Roman IV.

   

       

                 Fjärde romanen om Johanneberg:

              TEGELKRONAS DRÖM

                                            KAPITEL ETT.

     Hösten hade kommit. Det var som om en bil hade gått sönder. Edward Tegelkrona visste inte riktigt varför, men när sommaren tog slut och trädens löv blev gula, så tycktes världen ha blivit liksom en gammal bil, som trasig och uttjänt, efter många varma somrar, och särskilt den sista sommaren, lämnats vid en vägkant. Rutorna i bilen hade snabbt, redan på några veckor, blivit utslagna och några kråkor hoppade nu, efter ytterligare en tid, ut och in genom en av dörrarna som hängde lös.

     Det var redan november. Sommaren hade inte bara varit ovanligt varm men även hektisk och dramatisk. I huset där Edward bodde hade i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt.  Strax efter hade man hittat den niding, som orsakat hennes död. Edward hade, som vanligt, delvis på grund av sin avvikande livsstil, delvis för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff: dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis, försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han ju faktiskt gjort för egen vinning och ärelystnad. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa - synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en ambivalent människa.

    Dessa händelser, som utspelade sig i samband med och efter dödsfallet i hans hus, var kanske det som gjorde att Edward hade svårt att upptäcka hur övergången från sommar till höst gått till. Kanske var det dessa händelsers svårbegriplighet i sig som gjort att allt hade blivit som en övergiven bil.

    För Edward, som verkligen ville förstå, tycktes nu  till och med hans egen person alldeles grå. Han hade dels bevittnat ond, bråd död, dels blivit indragen och fälld för brott, och så var sommaren till råga på allt slut, och den hade blivit mer eller mindre förstörd av händelserna. Den hade varit närapå gränslöst solig, och han hade även varit lite förälskad under tiden, men nu hade allt svepts undan, medan Edwards tankar var upptagen av sina fantasier. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Så hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.  Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med promenader, men satt mycket hemma, belägrad av dessa mindre muntra tankar. Ja han var liksom belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Och alltihop tycktes honom alltså just som en bil som gått sönder och lämnats vid en vägkant.

      Vanligen reagerade han inte så, men han tyckte oftast att även tristess och elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade det patologiska. Men inte denna höst alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och tankeväckande för honom.

      Så mycket roligare då att det en dag, när Edward var nere i tvättstugan för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans gamle vän Bramante, som ringde och som hostande förklarat att han ville att de skulle ses. Denne, som, vad Edward visste, sedan barndomen bodde ganska flott i Linnéstaden, var i centrum, på Avenyn. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att städa upp efter all sin lättja hemmavid, och betraktade nu ivrigt, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Bramante, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner.

       Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den skulle gå fort. Sen var det ju tvätten också. Och så mötte Edward i farstun sin nya granne, en flicka med långt ljust hår, som skulle flytta in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som flyttat. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan presenterat sig:

      ”Bodil Neanderpalm.”

      Hon såg trevlig ut flickan, tänkte Edward förstrött medan han gnodde lite på sin namnskylt på sin ytterdörr för att kunna visa Bramante, som kom från en rik familj, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt:

                       EDWARD TEGELKRONA

     Edward hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, vita plastbokstäver uppnålade på en yra av svart sammet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten som han själv satt fast över den ordinarie, limmat fast med Karlssons klister. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder ( sjuttioett ) så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte.

     Edward var fåfäng, inbillningssjuk, glömsk och lat och han ägde inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när det diskursiva förståndet fungerade. Vidare var han nästan helt ur stånd att förstå abstraktioner. Han klagade aldrig. Han största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energifattig som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var Edwards spekulativa fantasi förmodligen utan sin like i hela stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att i en radikal omedelbarhet fatta beslut i frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen sett, att han inte bara hade kastat en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men även en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett mycket överdrivet sätt.

     En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred.

    Flickan, Bodil alltså, den nya grannen, var liten, lugn, intelligent och blond, hade blå ögon under halvsänkta ögonlock i ett hjärtformat ansikte och hon såg direkt på den hon talade med.

    ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sin gröna kofta med säkerheten hos en erfaren helikopterpilot.

    ”Ja, tio år.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, men han skämdes över det.

      Solen lyste in i trapphuset från öster, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste i trappräcket. Edwards vita hår yrde kring hans huvud.

     I lägenheten till vänster hade det också där kommit en ny granne, en medelålders man, som hette Walton. Vilhelm Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en skymt.

      På ett sätt var det givetvis en välsignelse att det skett mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop okända människor att söka placera in i sin världsbild. På Waltons plats i denna världsbild fanns ännu inte mer än ett frågetecken. Bodil sa med en naturlighet som var fullständigt bländande:

     ”Så du skall få besök?”

      ”Ja, det är min skolkamrat. Bramante. Han kommer vilken minut som helst.”

      ”Vad roligt! Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?”

      ”Kaffe. Nordströms kaffe.”

      ”Bra.” sa Bodil och vinkade med handen och lät sig försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, men där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, inte fanns mer möbler än en säng.

      Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² in i resonemanget och sa uppfordrande:” Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest för framtiden hela tiden!”

     Och framtiden, det var den som var här nu, i all sin prakt, tänkte Edward då, ologiskt, och slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart, varför Edward spottade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från farstugolvet och strök lite på skylten.

       ”Så där ja!” sa Edward halvhögt och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan.

                       KAPITEL TVÅ.

      Edward gick in i hallen, stängde dörren, och tryckte på ”open” in vid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sen förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Barmante nu var inne i själva fastigheten. Elvis was in the building.

     Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske mer exakt: ett gammalt fyllo. Rödnäst. Då ringde det på dörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Det var nämligen så att Edward inte i nervcellerna hade energi nog att alls kunna knacka snabbt. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. ( Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Bramante”, tänkte både Edward och Edward² stolta.)

     Edward öppnade dörren med ett stort, generöst, tandlöst leende.

     Det var inte Bramante. Det var Walton.

     Walton var kortväxt med runt huvud på vilket det nästan inte växte något hår. Denne sa:

     ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk.”

      Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var fru Montán, som bodde i fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Bramante på ett halvt glas vatten. Ty om Bramante var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.

     Bramante satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både sprit och smuts och var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora plastkassar med paper och kläder i. Det enda som var likt den gamle Bramante var den osedvanligt långa näsan, som nästan sträckte sig ända ner till hakspetsen.

     Den olycklige Bramante såg upp på Edward:

     ”Ursäkta!” sa han och i ögonen syntes lidande och skam. ”Det fixar sig…”, sluddrade han och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till fru Montán.

     I detsamma kom Bodil ut ur hissen. Hon var på väg ut. I ett huj var hon framme vid Bramante, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så:

     ”Har du ont nånstans?”

     ”Är du lä….läkare?” frågade Bramante, och nu märktes det, att han var gediget berusad.

      ”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Bramante, trots att ingenting som rörde Bramante egentligen var hans ansvar.

      ”Han verkar bara lite nedgången.” sa Bodil, som nu reste på sig ifrån en knäböjande position och hon vände sig till Edward och sa:

       ”Han behöver en dusch och nya kläder bara.”

       Sen gick hon och fru Montan ursäktade sig, då hon hade något på spisen och så blev det upp till den lille Walton och Edward att forsla Bramante in i hissen och upp till Edwards våning.

      ”Sånt elände!” sa Walton, som ändå verkade vara en hygglig karl, just i det att han inte sa något ytterligare.

      När Bramante kom in i hallen rev denne oavsiktligt ner hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Bramante själv trillade och blev sittandes i kläm mellan hallbordet och en byrå, där Edward hade alla mössor och halsdukar. Edward tackade Walton och stängde sen till om sig själv och den berusade vännen från förr.

       Edward² höjde rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du. Nu i nödens stund.”

      Edward kände sig själv lite nergången och blev plötsligt yr i huvudet. Han lämnade sin gamle vän i hallen och gick ut på balkongen.

       Himlen var klar denna höstdag. Det var en sådan där kristallklar luft som man kan se miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det var vår och de flög upp och ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade o.s.v. Till slut sänkte de sig ner på gräsmattan, där de hade sin hangar under några buskar med enstaka gula, torra löv på. Därunder satt de sen och småpratade. Under tiden Edward betraktade dessa små varelser andades han djupt genom näsan och så efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat de tunna molnstrimmorna uppe i stratosfären, kunde han slappna av. Då hördes det inifrån lägenheten:

    ”Eeeeedward!”

    Edward hade inte bestämt sig. Han hade inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig var så långt ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och det han hade väntat sig var en filosofisk diskussion om etiska system. Sådana de hade brukat ha. Och nu blev det istället att sätta Bramante i duschen.

      --------------------------------------------