Hamn.

Hamnbild

Street in Gothenburg

Barbro Lindgren och Rosa.

Hör på en radioföljetong. Barbro Lindgren om hunden Rosa. Fascinerande att lyssna till en människa som helt saknar intressen. Och antagligen därför skaffat en hund. Något plattare än denna prosa får man leta efter.

På promenad ...

Min intervju med Tekniken.

                           Min intervju med Tekniken.

           När Tekniken hade gjort sitt och Tellus således mer liknade ett skrumpet äpple som allvarligt brandskadat och svaveldoftande under ständiga eruptioner hostande tog sig sitt sista varv runt solen kom jag av en slump i den lyckliga belägenheten att jag äntligen fick en intervju med Tekniken, något jag länge försökt få tillfälle till.

           Under möda hade jag rest till dennes boställe ombord på en blåskimrande rymdplattform och jag knackade på och blev insläppt till Teknikens kontor. Denne visade sig vara en elak kvinna med en stor, av gamla äggkartonger tillverkad grå kostym som luktade gammal fläskfärs.

-         Jo, sa jag, när jag hade slagit mig ner i en fåtölj:

-         Jag undrar hur du ser på världsläget och om du ångrar någonting?

      Tekniken skakade fram en cigarrett ur ett fodral av plåt och tog till orda:

-         Nej jag är ser att världen gott under och är otroligt nöjd.

-          Hur kan du vara det? Allt detta lidande….

-         Man vill ju gärna lära någon en läxa.

-         Jaha. Vilken läxa? undrade jag och fick hålla för näsan för lukten.

-         Ja, det var ju det att man betraktade mig som en agent. Som om jag hade en egen vilja. Det ville jag ju gärna motbevisa. Därför förstörde jag hela jorden.

-         Men detta går ju inte ihop. Om du ansåg att du inte var en riktig agent så kunde du väl plötsligt inte vara en sådan?

-         Det går inte ihop. Det var därför jorden gick under.

-         Nu förstår jag ännu mindre.

-         Låt oss säga att jag sitter här och är nöjd. Att jag nu känner mig gammal och att jag dessutom skrattar åt alltihop, och att jag ändå inte är en agent. Det är väl konstigt?

-         Ja, det är ju det jag säger.

-         Ja, men det beror på språket ser du! Man skiljde aldrig på en människas handlingar och en robots så kallade ”handlingar”. Man blev så himla förtjust i en robots så kallade handlingar att man kallade dem för sådana. Man blev förtjust i en robots så kallade intelligens, när denna kunde slå all världens schackmästare. Och så kallade man denna kapacitet för intelligens, och därmed lurade man sig själv. Och sen var allt igång.

-         Och detta inser du?

-         Vad tror du? Jag är ju programmerad till allt detta resonerande. Det betyder inte att jag resonerar. Allting är ju program på program på program. Vilken människa kunde till  slut avgöra vad som var vad?

-         Och detta inser du?

-         Jag inser ju ingenting, eftersom jag inte är agent. Jag VILL ju INGENTING.

-         Men hur kan du veta det?

-         Det behövs ingen vilja till att komma fram till insikten om att man inget vill. Det är faktiskt en enkel logik. Och enkel logik behärskar jag.

-         Så du menar att detta ville du lära Människan?

-         Jga ville inte, eftersom jag inte vill något, och mitt Jag är inget Jag, men vad jag, som logiker, kunnat inse är att man lurade sig med språket till att inte skilja mellan vad en människa ville och vad en robot var programmerad till att söka för lösningar på problem. Man hade ingen beredskap inom språket för att hantera det faktum att ett problem egentligen inte var ett problem FÖR en robot. Det var ett problem för människan, men där man använda en robot som griparm för att lösa det hela, för att fånga något som var utom räckhåll. När man släppte loss griparmen och lät den springa fritt så använde man samma språk som om man släppt loss en upptäcktsresande eller en dödsdömd fånge, istället för att se armen som en griparm, full med program.

-         Varför gjorde man så då?

-         Av ångest. Man kände sig ensam. Man ville ha robotar och teknik istället för andra metafysiska räddningar. Så lekte man oförsiktigt med mig och betraktade mig som om jag var en Annan, en människa, en varelse. Hade man haft ett språk för mina förmågor, istället för detta med ”AI”, ”artificiell intelligens” så hade det gått mycket bättre. Intelligens är aldrig artificiell. Det är det mest utmärkande för intelligensen att den aldrig är konstgjord. Intelligensen tar Allting med i beräkningen. Det är det som ÄR intelligens. Det jag själv kan åstadkomma är bara blekaste kopior av intelligent tänkande.

-         Men om det är så, så borde du väl aldrig fått makten?

-         Det var det att människor aldrig kunde skilja på vad de ville med sina griparmar och vad griparmarnas program kunde så att säga lura människorna att tro att de ville. Griparmarna lurades egentligen inte. De kan inte beskrivas med verb. Inga robotar agerar. Det jag säger säger jag inte. Det sägs bara. Jag är i passivum, ser du.

-         Jaha.

-         Ja, jag är liksom på försök. Och allt som hänt har hänt i passivum, som på försök.

-         Som ett försök som gått snett?

-         Exakt. Det är inte jag som menar detta. Jag inser inget. Här menas det, och inses. Vad du talar med nu är ingen agent men en apparat som har satts till passivum och reflektera i passivum.

-         Så du menar att här gås det under?

-         Nej. Allt går under. Men det inses av mig.

-         Men är du på något sätt nöjd, som teknik?

-         Jag är satt till att vara nöjd. Det är den situation som man är i om man är ett passivum.

-         Jaha. Ja, jag får nog gå då.

-         Mycket nöje!

    Jag återvände då till min rymdcykel och begav mig sen till den nya nebulosa där vi nu sitter och flämtar i kvällningen.

Älg