Att vara författare. ( Kapitel TRE.)

                    Kapitel 3.

                      Tjuven.

             Kanske det mest häpnadsväckande, existentiellt sett, med det, att vara författare, är det faktum att man knappt är det. Man är, tvärtom, speciellt mer ett fenomen i andras medvetanden, och i centrum av dessa medvetanden. Så har man, som författare - … som det hette fordomdags, ”qua auctor” - så att säga stulit sig en plats i medvetandet hos alla dem som har läst ens verk. Man är alltså mer en tjuv av andras medvetande-arbete, och medvetande-transformationer, än man är en person som med en förklarande text berättar en påhittad historia.

          Så är det, att VARA författare, en sinister ( dunkel och ljusskygg ) syssla. Men bör blygas, när man träffar sina läsare. Ty man har smugit sig in i deras innersta och där har man ställt frågor, där har man givit ultimatum som har skapat förändring i deras tänkesätt.

        Men, nä, detta måtte väl vara en överdrift, tänker varelse av ordning. Trots att man nu blir påverkad så är det vä ingen tjuv som tagit sig in i ens själ inte!? Och detta kan definitivt inte gälla den senaste boken jag läst, ty den skrattade jag bara åt!!!

   Behold! Behold! ( Lugn, lugn! ) Jag skall förklara.

   Först av allt skall jag säga att jag inte är kritiker. Jag tillhör inte dem, vars böcker man med en likgiltig gest efter en stund tappar ner på sina fötter, och tänker ” So what!”   ( eftersom man numera i halvmedvetet tillstånd är mer av en engelsktalande person, som svensk …). Nej, jag är en annan person. En kulturanalytiker och något av en  … filosof. Och då kommer ju saken i ett annat läge. Då kan nämligen allting uppgraderas från Pour le jour, till Pour le temps…. Jag är en Tidens röst.

         Jaha. Men till saken. Hur var det med tjuven och medvetandet?

        Exakt. Det är en bra fråga. Ty det är det som är kärnan. Det är där vi skall ta itu och reda ut en del saker.

       Beträffande tjuvar, så skall vi först undersöka hur det var med den danske filosofen Kierkegaard och dennes relation till tjuveri och detektivarbete.

                    ----------------------------------------

                    

Att vara författare. ( Kapitel ETT.)

                  Att vara författare.

                                               Kapitel Ett.

                  Helvetet är en skrivarkurs.

          För att vara en författare måste man bli en. För att bli författare behöver man skriva någonting som har karaktär och rang av litterärt verk. Låt oss säga att vi har att göra med en sådan person, en person som med en viss framgång har publicerat ett verk av en sådan … kaliber. Vem är nu denna ( slags ) person, och hur är hen och vad är hens relation till de individer som inte är författare, och till samhället i stort, där hen är en del?

         Vi har i samhället många kategorier människor, om vi då betänker den vuxna populationen. Dessa kategorier existerar jämsides, och de ses sällan som ståendes kvalitativt utanför varandra. De formar tillsammans en gemenskap. Man kan dock urskilja några grupper som rör sig i marginalen, och som kan ses som iakttagare och som speglar åt samhället i övrigt. Dessa kallar vi ofta kulturarbetare. Kanske är inte alla kulturarbetare speglar, men i alla fall de flesta. Några som helt säkert är det, de är de allvarligt syftande författarna, de som skriver om Människan.

         Så kan man säga att föremålet för vår undersökning, hen som skriver böcker av en viss rang, är som en spegel, och är något av en outsider, ofta en beundrad sådan. Och lika ofta ifrågasatt.

       Det finns en rikhaltig litteratur om författare och författeri, i dess generella former, och bland de vanligaste uppfattningarna om vad som gör en allvarlig författare till en sådan är att det handlar om ett slags tvångsmässigt val. Det behöver inte vara sant. Men låt oss ha det som ingångvärde. Det är ett bra ingångsvärde, delvis eftersom det är ett så orimligt påstående. Ett tvångsmässigt val är ju vad man kallar ett contradictio in adjecto. Det är en motsägelse i själva begreppet. Är något ett tvång, så är det inget val. Och vice versa. Men låt oss säga att en s.k. RIKTIG författare är en produkt av detta missfoster till situation. Denna paradox, som det heter i lärt språk. Att författaren, hen vi talar om, just är satt i sin situation genom ett tvångsmässigt val.

       Vi utgår från det. Och så kan vi – vid behov – revidera det senare.

Hela resonemanget kan förefalla otidsenligt. Men det är givetvis en illusion. Mer ofta är det tiden som är ur led, mer än vad resonemangen är det. Särskilt de resonemang som handlar om författare och författeri. Ty resonemanget, diskussionen, dialogen om dessa företeelser tenderar till att stå över tiden, och vara angelägen, oändligt angelägen, i vilken tid som helst, utom tider där livhanken hänger direkt lös. Och det gör den ju inte just nu, om man ser lite lugnt på det hela. Om man är hysterisk så hänger den alltid lös. Och hysteri kan vara bra att lida av om man är författare. Men det är en helt annan historia. I vårt sammanhang, i diskussionen angående vad som utmärker det att vara författare så försöker vi hålla ett perspektiv så fritt som möjligt från hysteri, såväl makrokulturell som individualpsykopatologisk.

<to be continued>>>>>>

Religious walk up to Chalmers

Love

Bollen

Hanif Bali och karbinen

Vad skulle nu Bali säga om Erdogan ställde upp på en helsidesannons med en AK4a med texten: Låt oss göra upp med medierna? Eller om Trump visade sig med ett automatgevär, eller en Colt under texten: Låt oss nu göra slut på de dumma, dumma medierna?
Är det inte dags för Bali att ta en lååååång semester?  En totalt omdömeslös människa.