Här
vaknade Simon med ett ryck, och tänkte att vad han drömt var nära nog ett exakt
minne.
Höll
han på att bli galen? Man kunde ju inte drömma minnen! Då var slutet nära.
Efter
att ha rätat upp sig i fåtöljen började han nu tänka på drömmen.
Det
där med porrtidningen stämde ju förstås inte. En sådan tidning kunde man knappt
hitta på antikvariat ens.
Detaljen
irriterade honom. Förvånad noterade han att han minns hur den nakna flickan på
omslaget såg ut. Åh, det var ju Violet!!! Bara att bysten var betydligt större.
Han
skrattade till, reste sig ur fåtöljen och hämtade sin mobil, där det just
plingat till.
Det
var ett sms från Maximilian.
”Ring
upp Violet i morgon och be att få besöka henne ute i Hamptons.”
Simon
ringde med detsamma upp det nummer varifrån sms:et kom.
Maximilian
svarade.
”Ja?”
”Jo,
jag vill bara säga att jag tycker hela upplägget verkar barnsligt. Kan vi inte
lägga ner alltihop?”, sa Simon.
”Vad
vet du om upplägget? Du har bara fått reda på så mycket som jag vill att du
skall veta. Resten vet du inget om.”
”Nähä.”,
sa Simon.
”Du
kommer att få din del när allt är över. Till dess gör du som jag säger!”
”Jaha.”,
sa Simon.
”Men
Iris då? Hur är det med Iris?”
”Allt
är bra med Iris. Hon kunde inte må bättre.”, sa Maximilian.
Efter
en liten tystnad lade Maximilian på luren och Simon satt med sin telefon i
handen och så tomt framför sig i rummet, där ljus från gatan vandrade som ett
mystiskt chiffer – än åt ena, än åt andra hållet - över tak och väggar.
”Allting
är ett helvete.”, sa Simon och famlade efter fåtöljens armstöd för att ta sig
upp på benen.
Han
gav upp och såg i stället på sin armbandsklocka. Den visade på 01.00am.
Utan
vidare somnade han nu igen.
KAPITEL
XII
När
morgonen kom var Simon på bättre humör. Framåt tio-tiden, fortfarande klädd i
sin gamla morgonrock, började nu Simon bombardera Violet med sms. Han sände
roliga bilder, tips på böcker, citat från antika filosofer, o.s.v. tills Violet
slutligen bjöd honom till faderns hus i East Hampton över helgen.
Det
beslöts att de skulle ta tåget vid Penn Station på lördagen vid 9-tiden på
morgonen och så färdas med LIRR ( Long Island Railroad - USAs äldsta ännu
fungerande järnvägslinje ) de tre timmarna ( de 130 kilometrarna ) ut till
spetsen av Long Island, där miljonärernas paradis låg, helt nära spetsen på
halvön, just innan Montauk, den gamla fyren, som låg på den låglänta
landtungans yttersta spets. Som det nu var november, så var turistsäsongen
över. Ingen badade där ute längre, ingen fiskade småhaj, men promenaderna utmed
de smala sandstränderna utmed den långa likt ett väldigt långfinger rakt ut i
Atlanten sig sträckande landtungan var under denna årstid helt underbara. Det
visste alla.
Simon
hade nu tre dagar att sysselsätta sig själv, innan mötet med gamle Reginald,
som han inte sett på femton år.
Han
beslöt att se efter i sin garderob om han hade snygga kläder och skor, som
skulle kunna överleva en granskning från ett överklassöga.
Då
han var nöjd med en av sina grå kostymer, så försökte han lugna ner sig. Ett
par boots – med skotskrutig överdel - behövde definitivt smörjas och putsas,
nya strumpor inköpas, men annars tycktes honom allt till belåtenhet.
Således
tänkte han nu att ta itu med sina manuskript, både romanerna och de ”kulturvetenskapliga”,
för att uppdatera sig om graden av kompletthet hos dessa. Kunde något av dessa
manus komma att stå färdiga under hösten, eller var alla i sådant bedrövligt
skick att de inte skulle bli färdiga förrän snön smält?
Redan
a en snabb blick försäkrade Simon om att allt han hade framför sig i manusform
var fullständigt skräp, och han insåg att skulle han nånsin bli miljonär, så
inte skulle det ske genom hans egna skriverier.
Istället
gick Simon ut på den diminutiva balkongen på baksidan, mot gården, där han satt
sig i en korgstol som stod där, och stirrade upp mot den molniga himlen.
Varför
var allt som det var?
Han
suckade.
Tankar
på Iris dök upp från ingenstans, och samtidigt som en stor kråka landade på det
bortre avsnittet av räcket, som löpte runt balkongen, endast avbrutet av den
lucka som fanns, där trappan som löpte längs fasaden, och erbjöd en
utrymningsväg vid brand.
Kråkeländet
ville väl ha mat.
”Lilla,
lilla Iris!”, sa Simon, som i hastigheten blandade ihop kråkan med sin
ex-girlfriend.
Överhuvudtaget
är sammanblandningen just ett tecken på den typ av hebefreni, som ju drabbar
den som alltför länge umgås med hopplösa planer, och gång på gång upplever att
hen inte alls är en del av det mänskliga försöket.
Ty
ett försök är det, civilisationen.
Kanske
går det inte på första, kanske inte heller på andra.
Kråkan
sade ingenting, men dess blick var djup.
Simon
tänkte att kråkan, som just nu fick bära namnet Iris, utstrålade en sådan
Logos, en sådan filosofisk vishet, att om denna air kunde, bara till en
tiondedel, översättas till en bild, så kunde han ha en diktsamling färdig i
morgon dag”
Kråkmonstret
blinkade, och Simon tänkte att han borde gå in och hämta lite bröd åt det. I
brådskan som Simon då plötsligt drabbades av, och på väg in i rummet, snavade
han, och hamnade pladask på golvet, därmed även rivande ner en hög böcker, som
låg på en stol med snörad botten, som stod invid balkongdörren. Under stolen
låg en elledning. Denna elledning drogs med, ut på golvet, där mattan, en blå
stilton matta, knycklades ihop, och ledningen drog med sig ännu en stol med
böcker, vilka hamnade på Simons huvud.
Utan
att drabbas av några särskilda skador reste sig Simon, och skakade på huvudet.
”Det
är då själva fan!”, sa han.
Därefter
stängde han dörren tillbalkongen, och glömde totalt bort kråkan, som snart även
glömt Simon.
Kråkor
har visserligen ett utmärkt minne, men bara för väsentligheter.
Utan
vidare började Simon nu samla sig för avfärden till East Hampton, och han
bestämde sig för att lägga på sin mest bedövande charm.
Som
Simon i alla fall lärt sig att livet fordrade att man var fokuserad, så ämnade
han se till att hans möjligheter till att lura Violet och Reginald maximerades
genom att exponera sina nya tänder. I hallen lät han det bländande leendet
blixtra mot sig själv.
Därpå
lämnade han sin lägenhet, efter att man handflatan med kraft dunkat nederdelen
av ljus-schwitsen, som släckte ner hela lägenheten.
--------------
Torsdagen
tillbringade Simon på ett undanskymt café, med namnet ”Bertha´s”, i änden av
111th Street.
Man
serverade där wienerbröd och kaffe till lågt pris.
Caféets
yttre var endast en röd port. Det inre beskrev till sin arkitektoniska ytform
ett L. Den längre armen på L:et var belägen utmed en rad av fönster. Den
kortare, däremot, grävde sig in i huskroppen, för att sluta med en dörr till
toaletten. Invid toalettdörren var ett litet avskilt bås med ett bord och en
stol. Bakom stolen var en blå dörr, som bar en gulvit pappskylt skylt, där det
stod ”KONTOR”. Framför den dörren, bakom en spaljé, med halvdöda gullrankor,
satte sig Simon på en stol med rottingrygg och rottingsäte.
Ingenting
befrämjar ett författarskap så mycket som att sitta obekvämt. Just den allra
innersta stolen på Bertha´s var ett underverk härvidlag. Man kunde inte sitta
mer än tjugosekunder, förrän man fick räta på ryggen, glida med skinkorna på
sätet, och sjustera armbågen på den arm man hä öll pennan i. PÅ det sättet
undvek man att bli stel i kroppen, att hålla pennan i ett allt för fast grepp
och få skrivkramp. Ja, om man satt på en tillräckligt bedrövlig stol, så fick
man – samtidigt som man skrev sina 6000 ord, vilket alla vet är det dagliga
pensum som stora författare producerar under ett normal pass – nog med motion för dagen. Det var som
att samtidigt sitta i en roddmaskin, som man vistades i fiktionens gröna oas.
Han
hade utvecklat konsten att slösa bort dagar – på detta ljuvliga sätt - till
mästerskap. Det hade krävt en lång träning.
Man måste givetvis arbeta hårdast med att undantränga skuldkänslan över
slöseriet. Just klumpen i magen måste bearbetas.
Simon
tänkte aldrig att det skulle bli böcker av det han skrev. Inte en tanke skänkte
han heller åt den eventuelle läsare. Ännu mindre åt en eventuell kritiker. Som
alla författare med någon heder i kroppen, så var han en suverän föraktare. Han
föraktade alla människor, när han skrev.
När
han inte skrev var han däremot mer som vem som helst.
Som
Franz Kafkas klasskamrater berättade om denne i efterhand: ”Det märkliga med
Franz var att det inte var något märkligt alls med honom. Han var den minst
konstige av alla.”
--------------------------
Nu
hade inte Simon väl satt sig i innersta hörnet i cafét, svagt upplyst av ett
grönt sken som kom från en serie tefatsformade bakelitlampor i taket, lyssnande
till en soppa av trummusik fabricerad på ett instrument gjort av korta metallstänger
från Trinidad och Tobago, och med hakan nedsänt mot bröstet, med en
reservoarpenna i handen och ett litet skrivblock framför sig, börjat
meditationen över klumpen i mellangärdet förrän han hörde dörren bakom sig
öppnas, med ett gnissel, och kände en liten hand på sin axel.
Han
glömde magen och tittade upp.
Det
var Polly!
Hennes
hår sänktes över honom, och en svag doft av schampo sögs in i hans av
folkskräck häpet vidgade näsborrar.
Av
alla människor i världen, - Polly!
(Världen
var ingen bekväm plats för Simon. Mest för att världen var i avsaknad av
berättarröst. Hur skulle man kunna ta till sig något så oskiktat som en värld
utan handledande röst? Och i den verkliga världen fanns alltså ingen guidande
kraft, vars främsta syfte var att genomlysa mänskliga myter, och
medvetandeförstörande bedragande sagoproducenter, men världen var i stället en
slags rå substans, som – tarvligt nog – framställde allting bara som det VAR,
utan att man visste vad som var blodigt allvar eller bara lek. )
Polly?
Här tarvas förstås en förklaring.
Polly
var en flicka, som Simon mött