och förlöjligas. Så kan man säga att alla dylika stackars misslyckade auktoriteter står för mycket av innehållet i Kafkas berättelser, och bildar där ett mytologiskt kaos. Ordningen hos Kafka representeras av formen, där Kafka lade sin energi. Myten kommer alltid naturligt, och Kafka hade en naturlig förmåga att

logiskt och obarmhärtigt avslöja myten, och vetenskapen SOM myt.

        I novellen I Straffkolonien är huvudpersonen en upptäcksresande, som i den heliga objektiva vetenskapens namn skall undersöka en fångkoloni på en avlägsen ö. Besöket blir en katastrof, då besökaren låter sin objektivitet förleda honom till att helt enkelt bevittna ett mordförsök samt ett fullbordat självmord, utan att söka förhindra något av detta. I En läkare på landet tycks doktorn mer hänge sig åt sin förtvivlan än sitt yrke. I Schakaler och araber finns även där en objektiv blick som en slags syndare. En redogörelse för en akademi visar på vetenskapens skuld, i och med att här visas en apa som ryckts från sin naturliga miljö och blivit ett spektakel för de s.k. civiliserade människorna. I Byskolläraren framställs fåfängt jagandet efter ära inom biologin. I Vid byggandet av den kinesiska muren ser man hur arkitekter ställer sin förmåga i maktens tjänst. I En hunds efterforskningar ses det fåfänga i att vetenskapligt framställa en grupp som mer värd än en annan. I romanen Amerika syns tekniken och hela samhällsstrukturen göra de lägre klasserna till flarn för vinden, till omedvetna och glömda slavar. I Slottet är även där det stora samhällsbygget överskådligt, och makten, Makten, som satt vetenskapen i sin tjänst, har ordnat det så fiffigt, att denna själv är helt osynlig. I Processen är det lagen och rättsvetenskapen som byggt ett kolossalt system i vilket envar vanlig medborgare famlar omkring utan att nånsin förstå hur en diffus brottsanklagelse skall kunna försvinna. Juridiken i Maktens tjänst har gjort livet till ett helvete.

       Dessa är nu de myter, de vetenskaper och de maktförhållanden som uppbär det yttre hos Kafka i dennes berättelser. Vissa människor skulle påstå att det är just dessa ( myter, vetenskaper och makter ) som denna prosa HANDLAR om. Det är ändå, menar jag, fel. HELT FEL! Kafka var intresserad ( förvisso ) av att kritisera sådant som hör till dessa sfärer. Ja, han älskade det nog. Högt. Men det var ändå bara i förbifarten, som förevändningar, som Kafka använde dessa myter, vetenskaper och maktstrukturer. Det är inte dessa det handlar om. Vad alltihop istället handlar om är det spel som grundar sig i spelet med det s.k. Självet, grundat i den myt som Kafka mest av allt älskade att bolla med, och som han var både mycket positiv till samt hade en skeptiskt inställning till, - var hatälskande i förhållande till: nämligen Freuds tänkande: den psykoanalytiska teorin, drömsymbolläran och den första topiken..

      Kafkas verk handlar nästan uteslutande om denna lek och om att ge detta komplement till Freud, i förbindelse med kärleken till den romantiska SVÄVNINGEN. Kafka, som var en mycket medveten människa, visste nämligen att det vore omöjligt att vinna gehör bara för den romantiska svävningen, för ironin, såsom han lärt sig den hos Flaubert ( som behandlar andra myter, ytligt ibland, ibland kraftfullt ) utan att svepa in svävningen i en handfast, upprörande tematik. Om han inte kunde skrämma folk, så att de inte förstod att de njöt av det stora spelet med de psykiska nivåerna, så skulle läsarna märka att allt bara handlade om spelet med de psykiska nivåerna, och således avfärda allt som en lek i ett elfenbenstorn. Därför tog Kafka riktig i och klädde sin lek i en den mest mördande kritik av makt, seder, myter, förvillelser, fåfängor och drömmerier.

      Det mest fantastiska med Kafka är givetvis hans författarskap. Men det näst mest fantastiska är, att lyckades torgföra sitt författeris romantiska lek, genom att så perfekt drapera den i något helt annat än en kittlande lek

för alla sinnen, vilken den ju är. En erotisk lek med Freud. Man måste buga sig för Kafka, med ett tacksamt leende. Inte nog bör man tacka Kafka för att denne öppnade - i och med användande av de olika grepp jag

gett en skissartad beskrivning här - upp för en så komplex litteratur, framtidens litteratur, den vi emellertid ännu inte sett minsta skymt av.