( tänkerjagdå ) Mitt namn är Kaj Bernh. Genell. Jag är en göteborgare, född 1944. Jag skriver en del o. har bland annat skrivit romaner, flera deckare, noveller, en bok om Kafka, samt en bok om Ironi. Flera romaner är på engelska. Böckerna finns på Adlibris, Bokus. Vissa finns enbart på Amazon. Läs gärna mer på mina hemsidor: www.kajgenell.com & www.tegelkrona.com Jag är - vad gäller littertur - emot det pretentiösa, men för det preciost ironiska.
torsdag 28 juli 2016
Ett psyke
Jag är otroligt nyfiken, har enormt lätt att fatta, förlorar snabbt intresset när jag förstått, och glömmer sedan allt, fullständigt och ganz total.
onsdag 27 juli 2016
To kill a mockinbird.
Har just läst To kill a mockinbird i svensk översättning ( Dödssynden (1960) ).
En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.
Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.
Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers. Men Lees bok är skriven med en bredare målning. Den är dock inte så färgsprakande som Steinbecks böcker.
Lees bok är mycket en diskussion om lag, och om uppfostran och om personlig utveckling och mänsklig värme och individens värde. En moralistisk bok. Mer än pittoresk.
Men det pittoreska finns där också. Persongalleriet är mycket stort, och vi besöker bland annat en liten kyrka i Alabama utan piano eller orgel, driven av svarta.
Intressant är bokens byggnad. Den har som centrum, kompositorisk tyngdpunkt, en skygg man, Joo, som knappt alls deltar i boken, men kring vilken mycket av huvudpersonens tankar rör sig. Huvudpersonen är, osannolikt nog, en åttaåring, Scout, som senare, såsom Jag, berättar hela boken. Lilla Scout är väldigt mogen för sin ålder, och är en pojkflicka.
Halva boken är en barndomsskildring, halva en samhällskritisk thriller.
Jag är förvånad över att den hänger ihop alls. Men det kan vi tacka Joo Radley för. Ty han är den som inte deltar i onödan.
Harper Lee, som blev advokat, uttrycker genom Scout sin skepsis inför det amerikanska rättssystemet, och sin respekt för människan.
Scouts far, Atticus, är en sokratesgestalt. En önskefar. Helt vackert osannolik.
Boken bryter mot amerikansk tradition i det att den inte är sentimental.
Denna bok kan med behållning läsas än idag.
En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.
Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.
Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers. Men Lees bok är skriven med en bredare målning. Den är dock inte så färgsprakande som Steinbecks böcker.
Lees bok är mycket en diskussion om lag, och om uppfostran och om personlig utveckling och mänsklig värme och individens värde. En moralistisk bok. Mer än pittoresk.
Men det pittoreska finns där också. Persongalleriet är mycket stort, och vi besöker bland annat en liten kyrka i Alabama utan piano eller orgel, driven av svarta.
Intressant är bokens byggnad. Den har som centrum, kompositorisk tyngdpunkt, en skygg man, Joo, som knappt alls deltar i boken, men kring vilken mycket av huvudpersonens tankar rör sig. Huvudpersonen är, osannolikt nog, en åttaåring, Scout, som senare, såsom Jag, berättar hela boken. Lilla Scout är väldigt mogen för sin ålder, och är en pojkflicka.
Halva boken är en barndomsskildring, halva en samhällskritisk thriller.
Jag är förvånad över att den hänger ihop alls. Men det kan vi tacka Joo Radley för. Ty han är den som inte deltar i onödan.
Harper Lee, som blev advokat, uttrycker genom Scout sin skepsis inför det amerikanska rättssystemet, och sin respekt för människan.
Scouts far, Atticus, är en sokratesgestalt. En önskefar. Helt vackert osannolik.
Boken bryter mot amerikansk tradition i det att den inte är sentimental.
Denna bok kan med behållning läsas än idag.
tisdag 26 juli 2016
Sanders - Clinton - Trump
Många säger naturligtvis att Sanders stökat till det för Clinton. Att nu kommer hon förlora. Vad hade Sanders där att göra? Men han tillförde ju kunskap. I längden, i det långa loppet, är kunskap aldrig fel. Även om nu Trump vinner, just p.g.a. Sanders.
måndag 25 juli 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Four Gruesome Stories ( on Amazon )
Four Gruesome Stories
-
KAPITEL TJUGOFYRA AVBRUTET FRIERI På onsdagen – som nu kommit - hade Slim och Sofi sedan en vecka tillbaka planerat att göra...
-
KAPITEL TJUGOTRE EN LÅNG NATT Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, d...
-
KAPITEL ARTON Klarinettrummet När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för ...