Ottla Kafka intog en särställning i Franz liv.
Ottilie Kafka, alltid kallad Ottla, föddes - alltså 29 Oktober 1892 i Prag, och var Franz´ yngsta
syster, det sista barnet. Hon gick ut en flickskola och en fortbildningsskola, och
arbetade sedan i faderns affär, - ofta tolv timmar om dagen, och var den som
öppnade för personalen på morgonen.
Hon var inte bara charmig favoritsyster, men stod Franz allra närmast,
genom hela hans liv, av alla människor. Hon hade samma egenartat mörka hy som
Franz. Hon blev - kanske genom FK - intresserad av den blomstrande sionismen,
och gick entusiastiskt med i en klubb för judiska flickor och kvinnor. Hon
tyckts ha varit det gladaste ( och argaste ) av syskonen. Hon beslöt sig under
första världskriget att ta över ett litet gods i västböhmiska Zürau, norr om Prag,
som tillhörde systern Elli Kafkas man Karl Hermann, understödd av Franz. Saken motarbetade
av fadern. Från mitten av April 1917 till hösten 1918 skötte hon dock detta
gods. Från November 1918 gick hon en lantbruksutbildning i Friedland. I mars
1919 återvände hon till Prag . Försök att finna arbete inom lantbruksnäringen
misslyckades dock, trots Ottlas och Franz gemensamma ansträngningar. Den
15 Juli 1920 gifte hon sig – mot Herman Kafkas vilja - med den katolske
tjecken Josef David. Förhållandet hade börjat långt innan kriget. Föräldrarna
fick reda på det först efter det Josef D. lämnat militärtjänsten. Så kom
födseln av döttrarna Věra, 1921, och Helene, 1923, och Franz var mycket
förtjust i dem, lekte med barnen, och tyckte även om maken.
Under sommaren 1922 tillbringade Franz med familjen David tre månader i
Planá vid Lužnicí. Ottla Davidová och Josef David hade inget lyckligt äktenskap.
Hon var också mycket självständig, till skillnad mot sina båda systrar, vilket kan
ha bidragit till spänningar. I Oktober 1943 följde hon med , som hjälpare, en
barntransport till Auschwitz , och kort därefter mördades hon av nazisterna
där. Hennes döttrar Véra och Helene undkom, då Ottla frivilligt – skyddande den
icke-judiske maken - separerade sig från
sin familj.
Franz och Ottla läste ibland böcker
tillsammans. ( Platons Symposion, -
denna klassiska tragikomiska politiska fars, – Arthur Schopenhauer, m.m. ). De
hade livet igenom, från tidig barndom ända till Franz´ död en tät kontakt, och
förde långa hemliga samtal, vilka utspelade sig främst på två platser, nämligen
husets badrum och en speciell park i centrala Prag. I breven till henne ( nu på
Bodleian Library i London ) framstår Franz som snabbtänkt ( som vanligt ),
minnesgod, praktisk, avslappnad och naturlig. Betecknande är att Kafka hellre läste filosofi
med Ottla, än med Max Brod. Denne hade en dragning till metafysik som med
största sannolikhet ”avskräckte” Kafka. Brod hade mycket litet av den gedigna
skepsis, som var utmärkande för Kafkas tanke. Då fanns det t.ex. hos kamraterna
Baum, Oscar Pollak och Weltsch mer sådan. Orsakerna till att vänskapen mellan
Brod och Kafka ändå blev livslång är troligen fler, och det skulle bli
spekulation att ge sig in på dessa.). Ottlas betydelse för Franz kan ha varit
mycket större än vad alla i allmänhet anat. Det syns – utifrån sett, efter man
tagit del av existerande dokument ….- som om deras intima samtal var det mest
nära och varma som Kafka upplevde under hela sitt liv.
Ottla var efter Franz´ död helt emot
att man publicerade Kafkas efterlämnade papper ( romaner och annat ). H.
Zylberberg, som kände Ottla, skriver:
”Hon accepterade aldrig det
faktum att Kafkas verk hade publicerats
som resultat av någons indiskretion. Franz hade lämnat ett testamente, och
hans djupaste och heligaste önskan, att
allt han hade skrivit skulle brännas, borde ha åtlytts. På grund av detta var
hon mycket arg på Max Brod.”[1]
En del av vad vi vet om Kafka vet vi genom hans
dagböcker och brev. Kafkas dagbok är
en egenartad ”bok” ( eg. ett urval anteckningar ) med
kortfattade notiser, utkast till noveller, m.m., men
mest om hans egen dåliga hälsa , som en ”sjukjournal” ,
brukar man säga, och om hur väldigt lite han gör ( ….
uträttar som författare ). De flesta anteckningarna är
liksom dessa:
”1. juni. Inget skrivet.”; ”13.juni. Hela dagen i sängen.”,
”15.juni. Hela dagen i sängen.”, o.s.v ……
Bl.a. om
huvudvärken, som enl. T. Ekbom lär ha varit en
speciellt plågsam "Hortons huvudvärk"[2] .Kafka
led ofta av huvudvärk, samt tillbringade mycket tid av
sitt liv, särskilt senare liv – efter lungblödningen,
sjukdomsutbrottet - i sängen. Lika ofta – eller oftare
- klagar han också över sömnlöshet. Samtidigt tycks
sömnlösheten stå i förbindelse med förmågan att skriva.
När han sov gott , skrev han helt enkelt inte !
Sömnlösheten – och sömnen - ställer Kafka själv i
förhållande till sanning i brevväxlingen med Milena.
Sömnen är – så skymtar det fram – ofta något av det
högsta, och halvslummern lika ofta i kontrast något
(själv-)bedrägligt ( så som i Bürgelepisoden i Slottet. )
något ofta – i verken - markant styrt av det omedvetna.
