Mannen som inte kunde göra fel.
PROLOG.
SKEPPSBÅTEN TOG sig in i lagunen med ett
skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig
på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några
meter och föll omkull. - Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.
Hunden, Bew, eg. Bewildered,
sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden
cirklade den runt, såg uppåt på fullmånen och somnade, även hon, lagd i ring
bredvid sin husse.
Orsaken till denna landstigning var
att motor-kryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män,
exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1944. En man
hade överlevt och med skeppsjollen, som likaså den klarat explosionen, hade
matrosen Tom Wilkies från Hull, med hund, räddat sig till en liten ö i
närheten.
När Tom så småningom vaknade till och,
yr och matt av trötthet, sett sig om på den lilla stranden, undrade han om
något av skeppet var synligt, och om det fanns andra öar i närheten. Han
kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var
yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Tom såg sig om efter
en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid
horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han
kunde, ner till jollen, hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som
fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden, på den
lilla öns strand. Röken efter dessa singlade, smal och ljusgrå, upp mot den
glödande ekvatoriella solen.
Efter detta släckta hopp om omedelbar
räddning, och efter att ha sett fartyget stäva vidare, gick Tom ut på en liten
udde på den ganska gröna ön och försökte, vänd emot dess mitt, uppskatta dess
storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets samt med ett litet
vulkaniskt berg i mitten.
Han studerade nu kisande de branta
gröna sluttningarna till detta smått rykande berg, för att försöka gissa sig
till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda
omaka nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över svart småsten och gråvit sand
samt genom vasst gräs och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner
och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och
samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom
sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår.
Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde
inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna
gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas – den övriga besättningens
- öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.
Det visade sig att hunden nu, för
första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en papegoja, en stor
mycket modig fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat
ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den
tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.
Tom började skratta och så småningom
började han nu söka efter diverse grenar och annat för att bygga sig en hydda i
skogsbrynet.
I. Möte i
Palembang.
Ni känner till typen, den där
frimodiga människan, som samtidigt är helt oåtkomlig. Kombinationen är märklig,
men den existerar. Också jag har alltså träffat en sådan man, en
helikopterpilot.
Nu försöker jag inte här, i det ni
kommer att läsa, att framställa några bevis för några existerande samband
mellan å ena sidan olika egenskaper gällande människor som inte kan göra fel,
och just det att de inte kan göra det. Jag söker inga samband. Således, i min
neutralitet i förhållande till detta så känner jag mig nästan obekvämt fri. Hur
som helst, en sådan frånvaro av aspirationer på föregiven vetenskaplighet är
närapå idealisk för mitt syfte, det ädla, det att berätta en historia. Ja, man
kan väl säga att det finns ingenting som heller är så fritt och så idealiskt
för en människa, som just det, att sitta i lugn och ro och berätta en historia.
Man kan säga, att närapå allt i livet är präglat av ofullkomlighet och
besvikelser, utom just själva denna syssla. Det är också därför som just
berättelsen står så högt i vår kultur, liksom i nästan alla kulturer, och det
är ju så, att många människor nästan har den uppfattningen att berättelsen är
det finaste, är självaste själen i kulturen och livet, och en liten del av
världens befolkning dessutom sträcka sig så långt i sin bedömning av
berättelsen som sådan, att den nära nog anser berättelsen var så nära livets
mening man kan komma. För en människa.
Jag träffade helikopterpiloten, Vidar
Pettersson, en dag för tjugo år sen på Sumatra när jag mönstrade av ett gammalt
rostigt torrlastfartyg vid namn Deerhound i Palembang med den uttalade
motiveringen att jag var tvungen att driva ut onda andar från mitt inre och det
skulle jag göra under ett par veckors föregiven semester på den vackra ön. Jag
ljög alltså. I själva verket var hela resan till Sumatra mycket noga planlagd,
och mitt avmönstrande i Palembang, som för hela besättningen, från kapten till
skeppsgosse föreföll rena vansinnet, var ett steg i ett projekt och ett äventyr
som hade sin upprinnelse i erhållandet av en skattkarta.
II. Farbror
Valentins död.
Det som hade hänt året innan var
nämligen det, att en farbror till mig, den gamle Valentin de Olsson, hade
hastigt dött, och det hade slumpat sig så att jag var ensam vid hans sida när
detta skedde.
Farbror Valentins liv hade varit
fullt av äventyr och han hade sannerligen i fulla drag njutit av livet, något
jag själv aldrig varit i minsta avseende kapabel till. Nej jag hade, trots att
jag varit runt i hela världen, aldrig ens varit i närheten av ett äventyr, men
endast dragit runt på de allra tråkigaste barer och träffat de mest föraktliga
människor, i de mest generande situationer av desperat förtvivlan. Farbror
Valentins liv däremot var inriktat på att njuta av de begåvades och de vackras
närvaro, och han hade själv varit en stor vacker man med ett stort vackert,
kraftig hår och ett gigantiskt, bländande leende.
En gång, sade han på sin dödsbädd,
hade han varit i Hull och därvid råkat en mycket vacker kvinna, som liknade
Lana Turner, och ur hennes hand, medan han lagade hennes tänder – ty farbror
Valentin var skicklig på det mesta – som betalning erhållit en skattkarta, som
lämnats till henne av en sjöman som påstod att han överlevt den dramatiska
sänkningen av skeppet Claw i Bandahavet, eller nära detta hav, 1944, då de
medförde guld från Sveriges Riksbank, men alltså blivit skändligen torpederade
av en tysk, som sen rammats av en britt och sjunkit strax intill. Farbror
Valentin sade, i det han hostade upp massor av grönt slem, och inte alls log
något charmigt leende, att han hade tejpat kartan under sängen och att jag, om
jag sträckte min hand in under sängen lätt kunde finna kartan där, maskerad med
ett porträtt av Gustav III, men jag fick inte ta kartan förrän han hade dött,
sa han. Han berättade sen en liten historia, under smärtor, om en Tom Wilkies
som hade överlevt sänkingen, och som bott i många år på en liten ö strax intill
smällen och sen efterlämnat den karta som han lyckats komma över genom att laga
Lanas tänder. Lana själv hade ansett att kartan var en bluff, men farbror
Valentin visste bättre, som ju han var en bildad karl och långt ifrån
skådespelare, trots sin eklatanta skönhet.
Efter en dödskamp, full av anklagelser
mot djävulen, dog emellertid farbror Valentin plötsligt, slutande sitt nu bleka
ansikte, och jag sträckte med detsamma in handen under sängen och fann så den
lilla teckningen, väl ungefär ett A4 stor, föreställande Gustav III till häst,
där ett kryss på dennes hand förkunnade att där låg en skatt. Latituder och
Longituder var angivna i teckningens nederkant, och jag smög in kartan under
min skjorta och begav mig i störtlopp nerför Luntantugatan, där min farbror
bott, och kom sedan hem, där jag med ens slog upp Google maps, och halva natten
satt jag sedan försjunken i studier av Bandahavet, som var ett hav som
visserligen var ytterligt oroligt, men som faktiskt inte tillhörde de allra
djupaste på jordklotet. Sedan mönstrade jag på en skorv i Lysekil, som skulle
till Bandahavet, och väl där, I Palembang, mönstrade jag alltså av, och resten
är, som man säger historia.
III. Föraning.
Väl i den indonesiska metropolen,
Sumatras andra stad, förundrades jag över det vackra landet, som man alltid
gör, samt gav mig sedan iväg ifrån folkmassorna – i detta land bor en kvarts
miljard människor - till ett fiskeläge söder om staden, för att få tag i en
mindre båt att söka vraket med. Den lilla överbefolkade byn hette Auer. Där
höll man just i hamnen på att lasta av en helikopter ifrån en slup, som kommit
dit ifrån Malaysia, och den som ägde helikoptern var en svensk sjöman, visade
det sig, en medelålders man, vid namn Pettersson. Vidar Pettersson. Helikoptern
skulle han ha för att utföra kartfotograferingar med på Sumatra med omnejd.
Sumatra är en vacker ö, men något rökig av allt svedjebruk, och namnet är
Sanskrit och betyder ”landet av guld”.
Pettersson och jag började samtala. Jag
fick förtroende för honom, eftersom han var så frimodig samt spred en stor
trygghet omkring sig, samt hade helikopter.
Så beslöt jag mig för att berätta allt
om guldet, ty det var guld det var frågan om, och om platsen där Claw hade
sjunkit med sin gyllene last, och om hur Wilkies hade levt ett halvt liv på en
liten atoll i Bandahavet, men aldrig fått upp guldet, men endast lyckats passera
sin karta till en fiskare, som hade sett honom dra sin sista suck utanför
hyddan någon gång kring 1994.
-
Och
kartan är här, menade jag, tog fram densamma och daskade på den med avigsidan
av min lediga hand.
Pettersson granskade Gustav III och
alla streck och siffror, som fanns invävda i teckningen kring kungen och sade
att den företedde äkthetens alla kännemärken och att det nog skulle vara
möjligt att hämta guldet.
-
Kan
nog utföras, sa Pettersson självsäkert, som om det gällde att baka en tårtbit.
På den tiden fanns det på 42ndra gatan
i Palembang en svensk vid namn Kvist. Det var till denne vi vände oss för att
få tag i en liten men god fiskebåt eller annat litet fartyg, som vi kunde nå
den platsen med, som var utmärkt på vår karta.
Redan samma dag satt så Petterson
och jag hemma hos Kvist och drack ett inhemskt kaffe, som smakade så där, men
det drev i alla fall bort svavellukten ur näsborrarna. Ty det var så att öns
vulkaner inte kunde hålla sig lugna en sekund. De kände tydligen på sig att det
var guldjakt på gång, ty det skakade i marken och överallt i husen kom det små
rökstrimlor, eller pelare, och hur man än försökte täta golv och väggar, så kom
denna rök att blanda sig i allt. Utom just detta kaffe, som tycktes stå emot
det mesta.
Kvist undrade vad vi skulle på sjön att
göra. Vi sa inte ett ord om guldet till honom. Bara efter en timme blev vi
osams, och så bröt Pettersson och jag taffeln och återvände utan båt till
Palembangs horkvarter, där vi bodde.
-
Kvist
är inte att lite på, sa Pettersson.
Under allt detta hade jag en besynnerlig
föraning.
Det var nu juni, mitt under torrperioden.
V. Vi hyr en fiskebåt.
Man kunde knappast söka guldet från
helikopter, menade Petersson, samtidigt som han sög på en citron för att ur
denna extrahera nyttiga ämnen, även om denna flygfarkost kunde bli till stor
hjälp i det stora hela. Definitivt behövde vi en fiskebåt, sade han, vilket jag
ju också innan hade förklarat för honom att jag också själv menade.
Vi gick och satte oss på ett café med
utsikt över havet. Båda var vi givetvis upptända av guldets eld, en eld som är
olik nästan varje annan eld i världen. Pettersson var mer sansad än jag. Min
kropp var mycket orolig och jag formligen kastade mig av och an i stolen medan
vi planlagde vår expedition. Emellertid
så bad Pettersson att jag skulle lugna ner mig, och då gjorde jag det.
-
De
bästa är ju att vara lugn, sade han.
Fiskebåten vi hyrde dagen därpå var en
egendomlig farkost. Den såg ut som ett liggande fyrtorn. Till yttermera visso
så mötte vi, när vi hade hyrt den, för 1000 gröna sedlar, just Kvist, som hade
tagit sig en promenad ner till området, för att lufta hunden, som han sa. Någon
hund såg vi inte till.
-
Det
är bäst att vi håller oss undan Kvist, sa Pettersson.
Till hjälp att segla båten och att
hitta i Bandahavet och kringliggande vatten, och för all den kunskap som bara
ett långvarigt seglande i de aktuella vattnen ger, hyrde vi, för en liten
slant, en singales, en gubbe som hette, eller sa att han hette, Bill Boston.
Denne var liten som en spindelapa, och likande på pricken en sådan. Sedan åkte
vi in till en skeppshandel och lite andra affärer i Palembangs centrum, ty jag
ville ha en del dykutrustning, och allt jag köpte behövde nu godkännande av
Pettersson, visade det sig.
När vi var klara med inköp av radar och
dykutrustning ett litet dieselkraftverk samt två gummiflottar, kartor, extra
mat och dryck, kameror, o.s.v., så återvände vi med taxi till Bill, som höll på
att städa i båten samt kontrollera motorn. Så kom vi sen iväg, sent på kvällen
och stävade ut och nedför den flod, vid vilken Palembang ligger, samt ut på
stora havet och vidare österut, mot Bandahavet. Helikoptern hade vi på släp på
en liten pråm efter oss, överdragen av en välsydd, gul presenning.
VI. Sökning på
Bandahavet.
Nu var jag redan topp tunnar rasande
på Pettersson. Denne bestämde allting, och han tycktes dessutom retsamt
allvetande. Lätt hanterade han all elektronik, samt lärde sig Indonesiska på
några dagar. Expeditionen hade redan förlorat hela sitt nöje för mig. Jag kände
mig som en slav, anställd av Pettersson för att hala upp några miljoner ur
havet till denne. Ty vi hade bestämt att dela lika! Allt annat var orättvist,
enligt Pettersson.
Jag satt, likt en fånge, i en solstol
på den lilla slupens däck och funderade på guldets mening. Den enda trösten för
mig, i mitt hat till Pettersson var att jag hade märkt at Bill, vår rorsman och
spejare, hyste samma motvilja mot Pettersson som jag. Bill såg aldrig
Pettersson i ögonen, men såg antingen bredvid honom när de talades vid, eller
såg upp i himlen.
Jepp, då närmar vi oss, sa jag till
Bill, på Engelska, ett språk som denne behärskade väl, som han var helt tänd på
Star Wars. Bill tittade ner i datorn,
som fanns i den lilla styrhytten och konstaterade att vi närmade oss det
utsatta målet med precision. Pettersson mekade med sonarutrustningen och
testade nu denna och sökte efter vrak hela vägen dit, som ett test. Överallt i
detta gamla hav låg det fartyg, det ena längre än det andra.
När han var klar med testerna så lade
han sig i en hängmatta som han monterat upp på däck och läste de enklaste
thrillers, riktigt billiga deckarthrillers. Petterssons brist på intresse för
kultur var nog det som var mest provocerande. Han fann inte minsta intresse i
kultur. Musik hörde han aldrig på.
Båten stävade mot öster och vi blev alla
betagna av den skönhet som bredde ut sig runt oss. Rätt vad det var satt vi
tysta, lyssnande till motorns dunk och spanade in i diset på ömse sidor av
båten. Då och då smattrade det i luften av sjöfåglars vingar, somliga av dom
skrek gällt också, och vi kunde även höra dunsarna i båtens botten från diverse
fiskar och hajar som stötte i båten av misstag eller på lek. Så glömde vi nu
alla tre bort varför vi befann oss på sjön, och jag och Bill glömde bort att
irritera oss på Pettersson, som satt och såg ut som en kung i en vilstol i
fören på den gamla havskryssaren, och ingen hade något att invända mot någon
annan i den distinkta naturskönhet som ångande lyste i ljuset som strilade ner
över oss genom molnen.
VII. In i
Bandahavet.
När nu ingen hade något att
invända, så gick tiden fort, och snart skar vi den linje som var den yttre
gränsen för Bandahavet, och vi befann oss nu i vår jaktmark, platsen för
motorkryssaren Claws undergång.
Här började nu Pettersson att arbeta. Han
plockade fram sonaren och vi satt sen, Pettersson och jag och stirrade stint på
monitorn som visade föremål på havbottnen, medan Bill med stor noggrannhet
följde en rutt som avsökte detta hav i närheten av den position som var utmärkt
på kartan som jag erhållit av min farbror.
Helikoptern stod på sin pråm bakom
vår båt och nickade i dyningen liksom bekräftande oss i vårt sökande. Jag kan
nästan svära på att den pratade, men sådant är väl en del av de hallucinationer
som är blott alltför vanliga på detta hav, där värmen ibland är tryckande. Jag
tyckte jag hörde den säga: ”Jag hjälper gärna till.”
Plötsligt såg jag Petterssons finger peka
på en skugga i monitorn, och hörde sedan hans lugna, förtroendeingivande
stämma:
-
Där
är den.
Bill jublade
då, och snart hade vi ankrat på denna plats. Till bottnen var det 12 meter.
Själv
förstod jag inte riktigt hur identifikationen gått till men nöjde mig med
Petterssons övertygelse om att vi hittat rätt skepp, bland de många tusen vrak
som låg här.
-
Trägen
vinner, sa Pettersson.
Här markerade Pettersson givetvis sin
vidsynthet i förhållande till det triviala och det på ett synnerligen
irriterande sätt. Alltså blinkade nu åter Bill och jag till varann, som ett
tecken på att vi nu måste hålla ihop.
VIII. Första åskvädret.
Helikoptern
stod på sin sinnrika plattform på pråmen, vaggade, guppade upp och ner. Det
skramlade lite i vajrarna som höll fast den. Plattan den stod på var rejält
tilltagen och hotade hela tiden att doppa ändarna i havet, än på den ena än på
den andra sidan. Konstruktionen såg riskfylld ut, om det skulle blåsa upp.
Det skulle
nu komma att göra just det. Mörka moln trädde i disets plats på ett egendomligt
sätt. Vi hade aldrig sett ett sådant väderskifte. Bills haka föll ned.
-
Det
måtte vara klimateffekten, sa Pettersson.
Molnen innehöll ett åskväder, som
bara efter en kvarts varning i form av kastvindar, snart rasade och small över
och omkring oss.
Snart blev det nästan kvällsmörkt
ikring oss, trots att klockan bara var elva på dan. Regnet vräkte ner, och
helikoptern stod på sitt flak och vrenskades i sina vajrar. Det piskade och ven
vatten över däck och vi stuvade raskt undan sonaren och tog skydd i styrhytten,
som var det enda tak som fanns ombord, om man bortser från lastutrymmet, som
var stort och varmt och tryggt. Men där nere var det nu än så länge ganska
tomt. Där fanns bara dykutrustningen och tomsäckar, linor och reservaggregatet
och maten.
Efter en halvtimmes oväder slog
åskan ner i helikoptern. Det hördes en gigantisk smäll som nästan fick havet
att hejdas, och ett jättelikt ljussken blänkte till över vår båt, innan vi,
vändande våra huvuden akteröver, såg helikoptern flyga upp i luften, vaja i
vinden, sträckande rotorbladen, liksom i smärta, mot den mörka skyn, splittras
och så i delar falla ner bakom pråmen, som efter att ha brunnit i några minuter
sjönk till havets botten efter helikopterdelarna. Snart fanns det inte ett spår
varken av helikoptern eller dess pråm mer än lite olja på de upprörda vågorna.
-
Ja,
det borde man ju ha förutsett, sa jag, svettig i styrhytten.
Bill sa ingenting, men gned sin smala midja
med än smalare fingrar.
-
Sånt
händer, sa Pettersson. Han hade ju rätt som vanligt.
IX. Vanten.
-
Styrhytten
lossnar! skrek Bill.
Pettersson stelnade till, och snabbt tog vi
oss ut ur styrhytten, som faktiskt höll på att glida av båten.
-
Spett!
ropade nu Vidar. Bill rusade ner till lastrummet och hämtade två spett. Sedan
slog vi ner dessa i däcket inifrån styrhytten. På så sätt hejdade vi
styrhyttens färd ner över relignen till vattnet.
Efter att ha
åskat ur sig sin vrede över sakernas tillstånd vände nu, rätt som det var,
åskvädret sig om och återvände till Borneo, lämnade oss i vår sargade båt,
ifrån vilken det hängde tampar och rep i oordning över allt, och där styrhytten
stod och vaggade i greppet av de två spetten, som genom vår ilska kunnat drivas
djupt ner i däcket.
På
Petterssons uppmaning sökte vi nu lugna ner oss och vi kokade således lite
Sumatra-kaffe – Robusta - på spisen nere i kabyssen och drack detta sittande
bekvämt på relingen, spanande förgäves omkring oss efter helikoptern. Med några
raska snitt av en machete kapade Pettersson vanten till vår mast, samt ordnade
dessa i en stor prydlig fyrkant runt kring styrhytten och så hade nu den unge
piloten stagat fast denna ombord.
Masten fick
falla överbord och bidra till den massa av drivved, som prydde Bandahavets yta.
Bill och jag
var här tvungna att applådera.
Sedan, när
kaffet var urdrucket, tog vi itu med att åter bestämma vår position, ty vi
hade, tvivelsutan, kommit en bra bit ifrån det ställe, där vi fastslagit, genom
att se i sonaren, att Claw låg. Vår ankartross hade nämligen slitits sönder av
ovädret, och vi hade nu inget ankare i sjön, men fick hämta ett nytt sådant
från lastrummet, och återigen prisade Bill och jag Pettersson för dennes
framsynthet. Sedan bar vi upp sonaren till styrhytten och satte oss att söka i
monitorn.
-
Där!
pekade nu Pettersson. Så slängde vi sen i ankaret, och nu bar vi upp en
dykkamera på däck.
Solen
kom fram bland molntrasorna, och det blev plötsligt så varmt, att vi nu gick
omkring i bara linnet och fick knyta en näsduk på huvudet, för att inte bli
svedda av den ekvatoriella solen. Klockan var nu omkring ett på dan.
IX.
Kameran rullar.
Dykkameran var
inte av senaste modell, men den visade sig alldeles utmärkt. Vi sänkte ner den
i vattnet och kopplade ledningarna till vår monitor i hytten och medan Bill sen
via rep och reglage styrde kameran från relingen, så satt Pettersson och jag
därinne och skrek ”upp”, ”ner”, ”höger”, ”vänster”, allt eftersom vi såg eller
inte såg nån glimt av vad vi förutsatte var den sjunkna motorkryssaren.
Sökandet visade
sig mödosamt, eftersom vi var alldeles för få i besättningen. Än sprang jag och
vevade upp ankaret för förflyttning, medan Pettersson var vid rorskulten. Sen
sprang nån iväg och såg i monitorn. Sen ropade Bill att kameran inte lydde hans
manövrer med repen. Ibland var allt kaos. Vi var tvungna att möblera om i
styrhytten, som dessutom lutade och hotade att spricka i taket, och sen fick vi
organisera en plats vid relingen bättre för kameramannen. Allt tog hela dagen,
och vi hade ännu bara skymtat det vi trodde var Claw.
Till slut fick
vi göra uppehåll för dagen och lagade sen supé, och satte oss så att njuta av
kokt krabba och pasta.
När kvällen kom
blev hela söderhavshimlen röd på ett fascinerande sätt, och Pettersson ringde
till sin fru, Karin, och sa att allt gick bra.
X. Andra dagen till havs.
Söderhavshimlen kunde nu visa alla
sina färger i ett rasande tempo. På ungefär fem minuter mörkande det i violett
och orange, och grön kom sen natten där mitt ute på Bandaoceanen, som låg blank
och blev allt mer däven. Det var som om värme kom från bottnen och omslöt
luftens molekyler och snabbt kom dem att tröttna och somna i kvällen.
Vi la oss på däck, som torkat upp efter
åskvädret och somnade alla tre bara med var sin filt ovanpå benen och bålen.
När vi vaknade satt det fåglar på
relingarna och betittade oss med sina pepparkornsögon. Vi begynte raskt att
laga frukost och slängde svålar från stekfläsket åt de röda tärnorna.
Bill börjad sjunga en balinesisk shantie,
och Pettersson och jag skrattade åt honom, ty han sjöng väldans falskt.
Maten är alltid viktig på expeditioner.
Det hade naturligtvis Pettersson tänkt på, det också. Således hade vi nu
mängder av korvar och bullar och annat att tugga i oss.
Karin ringde från Västerås och undrade
hur det gick.
Klockan var två och arton när båten
gjorde en jätteöverhalning åt babord, åt kamerasidan till och Bill slängdes i
en vid båge ut i vattnet med huvudet före. Repen till kameran sträcktes och
något tycktes dra båten mot djupet. Som tur var brast linorna och båten rätade
upp sig, Bill simmade till relingen och jag hivade upp den halvdränkte
skepparen igen, som stammande undrade vad som hänt.
Efter en liten stund förstod vi att en
val eller haj snott in sig i linorna och försvunnit med dessa och med vår
dykkamera. Pettersson och jag tog nu hand om Bill och lämnade allt annat i
oreda. Men som vädret var utmärkt och stilla och allt var fridsamt, så lugnade
sig Bill och ingenting mer av värde för berättelsen hände nu. Sedan plockade vi
upp den andra kameran och mer rep, och nu prydde vi repen med vimplar och
annat, samt smög ner en kopparledning med ström vid sidan av linorna, och
kopplade upp en generator med 15 volt till tråden. Pettersson googlade på sina
smartphone om hajar.
Vid femtiden
var vi åter igång med söket, men nu var det redan sent och vi beslöt att rasta
skumme, och äta torkad mango.
Bill sjöng nu åter. Efter att ha
sjungit en stund smög han up vid min sida och sa:
-
Pettersson
är duktig, eller hur?
-
Jepp,
sa jag.
Sen gick vi och la oss, efter att ha tuggat
på våra citroner ett slag.
XI. Tredje dagen till havs.
Pettersson vaknade alltid tidigt. Jag
tänkte, lite uppgivet, att jag aldrig hade ens kommit så här långt utan
Pettersson. Att komma åt guldet på Claw hade i förstone verkat rena barnleken,
men väl ute i verkligheten verkade det avsevärt mycket svårare.
Havet var oerhört vackert. Små vågor
vattrade sig kring vårt fartyg, och man kunde se gyllenbukade fiskar hoppa
lite, glada över att existera. Bill ljustrade några på ett behändigt sätt och
sen stekte vi firrarna över öppen eld på backen.
Vid niotiden var vi åter beredda nu vid
en ny kamera, av samma sort. Vi hade i styrhytten ordnat det bättre så att allt
kunde skötas av en karl, och jag kunde nu hjälpa Bill med kameran. Vi skrek och
gastade åt varann, och på havet gungade sjöfågel omkring oss, nyfiket
stirrande, i det de enkla varelserna försökte komma underfund med vad som
pågick på deras bakgård.
Vi hade väl inte sänkt kameran de 12 meterna
förrän Vidar skrek:
-
Det
ÄR Claw! Pettersson tog här ett screenshot, och kunde sen visa oss texten på
akterskeppet nere djupet, där strålkastarna från kamerapaketet flimrade över
texten:
”LAW”
-
Det
måste vara Claw.
Vi hurrade nu, och av någon anledning
tog alla fåglarna till flykten och lämnade oss mol allena på den stora
vattenspegeln. Pettersson ringde upp sin Karin och förkunnade nyheten.
Nu gällde det att hala fram
dykardräkten. Pettersson och jag skulle turas om. Bill var entusiastisk. Vi
hade två dykardräkter, och jag iförde mig min på stubinen. Vädret var
strålande, och fåglarna återvände nu, i par efter par.
Jag erinrade mig nu, innan jag hoppade
i, vad jag hade sökt reda på angående motorkryssarens anatomi, för att vara så
beredd jag kunde bli, när jag nu lät mig sjunka i vattnet iförd dykardräkt och
med syrgastuber på ryggen. I handen hade jag nu, i en tjock handske en yxa, en
liten blåglänsande sak, som jag funnit i en järnaffär i Palembang. Vattnet slöt
sig ovanför mitt huvud och jag lät mig själv sjunka ner i djupet, och lät nu
pannlampan lysa upp det grönskimrande vattnet. När jag kommit ner några famnar
såg jag fönsteraden på styrbordsida på Claw och fortsatte nu mot främre delen
av fartyget, där man borde kunna ta sig in genom en liten öppning i skrovet,
som liknade en port. Fartyget syntes helt orört och var bevuxet med sjögräs och
mängder av snäckor och koraller. Ett under var det.
Väl inne i styrhytten öppnade jag så
dörren till det lilla schakt som ledde till kajutan för att ta mig ner där. I
trappan låg ett skelett, som jag föste åt sidan med ena foten. Så var jag nu
nere i kajutan och sökte så efter luckan till det lilla lastrum som fanns under
durken. Dolt av en trasig matstump och
alldeles söndermultnad såg jag nu luckan. Det räckte att trycka på den med
handen för att den skulle falla sönder. Sen dök jag ner i lastrummet, mellan
några silverglänsande fiskar, som tycktes bo där, hur de nu kommit dit.
Nere i lastrummet satte jag nu fötterna mot
allt som tycktes mig vara lådor, och satte sen yxan i de som inte omedelbart
gav med sig. Efter några minuter hade jag nu funnit guldet. Jag tog en tacka i
famnen och begav mig genast iväg tillbaka den väg jag kommit. På grund av
guldets tyngd var jag tvungen att signalera genom säkerhetslinan att jag ville
ha draghjälp upp. Så tycktes ske, ty linan drogs in och jag for alltså upp till
ytan med guldtackan i famnen, utan att behöva röra en fena.
XII. Guld.
En guldtacka
är ett strålande budskap. Både Pettersson och Bill Boston sken som solar när
jag klättrade över relingen med tackan i händerna.
Efter att ha
jublat ett slag så gav sig både Pettersson och jag iväg ner för att hämta mer
guld, medan Bill vakade uppe på däck med nödlinorna i handen. Nu kände hedersmannen Bill hur det rycktes i linorna, och han
började hala upp de båda männen med deras nätkassar, nytillverkade av
Pettersson, som var fulla med guldtackor.
När vi hade dykt i fyra timmar tog vi en paus.
-
Detta går nästan för bra, sa Vidar och såg runt om
båten och sedan hela horisonten, där man kunde skymta Nya Guinea.
XIII. Andra åskvädret.
När Pettersson
och jag fått upp den sista biten guld var vi båda utmattade. Det var de
jobbigaste dykningar vi nånsin utfört.
Allt som allt
hade vi nu ett ton guld ombord på vår lilla spygatt.
Då viftade Bill
med armarna och pekade medan han skrek med sin lilla apstämma:” Hurricane!”.
Och vi såg nu alla tre hur det åskväder som förut passerat oss västerut kom
tillbaka därifrån, och nu såg det ännu värre ut. Det hade hämtat styrka på
andra sidan Sumatra, i Indiska Oceanen och nu var det verkligen argt.
- Hopplöst, sa
jag.
- Jag gillar inte såna oväder, sa Pettersson
och vi stirrade alla hjälplöst omkring oss.
Det var då vi såg den andra båten.
Utan att vi märkt något, ty vi var så
uppfyllda av vårt guldletande, hade en båt smugit in från söder och närmade sig
med ilfart. Det var en tvåmastad grönmålad skonare, och på däck såg vi ingen
mindre än Kvist från Palembang.
Ett stort regn öste nu ner och piskade
vårt däck, där allt guldet låg i stora högar uppallat emot den lilla maststump
som stod kvar i båtmitten.
Nu började det mullra, det blev nästan svart av alla molnen omkring oss,
och det blev nästan natt mitt på dagen. I mörkret skymtade vi den andra båten,
och vi såg hur Kvist signalerade med en lanterna.
Blixtar korsade rymden, och vi skakade av köld, ty det tycktes som om
vinden var full av is. Bill bad till sina gudar och Pettersson svepte en jacka
ikring sig och började metodiskt att surra ett rep omkring midjan.
Jag hoppade in i styrhytten, som nu
åter börjat glida ut mot ena sidan av vår lilla plattgattade skuta. Men i
styrhytten var det åtminstone varmt. Jag försökte nu sända ett SOS med vår
radio.
Det hördes ett väldigt brak, och sen
åkte styrhytten och jag ut av skeppet och ner i havet, där det gick höga vågor
och stormen röt. Bara efter några minuter var jag i hytten nu långt ifrån
skeppet. I fjärran såg jag hur en brand startade, för att sedan åter släckas
ut, och mörker och regn svepte sen in de båda små skeppen i ett töcken och jag
drev nu snabbt i min hytt mot Nya Guineas kust. Som nu styrhytten tog in vatten
och dessutom höll på att falla sönder, så klev jag ur, tog spjärn med tårna mot
tröskeln och kastade mig handlöst österut, där jag sen fick tag i en gren, som
hängde ut över vattnet ifrån Nya Guinea, och jag svingade mig, snabbt som ögat,
upp i en gammal dadelpalm, som stod där, och blev hjärtligt välkomnad av en
flock med apor, som skrattade, rev sig därbak, plockade löss på varann och
elakt pekade finger åt mig, eftersom jag hade tappat byxorna i tumultet. Jag
hoppade raskt ner från trädet och sprang sen naken in i djungeln, där jag såg
ett hotell med tyska turister som stod och skälvde till arabisk dansmusik. Det
var ett glatt party, och jag kunde höra hur man skrålade och sjöng.
Utan att
någon märkte något gled jag in genom ett fönster. Där fann jag en garderob och
eftersom där hängde en röd klänning, så tog jag på den, i brist på annat.
Klädd
delvis som en kvinna gick jag nu ner i baren och beställde en Whisky on the
rocks.
-
Så
ni ser ut! sa bartendern.
-
Ja,
det var en väldiger storm, sa jag.
-
Jaså,
sa han och återgick till att spela spel på mobilen.
Utan vidare konversation ägnade jag mig nu åt att bese alla mina
skrubbsår, tog en cigarett från en barflicka samt gick ut på en terrass och
slog mig där ner och skådade ut mot Bandahavet för att om möjligt kunna få se
skymt av de två skeppen, varav ett ju hade – eller hade haft - en last av guld.
Framför mig på terrassen var ett bord uppdukat med diverse frukter, som äpplen,
mango, melon och rädisor.
Men någon dryck såg jag inte till, och jag sträckte mig efter några blad
som hängde ner från ett träd, och ifrån dessa sörplade jag i mig lite
regnvatten.
XIV. Den giftiga bakelsen.
När jag suttit och dåsat en bra stund i
kvalmet efter den stora stormen som ingen här hade märkt av utom jag, så trädde
det fram en underbart vacker flicka, vid namn Myra, till mig med ett spotskt
leende och en rosa drink.
-
Får det lov att vara?
-
Tack, sa jag, men jag drack just vatten.
-
Tänk jag råkade ut för en egendomlig människa,
sa jag till Myra. Han kunde inte göra fel.
Då, som ur ett intet, dök nu Pettersson
upp, med Bill Boston i släptåg. Det var sannerligen en överraskning. Jag hade
nog trott att dom båda drunknat.
Det visade sig att Pettersson hade virat
ett rep om sig och Bill och de hade hoppat i vattnet och haft med sig två
livvästar, och sen flutit i land med samma ström som tagit min styrhytt i
säkerhet.
-
Det värsta, sa Pettersson och strök med en van
gest sjögräset ur örat, är att jag såg att Kvist också flöt iland ett stycke
bort.
-
Det värsta är väl att förlorade guldet, sa jag
nyktert.
-
Ingen fara, sa Pettersson. Jag sänkte fartyget
med en sprängladdning samt lämnade en flytboj på stället. Men givetvis, jag
kunde inte ungå att göra det framför ögonen på Kvist. Han stod och skrattade
vid relingen i sin båt och gjorde grimaser.
-
Den skulle man inte ha något emot att spika upp
på en stolpa och tända eld på, sa jag.
-
Exakt, sa Bill.
Nu, när vi satt och drack vin där på
terrassen sp lom Myra med bakelser. Det var prinsessbakelser och vi åt flera
stycken var. Efter en stund blev vi dåsiga. Sen somnade vi. När vi vaknade var
vi alla tre inslängda i en liten källare på hotellet, och kunde knappt se
handen framför oss.
-
Det här är Kvists verk, sa Pettersson.
XIV.
Fångliv på Nya Guinea.
-
Hur är Kvist alls möjlig? frågade jag
Pettersson.
-
Såna som han …., börjad Pettersson.
-
Här sitter vi och har hela livet framför oss,
avbröt Bill, som väl var bortåt 65 år, eller så.
Dystert betraktade vi betongväggaran runt
oss. Jag knackade dystert på en vägg med knogen.
-
Betong är ingen match, sa Pettersson.
