Var ute och gick, och som vanligt : en centimeter från att bli påkörd av en cyklist på en gångbana. Det normala är nämligen att cyklisten som kommer bakom mig förutsätter ATT JAG INTE SKALL TA ETT STEG ÅT SIDAN. Det är detta som gör att jag numera ser cyklister som största hotet mot min existens. Allt jag kan göra för att hålla mig vid liv mot dessa ljudlösa mördare in spe är att söka gå rakt framåt och om jag skall avvika, att vända mig om.
Vad gör man?
Gångvägen är aldrig min, trottoaren inte min. Nej en tyst fara lurar bakom mig, på däck.
måndag 9 maj 2016
söndag 8 maj 2016
?
Och att det är den uppenbarade hemligheten
med texten som sådan, texten per se .
Men är inte den anteciperade friheten alltid en negativ frihet. Eller kan det
vara en övning. Kan vi parodiera frihet för oss själva i en liten stund ? Vi kan endast i neg. frihet se den oändliga
möjligheten att uppfylla. Hur mysteriöst
(?!) är icke allt.
Jag följer abjektet
-Vi är alla något av historiker.- Jag menar: vi handskas lite vårdslöst
med fakta….. ( Hörde ni tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte nyss?
Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. Tänkte jag verkligen
det? Men var det inte någonting med ”helighet”? ( Det kan ju inte ni veta.)
Helighet är som det perfekta språket, och med det menar jag egentligen vårt
vanliga språk, bara med det alldeles perfekta tonfallet.(E. Swedenborgs ”englar”
talade med tonfall enbart.) tonfall i
stora o. små svep. Ty vi står på ett jättespråksberg och jag funderar på en
skola i tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner ( tonfallsdelar) ur
fållar och veck. Som en uppenbarelse.
Jag följer abjektet. Det där jag av misstag slängde ur mig för länge sen.
Vi är alla något av historiker.
lördag 7 maj 2016
Poem
Klockor och hattar.
Vi reste länge. Solen lyste varmt. Vagnen stannades vid några träd. Där stod en svartögd bandit och flinade oss upp i ansiktet, när vi tvingades överlämna våra klockor och hattar till hans son. `Tar han då inte bättre vara på sitt barn? `, tänkte vi, sneglade lite på varandra och borstade sen vägdammet av jaketter och parasoller.
------------------------------------------------------------------------
Kierkegaard och ensamheten
”Djupt inom varje mänsklig varelse
lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd av
Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller
ångesten på avstånd genom att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå
där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om allt detta togs
ifrån en.”
( S.Kierkegaard, PAP.VIII A
363.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
