KAP I.
Bladvändaren
”Det är bara teater.”,
brukade min mor säga när vi såg en film, när jag var liten. Lugnande. Det som gällde var – uppenbarligen
- att överleva filmen, så smärtfritt som möjligt. Och jag överlevde upp till
vuxen ålder.
SEdan dess har jag insett att man inte skall överleva filmer och böcker. Det är INTE ÖVERLEVA DEM MAN SKALL.
--------------
Klockan var halv sju
denna vårmorgon. Violette – min flickvän – och jag låg bredvid varandra i
hennes dubbelsäng.
Jag hade just fått en
ljus idé. Jag tänkte, att om man inte kunde komma på en bra plot för sin nästa
bok, så borde man avsätta några dar till att se gamla filmer, som man ju kan
hitta på YouTube, men se till, så att man bara såg allihop till hälften. Efter
bara ett femtontal halva filmer skulle man bli så sugen på en bra historia,
som löpte ända till slutet, att man
skrev den själv!
Jag såg på Violette. Hon var
halvvaken. Hon suckade, så att hon blåste en del av sitt ljusa hår en bit upp i
luften. Så somnade hon igen med ett litet gnyende.
Hon var en mycket vacker
flicka. Och begåvad.
Jag låg ytterst i sängen,
och var halvt uppstigen, stödde mig på ena armen, medan jag betraktade den
sovande flickan. Eller kvinnan. Hon var ju dock 26 år. Och inte alls barnslig.
Det var egentligen en del
av problemet.
<<<< to be cont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar