om svimning

 

 

 

Jag talar om en svimning. Jag hade ju svimmat förut.

 

Och en del av det traumatiska med svimningen är ju det, att man inte minns dessa delar av ens liv. Vad som hände när man var avsvimmad, det har man ingen aning om.

Vad som händer när man sover vet man heller inte. Men definitivt inte det, som händer en, när man är avsvimmad.

 

Jag kände en gång en man, som påstod att han mindes varje stund av sitt liv.

Låt oss kalla denne för Albert.

Albert kunde insistera på att få redogöra för vad han gjort den eller den dagen, för länge sedan.

”Vad gjorde du år 1960 den 3 februari klockan sex?”, kunde jag fråga.

Då stirrade Albert ut genom fönstret och började rekonstruktion. Han hade detta år gått i gymnasiets andra ring. Dagen var en måndag, det vissta han, eftersom han kom ihåg att den 20 januari  varit hans födelsedag och ….o.s.v.

 

Jag irriterades över Albert.

Till slut sa jag:

”Lacan påstår någonstans, att den som inte kan glömma, den kan inte minnas någonting. Har man allting aktuellt, då är det, att minnas uteslutet. Att minnas är för folk, som inte kommer ihåg saker.”

Min uppfattning var alltså, att det, att minnas, skulle vara liksom trons begrepp hos Kierkegaard, att det man minns, det skulle komma plötsligt, och som ur intet, och vara likt DET ABSURDA.

Saker man minns skall komma som ur INTET.

Om man alltså minns allting, så blir ens liv helt meningslöst, eftersom det då aldrig kan uppstå den förvåning som det plötsliga minnet utgör, när det, med sitt uppdykande, plötsligt ställer allting i ett nytt perspektiv.

Förutsättningen för det spännande och fullkomliga livet är alltså att man är sådan att man FULLSTÄNDIGT GLÖMMER BORT SAKER.

Så kan man säga, att den mest levande människan är den, som har en förmåga att glömma saker, likt det som sker under en svimning, fast på en mer frekvent basis, så att denne liksom lever i en dimma, mer eller mindre.

Endast den, som  lever som i en upprepad svimning, kan alltså verkligen komma ihåg saker, och på ett levande och existentiellt fruktbart sätt.

För den, som kommer ihåg allting, likt Albert, finns alltså inget hopp. För en sådan person är livet just bara som en rad händelser, som man kan beskåda när som helst, och som har sin mening fastslagen på förhand, i det  att man aldrig riktigt kan se den eller den händelsen i ett nytt ljus.

För att se en händelse i ett nytt ljus, så måste denna händelse ha varit solitt bortglömd, det var min uppfattning.

Detta sade jag aldrig till Albert.

Man vill ju inte vara elak.

Men kanske Albert, som också var en intelligent man, anade att jag misstyckte, eftersom han nog tillhörde dem som var skickliga i att tolka tystnader.

Så minns jag tydligt, hur det, efter att han berättat om sin lektion i kemi den 3. i februari 1960, uppstod en ekande tystnad.

Sedan sa Albert:

”Detta har vi talat om förr.”

Det mindes dock inte jag.

Livet är som en svimning.