Om Gunnar Ekelöf, något om....

                                             OM GUNNAR EKELÖF

 

                                                                                                I.

 

 

                                         ”Woe to the heart that has not learnt while young

                                                        to put it´s trust in life.”

                                             ( Axel Heyst i Joseph Conrads roman Victory. )

 

Jag började min läsning av ”diktarpoeten” Gunnar Ekelöf för länge sedan....

                                                                                        a.

 

                                                     ”…Skräcken av icke-jag” . . . ( Jag vet att talet

                                                     om ”Evighet” och ”icke-jag” kan tyckas meningslöst

                                                     men det är meningslöshet jag söker skildra )”

                                                                       ( ADLOCVTIONES, ur

                                                                          En natt vid horisonten,1930,1962.)

 

                                                      ”/…/

                                                      den som partout skall söka alltings

                                                      mening har

                                                            för längesedan insett

                                                      det som i sig själv är någonting helt annat än

                                                      våta gummistövlar genom löv

                                                       /…/

                                                      Jag önskar mig ingenting mer

                                                      Jag önskar mig långt bort

                                                      /…/

                                                      Det är inte detta som är

                                                      Det är någonting annat

                                                      Det finns i detta som är

                                                       Men är inte detta som är

                                                      /…/

                                                       Det enda som finns

                                                      Är någonting annat!

                                                      Det enda som finns

                                                       I detta som finns

                                                       Är någonting annat!

                                                      Det enda som finns

                                                       I detta som finns

                                                       Är det som i detta

                                                       Är någonting annat!

                                                       ( O själens vaggsång

                                                       sången om någonting annat!) ”

 

                                                                       ( ur Gunnar Ekelöfs Absentia animi )

 

                                                                                      1.

 

.” Helig är Herren Liv, helig är Herren Död

 i kraft av Herren Någonting Annat /.../ ,!

Ensam helig i kraft av sig själv

           är Herren Herren

Någonting Annat !” , ( gymnosofisten )

 

            ”Det enda som finns/ i detta som finns /är det som i detta /är någonting annat! ”( absentia animi )

 

                               Detta är mystikerns ”via negativa”.

       Det föreföll mig länge, under en intensiv läsning av Gunnar Ekelöf, som om man inte kunde ”komma  mycket längre”, (sic!), som om all möjlighet till en bättre beskrivning av ett visst romantiskt temperaments följder inte fanns. Dessa ovan citerade rader markerar kanske också verkligen en  slags slutpunkt , där logiken, beskrivningsförmågan och iakttagelseförmågan, hos den som talar, tycks driven till ett slut , i den sista, slutliga  paradoxen.

              Här framgår ett radikalt, - åtminstone på papperet ....– förnekande av världen, ett uppgivande av sökandet efter något verkligt, ”eftersom det verkliga alltid finns någon annanstans. Allt skrivet utöver detta, från Ekelöfs sida, måste betraktas som ett tillbakadragande av ställningarna. ( Jag måste säga, att jag är förtjust i hans via negativa. Den är så ovanligt rak, såsom nej betraktad.) Han har låtit framgå en mystikers insikt om det som finns, och slagit fast att det är ouppnåeligt. Jag  frågar mig, med hela Ekelöfs diktning hypotetiskt  tagen som en kontinuitet,( monolog ) om detta sätt, som citeras ovan, var det bästa sättet att beskriva insikten om Någonting annat. Och jag frågar mig om det i fortsättningen, i t.ex. samlingen Diwan ur Fursten av Emgion., har kunnat beskrivas ännu bättre. For att fortfarande lämna fältet öppet, sa låter jag ett antagande stå kvar om att man i alla fall kan fortsätta länge på mystikerns väg till någonting annat, men att det är omöjligt att beskriva det bättre. Det innebär ej att man måste se Ekelöfs författarskap efter Absentia animi  som ett retirerande på via negativa ,……..( detta har påpekats förr, angående e.s utveckling. Jag rekapitulerar delvis kända och uppenbara tolkningsreaktioner, - men jag har ett övergripande syfte, i denna skrift om monologen….)… ett baklänges nej.

                                     

                                                                                          2.

 

          Sent på  jorden ( 1932) Sent på jorden är en kraftfull (!)…… (enl. uppgift från e. - ”självmords-”)-diktsamling som lyser i frånvaro av den riktiga ( - den i livsmonologen senare så frekventa - ) tematiserade  ritualiserade problematiken om det att vara utanför. Sent på jorden är svart och röd, skulle man kunna tolka till det. Den är vänd mot död, förruttnelse och förintelse, :”ge mig gift att dö eller drömmar att leva.” ;det är inte tal om att ….försöka leva. Men:

                    I skymningen kastar en slöja över in slitna förtvivlan/.”,”... hjälp mig att söka ,hjälp mig att söka för kärlekens skull .../ hjälp mig att söka min egen snäcka , som försvunnit i oändlighetens  hav !.. .” ; diktaren är naturligtvis alls inte obekant med sökandet efter…. denna livsmening. Tvärtom, alltför van. Ofta nog i dennna samling är metoderna drastiska. Vem glömmer fanfar efter att ha läst den? : ”skär upp magen skär upp magen tänk inte på morgondagen ”……

      De existentiella recepten hos Ekelöf. …röjer ju ändå , så att säga ,….. en betydande friskhet: ” krossa bokstävlarna /.../ jag och svindel du eller aldrig  nu eller aldrig”, uttryck som blivit moderna svenska klassiker vimlar det av ……- dödsbilder finns ett halvdussin , outsägligt vackra. ” kärleken mellan romeo o juliet gestaltas drömlikt, och innehåller ett viktigt litet ord : ”vi sakta föll mot varann i mörkret , länge och viljelöst utan att någonsin mötas  dedikation ( 1934)  I dedikation finns, så att säga, problematiken eller dess bakgrund i stort utbildad. I den inledande titeldikten står:

        ”skall själarna falla i sanningens våld /och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer / en gång. Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras / liv och rätt att leva vårt eget. ” Har ställes krav på rätten över oss, och rätten i oss. Krav som inte löses genom ett val, utan genom att någonting utanför oss ändrar  våra betingelser ; då först får vi kraft att ”leva varandras liv” .. Kanske e. menar att vi själva , varav han är en del, skall skapa sanningens våld. Det framgår att han vill göra ett försök, i medvetenhet, ( ett tidstypiskt ord ) med hat till den förkrossande allmänna dumheten, ( ett för e. ständigt uppdykande hatobjekt ) ,till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.”(   jfr. i första hand Ekelöfs Samlade dikter i Bonnierupplagan, 1965.innehållande den tidiga ,och den mogna, men inte den sena delen av författarskapet. Skärvor av en diktsamling (1927-28; Sent på jorden, 27-31); Dedikation (1934); Sorgen och stjärnan (1936);Köp den blindes sång (1938); Färjesång (1941) ; Non serviam, (1945);Om hösten (1951); Strountes , (1955); Opus incertum, (1959); En mölnaelegi, (1960); En natt i Otočac, (1961);En natt vid horisonten ( 1930,1962 ).- Det är dessa samlingar jag behandlar under avsnitt a.. Under avsnitt b. kommer så de sista verken, Sagan om fatumeh och Diwantrilogin om Fursten av Emgionn , här att tas upp. )

                                                     -----------------------------------------

          I den första av de tre elegierna, i Sent på jorden,  nr I, en av dem till Stagnelius , skildras hur någon med ångestfylld sorg frågar vågorna vem de gråter över. De gråter över en , som drömde ”bort sin dag med vallmostav i handen.”.  Hans ande drevs ut till evighetens rand , han lät sin tanke sväva bort mot det som ingen äger, drev bort sin längtan ” som förbruten glädje”, och sände den att vakta horisontens moln :

”Nu växer stjärnor i de g1ömda stegen ./ Och fallna stjärnor gömmer sig i ödets dal / Och ödslighetens hydda vittrar in i tiden./ Som lider framåt utan orsak eller mål./ Säg bittra vågor, gråter ni för mänskan eller guden? : säg vågor, ni som sköljer undan bådas dolda spår. Ty, säg vågor  ni som döljer allt som skrivits , I livets vatten och i tidens sand.” -  .Förbruten glädje, att skicka bort, var det hans förbrytelse, eftersom .. ….ingenting blev kvar, bara förvittring och gråt och bitterhet. Stjärnor växer i de g1ömda stegen. Stjärnorna växer i något som är glömt, och kanske bara drömt, de växer i drömda , drömda spår. Oändligt drömda spår.  Det är ju alldeles omöjligt att stjärnor kan växa i en människas spår, och när det omöjliga är skörden, så är ”den ingen”……. Han, den person som skildras i dikten, - vår Stagnelius kanske -, han drömde bort sin dag , men något man kan läsa ut ur dikten är, att han också drömde bort sin dröm….. - Och ödsligheten lider framåt utan orsak eller mål. I elegi II talas om att åter igen själens grymma längtan lider skeppsbrott. Detta ar en del av bakgrunden, en del av hindret för människan i kampen för att välja sig själv. Utanförställningens ( egen ?) rymd. En av Ekelöfs många sånger för att döva smärtan heter just så. : Sång för att döva smärtan. Hur skapar han dessa materiella trösteföremål ?-  De rymliga tidsstillorna , utåtvändorna. Genom att själv vara tidens fånge och sin egen fånge och fångvaktare? Jorden som moder.  Alla utanförställningens, alla den negativistiskt bestämde romantikerns symptom finns i dedikation. Där finns längtan: skönhet, bortom- och dödslängtan. Behovet av tröst  av materia.( jfr. Skogsrå och Sång för att.. ) Och paradoxen:

 

      ”Frågar du henne det som du helst av allt ville veta /ger hon dig sanningens svar - din egen fråga tillbaka. ”- Det är ett ytterligt behagligt språk – där han konkretiserar det abstrakta på demagogens vis , och abstraherar det konkreta – ( Man kan här jämföra, om man vill vad Staffan Bergsten och Kjell Espmark insiktsfullt och skarpsinnigt , och ofta med historisk känsla ,skrivit om allt detta….), denne Ekelöf ger oss, med detta melankoliska , stränga budskap prov på en romantikers vila. Som..”krigarens vila”, hos Chr. Rochefort….

 

                                                                                             3.

 

      Ansvaret är upphävt, i paradoxen. .-. sorgen och stjärnan ( 1936 )   Om nu läsaren är hemmastadd i Ekelöfs diktning har han eller hon för länge sedan märkt att jag inte med någon form av fullständighet behandlar ämnet. Maneret är ännu så länge skissartat. Jag vill då passa på att understryka hur gränslöst ofullkomligt det jag skriver är i förhållande till Ekelöfss diktning; att det är som att sätta en nålspets mot en fälld jättefura,  detta att plocka ut något ur G.Ekelöfs dikter.

            Att sedan den terminologi jag använder ger intryck av ett friskt och hurtigt hit och dit,  bort- och framdömande... av ”egenskaper hos dikterna” ar naturligtvis bara en garant för att den inte alls är riktig-----. Givetvis anser jag deras användande i detta sammanhang ändå väsentligt, annars skulle jag inte skriva som jag gör , - jag har ju ändå ett vittomfamnande syfte - , men allt står och faller på om också min läserska eller läsare haller med mig i den dock ganska opretentiösa inställningen att: man måste börja ;- någonstans och det är bäst att börja, där man tycker att man kan säga något. - Om Gunnar Ekelöf vet jag ju intet!. Allt står och faller på livsvalet, inte sant ?… Eller..  Men jag har- fundamentalistiskt nog -  valet ,- denna kris, och livsmonologen, - ty jag ser ju , i alla fall, vad människan har skrivit i publicerat skick …,- som centrum för mitt ämne.) I Sorgen och stjärnan är det rentav för mitt ämne tillämpligt att ansluta mig till den uppfattning som har framförts om e.s diktsamlingar - att de skulle vara antitetiskt ställde mot varandra. ( Oh, alla dessa kompositionsprinciper, all denna dialektik…) Ty om det i Dedikation framträdde alla symptom på utanförställningen så grips vi i Sorgen och stjärnan av en vilja att lösa  problemet .

                                  Färjesång (1941):

        ” Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska for alla lika: Hur sällan mänskan äger makt att avstå makt! Att avstå tiga och talan, avstå - det enda som ger makt. Det ger en viss makt, men den utanförställdes makt, att bedöma, se och iakttaga, men utan att ha ,uppleva och äga. Och Ekelöf skriver också: ”Endast som vittne är människan till ”. Ekelöf hävdar att människan ar en valplats for kraften och svagheten.” I verkligheten är du ingen.” ------ Leker E. med ord? En dum, en påfallande naiv fråga men jag – med mitt högre syfte - skall innan jag fortsätter med att kommentera inledningsdikten Tag ock skriv dra fram något av e. s stora allvar ur de andra dikterna i Färjesång, for att belysa existensproblematiken. Alldeles från no.11, i ännu ett av de otaliga försöken att leva, - även om man ingen är, beskrivs så här : ”Inte dödslängtan /  men lära sig använda döden: Utan att döden funnes / levde ingen. / Inte livsdyrkan men lära sig använda livet: / den som verkligen lever , är som vore han död .” Här kan man uppfatta en syn,  som är motsatt den vi ser ovan i raderna: ”endast som vittne är mänskan till,/ att avstå  jag och talan det enda SOM ger makt.” - Detta visar e.s pendlande mellan livsvilja och accepterande av utanförstallningen . ( Poemet  fångar är ytterst och märkligt ohomogent. ) I Jag tror på den ensamma människan , vad är hans hållning där ? Ensam, reflekterande eller rent av utanforstående?”Att vänja sig vid  sig själv, att vänja sig av med sig själv.” Är det som att måla in sig i paradoxens hörn, eller att fly ut ur logikens kvävande grepp…? , Medvetenhet ? Dikten är öppen…… ( Det finns någonting är en Någonting annat -dikt, en frids- en ” I ro” - dikt, en flykt dikt, till den stora Modern någonannanstans... .) Det slår mig plötsligt, att det saknas humor, sann humor, - men visst inte osann - , hos Ekelöf..

 

                                                          4.

 

    Demon och ängel. Själviakttagelsens själv och iakttagelse.  Felet med humaniteten. Ekelöf demonstrerar sin allt eller intet-syn, och …..någonting-annat-synen ( släkt med den förra):  ”Felet med humaniteten är ansiktet i lönndörren. /…/ Det finns en skönhetsfläck i allt,/ det enda verkliga jag sett: Jag håller mig till den.” ( – man undrar som läsare : Är det återvändsgränd eller öppning, eller återvändsgränd i öppning, eller öppning i återvändsgränd eller återvändsgränd i återvändsgränd……….. det är i språkets rytm, i ordberusning,  man vilar hos Ekelöf.., …)

         Den enskilde ar död . - denna dikts mening är fördold för mig. I den mening en dikt brukar ha en mening för mig. Jag skriver ner det ändå. ,-

       Så  till Tag och skriv. I-V,:”Jag sjunger om det enda som försonar,/ det enda praktiska, för alla lika:”(s.121.) Bortom gott och ont, den genomreflekterade, den illusionslöse?…….:

           ” den skönhet jag hittills sökt var trampolinens gungning /den klokhet jag hittills trott var hopparens feghet /men den som vantar försonad, han är en oförsonad./ den som vil1 frälsning, han ar en redan fördömd./ Förnekelse. Nej, den djupaste tro, /den som  kan vinnas först när man ingenting tror, ” - detta är icke Sören Kierkegaard, han skulle aldrig skriva under på detta….. -;-  jfr. Ekelöfs på annat ställe uttalade credo quia absurdum,-  som inte var i överensstämmelse med S. Kierkegaards eller Q. S. F.Tertullianus´ inbördes olika tolkningar av samma sats ------, Paradoxtro?: - Ekelöf skapar paradoxer,  - han tror inte på dem, -  han tar isär paradoxerna själv, också…. - paradoxen, den som kan ägas först när man vet eller valt : Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig och sanningen är mig fjärran ( jag är mig fjärran ) Återigen utanförställningen : Jag överger mig / såsom den sista råttan ett sjunkande skepp / ett brinnande vrak av vilket djupet får sitt när /höjden får sitt,/…./  den hemlighetsfulla kampens stjärna,/ hon som osedd ar mäktigare an hade sol och måne,/ hon som på en gång är enkel  och dubbel, dunkel och ljus , / på en gång . Inte i tur och ordning.”

        Vad händer här egentligen ?…… :Paradoxen är det som verkligen existerar, men som inte är synligt!

”Liv är kontrasternas möte,/ liv är ingendera parten. /Liv är varken dag eller natt /men gryning och skymning./ Liv är varken ett ont eller ett gott,/ det ar mälden mellan stenarna. / Liv ar inte drakens och riddarens kamp, /det ar jungfrun. ” - Senare i dikten framkommer en tankegång som pekar på att det snarare skulle heta :Livet är inte draken eller riddaren,  utan kampen. Men som vanligt, när det gäller Ekelöf ,så är det inte heller så heller, - utan någonting annat. Men inte heller så. Att livet bara är något annat. …..( Det är över huvudtaget väldigt nyttigt, tankevakna-mässigt, att läsa Ekelöf.); -Det är på jungfrun kampen lever, står det. Jungfrun är kampens attrapp.

         ”Jungfruns ängslan och flykt ar svärdet och klorna. /.../ Hon dör i varje ögonblick, därför lever hon./ och den som skall sätta livet till /är inte draken /och inte riddaren /men alltid jungfrun.”

        Så sätter livet alltid livet till. Det oskuldsfulla , osynliga ” varken varken  eller eller ”( Absentia animi ) .” O, djupa stiltje, höljd i storm! /.../. För den som genomskådar kampen träder du fram.” .Det är varken gott eller ont som är ( i ) livet, som är meningsfullt ( det meningsfulla ).(Men det  som är livet, som framträder for den som kan se, det är besynnerligt att , se ):

     ” För den som genomskådar dig försvinner du,

ty han försvinner i dig:

En port som öppnas, en vag som slingrar sig bort

 på vägen en ensam gestalt som avlägsnar sig.

 Samma gestalt som vandrar sin väg och försvinner,

 åter och åter samma

som åter och åter försvinner:

 Synvilla och parthenogenesis*.”

 

      *( parthenogenesis = jungfrufödsel )

                                                                

            Han är en besynnerlig konstruktör, så skicklig i hantverket.

            I kategorier gör Ekelöf en intressant uppdelning av människor med avseende på deras sätt att uppfatta godhet och ondska.

     Kat.1. de som kan se att grått ar grått ,

 som ser otalet valörer

all sannings och lögns relativitet

 dessa är: de ovanliga, naturliga, indifferenta,

    Kat.2. de som upplever gott och ont som nerver av svart och

 vitt, som medverkar, deltar i kampen på liv och död,

dessa är: de vanliga, de icke likgiltiga, magnetiserade.

 ”De som går in i det minsta med hjärta , själ och öde som insats.”

 

                                                                                            5.

 

,…….. Man kan om man vill se Ekelöfs utveckling – man kan läsa utan att snegla på influenser från de franska förebilderna, eller genom att göra det, - ”sneglandets konst” är dock svår! - som ett retirerande från en form av nihilism till en annan form av nihilism. Man kan iakttaga hur oändligt mycket Ekelöf ger oss efter absentia animi, Men vart tog Herren Någonting Annat vägen ? – åren har alltså gått…….En tanke är att vi kan se en transformation av Herren Någonting Annat, någonting annat-begreppet , till en större renhetsdyrkan ( Mallarmés ”pureté”, renhet…. ) där E. nu projicerar ( jfr.Kjell Espmark, Själen i bild, (1977)s.152.- Kanske har det bara skrivits tre väsentliga (!) verk om poesi i Sverige: Espmarks bok, Bengt Holmkvists om 40-talet – se t.ex. antologin 40-talsförfattare red. av Lars-Olof Franzén (1965),och Göran Printz-Påhlsons Solen i Spegeln. - De tre har i alla fall räckt gott för mig.), objektifierar vad han söker i en figur. De två hänger ofta nära samman. Borthet och renhet. Om vi ser i den ganska bakåtvända Mölnaelegin , den komplicerade Mölnaelegin, så bryts där  ut en längtan efter någonting annat: ” Kidet som diar en paniscas* bröst /eller enhörningen sökande skydd/ i jungfruns sköte /O renhet, renhet! /. .../ Lågor som svedde / jord och luft till en enhet / O renhet, renhet!/ Allt som till intet ledde /Allting som inte skedde – ”. (*herdinna.)

     Dessa rader är vad som kan beskrivas som längtan,  i den Mölnaelegi som annars är helt katastrofalt upptagen av tidsproblemet. Men - renhetslängtan skulle komma att ta över att transferera den logistiskt dialektiska flykten hos diktaren Ekelöf.

      Klarast lyser den i våra ögon från den storartade D‾iwãn over Fursten av Emgio´n. ”Ordet henne är mitt mål” står det i det inledande citatet till Fursten. Ordet henne, ….. ”Henne”.

    Vi anar – påstår jag -  redan en dubbel abstraktionsnivå i denna målsättning. Man kan läsa det som: det finns ingenting att sträva mot, absolut inget verkligt, så jag gör ett val, jag väljer, hypostaserar, väljer och väljer att ordet ” henne” finns, dubbelt …..  Jag går, så att säga, med Ekelöf upp en nivå, … till ordet ”henne” hos honom….. Man ber här  – samtidigt - sig själv ! ,att hålla ögonen öppna ,  för att försöka bestämma om det är en hög eller låg abstraktionsnivå , som Ekelöf syftar till att låta ordet fungera på. ( jag resonerar som om jag var allvetare om:  diktaren Ekelöf vore allt,  hela världen, men det kan vi ju ändra i manus en annan dag, och hans värld är hans värld och den har vi – för en stund – trätt in i .) Vad är nu detta, att Ekelöf väljer ” henne” ! Vem , om vem, vad , om vad, är det Ekelöf skriver om? Med en nästan religiös ton, …med nästan religiös tyngd….exegetikern vaknar netop!

 

       ” Jungfru! Av törst

 efter vatten ur dina händer /…. ”

.. Det är en jungfru. Vi kan se det som…. en renhet , för att börja se någonstans. och vi vill ha vatten.

      ”Jungfru av tröst

 Du som är Saknadens

av Ingen

som hade det varit Någon. ”

          ( Jungfrun finns redan 1930 i En natt vid horisonten, jfr. saml.dikter,s.385.)

Så som jag läser detta, ( Jag läser ju hellre Ekelöf som prosa,- som ni märkt. Prosaiskt. Utan den poetiska grupperingen, utan den poetiska ”bilden”, uppställningen, där talet styckas onödigt…. Det skall ju ändå läsas högt, väl… ?) betyder det : Jungfrun för de, som saknar ingen, som om det hade varit någon. - Jungfrun för dem som söker, som alltid saknar detta Någonting Annat. Det ar alltså inte Någonting Annat som Ekelöf beskriver, utan den som tröstar dem som söker det. Och är det då han själv, är det e. som tröstar? Knappast,.. man kan säga ett både och: han ställer upp ett litet problem, och skapar plats för tröst….. Vi visste egentligen inte hur mycket vi saknade, innan vi läste e.s dikter…. Eller hur? Då kände vi att vi öppnats upp för denna insikt, denna känsla och dessa ord, som nu bara fortfor att flöda rakt in i det innersta, utan den minsta sidoblick, den minsta antydan till tvivel eller ett undslippande av något slags ironiskt tonfall: nej, det var exakt som det var! Detta var e.s stora styrka och hans drabbande röst, -  hans drabbning inom oss……Alltså: åter: Men sökandet, ovissheten och förtvivlan beskrivs också; inte bara trösterskan utan också det som sökes tröst för:

”Vill du ha denna lök / eller bara en skiva / Denna gåtas fråga /var mitt livs fråga! /Ville jag ha delen framför det hela / eller det hela före delen? / Nej jag ville ha båda / såväl delen av det hela som det hela / och att ingen stridighet funnes i detta val. ”

        Vad är det för rum de skrivande skapar, som de sedan kan skriva i ? Märkligt, ty det är säkerligen just detta dubbla man stiger in i. Ett skrivet skrivrum. ( Olof Lagercrantz bok om Ekelöf., Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (1994) ser jag som en vänbok. )

 

      Jungfrun tycks också underställd lidande, och tycks nära den blinde Fursten i och med det:

             ”Nej! Mellan dina aldrig sinande bröst /vill jag lägga mitt huvud  /i svält! Är du Ensam, utan son / skall också jag vara ensam.” Hon är också saknadens, hon har ingen son, utom alla de som, och Fursten, och om hon aldrig har fått en son,  så har prolaktinhormon i alla fall sörjt for mjölkproduktion. En renhet. Vi skall se hur e. förstärker renheten: Du tröstar mig du tröstande ….Hur? ”Ändå är du inte – Vilken höjd av Vara!”

 

      ”Jag är - vilken låghet /av någonting ännu oförbränt ”om har med menas att fursten skall nå en liknande höjd, framgår inte men är väl knappast troligt.) Jungfrun är inte. ( Här är icke något något annat, här är det icke, och är därför.  Ty ändå – trots att hon nu icke är - talas det om henne, som varande, som högst varande, stora i sitt vara, fyllande en större, enastående funktion: Trösterskan. Kan vi få veta något om henne? det talas så självklart om henne. Har hon ingen historia? ”Jungfrun som ingen äger, / som äger Intet ” Äger hon kanske det vi söker, men lämnar inte ut det, men tröstar oss ,vi som inte kan få det?

       ” jungfru av Eld och av Intet.”

                Men , det sägs tydligt!, - vi får inte fråga:

        ” - om vad som hänt mig / fråga mig inte ” Då höljer hon mig försiktigt / i en vid klädnad / bäddar ner mig …” Men hon, henne själv,  får vi fråga om henne?  Fursten svarar i den majestätiskt och skulpturalt sinnrikt uppbyggda dikten, som är byggd i sitt inre likt ett kors: ” Kunde jag beskriva Höghet valde jag/.../ --- på annan plats bar jag utrett hur det har är frågan om ett väljande att något finns, ett slumpmässigt. Det går inte att beskriva henne. ” Du som har makt , att vara foglig / att inte begära /att inte Vara /, vem älskar inte dig , som gör oss fria från kärlek födelse, smärta , och död! Är det så att det som inte är, genom ett val tagit gestalt för Fursten  för att trösta honom för att han inte kan nå Något annat. Är något annat detsamma som Intet? -----( Så oförsynt frågat…..) Lider Fursten av att inte ha kunnat nå detta, eller lider han av att vara fången, av att kroppsligt plågas? Han är fånge i Vlacherne, sover med huvudet på en sten. ----. ( Vem är ”fursten”, frågade Östen Sjöstrand en gång Gunnar Ekelöf. Denne berättade då , att han vid en bordssceans i Marocko hade frågat:”Vem är jag?” - och fått svaret: ”Fursten av Emgionn.” ( Ö.Sjöstrand, Fantasins nödvändighet, s.72.)….. )

     Han ( Fursten )har sett förräderi, och den smutsiga lusten efter makt. har upplevt det möjliga onda .Han är rynkig och ful. Han har undergått bländningsstraffet. ! ( Detta är någonstans i Mindre Asien en gång… ) Märkligt nog tycks, - märkligt och märkligt -, ---det mesta av hans problem uppstå i samband med den åtrådda frälsarinnan , henne. Detta ord ”henne”,  och ordet ”hon” laddas med en mjuk tyngd , ( bl.a. när Ekelöf själv läser i inspelningar… ) , ” ta avstånd från mig / från mig som söker dig!”. Den betungade, kallar han sig, stående på berget ödmjuk.

        ” O, låt mig värma  dessa händer / ….. jag mättar min hunger med hunger/ är så din mening / skall så bli min föresats”. Han stöper en kula åt henne för att hon skall kanna vad döden av kärlek betyder. Men om bekantskapen ibland är frustrerande ,så är den också säker:

” Sedan gick du efter att ha kysst mina ögon. ..”

       Men knappast mer, av det. ----”Hon ger inte, kan inte ge/ och däri ar hon ärlig / Den barmhärtiga ger vad hon inte ger / vad hon inte kunde eller ville ge /…/ Den gåvan heter Avstånd ,O du, som är stor i kärlek /...!” Jungfrun är för fursten en lärdom om Intet, om avstånd och avstående. Genom att avstå vinner han henne, eller bilden av henne, eller vissheten om henne? En som jag kallar min dotter leder en bländad som ser. det var någon som var Ingen! Jag vet: en Dotter. . Fursten är bländad. Men inte bländad på vanligt sätt,---- kan man tolka som hans uppfattning.---- ”jag vet att det är verkligt att skönhet är ett vapen, som slår furstar till marken”……

 

      Vi kan ringa in Furstens situation . …… Jungfrun framstår klarast i sista dikten nr 29. ,:” Moder av tröst / Du som har Ingen /som väntar dig ingen /vars lilla ansikte/ sticker upp ur filten - / du som har alla / Moder åt alla/ därför åt ingen/ Bröst har du som räcker åt alla /Ensam / den enda för alla/ Du som ar utan /Du som är utanför .alla. ( Här är ”någonting annat” ersatt med ”utanför allt”,- men annars är det samma sång…) Efter sitt livslånga författarskap med negationen i sin tjänst som  sitt suveränaste medel till konstruktion , - negation, upprepning, reduplikation, utan att någonsin släppa kontakten med det konkreta, - Ekelöf är det sanna proffset, - jag beundrar proffs…..  -  är det med en särskild kraft och färg som Ekelöf kan personifiera i Fursten och låta Fursten vara och låta jungfrun vara Ingen. På det sätt som Ingen och Intet uppträder i Fursten av E.

         ”Du som ar Saknadens av Ingen ……. Ända är du inte ……, Jungfru som ingen äger , som äger Intet ….” ( med den dubbelhet som är erfordrad : vad är subjekt? )…….”därför att jag inte fattar den verklighet som Finns”….. ”Du som har makt att inte Vara ” …..” Det var inte din fot jag åtrådde/ men din fot i Hennes /vars steg leder till Intet.”  ställer det oss som inför en lösning, ett slutord av samma slag som Herren Någonting Annat, men nu………Senare i Livet är lösningen, i en profetisk ”kung- herakleitos” anda,:  Intet.

 

                                                                                        6.

 

     För  Herren Någonting Annat själv – den tidigare ”fursten” - fanns ingen tröst. Herren Någonting Annat framställs som en grymt allt  gäckande, osynlig mycket tyst gud, vars lag gäller i all obegriplighet.” osedd, osynlig, förkunnad i skrifterna /ändå överallt nämnd fastän obenämnd /överallt känd fastan obekänd!”  Grym som bilden av honom verkar i Gymnosofisten är hans, till alla givna villkor , i absentia animi förföriskt lika en vaggsång ,( Ekelöf säger det själv:): Det enda som finns/ är någonting annat! / Det enda som. finns / i detta som finns/  är någonting annat! / Det enda som finns / i detta som finns / är det som i detta / är någonting annat./ ( O, själens vaggsång  /sången om någonting annat!)”. ----- Sålunda förefaller det mig som om Ekelöf har en oro som både kan väckas och stillas, en outgrundlighet inför vad han inte fått kontakt med, på ett pessimistiskt grundval. Någonting annat blir någonting annat, blir aldrig vad det varit efter denna dikt …….dessa rader om någonting annat är så unikt öppna och lättflytande, så oerhört  bedrägligt oroande och rogivande. ”Någonting annat”,… det är väl att ge efter……. ; Bleka, som en ordlek bland ordlekar står några rader i slutet av gymnosofisten.. ., Och ändå finns den största hemligheten / annorstädes bevarad , / alltid annorstädes – ”.- Ekelöf byter ord : här är det allvar. eller här är det …..ännu en lek. Eller ännu inte lek, eller inte lek längre…. man vet inte. men de står ovanligt öppna, dessa rader. Efter att ha läst Furstens ”lösning” – rättare: Ekelöfs lösning i och med Fursten -  så ser man dem åter stå ( återstå ) där, bleka, varsamma, öppna mot nya erfarenheter, för envar …..utåt livet. Ekelöfs trösterska kan skönjas här , ty lösningen låg kanske inte i Någonting annat.

------------

                                                                                            7.

 

       Man kan här fråga sig vad det egentligen är för riktning i begreppet ”något annat” ??? . Vad är meningen i begreppet ?

         ( Vi skall senare i denna bok tala om punkter och riktningar, och får då anledning att tala mer om problemet med denna kryptiska riktning….) ------Vad är ”något annat”? (…..Etwas anderes. Immer…etwas anderes ? ”Etwas als etwas”? ) Är  något annat alls någonting? Eller är det ingenting. Det syftar på det illusoriska. Eller är det ”det nödvändiga”. Men någonting annat är ju inte som Det Andra…. …. Det infinit Andra, - det cirkulära, det eviga….? Det är här ändå då… svårt att gå förbi Fr.Nietzsche, - en något mer kraftfull estet än Ekelöf, ( ”den komplettaste och räddningslösaste estet som andens  historia känner/…/./.”enligt Th.Mann, Nietzsches Philosophie im Lichte unserer Erfahrung, 1948.)-, kanske en kraftfullare poet tillika, skenbart motståndare,  men ändå – alltså - en frände , t.ex. i den förres Anti-Krist, - förbannelse över kristendomen ( 1888 ):

 

    ”Om man förlägger livets tyngdpunkt inte till livet utan till ett ”hinsides” –ett Intet -, så har man också berövat livet som helhet dess tyngdpunkt. Den stora lögnen om den personliga odödligheten gör slut på allt förnuft, all naturlighet i instinktslivet – allt som är välgörande, som är livsbefrämjande/…./.” Det är ressentimentets – den borgerliga dygden - produkter som Nietzsche är ute efter att förgöra. Gilles Deleuze har talat om den dubbla nihilism som finns hos N., ( Nietzsche et la philosophie (     )) - hur N. urskiljer den bedrägliga idealismens förräderi, och därför att den förråder, nihilerar nihilsmen i denna idealism.

 

        Gunnar Ekelöf är på ett något vagare sätt också dubbel. Det är inte något annat, ty det är något annat annat han söker. ”Varken varken eller eller.” Han låser sig inte i sin önskan, - och liksom Nietzsche konkretiserar sig i Zarathustra, gör Ekelöf det i Jungfrun, - som dock inte talar…..

      Ekelöf söker.  Lösningen, - som om allting vore en gåta -, detta är typiskt 40-tal, att söka så förtvivlat, var befann sig den lösningen ? : Allting var längtan, - men det var icke då romantikens längtan, - 40-talet hade en annan längtan…… ?   - Jungfrun som är utanför alla, är där ,….  Diktarfilosofen Ekelöf är inte speciellt tidsbunden.

        Gunnar Ekelöf undkommer allt möjligt (?) – han balanserar alltid på gränsen till …. odåga ( borgarsonen)  -  …… genom sin kamp och förmåga att gestalta – med eller utan stimulantia. Han förenar känsla och tanke, sense and sensibility, på ett ….( - om än inte ”lyckligt”, så dock - ) sätt. Ty Ekelöf gör av sig själv inte två, inte två personer som talar med varandra, utan en, som talar med sig själv…….

Det är det , som är den stora och svåra konsten i livets monolog, - i livet som monolog.

 

         Som en tysk 1800-talsromantiker skrev:

                     ” Vi lever  ( i stort och smått) i en kolossal roman.” (Novalis )

      Inte ”The Truman show”-doku-såpa.

     Naturligtvis är livet ingen monolog. Det är någonting helt annat.

 

Det är tonfallet som talar....

 

Något om tonfall. -Vi är alla något av historiker.- Jag menar: vi handskas lite vårdslöst med fakta….. ( Hörde ni tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte nyss? Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. Tänkte jag verkligen det? Men var det inte någonting med ”helighet”? ( Det kan ju inte ni veta.) Helighet är som det perfekta språket, och med det menar jag egentligen vårt vanliga språk, bara med det alldeles perfekta tonfallet.(E. Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart.) tonfall i stora o. små svep. Ty vi står på ett jättespråksberg och jag funderar på en skola i tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner ( tonfallsdelar) ur fållar och veck. Som en uppenbarelse.

        Detta sätt, ty det är ett SÄTT, sammanfaller i min idjma, min konsensus: något skjuter jag åt sidan och söker, helt utan mystik och abrakadabra, mitt tonfall. Ingen gammalvisdom. Men kanske en ny. ( Ingen märklig dimension uppenbarad. Är allt, så är allt som det är.) Är allting splittring så är det så. - Är det helt, så är det helt.

Det man kan utläsa. Det man kan utläsa härur är under alla tonfall någonting, som enbart med list låter sig avslöjas. Nu kan det ju tyckas vara svårt att med tonfall hålla eder fången, så att säga, lika svårt som att söka hindra den lilla undulaten att dränka sig i badkaret. Men vi får se: att vi i alla fall ibland hämtar tonfallet, med en lätt rörelse, ur det förgångna är naturligt, och som en naturlighet eller två så kan jag nog lova min läsare ett o. annat vackert tonfall från ANDRA än mig, eftersom tonfall lutar åt andras tonfall. ( Så är det inte med riktningar. Man lutar inte åt andras riktningar i monologisk mening.) Allt blir enklare och enklare i alla fall. Det tar tid att kapa bojor. Speciellt om man har så många som vi.( Med ”vi” menar jag ingen grupp. Utan alla.) I tonen måste finnas luckor och fel, och den måste vara sårbar. Vad är det ni inte döljer? Vi kan här raskt konstatera att ett tonfall stannar upp ett händelseförlopp och startar (upp) ett annat. Ehuru tonfallet är sårbart är det icke desto mindre väldigt precist. Det är hela mitt barn, men det är också Stundens barn. Det MOTSVARAR VAD SOM KRÄVS . Det är typiskt för tonfall. Vi hör tonfall i böckerna: Shakespeares, Dickens´. Vi har hört Job, Josef K. ,alla våra ”hjältar” och ”anti-hjältar” .Tonfallet talar. Det avslöjar ibland klart vad det är satt att dölja.  Man har i kyrkan – det har jag märkt, - det har jag märkt där - två betoningar , två olika uttalsvarianter, av namnet ”Jesus”. En med grav o. en med akut accent. Den ena anger mästaren, den andra offret. Det är viktigt att betona rätt. Men det sker, både i kyrkan o. annorstädes – automatiskt. Tonfallet är det mest automatiska.

                        Tar du tonfallet ifrån en människa så har du tagit hennes själ……

 

Kafka and Myth

 Chapter VI. KAFKA AND MYTH.

 

 

Once in a while we might read an article about Franz Kafka´s relation to science. This might be an essential subject for those interested in the connection between his life and works, since it is generally supposed that Kafka´s work is an emblematic picture of Western society's transformation into a modern one.

When writing about literature, it is almost impossible to avoid dealing with myths not only concerning the author himself ( what Proust named the method of Sainte-Beuve ) but myths contemporary to the works that are on the subject. No literary text emerges without the author dealing with contemporary values, concepts, and power structures. Moreover, in turn, these are almost always based upon certain myths held in a certain very high reverence. Part of the common myth in any society is science. Part of Modern society, as Kafka met with it, around the year of 1910 in Europe, was A.) Science, B.) Romanticism, C.) Symbolism, D. Freud. ( Religion had ceased to be an important myth, as it used to be.)

 

 

 

 

A.     SCIENCE as a CONTEMPORARY myth ( to Kafka )

 

Kafka was ambivalent in his relation to science. On the one hand, he was a born skeptic, but on the other hand, Kafka was mesmerized in an almost childlike manner by the new technology of Modernism, and perhaps he did not realize in the same way as Nietzsche did the dangers of this technology. Nietzsche clarifies the human situation in modernity, how Man replaced God with technology and with science, progress and Liberalism. It has, for N., thus come a "revaluation of all values"... People in the West after Dostoyevsky, Kierkegaard, and Marx may be seen as spiritually lost, as Blanchot later formulates it. F. Kafka, however, did not react quite like Nietzsche. He reacted more "unphilosophical." We might ourselves acknowledge how these texts, through their "sympathetic-antipathetic" approach, depicts the attitude of modern ambivalence. In the novels, one might find critiques of civilization, for instance in The Trial and the Amerika. In Amerika - a Dickens' pastiche, according to F.K. himself -, it is in the details that this is most appalling.

 

Every technical device – technique, which is a derivate of science - like a door, a telephone, a tram wagon, a telegraph, an airplane, a steamboat – were all technical miracles to Kafka, and he had almost a religious fascination for these things. Nevertheless, there were many things about science that he did not embrace at all. Kafka was not impressed by doctors. He was struck by tuberculosis but always claimed that there was just one human disease and that this was a spiritual one. The one representative for science that Kafka took a shot at was the expert.

In novels and drafts to short stories often – in the shape of the myth – scientists, capitalists, geologists, historians, doctors, explorers and travel writers appears. Kafka ridicules all these people. They almost always fail, and FK pictures them as failed authorities. Authorities are creating mythological chaos. Kafka contrasts chaos in mythology by order of literary form.

Kafka is an expert in putting in question authorities.

Kafka had a particular flair for movies. Movies are a subset within technique. Movies, of course, has nothing to do with art but a lot with technique.

 

------------------------------------

 

 

B.     ROMANTICISM as a CONTEMPORARY myth

 

Romantic and Modernist fiction generally displays a strong and effective underlying layer beneath the manifest content. There is a myth under the explicit surface, serving as a contrast and a mediator of meaning. By putting a myth as a background, counter-voice – we might like a reader with the hero judge the myth, and we are thus also able to evaluate the hero through the myth.

 

Myth is generally not at all created by the common man but is inserted either by incredible inventive people or by the ruling class, the state's executive power.

It is a false history, which the ruling power is good at creating, and which the ruling class is perfectly willing to bouncing off. This history keeps claiming that myth originates from the depths of the people, from the soul of the ( most extra-ordinary ) People, and the inner depths of man ( or race ). Throughout the ages, some gave the Myth a shimmer of being the Truth of Man, but it has only served the power elite and the status quo. Myth is a conservative invention. ( Most 20^th Century famous writers on myth were also conservatives, like Karen Armstrong, Aby Warburg, R. Graves, Eliade, Kolakowski, etc. )

 

The myth also can stand forth from facticity, letting a facticity become a myth and a truth of its own.

 ------------------------

Romanticism had a flair for the Märchen, the romantic tale. This Märchen generally does not stand in opposition to the actual ruling power, to society, the King, or another ruler. The Märchen generally is in contact with a general divine power of unknown origin, to which it is subordinate.

 

     Roger Caillois:

 

 ”Romanticism found itself essentially incapable of producing myths. Of course, it produced tales and ghost stories willingly and lured itself into the fantastic. In doing so, however, they more and more severed themselves from the myth.”

 

Modernism transcends Romanticism in that it abandoned the exotic in search of the heart of Power, and Modernism created a myth in the midst of the contemporary, commonplace: in the middle of the new world, in the modern super-capital.

Myth in Romanticism concentrates almost entirely upon the relation to the Unknown. Furthermore, a lot of Romanticism's success is its understanding of how to soothe the public's mind with the preoccupation of manners to deal with fear.

As an example of a famous Gothic Romantic novel, we might cite the conservative Victor Hugo. The following excerpt shows genuine Gothic Horror drama, which probably entirely fell short of compliments on Kafka's part. Hugo´s The Hunchback of Nôtre Dame de Paris 1831. On Quasimodo, the hunchback himself:

 

“The presence of this extraordinary being caused, as

it were, a breath of life to circulate throughout the entire cathedral. It seemed as though there escapedfrom him, at least according to the growing superstitions of the crowd, a mysterious emanation which animated all the stones of Notre-Dame, and made the deep bowels of the ancient church to palpitate. It sufficed for people to know that he was there, to make them believe that they beheld the thousand statues ofthe galleries and the fronts in motion. And the cathedral did indeed seem a docile and obedient creature beneath his hand; it waited on his will to raise its great voice; it was possessed and filled with Quasimodo,as with a familiar spirit. One would have said thathe made the immense edifice breathe. He was everywhere about it; in fact, he multiplied himself on all

points of the structure. Now one perceived with affright at the very top of one of the towers, a fantastic

dwarf climbing, writhing, crawling on all fours, descending outside above the abyss, leaping from projection to projection, and going to ransack the belly

of some sculptured gorgon; it was Quasimodo dislodging the crows. Again, in some obscure corner

of the church one came in contact with a sort of living chimera, crouching and scowling; it was Quasimodo engaged in thought. Sometimes one caught

sight, upon a bell tower, of an enormous head and a

bundle of disordered limbs swinging furiously at the

end of a rope; it was Quasimodo ringing vespers or

 

the Angelus. Often at night a hideous form was seen

wandering along the frail balustrade of carved lacework, which crowns the towers and borders the circumference of the apse; again it was the hunchback

of Notre-Dame. Then, said the women of the neighborhood, the whole church took on something fantastic, supernatural, horrible; eyes and mouths were

opened, here and there; one heard the dogs, the monsters, and the gargoyles of stone, which keep watch

night and day, with outstretched neck and open jaws,

around the monstrous cathedral, barking. And, if

it was a Christmas Eve, while the great bell, which

seemed to emit the death rattle, summoned the faithful to the midnight mass, such an air was spread over

the sombre façade that one would have declared that

the grand portal was devouring the throng, and that

the rose window was watching it. And all this came

from Quasimodo. Egypt would have taken him for

the god of this temple; the Middle Ages believed him

to be its demon: he was in fact its soul.”

 

      ( V. Hugo, NddP, Livre IV, chap.III.. )

 

One might think that such a prolific symbolism and Hugo´s attempts to create a feeling by adding spooky details and quantifying these, and not by subtlety and layers, was dissatisfactory to highly sensitive Franz. Kafka very early realized that the shallowness, overload, and desperation of Romantic prose in general in the novel of Hugo are apparent. Romanticism was in the form of the Gothic novel, quite abhorrent to Kafka. In Hugo´s Quasimodo, the search for love is a prominent theme. Love, as salvation, is non-existent by Kafka. The short story The Country Doctor is an exception. Romanticism was, to sum up, in the form that openly referred to mysticism, foreign to Kafka. Nevertheless, in its covert and subtle forms, he loved.

 

In the journal Ateneum, which was published around the millennium shift of 1800, foreboding the magnificent Hegel and his Phänomenologie, Fr. Schlegel´s pen is glowing from enthusiasm in the new ideas, and the new landscape that is opened up by the Romantic Philosophers is inspiring to those who want to indulge into poetics. Romanticism is in part Poetics itself.

Schlegel claims that contemporary poetry in Preussen does not have any mythology and that it is, in essence, mythology that makes poetry work. The old folk's ha mythology, Schlegel says. He is aware that, in his own country, they cannot possibly muster a gang of old Greek gods and stuff them up as a myth background or sub code. However, he sees it as necessary to have a layer like that, to be able to reach the goal of Romantic Poetry. This goal is quite another one from the classical goal because Romanticism above all wanted the effect of Das Schweben. Schlegel then directs his mind to the new mythology, which he thinks is the soul's mythology. The human soul.

Even modern Romantic writers in the U.S.A. would vividly agree with Fr. Schlegel on this. For instance, the prolific authors of the Atlanta-school, like Truman Capote, Harper Lee, and McCullers, know that it is essential to have a resonance in myth to reach the layers of dream hallucination where meaning is born. Without alluding to the secret symbols of the age, the mythology, all epic is empty. One might call this mythology or something else.

Around the year 1800, it was hard for the Romantics to set mythology for the entire human soul. Such mythology is an impossible project.

 

Mythology has to be a kind of description, a tale of something, a system explaining something, rasterization. Mythology is a relation.

Romanticism sought to create a mythology for the Soul, for the heart of the heart's human understanding, using Romanticism itself as an object. With the Self deeply invested in silent Nature, in dreaming Nature, using symbols inspired from the philosophy of Schelling, where elves, blowers, Aurora, and Der Blaue Blume, ( Novalis ) play roles, and where everything is referring to Romanticism itself, and Romanticism AS art. Romanticism, and Romantic love an understanding, is thus mainly all about itself. The underlying myth is mythology rooted in the pure ideas of Romanticism itself.

In Romanticism, the poets also used the fact that Christianity just was won over, surpassed, ad the poets of this school hence might use their mythology ambiguously, and the readers of Romantic Poetry might be all delighted by the vision of a world beyond, without often realizing that the vision they thus had gotten a hint to, was not the Christian paradise at all, but something else. Romanticism was an atheist but used their freedom to allude to anything they wanted to. They stood free to every belief, but without saying so.

 

Idealism traditionally is a denomination for a philosophical view according to which reality is determined by the ( human ) conception of it. Transcendental Idealism, like, for instance, that of Hegel´s, claims that everything is spiritual. The origin of Philosophical Idealism was Jena and Tübingen in former Preussen. For six years, Jena was the birthplace and growing-pot for these ideas, and the majority of those men, who were to become leaders of this movement, gathered here or had intense contact with people who studied here. Those who later became known as ”the Romantic Movement” were: Fichte, Shelling, A. and Fr. Schlegel, Ludwig Tieck, Fr. Schleiermacher, Steffens, Hegel ( after leaving Frankfurt, where Friedrich Hölderlin had deeply influenced him.) Later, J.W. von Goethe and Friedrich Shiller, (Uber naive und sentimental Dichtung.). They were active in Jena between 1798 och 1804, the year of Imm. Kant´s death. These years Europé was transformant. Napoleon became Tzar of France. The Jena-group's main interests – apart from the revolutionary events, the upraising of nationalist movements, and Dichtung in general - were the philosophy of the professor of Königsberg Immanuel Kant. Kant´s Kritik der Reinen Vernunft, Kritik der Praktischen Vernunft och Kritik der Urtheilskraft, had an enormous influence and spurred the younger philosophers to try to go „beyond Kant, “ or to “serve the premises to Kant´s conclusions,” as Schelling put it. Schelling would later become a keystone to Romanticism and its poets, but to all the real Romantic theorist philosophers, the most vital voice was Hegel´s.

Hegel´s breakthrough in the academic world of Prussia came with the enormous dissertation ( Theil I ) of Phänomenologie des Geistes. (1807 ). It was finalized ( but worked upon since 1804 )  while the Prussian and French armies had set up their camps before Jena's battle. The French defeated the Prussian army.

The masterpiece was written at a tremendous pace, and Hegel feared he would go all insane from exhaustion.

Hegel´s, Fichte´s, Schelling's, and Hölderlin´s dialectics did span, not just over logic, but also over the universe, over nature, philosophy, and art. Schelling´s concept of “Ur-Bild” was to become archetypical for more than a century ahead. The prefix of “Ur” was constructed to nominate or designate a presupposition for the idea and the idea's concept. ( We might notice the influence of this thinking in poetry, but all kinds of science, including psychology and psychoanalysis. In a way, Freud was the child of Schelling. ) The boundaries between art and science were like in a simple stroke rubbed out. Romantic came, through the miracle of terminology, to be able to aspire upon scientific status. In this magical idealism, which like magic, often saw itself as an object, ideas similar to the psychic life of the philosophers of the day would, in inspired clothing, reach the land of the beyond. Nature is a petrified wand of an unknown witch, and Nature also was an “encyklopedic index” to the soul. Sensibility took to the scene, and water was declared to be “a moist flame.” In a couple of years in the midst of Europe, the old poetry of Sappho had been accentuated into eternity.

Even in science, nothing was the same. A science of evolution was developed before that of the concise and empirical Darwin. Comparative anatomy was born, and Carus presented ideas of a plan according to which life evolved. Lorenz Oken marked that plants and animals were born from a giant “Ur-slime.” None of these thoughts had emanated if Schelling in 1797-99 had not shaped the terminology and the vision of enthusiastic Nature.

In contrast to Hegel, Schelling was stuck in teleology. He assumed that the development of the world had a purpose, set by God. “Nature is becoming Nature. Nature is unconscious Sense in the process of becoming a Self.” Nature had an urge, a “Treib.”

Parallel to Romanticism in The Netherlands, Spinoza ( in Prussia promoted by Jacobi ) had refused to see any difference between organic and inorganic. Spinoza had a principle of universality, much like what was proposed by Schelling et consortes.

Later Schopenhauer, in his Die Welt als Wille und Vorstellung gave his answer to both Kant and he Romantic philosophers, presenting his ambiguous concept of "Das Ding an sich." Arthur Schopenhauer's Die Welt als Wille und Vorstellung was published in 1818, just a few years after Hegels Logik I & II ( sequels to the Phenomenology ), books that made Schelling stop publishing anything at all. Schopenhauer concentrates on the mysterious psychic entity of the Will.

 

    “Hence the subject of the will is immediately given for Self-consciousness, it cannot be defined or described what Will is; it is rather the most immediate of all we know of, yes, it is so immediate, that it will have to through light on everything else. Everything else is mediate ( mediating ) entities.”

 

Without knowing anything of Schopenhauer´s work, until 1854, the year of his death, S. Kierkegaard would present a philosophy concentrated upon the  Will and upon personal choice ( the essence of Will ) and upon Innerlighed, (Da.) i.e., Sincerity of Heart.

Thus Romanticism slowly, through wise and more prosaic thinkers like Schopenhauer and Kierkegaard and others, was marginalized from the general consciousness. Nevertheless, Romanticism still would stay, like an echo, and like a myth, in the realm of the common UN-conscious.

When Fr Schlegel puts forth his theory of the myth's importance, he is probably aware that myth is a means for power. Romanticism was a rebel, itself. Furthermore, Romanticism was a question mark. Moreover, it was lust to Schweben.

Romanticism was sidelining religion, and it created a place for symbols about life and Man and served as a catalyst for freedom, emanating from Freud's ideas.

Like Hegel and several of the Romantics, Freud created his new paradigm in the midst of a haze and a crisis.

Later on, or simultaneous with Freud, Kafka, like he was mirroring him and his time, was able to create a universe of art, using Freud and Romanticism and myths.

Kafka himself was also a Romanticist, insofar as he admitted the view of art as vitally important to personal truth, but he also was a Romanticist in his view and action, that art is the joy of the heart. The play with the myth has to be a joy of the heart. Furthermore, it is crucial to notice that the play with the myth with Kafka is in no way a protest towards Freudianism.

 

C.     Symbolism as a Contemporary myth.

 

During the early 20^th Century a row of French writers, drawing upon ideas from Schiller and Medieval mysticism claimed that poetry and literary should catch the soul of objects, of events of life as a whole. Literature was seen as the highest mean to get to the truth about reality. Among these poets were: Jean Moréas, Charles Morice, Laurent Tailhade, Maurice Barrès, Charles Viguier, Félix Fénéon, Gustave Kahn. René Ghil, Francis Jammes, Jules Laforgue, Pierre Louÿs, Stuart Merrill Francis Vielé-Griffin, Henri de Régnier, Émile Verhaeren and Maurice Maeterlinck.

Kafka did not like mysticism. The beauty and essence of art should not, according to him, rely upon anything else than art itself. Kafka was a sceptic, through and through. He was a “purist” and among Modern Art he could not stand were both Dada – which he saw as puerile - and Symbolism, which was to him far to sentimental, and sentimentality was not cherished by FK.

 

 

D.    FREUD and FREUDIANISM as a CONTEMPORARY myth

 

Kafka was open to Freud's ideas, although he did not ever – as far as we know - confirm them. Kafka both mocked Freud and asserted the truth of his ideas! That he did both these things is a strange fact that gives Kafka´s work a striking richness, originality, and a contrast effect.

Nevertheless, now one question nearly poses itself. What was Kafka´s using of Freud as a myth like? How was the bot lifting the importance of Freud, as well as highlighting a problem with Freudianism?

This problem might be fancifully rephrased thus:

The problem with the reverence regarding the Freudian Censor.

Amnesia is regulated from our innermost realm, or more precisely, for Freudian analysts, from the Censor. Nevertheless, our inmost inner is never such that it asserts that amnesia ought to be permanent. It is planned to be temporary. Our inner world does not have absolute censorship by the type: ”Such thing must not happen!” Thus it ought to be erased from the protocol!” No, our inner has – and we do not know why – kind of an absolute demand for truth. Curiously enough, it has an insight in that everything a: has a value of its own, an innate value, a value per se ( in sich ), AS OCCURRED. Moreover, b.) it also has a mediating – instrumental – value, insofar as all events can contribute to creating the most honorable possible human being, for every possible length of any life, where this inner subject is serving.

It is thus possible to imagine that the Censor always has Death in view. Because the innermost inner spot, IS not the individual, is not identical with the individual, but the Censor is an essential and mysterious part of the scary and intricate system that composes Man. Furthermore, the Censor is omniscient. He knows almost everything.

Certain phenomena in this picture of Man makes everything quite uncertain. What? Well, we do not know the exact agenda of the Censor? Who is THE MASTER of the Censor? It most certainly is primarily not me ( in my case ). The answer is: we do not know.

The Censor seems to have unlimited memory. Furthermore, the Censor seems to be extraordinarily bright. Even in service with the dumbest person on earth, the Censor has a clear head. The Censor seems to possess almost supernatural wisdom.

We do not.

How does the Censor know that A.: We cannot stand to remember the first day in school when we tripped on a threshold and hit a tooth so bad that we lost the tooth. Moreover, how does the Censor, or the Censor´s cousin know, that it is any method in that we always get nausea when seeing an amissing tooth or spotting a first-grader?

Alternatively, has the censor nothing to do with nausea. Do the Censor and those who are responsible for nausea have responsibility for two different departments?

Before we continue, we should let ourselves remember that the Censor is not an instance with any knowledge of anything else than our person's history and the experiences that we have made.

OR HAS HE?

Maybe he has been much more observant than I have. When I have been busy looking only at beautiful girls, HE might have taken time to observe all kinds of things, like furniture, clothing, weather, manner of speech, yes, God only knows! Maybe our Censor and we do not have very much in common. Maybe our Censor has LEARNT things that we have not?

Maybe the Censor was the one who picked up things from the books we read when we just were having the trouble of figuring out what meanings of the words were that we thought we knew…..

Maybe the Censor and we have not at all the same background? Maybe he is the wise guy that we always dreamt of being? The Censor also knows what is best for us. Of course, if he is that clever. Maybe our Censor is like Einstein?

BUT!

Moreover, THIS is the important thing. Even if the Censor is the most competent person in the world, he STILL only is human. He does not have anything to do with universal, absolute truth.

This is important. Freudian or other psychoanalysts claim that it is as if the messages from the dream and the Censor, which sometimes are referred to in art and literature, these symbols, in conjunction to events, CARRY UNIVERSAL TRUTH.

Art might rightly refer to our amnesia and point at the truth of, but seldom the limitation of, the Censor. As Freud put him forth, a Romanticist, who does not know a thing about the Censor, might believe that there inside every person is truth. The Romanicist, who is eager to create a myth out of a person's kernel, sometimes thinks he has the truth. Furthermore, when Schlegel wants to create a myth based upon Man's inner kernel, it is this dedicated inner area he is referring to.  This inner kernel might make us come to think of the Censor. Or not.

Schlegel´s vision is, in short, built upon a vision of universal knowledge of the soul.

Now, back to the tooth and the schoolboy. We might scrutinize how on earth the Censor can know about what the boy can stand to remember. The actual case with the tooth.

 The Tooth. The Censor does notice from his central spot that we are hurt and losing the tooth. The Censor knows that we are a small child and that we are getting terrified and shameful.

The Censor concludes in a matter of seconds, that it is not the case, that such a small boy can stand this amount of scariness and shame. The Censor realizes that SOME children, who are brave and tough, might stand it, but not this very child, as a person.

It seems like the Censor might think that if the boy forgets this, he might be a better adult. But of course, the Censor thinks, or have thought long ago, that erasing of every unpleasantness might not be a proper thing to do. After all, one never knows if this child NEEDS this memory in the future. It is no way of knowing that. Perhaps it would be a solution if we did it like this: we hide the memory behind a riddle. IF the child is very eager to know what happened on the first day in school, IF HE IS DEAD EAGER, let him know. He must solve a puzzle, however. Thus the Censor is letting the memory of the tooth remain and does not erase it. Not at all. The Censor also constructs a series of LEADS to the precarious memory of the tooth. For the emergency rescue.

By any connection to something white, and at the same time a little edgy, the Censor lets the individual, who now grows up to a man, experience discontent. So the Censor is exceptionally smart in his plan, based upon fairness, justice, and thoughtfulness. The Censor lets the adult experience this uneasiness, and then somebody says it is a riddle in it. He is looking at some mountains with snow on. Rocky mountains. What makes him so uneasy?

Suppose the adult man, who as a boy tripped and hurt himself, now remembers and can come to grips with the old event. Moreover, free himself from the terror and shame? Because to realize all this by experiencing Rocky Mountain was a good thing.

Now, let us ask the Censor what he thinks of why the memory was kept! Well, it is not easy to say.

“I am not an innocent bystander exactly.” says the Censor, watching, ogling, and looking sly… “Maybe,” continues the Censor,”I have not much of choice. Maybe the system could not be arranged – for TECHNIVSAL REASONS - so that some memories are set to delete. An erase system would be tricky to construct. “Somebody probably arranged beforehand so that I, the Censor, HAD TO exist and had to HIDE the unpleasant memories.” the Censor says.

I had to be. I am, as a matter of fact, a tragic hero. “Lots of intelligent people are trying to outsmart me, all the time.”, the Censor complains. Amazingly no human being has ever asked himself ( or any other person ) if possibly his Censor is lying! Nevertheless, maybe it would be too tricky a thought to think. We cannot easily imagine a person with a Censor being a liar.

 

Let us return to our main subject, Franz Kafka, or more accurately, Kafka´s novels. Say that Kafka is investigating, through his MYTHICAL use, the Freudian theory and the Censor. Now, we thus have a set of truth values linked to symbols. Through the use as a symbol system, these truth values are questioned. Nevertheless, Is the Freudian Censor questioned as a.) a simple Abwehr-mekanism, or as b.) a VERY CLEVER organizer of the human psyche ( the Einstein-Censor ) or maybe the all wrong picture of c.) the Censor, that he knows everything, and that he is in connection with God or someone like that?

 

Another thing of interest with the mythical overt layer in Kafka´s work is that the way/pattern of ABSORBTION and of interpretation, typical when reading Kafka, tends to spread.

As many others have pointed out, it is possible to read texts not written by Kafka as Kafka texts, like Don Quixote.

Kafka´s discourse also contains, as a myth, Symbolism. Symbolism deals with universal symbols. Freud´s theory is a diagnostic manual, where symbols only refer in some cases while they do not do so in other. The symbolist canon and the Freudian enlighten each other ironically. Hence a bi-mythicality appears. Furthermore, the bi-mythical situation dominates the Kafka universe.

This complexity is what makes the mythical sphere by Kafka so alive! Because we do not know which Censor is referred to. We only observe the product of a Censor working ( just like in everyday life ). However, the nature of the myth about the Censor – which may not be mythical at all – varies, which makes the Myth scary! We do not know the amount of doubt with which Kafka regarded the Censor. Moreover, this is good for the Kafka novel.

Here Kafka has two myths as underlying layers, or three: The Romantic, the Symbolistic, and the Freudian.

 

------------------------------------------