Kaj Bernhard Genell - Kafka och Freud
I detta manuskript diskuteras bland annat myter och dess relation till det sägbara, Freuds Censor som Mastermind, samt hur Freuds psykoanalys var en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för Kafkas novell Förvandlingen.....
Wittgenstein är också med på ett hörn.
TRE HYPOTESER
I mina två böcker om
Kafka, Kafka och det Kafkaeska[1],
jämte dess engelska motsvarighet[2]
Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis, försökte jag ge fakta för en
enda hypotes, den, att det Kafkaeska inte kunde ha skapats, utan
att Kafka hade kunnat använda sig av något slags material, som hade något slags
samband med Freuds psykoanalys. Jag hävdade alltså att, utan Freud ingen
Kafka. I denna föreliggande bok har jag en annan hypotes, som i klart bygger
på den förra bokens: Jag menar att det förhöll sig så, med Kafka, att det
oerhörda inflytande, som Kafkas verk kom att få, främst från och med tiden
kring 1940, när Processen publicerades, var a.) ett demystifierande inflytande
i stora delar av Västerlandet, som till stor del b.) berodde på ett ”anaklastiskt”
processande av myten[3]
om psykoanalysen.
Fig.
1.
Anaklastiskt
instrument, avsett för studier av strålbrytning.
Kafka hade ju denna nya
teori som undertext i viktiga verk som Processen och Förvandlingen,
vilka gjorde en lavinartad succé överallt, och i ett slag inkorporerades det
Kafkaeska i det allmänna medvetandet, och i den underförstådda kanon, på vilken
den västerländska efterkrigskulturen vilar. Man kan ju undra vad det exakt är
som uppstår i en kultur, när något uppstår; har ser det stratum av människor
ut, som en förändring når? Och hur är det för dem, som står utanför att alls
lägga märke till att en kulturell
förändring har skett? Hur kommer de, som aldrig noterat ett kulturellt skifte,
att ändå omsider märka, att något har hänt?
Om det var så, att något avgörande hände,
i och med Freud och Kafka, snarare än med Freud, hur kunde det komma sig? (
”Jag är slutet eller början”, menade Kafka.) Vad var det med just myten[4]
om psykoanalysen, ”the ubiquity of unconscious forces, which has changed how
we perceive our entire culture”,[5]
och Kafkas behandling av den i sina verk, vilket i vissa delar kunde uppfattas
som karikerande, som i så fall skulle ha påskyndat detta skifte till
sekularism? Ty vad jag implicerar, är ju det, att det mer är myter, mer
än filosofier, eller vetenskapliga idéer, som åstadkommer stora
förändringar. Helt visst är ju i alla fall det, att varken Kafka, eller den
breda allmänhet, som läste Kafka, hade speciellt solida kunskaper om
psykoanalysen. Vad ytterligare är fallet, det är att de myter, som åstadkommer
förändringar, ofta gör det genom att ha blivit till andra myter, delvis
som ett resultat den i+ntellektuella kritiken, som genom att vara maktfullt
pretentiös, alltid förvränger myter, eller genom konst och litteratur, som, i
enlighet med sin natur, inte kan göra annat än att förvränga dem.
För att ytterligare komplicera allting,
så vill jag framlägga en hypotes om att det man skapar, det spar man inte
enbart som realitet, men det man skapar man alltid samtidigt i realitet och i myt.
Man kan aldrig skapa något utan att ha en aning om det mytiska dimension i det
man skapar! Så skapade inte Freud psykoanalysen enbart som en reell teori, utan
han skapade samtidigt det reella och myten.
Kaj Bernh. Genell – Göteborg, Juli, 2025.
[1] 2017.
[2] Kafka – a Freudo-Structuralist Analysis, 2022.
[3] Lévi-Strauss liknar analysen av en myt vid ett schackspel, i sin bok om
lodjuret.
[4] Begreppet ”myt” används av mig i bred bemärkelse.
[5] Edith Kurtzweil.( The Freudians. p. xv.)
