REFLECTIONS ON ART AS A WHOLE

 

REFLECTIONS ON ART AS A WHOLE

 

 

Picture: "At the gallery" - Kaj Bernh. Genell, Oil. 2022.

         

                                                     

Enjoying ironic Literature, UNMASING the Dream and ADOPTING Nationality as a Self-satiric masque.

An essay of the future

 

Kaj Bernh. Genell

 

 

 

 

 

 

 

PART ONE.

ART AS IMMEDIACY AND revealing force …

 

                                                                      I

                                                   AGAINST EXTERNAL MYTHOLOGY

 

Literary fiction often succeeds in putting the individual into situations of existence, into situations of Choice, because of the fruitful duplicity created by the fact that fiction always has a myth that serves as a background. By always having a myth as a background, we might also judge this myth with what we experience in the hero, from what we know and experience from him and we reversely also learn with the help of the overall myth about the hero.

The contemporary myth is in the majority of cases a false image, painted by the actual power. It is the false history set from the position of power, which the powerful man, the psychopath, is so able to create, and which the powerful man - i.e. the ruling class, the man IN power - is so able to fling out, most successfully feigning the appearance that this myth originates from the depths of the people, from the soul of the people and the inner depths of the man in connection with the … divine. The myth has throughout the ages been given luster implying that MYTH was the Truth of Man when in all societies Myth has in reality only – in all its parts - always just served the power elite.

Myth has never originated out of any depths. The "depth of the people" is itself a myth. Everything about myth is created to fool the servants of the actual ruler. Myth is just as false as the concept of the “people”, “the soul of the people” and “the nation”.

Fiction HOWEVER examines – consciously or unconsciously - what the current myth is.

By far the strongest means fiction has is Irony. Irony – which in many cases also can be unbeknownst to the writer - is the strongest questioning tool fiction has. A society without Ironi is in great danger. A society without Irony has no correlator, no question, no creative Negativity, no Self-Consciousness, and no archeology of Conscious or Unconscious. The irony is the key to knowledge about the Unconscious and to the actual Hallucination and the Hallucination of our Time ( Cf. Boismont, On Hallucinations.) Hallucination is not a myth, but they have similarities.

Now UNMASKING MYTH is – inevitably – a RISKY occupation. In that it is indeed a redefinition of reality, it is open to debate, a debate concerning WHAT IS REAL if we have no myths.

Some people – if not all – will try to use this redefining to THEIR OWN ADVANTAGE.

But if we do not criticize the myths – after we have proved that the myths are instituted by mischievous rulers and bandits, oppressors and usurpers, why should we at all discuss politics? If we are discussing politics while we still have a world defined by OLD MYTHS.

THUS redefining the world, by claiming that the myths about NATIONS and NATIONAL BORDERS, NATION CHARACTERS, FOLKLORE, and such are pure BULLSHIT, is a prerequisite to a world where democracy can prosper as THE ONLY important and just means to achieve peace.

“We are choosing Ithaca, the faithful Earth, the bold, crisp thought, the clear-sighted action, generosity of the person that knows./…../ to conquer what we already own – the meager fresh crops on the fields, the short love on this earth” ( Camus, L´Homme Revolté )

DURING ALL AGES the Conservative Right-Wings always underlined the importance of the Mythical Domain, to enslave people under superficial bonds, to try to make a certain group of people believe that they are BETTER THAN OTHER PEOPLE, when it is beyond any doubt, that WE ARE ALL ALIKE.

This is what the Anti-Myth Work is about!

----------------------------------------

                             II

 

                    IMMEDIACY OF ART

 

MY CASE IS SUCH, that I am mostly interested in literature, and most of all novels and short stories. I also read lots of good literature and try to write it as well. Thus one might say that the author of this long essay is a person who- like an awful lot of other people – is IN LITERATURE. But in the process of living such a life of consuming books, trying to write them, and doing so with the intent of maximizing my pleasure and reaching greater knowledge of life as a whole, I am of course often also speculating about our very culture as well as ART AS A WHOLE, about everything from architecture to music, to poetry, movies, painting, sculpture and stage art, etcetera, etcetera. Questions that are closely related concern the evolution of all these art forms, and I usually pose questions about them like: ”What is special about this art form in this society under this certain period in time?” This is mostly referred to as Cultural History or the History of Ideas, Style, and Form.

The kind of art that I look upon as the finest – thus narrowing my scope of the study a little bit – is the kind of art that is created to delight. I am not interested in the kind of art that wants to entertain, nor am I regarding the kind of art that wants to educate, dumb-strike, or provoke as any superior kind of art.

ART immediately brings DELIGHT and I am CONVINCED that the major MEANING of ART is to DELIGHT. And I am referring to PURE DELIGHT. Not the delight of being educated, dumbstruck, or provoked. The delight I am talking about is pure, immediate, and lasting. The art object should keep its capacity to bring delight to me, in aeternum.

WE ALSO have to remember that in the Culture Industry there has evolved an appendix, the Critic Industry that has created a language of extraordinary power and a very peculiar kind. It is often a marvelous piece of verbal architecture and it has organized itself concerning its distance from the object of art, the artist, society and the world as a whole in an absolute INTRIGUING MANNER. The cultural scripteur, the essayist and the writer on the Meaning of Art have ALL OF THEM seen to that they are using a kind of SPECIAL most of the time utterly abstract language that BY THIS PERFECT DISTANCE satisfies the need of the public to FEEL as if they have been given a CLUE, and been given it pleasantly, and a clue, that seems to explain the NEXT step, towards an understanding of the object (  piece of ) art, the melody, the sculpture, the novel, the painting.

When the art critic thus pretends to explain this step, in a manner that always is done with extreme pretentiousness, he usually leans heavily on a tradition of colleagues that does the same thing. Nothing is generally asserted. It is just circular reasoning, where the discourse wanders between the extremes of utter subjectivity to alleged objectivity, and back again.

ALL THE CONCEPTS in art criticism purport to have a meaning that they all lack. But the general impression an art essay most of the time still gives is one of elucidating the general enigma of the position of the human soul versus the trouble and bliss of existence. The CULTURAL INDUSTRY is itself the MAIN obstacle to overcome in trying to understand the culture of our time. We have to understand that their shining pretentiousness is deliberate, a cunning method to exert power over the public domain. They are all thieves, and allies of the financial parasites and crooks, that see ART as a giant hustle.

 

                                                III

 

                MEANING OF ART

 

Nowadays there is not very much reasoning about the meaning of ART.

FEW people nowadays want to risk their public reputation, and their BRAND, by sticking out their noses, hailing some art and denouncing others. Because that is what it is all about. If I TELL YOU that I don´t think that art, that does not primarily DELIGHT, is a lesser form of art, I will inevitably make enemies, and be seen as an unjust judge of many people that express themselves, wanting to provoke, entertain and educate. In having a steadfast conviction about the nature of art as something that mainly lives through PURE DELIGHT and promotion of PURE PLEASURE, I am – all of a sudden – universally controversial. And I will inevitably be looked upon as a tyrant, as non-generous, as a conservative, as narrow-minded, and so on…..

But I cannot see that I could not have my view of art, without being able to have the right to be taken seriously. Because, if nobody could claim that there might be an answer to the question:” What is art?”, that would not be much of a society, nor much of a world. That would not be any debate, nor any view of Man.

Now I will try to explain why I think it would be stupid not to recognize the meaning of ART is to bring delight and not to provoke or something. I am not against provocation or changing the world. It is only, that it has nothing to do with the nature of and the concept of Art.

 

                                  IV

 

                       ARCHITECTURE

I am not – as I already told you – very interested in architecture. I am hooked on literature. But it might be illustrative to start my discussion by bringing up the common views and questions that generally are brought up when people are discussing architecture.

Now, architecture is not an art in the sense I am referring to when I refer to art. Because it has its large practical, functional side. Houses and towns are places to live in, not primarily consumed esthetically, from afar. Still, HOUSES are important as shapes. And they affect us as shapes.

Often architects have an esthetic view as if they thought that forms of architecture should be consumed the way an art object is consumed on a museum. Why this is the case I don´t know. Probably this view is an aberration from the ancient thought of a building as a symbol of power. If a house could be a symbol of power, it could also be a symbol of other things. Yes, it might be a symbol of many a thought or feeling. Thus architects think that they are ALLOWED to project their inner life, on … our houses. Because, most often, the architects are drawing our public buildings.

When people have built their own homes, assigned a builder ti create their own mansion, they most often had an idea of HOME, of a cozy building, that at the same time should be impressive and tell everybody that the inhabitants were solid, often might people. But never the home-owners would display any secret feelings, any metaphysical ideas or philosophies on the outer walls of their houses. A house should mainly be a home.

And this is what seems to be important for the interior feelings of those who live in houses and cities. Houses should be something like a HOME.

Importantly enough is this the way the DREAM looks upon a house. And this is of course to take into account.

If we allow the architect to build houses that look like vases, cigars, doughnuts, washboards, or flowers, then the DREAM does not know how to dream!!!!!

Thus, my point is, when talking about architecture, as well as ART as a whole, we have to start with what the human being as a complex, and not least DREAMING and FEELING creature, first and foremost needs. Humans need a comprehensive and understandable world, - not a mess of messages and expressions from greedy and pompous, and pretentious souls. Thus, architecture is not a place for art at all. Architecture should be concerned with the idea of the home and the solid public hall. Nothing else. They are not supposed to EXPRESS themselves at our expense, and at the expense of our dreams. The dream has to know what a house is, and what is not. Or else it cannot tell us anything.

Architecture is not about individual expression. Nobody wants to live in another person´s artwork. We do not want to live our lives as part of an art exhibition, created by another human being. That is not freedom. Architecture is to serve the idea of the house, and the bridge, and the tunnel. The architect may express him- or herself ( if he or she has to ) in some detail, as in the particular forms of singular door knobs on the garden entrance.

 

                             V.

 

                         MUSIC.

On our way to literature, we have to talk about music. Generally, speaking music cannot be neither talked about nor analyzed in any meaningful way. It is strange that there is a discipline in some academies that is called Musicology, when there never has been any human being – not even Jankélévitch - that has ever been able to in any way EXPLAIN any piece of music. Music stands for itself, in noisy rigor. Some people have even thought that it is the character of the individual phrase or theme that is the MEANING of a certain musical piece. They claim that if a phrase is denoting a cat´s walk or the entrance of a cavalry or the sigh of a lover, that that is the meaning of the musical piece. Nothing v can be further from the truth. The meaning and sense and essence of music is – of course – the enigmatic musical logic, the RELATIONs between phrases. Anyone can come up with a musical phrase, and some do, but the special THING with music is to in a secret, meaningful way connect one intriguing phrase to another. This is the meaning of music, and no more can be said about music. Nothing.

 

MUSIC is one of the strongest and most natural forms of art, and it is one of the most natural and natural strange.

Many people are more moved by music than perhaps by anything else. Most people are more moved by a piece of music than if a bomb struck their town.

Yet, there are of course people who are not moved at all by music. They don’t understand music, are not moved by it and do not care about it. Winston Churchill once said that he thought that music was the most pleasant of noise, but never cared a straw for it. He had no relation to any piece of music, through his entire life.

BUT MOST people are delighted by music, and many are spending several hours a day, listening to it. The desire to perform music is so strong in average man that even those, who have absolutely no musical talent, tend to insist on performing, singing out of tune and with absolutely no rhythm, thus scaring his entire neighborhood and creating a rumor of themselves as people out of touch with not just music, but reality as a whole.

BUT THIS fits a greater somewhat tragic pattern, - something which we will discuss later.

 

 

                                      VI

PAINTINGS AND PICTURES. FIGURATIVE AND NON-FIGURATIVE ART.

Cézanne is an artist. Rembrandt is another. Picasso is a third.

The enjoyment of paintings is immediate. You either rlike a painting, or you don´t. You never know why. Cezanne is not the artist you would call warm, enthusiastic and reasonable. Neither is Picasso warm, enthusiastic and reasonable. But Rembrandt is. Why is that? What has Rembrandt, that the others – although their works are really intense in their capacity of moving our sentiments – has not got?

What art is NOT.

THE WINDOWDRESSER AS ARTIST?

 

                                     VII

ANDY.

“Before I was shot, I always thought that I was more half-there than all-there—I always suspected that I was watching TV instead of living life. People sometimes say that the way things happen in movies is unreal, but actually it's the way things happen in life that's unreal. The movies make emotions look so strong and real, whereas when things really do happen to you, it's like watching television—you don't feel anything. Right when I was being shot and ever since, I knew that I was watching television. The channels switch, but it's all television.”

CONCEPT ART is no art at all. Concepts are concepts, not art objects. Concept art is built upon one moment ( c:a 10 seconds ) of flabbergasting. After the first shock there is only just the boring fact. After the first shock in front of the so called conept art object, the only thing you are interested is TO WAIT FOR OTHERS 8 your friends ands such ) to HAVE THEIR FLABBERGASTION. This has absolutely nothing to do with art, where art, in the case of true art, it is all about an IMMEDUIATE, but then LASTING JOY. THUS the Campbell soup can is just a pitiful reminder, that Andy Warhol was not so good with his pencil, - that his drawings are poor. He was a good window dresser, had a good EYE. But he was an extremely poor artist. Life is no piece of art. Solanas shooting at Andy is no piece of art either.

 

--------------------------------------------------

LITERATURE.

 

 

With literature it is strange and it is not at all about me. And in literature, it is not even about you. Maybe literature is the only room that is about all of us, and the only room, where it is impossible to talk about OTHERS. In life, there are generally lots of OTHERS. But not in literature. In literature there are US.

Furthermore, one might say that fiction is about the joy in us. The Joy of Man. Nothing is as important to literature as our joy, the joy of us all. Thus, one can say that the essence of literature is a common joy, which excludes no one. Yeah, except for the animals. Literature is the cause of man. No one else's. The only OTHER, we as humans have are the animals: bullocks, sheep, and pigs. Dogs and cats and birds and beetles and midges and plants, bacteria and viruses, and more. The great virtue of literature is generosity. The great sin in literature is pretentiousness.

===========

IT IS A GLOOMY FACT that the outsider has been assigned to be the interpreter of our world. Perplexed we are in this situation. So very often the major literary works are written by people, men or women, that scarcely participate in ordinary life at all. They are outsiders, people on STAND-BY. And the truth about our civilization still has been seen as THEIR task to interpret.

WHY IS THAT?

TRUE enough that you, in SOME SENSE, have to look at things at some distance to be able to discern the determining features, but the great amount of people, that actually never have been part of society, that has managed to be the depicters of this society is stunning.

---------

LONELINESS

BEING an author is the loneliest of all occupations. WHY do I say that?

Well it is such a strange privilege, that one might call it the loneliest privilege.

PRIVILIGE.

BUT OF COUSE: being an author is not the same thing for every author. For some it is more of a business, while others looks upon it as their only way to survive from one day to another, without going insane. It is a wide range of reasons that brings a person to indulge in the writing of novels – if we may narrow this discussion to this part of artistic occupation.

Generally one might say, though, that the ones that are writing purely for financial gain tend to form a mass of lesser talents. It SEEMS as if there takes a certain ZEAL not to say DESPAIR to be able to write a novel, that eventually turns into a CLASSIC. The turning into a CLASSIC is the very EPITOME of artistic writing.

IMAGINE THIS!:

You wake up in the morning and you remember that the day before you wrote some farce-like piece of prose. Actually, you did complete an entire weeks job with this farce the day before. And now you are there with these papers in your hand. It is a farce novel, a piece of humoristic prose. But is it good? Is it funny? Will it do?

There is nobody around, that you can consult in this matter. Not even a cat.

The only help you have got are the FIGURES IN THE FARCE YOU ARE WRITING. Thus the problems you are facing, when you are working with the farce eventually becomes the content of the farce.

Thus you might say, that you are writing about nothing at all.

WHO would think anything important would come out of THAT?

            HERE comes the Irony.

 

    

                              VII

 

 

Writing about Nothing at all.

"I would like to write a book, a book about nothing at all, a book with not the slightest bonds to the utter world and that only would hold together by the power of it´s own style." ( Gustave Flaubert. )

“One ought to stop writing, from shame, because it is too easy.” ( F. Kafka )

 

 

Is it even possible to talk or write about "nothing"? Is it something like the old dream of purity, pure art, lárt pour árt of Théofile Gautier, or something like the ideal with the proclaimers of the circular novel, a Raymond Roussell -,

Nothing is the epitome of purity.

The limited circle is pure, like Kafka said. Cf. Z. Smith, in her essay about Kafka.

The thought of writing about nothing ( not "Nothing", the "Naught" ) - and hence everything…? - is now and then present with both Kafka and Kierkegaard. It is originated out of romanticism, even if it perhaps is not romanticism. Here there are also hints about that writing is something else, and it is about the wish not needing to write at all …. There is a usual dilemma of every author in these remarks… there is a despair appearing concerning their own belief, that they are not good enough at anything else but this writing business… There is another despair too, the misology-despair, the mistrust in language, that was to come off age with Modernism… Flaubert - Kafka´s favorite author - is naturally one of the initiators here....

Perhaps Modernism has it root in Flaubert´s marvelous book about St. Antonius.

Flaubert traveled to Africa, in search for inspiration. To the desert.

Rimbaud in Egypt, loaded with bricks of gold in his belt, that bent his back.

Anyway, - there is a long way for any culture before it is confronted with thoughts like these, for a conscience ( a conscience, which according to The Philosopher, i.e. Aristotle is "to know about knowing"... ), before you begin to think of writing about nothing at all.

( Cf. the thesis of H. Maturana, that language does not appear until you start discussing what language is…)

 

Telling about nothing? Isn´t this utter despair? G. Printz-Paulson writes in his Solen och spegeln (1957)( The sun and the mirror.) :" It is possible, that it is required a certain pillar of despair to be able to create important poetry.".- Only a human being with free will is able to play music, Dr. Johnson claimed once: "A human being that is like a machine cannot play, because he or she cannot stop playing, or smashing the violin." ( Johnson to Samuel Boswell in B.s Journey of a tour to the Hebrides, p. 233. ). Johnson was not serious. I don´t know if he ever was. Gogol, who always laughed, was more serious than Johnson.

 

 

    In the Journal Ateneum which was published in Prussia by Aug. and Fridr. Schlegel round 1800, when Imm. Kant was an old man, Fr. Schlegel writes about poetry, and what he claims is astounding.

 Schlegel – belonging to an aesthetic revolutionary movement, inspired by the French Revolution and by the Enlightenment as a whole - claims that poetry in contemporary Prussia does not contain any Mythology, and that Ancient People had Mythology and that Mythology is the one thing that makes poetry important. He is aware that people in Prussia cannot refer in any meaningful way to the ancient gods of Greece, for example. But it is important to have a resounding layer like that to be able to achieve Poetical Meaning.

No poetry without a Myth. ( Later, in the 20th Century L. Kolakowski would say the same thing, thus defending Christianity and Catholic Mythology in Eastern Europe )

Schlegel, however, does not suggest mythology to be built around religion, or around the spirit of the people, like so many tyrants through the ages have managed to do, without being demasked. On the contrary, Schlegel would like poetry to be revived by seeking mythology within ourselves, in the deepest layers of ourselves, much like in the Unconscious.

Kaj Genell 2022 Copyright Kaj Bernh. Genell 2022

TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA - kap ett

 TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA

KAPITULA ETT

ATT TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA

När en far är på vårpromenad i den stora stadsparken med sin enda dotter, som just fyllt fyra, så händer det inte sällan att han hivar upp henne på sina axlar, och låter henne rida där. Dottern är förtjust. För att ytterligare förstärka dotterns förtjusning, så brukar då fadern ta henne i sina armar och lyfta henne ännu högre. Sen låter han henne falla, för att ta tag i henne när hon närmar sig marken. Dottern hisnar. Känslan i magen får henne att skrika av glädje. Ingenting i världen går upp mot det hisnande.

 

Jag har själv alltid haft lätt för att bli entusiastisk. Alldeles för lätt. Ja, man kan nog säga att det har blivit något av ett problem för mig, detta med alla översvallande intressen till höger och vänster. Ty det är just så det förhåller sig. Ni kanske inte tycker det verkar vare sig originellt, skadligt eller speciellt märkvärdigt. Men jag kan försäkra er, och ni håller säkert med, om ni bara tänker efter lite, att det finns olika slag av entusiasm, en god sort, och en som är hiskelig. Det är om den hiskeliga formen av entusiasm det här skall handla.

-------------------------------------------------

Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsten att skriva en roman, eller att alls tala om, vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men, som allmän reflexion, kan jag ändå nämna, att en roman, som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som kommer att läsas i generationer, få priser och lända sin skapare både ära och millioner, nästan alltid är av det slaget att den på det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan effektivt suger ur märgen på, så FULLSTÄNDIGT, att varje roman som därefter söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den romanen, eller kommer att – i sin form av ren upprepning - föra ett tynande liv i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum. Så gäller det för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga rabarber på dess essens, dess signatur, dess väsentliga innehåll, och redovisa det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om ämnet, på drygt 200 sidor, vilket ju är en ideallängd för en bok.

Nu kan ämnet helt enkelt vara en skitsak. Överhuvudtaget är det ju så, att man inte kan bli en bra romanförfattare om man inte är intresserad, patologiskt intresserad, av skitsaker. Det är också en gammal sanning att man behöver ha något mycket begränsat ( kallat ”innehåll” ) i vilket man gör sitt bästa för att spegla samtiden  och för samtiden viktiga frågeställningar av etisk eller politisk natur.

Förmodligen är det inte så att man vare sig uttömmer skitsaken eller det aktuella principiella problemets sfärer, men det kommer ändå bli så att när man fullbordat romanen, så kan det komma att sägas om romanen – om man då lyckats vill säga – att INGEN har likt NN lyckats skriva så sant om hur denna skitsak förhåller sig.

Målet är att avslöja denna skitsak intill dess röda märg. Och det är det som är det hisnande. Det är det vi njuter av. Och det är det som är konstens mening, - att ge oss en hisnande insikt i stort och smått, att avslöja verkligheten och oss själva, i några hisnande detaljer.

----------------------------

Att allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse, som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen – kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå.

Det tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga sidendräkt.

Man inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan:

”Men vad handlade detta om, egentligen?”

Kanske ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer utförligt förklarar vad man har för fundering.

Man tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att allt man strävat efter har sitt ursprung i att man en kväll – då man som elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett sommarhus.

Hur kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan dignitet, att denna händelse kan bestämma allting?

Jag sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla frågan:

”Vad tänker du på?”

Ofta, när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju då och då en sådan fråga. Eller just den frågan.

Och vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som var mycket mer verkligt en just den bilden. Kort sagt, hur min livsillusion, min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att jag visste om det, en het sommarafton.

Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. Seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser.

Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion.

Min dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang.

SAMTIDIGT trivdes jag bra som tjuvlyssnare. En parallell önskedrtö, var därför att förbli en tjuvlyssnare hela mitt liv, även om jag insåg att detta var fullständigt moraliskt förkastligt. Å andra sidan fanns det ju en mening som man kunde hävda att NÅGON borde avdelas till att just TJUVLYSSNA, för att vara som en samtidsspegel. Fast det där trodde ju ingen på.

--------------------------------------

Allting bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL.

Hur då?

Jo, genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var – tydligen – svimmade.

Vi hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt var jag borta.

Sen på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken.

Tydligen hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av Gaston, Vera och Sanborn. Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag hade ett minne av något rött. Kanske.

Så hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, en lakun, en tomhet, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt.

Först var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig, när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde bli arg på honom. Men ändå?

Och vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det kalla golvet. De var ju ändå höst. Komiskt var det också att jag svimmat intill en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas ”balkong”.

Alldeles intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat.

-------------------------------

Jag tänker på hur Kafka i romanen Amerika låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen i och med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig färdigskriven. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet! Romanen är anlagd så. Där finns ingen höjdpunkt. Inget byggs upp, och ingenting når en högspänning eller avspänning.

Som barn blev Franz Kafka utstängd av sin far på en balkong. Som straff. Kafka glömde aldrig denna fruktansvärda upplevelse. Hur kan en far göra något sådant. Stänga ute sin son på en balkong mitt i gamla stan i Prag, om kvällen?

I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, … en personage i tidigare kapitel, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, samt av sitt enorma alkoholintag. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda t.ex.. Det brister för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.” sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.”

Över huvud taget så är Karl Rossmann både en frimodig och klarögd hjälte a la David Copperfield, OCH en masochistisk ung man, som tycks njuta av att bli instängd, förnedrad och ställd i hopplösa situationer.

Karl är alltså en frimodigt lidande FIGUR.

( Ingen av människorna i Kafkas romaner är, som jag utrett på annan plats, något annat än FIGURER. De är alltså inte alls människor, eller personer.)

Karl går emellertid ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där, undkommande alla krav, är själv där likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu en balkong.

Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. Balkongen kan ju knappast vara ett mål. Balkongen är ju en enda gigantisk karikatyr av ett mål.

Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd och de är ju återvändsgrändslika. Balkongen är till för paus, vila och kanske reflexion. Eller en stunds sömn eller ett litet samtal. Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande Brunelda och Delamarche samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet  ( Tyskland ) . Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi, som ligger i kofferten han släpar med sig i det nya landet. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande ett besvärjande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet sedan – likt en frälsning - erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda.

( Redan i första kapitlet, när Karl från morbroderns våning i New York skådar ner på en tätt trafikerad gata, utbrister han: ”Det här gränsar ju till det fantastiska!” Och FANTASTISK är Kafka. Just phantastisk.)

Balkongen, och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Ett mellanvara. Balkongen är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Vad är desa figurer FRI IFRÅN på balkongen?

Behövs det överhuvudtaget en balkong alls i Kafkas värld?

Balkongen är pausens, vilans, samtalets, kanske berättandets och ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus.

Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. Nu finns det visserligen romaner som utspelar sig t.ex. enbart i ett enda badrum. Jag har läst den. Men knappast ett liv. Nå, somliga författare lever hela sina liv nästan bara instängda på ett hotellrum, med nerrullade persienner.

OM jag inte är felunderrätad så är det en hel genre inom äldre amerikansk sydstatslitteratur, som går under namnet ”Balkongberättelser”. Det är historier man berättar i skymningen på balkonger, och vars sanningshalt det är sisådär med.

Jag vill understryka att det på inget sätt må skyllas på balkongerna som sådana, men enbart på det märkliga att människor tenderar att komma bort sig i huvudet, när de hamnar på balkonger. Efter vad jag har hört.

-------------------------

Tillbaka nu till hur jag avkläddas av mina vänner, Sanborn, Gaston och Vera OCH BÄDDADES NER NAKEN I EN SÄNG, MEDAN JAG VAR AVSVIMMAD, EFTER DET JAG SVIMMAT, INTILL JUST EN BALKONGDÖRR.

När jag väl – morgonen därpå, nyvaken i den främamnde sängen – gått upp och klätt på mig kläderna, som låg hopvita på en stol bredvid, så gick jag ut i Gastons kök.

Där satt Gaston, Vera och Sanborn.

Gaston var inte någon jag kände särskilt väl. Jag kände honom genom Vera.

Det hade då förefallit mig, när jag i vissa stunder blivit ensam med Gaston, som oanständigt gentemot Vera att visa mig alltför intresserad av Gastons förflutna. Kanske skulle Gaston då misstänka att jag undersökte dennes person för Veras räkning….. Alltså visste jag mycket litet om Gaston.

Det jag visste var ungefär 

KUNSKAP

 Kunskap är att lära sig och att komma ihåg i vilka sammanhang olika saker framstår som självklara.

Buy "Fell´s Point" by Bill Clactoe!

can be found on Amazon!

 

Förord till ( den kommande) romanen "DET BEIGA HUSET".....

 

FÖRORD.

 

Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Mata ( eller Martha ) Freud, trodde att hennes man inte alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna – då han inte alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som därför fick helt cacheras - sysslade med någon slags pornografi.

Nu kan det ju förvisso vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. ( Helt visst är till exempel psykoanalys för somliga pornografi, för andra inte.) Ty vad som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte för den andre. Nå. Pornografi - vad det nu är för slags ersättning för eller förspel till det verkliga - brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga, det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant.

Nå,, men är inte litteratur pornografi? frågar sig någon.

Kan vara, kan vara. Man kan säga att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur. Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, öppen.

Ofta kan man - apropos pornografi -  i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.”

Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ.

Så handlar romanskrivandet ofta om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela ) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet, nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som inte, likt swb UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången.

 Så kan författeri vara pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett präludium är verklighet, på sitt sätt.

Även det som inte finns, det finns som just det, som inte fginns. Det finns till på det sättet.

Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

 Berättandet lever i mycket på att bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad.

Den författare som inte förstår att varje mening måste vara som en boomerang, den har inte i skrivandet att göra.

Skrivandet är liksom läsandet - som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt: "DÄR!"

Allt författande är skrattretande nog om att finna och att mista, och så finna igen.

Kanske är litteratur i den högre formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNOGRAFI.

Vår visdom etsas fram i all sin skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om c varflr Sorgfröken är så orolig över att Men hemligheten om Människan, hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är, vad som är pornografi och vad som är verkligt.Nej, allting i livet är mycket för krångligt för att man skall kunna veta det.

Från den gode läsarens sida fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av författarens ljuvliga ben.

Jojo, säger ni. "Det förstår sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger ni då, Sorgfröken," VARFÖRRRR, skall vi ÄNDÅ HAAAA all denna pornografi eller högre naturlig Jo, förstår ni. Så HÄR kan det vara:

"i har att förhålla oss till två magnifaka Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm, som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter, har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar. Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Ironi är det levande sättet att handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den littertur, vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på färden tillsammans med alla Fantasmens förljeslagarare, följder och belackare.

Så kunde till exempel ingenting vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett listigt drag det där att man, när man sysslatr med myter, kan kontra gentemot den som är skeptisk till myten och säga, raljernade:”Är det bättre med fakta då?”, medan den g frågande i det samma är fullständigt viss om att n¨ågra fkata ladrig nånsdin går att uppbringa.

Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.

En anna motsats till myt, som någon gång kan framställas, är humorn.

Alla llöjliga myter, moderna eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av råa skämt.

Detta är myten beredd på. Ty humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av, som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar tvärtom allt ljus mot humoristerna själva.

Så är alltså inte bara myten en stockkonservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkmkonservativa, efterom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all blodspillan, inte finns fakta.

Sen är också humorn konservativ. Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt taget att bli halshuggen frivilligt.

Men ANNORLUNDA är det med ironin. Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien toleretrar inget översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda, och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk pretentiositet.

Endast två sätt finns att hantera sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat i:

MYT eller5 IRONI.

Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr varann  som pesten.

Så skall vi nu se, när vi tar oss an denna RÖVARHISTORIA, om en ung dams öden, och om hennes eftermäle, hur myt och ironi kan behandla en sådan fantasm som detta liv, detta lilla liv, som började sin flämtande tillvaro en natt 1649 i ett litet j hus på den Skånska Landsbygden.

 "Tror ni på det själv att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, Sorgfröken. Och på det måste jag hosta jakande.

På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste.

 

---------------

 

 

 

"Fell´s Point" - a Novel .....

Kafka, over and over again

 Kafka started writing literary prose in his teens. 

He soon discovered his odd ability and tendency 

to put himself in a half dormant state, some sort of trance,

 when writing. Without this ability, it seems 

 unlikely that he could have written something 

 close to what he did. Now, writing in this state 

 of trance seems to have a connection to some state

  of ecstasy. Kafka: „My terrible calm takes 

  my fantasy away.“ He thus seems to have used 

  an almost pathological state in creation. If

   this state or condition was a hypnagogic or

    a hallucinate one, we do not know. 

    What can be inferred from his biography

     is that creative periods coincide with

      periods of insomnia as well as severe

       headaches. Headaches did not torture him 

       when he refrained from projects that

        appeared difficult to him, like, for

         instance, the completion of a novel.

          Kafka was well aware of this, and 

          it must have been a peculiarity to

           him, and a horror noticing that the

            headaches had a connection to the

             large artistic projects, that the

              body strongly revolted against

               his creations and his literary 

               method! What again was this 

               nightly “trance”? ( Felice Bauer, his fiancé: "Das ist 

               nur Bilder, das ist nur Bilder, Franz!" )

               Was it a  state of “double consciousness”?

                 He was here, so to say, present

                  in two worlds at the same time,

                   both awake and asleep, partly 

                   enjoying imagination, partly

                    aware and writing, using several

                     senses, in a kind of “stream of

                      unconsciousness”? It seems he loved

                       to be in this state of mind.

       ”The main enemy of Don Quixote was not  

                          his fantasy, but Sancho Panza.” (FK)   

     --------------------------

It was almost like he was using himself as a  ”medium.” Furthermore, FK's stories are about writing itself, and these tales do not just use writing as a pretext, but writing is displayed, in brilliant disguise, in a discourse of desire, sometimes quite like an erotic act. Kafka thus displays images for this, as in A Country Doctor, where Kafka uses the image of riding for writing – riding on his pen  -, and maybe is naming the tales “horses.” 

  ----------------------------------------

HIEBEL.

  

One of the keys to understanding Kafka's writings can

 be found in the relationship between Kafka and psychoanalysis.

  Hiebel elaborates on this subject in his book <i>Franz 

  Kafka, Form und Bedeutung. </i> He has a lot to say about the

   presence of elements with traditional psychoanalytic 

   color in several of Kafka´s works. Hiebel asserts

    that one has to discern those narrations by Kafka,

     that has a structure very much like that of the

      dream, in having inherent a kind of mechanic of

       the hieroglyphic kind like that of the dream, 

       for example, A Country Doctor has, from works

        like The Trial, where there can be found an 

        abundance of conventional dream elements, which 

        almost seem to emerge from examples from the

         Dream Theory of Freud.  It is a good distinction

          to do, and necessary for further understanding 

          of Kafka´s literary style. That FK did not 

          align to psychoanalytical thinking,  but 

          that he sooner, as a kind of protest, shaped

           his competitive theory and/or style, is also

            part of Hiebel´s view here. It seems reasonable.

             However, Kafka´s theory was not explicit 

             as a theory, but is explicit only in the

              form of the art it aimed to create. In Kafka,

               it is not about dreams but about ”simulations

                of dreams,” Hiebel asserts. This

                 idea seems rather undialectical,

                  though. Hiebel is clarifying his 

                  view:

               

  ”/…../ and these again are not meant as dreams,

   but as realities, which are structured like

    dreams.”/……………../ ”It is apparent that Kafka 

     knows of the model of psychoanalysis and to a

      certain extent is accepting this, but sees

       it as pure ”modelings”, pictures, images 

       of mind, myths, tales, and he disrupts 

       from it every value of explanation as 

       well as therapeutic value. From his

        explicit utterances one can understand

         that Kafka is comfortable in a 

         psychological theory of his own, 

         rejecting contemporary psychoanalysis. 

          This competing of theories is, however,

           restricted to his own literary works, 

           in which his own psychology emerges.

            This comes about, like we have underlined 

            several times, in a conscious manner,

             which carries the consequence, that

              psychoanalysis cannot be used as a

               ”method” on the works of Kafka and

                on Kafka as a person.” 

                 -------------------                                                  

It is a remarkable conclusion to draw, that 

Kafka himself couldn´t be viewed through 

psychoanalysis because he was creating a 

competing theory!  Hiebel claims that the

 analyses made by Kaiser and Mecke concerning

  psychopathological problems in cases of 

  presumed schizoid personality, infantilism,

   fear of sexuality, fear of homosexuality, etc.,

    with Kafka himself, perceived through his 

    stories, are absurd to undertake. Hibel´s 

    view is that, to understand Kafka´s works,

     the understanding of the psychoanalytical 

     mythology provides an essential layer within

      a broad symbolic and mythical interpretation.

       This seems evident.

       

       =======================