En skrämmande INLEDNING
EN hiskelig mängd människor – förmodligen mest av det manliga genuset – lever sina liv utan att nånsin ha någon nära vän. Detta är sorgligt, då de flesta människor – även män – nog helst av allt vill ha någon pålitlig person i sin närhet, som man kan dela med sig av problem, plågor och glädjerus. Bland alla de, kända eller okända människor, som i gången tid levde utan vänner, fanns under tidigt artonhundratal den danske filosofen och debattören Sören Kierkegaard, världskänd som en av modernitetens mest fantasifulla instigatörer.
När Sören på 1850-talet tog sina dagliga ”MÄNNSIKORBAD”på Köpenhamns centrala gator ( kring Nörrebro ) så var han välkänd, och han kände också majoriteten av de människor han mötte på den promenad, som han kallade ”bad”.
Att kalla en stadspromenad för ett ”bad” – och alltså mer eller mindre direkt referera till sina samtida medlevande människor som vatten – avslöjar ingen särskilt dialogisk, eller empatisk, inställning till Andra. Tvärtom. Människobadet var till för honom, enbart. Badet skulle se till att han inte blev komplett galen. Det var inte en genuin önskan om umgänge, eller någon social insikt eller omtanke i det hela. Kierkegaard promenerade mer för att hålla sig på benen, och han var intresserad av människorna han mötte i samma grad som han var intresserad av att ibland bläddra i sina böcker i sitt bibliotek, ett medelstort sådant, där han låtit binda in majoriteten av böckerna i getskinnsvolymer.
Eftersom denna brist på genuint intresse från Kierkegaards sida var uppenbart för köpenhamnarna, så var filosofen inte särskilt omtyckt. Nej, många fruktade att han skulle hu inna upp dem och sticka sin högerarm förtroligt under deras och slå följe på den måttligt rena trottoaren.
Och inte lite förundrades somliga, nämligen de få som läste vad han skrev ( Kierkegaards upplagor överskred sällan antalet 100 ), ty det framgick av skrifterna att filosofen fruktade ensamheten.
I själva verket ansåg Kierekgaard att ensamheten ”i detta ofantliga hushåll” ( Guds hushåll ) var bland det det allra värsta en människa kunde råka ut för.
Ensamheten var visserligen en förutsättning för att leva ett anständigt liv, för att kunna leva sant och ha en innerlig hållning. Men ensamheten – sådan den förutsattes och på sätt och vis rekommenderades i hans skrifter - var inte menad att vara exklusiv.
Reellt plågade honom den ensamhet, som hela hans sätt hade försatt honom i.
Till sin natur var nämligen Sören sällskaplig, om än snarstucken och intrigant. I många avseenden var hans öde det, som han delar med mången annan intrigant människa, av det slaget att dessa individer inte kan låta bli att vara kritiska, felfinnande och spotska, utan att därför kunna sägas vara illvilliga eller rena skitstövlar.
Så var Sören släktkär, - inte ovanligt, då som nu - och det tycktes som om han såg släkten som den enda bastionen han hade som sköld mot den totala ensamhete, i Guds stora hushåll. Detta hushåll var nog av den typen frö Sören, att det framstod som stjärneglimrande och ekande i ett enormt kosmiskt ginnungagap.
Trots att Sören ofta var gediget osams med sin bror, biskopen Peter, vilken kan ses som en oerhört välanpassad statsanställd, ( så såg i alla fall SK på honom ) så bröt han inte förrän det sista året med denne, och älskade att vara med sin brors familj, så som mänga ogifta och barnlösa män gör.
Inget roade honom kanske mer än att samtal med sin systerson, Troels, om rena sagor och påhitt.
Ty i mycket var denne ensamme karl ett barn. Han var ett barn som växt upp i skräck, och – som det senare skulle visa sig – i mycket också försökte använda skräcken, för att – om möjligt – kunna skapa något värdefullt, och något rimligt, både i skriftform och i egen existensform.
Så kommer jag till att börja med, i min egen lilla skrift, att försöka redogöra för grunddragen i de skräckupplevelser som formade S.K., för att sedsan här redovisa vad jag ser som de skräckgrepp, som Sören i sitt tänkande tog på mänskligheten, sådan den existerade kring honom.
-----------------------------------------
Søren Kierkegaard var, som ni förmodligen alla vet, ingen romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad gällde själva kommunikationen, samt hela sin samtids idémässiga konstruktion. Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN av påståendet. En stor del av författarskapet ägnas åt antydningar beträffande vad som händer BAKOM kommunikationen, - vilka motiv som finns hos författaren, vad man som författare kan komma åt, vill komma åt: vad som är möjligt att både veta och kommunicera. Dubbelheten var det vatten han älskade att befinna sig i.
Är det nu rätt att mena att S. Kierkegaard EGENTLIGEN var en SKRÄCKFÖRFATTARE?
Den avslöjande verksamhet som Kierkegaard bedrev, jagad av sin egen mani, kom succesivt att mer och mer anta karaktären av en skräckresa genom religiös och filosofisk fanatism, och genom samtidens religiösa och filosofiska fantasier.
Kierkegaard själv skriver, föregripande hermene-utikens centrala fråga:
"Vad betyder det överhuvudtaget att förklara något? Är det att visa, att det ifrågavarande dunkla något inte är detta, utan något annat? Det vore en egenartad förklaring; jag trodde att det genom denna förklaring skulle bli helt tydligt, att det ifrågaställda var detta bestämda, så att inte förklaringar tog bort det efterfrågade, utan tog bort dunkelheten. Annars är förklaringen något annat än en förklaring, den är ett beriktigande."
Så skulle det vara orätt att genom en förklaring TRANSFORMERA någon, på ett sådant sätt at det ifrägavarande dunkla försvinner. Det hoppas jag inte sker här.
Kierkegaard:
”Jeg har overalt ingen Mening, men experimenterer blot Problemet frem.” ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om barndopet. S.K. är, - i sin motsägelselusta (?) -, emot borgarkristendomen, emot alla dessa ” a la christne”, emot barndopet, men finner sig ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty ” det är ju svårare att bli det, som man redan är.” (S.K.)
Ännu hårdare är nu tanken i den sena boken Indøvelse i Christendom, (1850), som han t.o.m. ( originellt nog ) tvekade att ge ut. Den låg länge och väntade i en skrivbordslåda liksom Sygdommen til Döden. ( Han inväntade i och för sig artigt sina belackares död.)
”Det/…/som/…/er det Fremtreadende i Ironien, er den subjective Frihed, der i ethvert Øieblik har Muligheden af en Begyndelse i sin Magt og ikke er generet af tidligigere Forhold. Der er noget førførerisk ved al Begyndelse, fordi Subjectet endnu er frit, og det er denne Nydelse, Ironikereren attraaer. Virkeligen heden taber i saadanne Øieblikke sin Gyldighed for ham, han er fri over den.” ( S.K. )
Avvägsteorin - är en teori sprungen ur S. Kierkegaards tänkande, som vi skall se. Kierkegaard skriver ( i brevet till Rosenvinge. : Att stanna vid en punkt framom är omöjligt. Att stanna vid en punkt bakom är möjligt. Det, skriver han, ”innebär att stannandet är i rörelse”! - Har vi här icke något av det romantiskt estetiska idealet? Som om vi åter hörde om ironiens ”svävande”…. Och om upprepningen som den enda lyckliga kärleken... ( Jfr. Gjentagelsen, S.V.IV.)
Här har vi en grundläggande idé, ett krav på varje människa, som Kierkegaard ställer, att människan alltid måste sträva, - även om hon inte lyckas. ( Analogt med Goethes berömda maxim.) En människas plikt mot framför allt sig själv, är att vara i rörelse! ( jfr. t.ex. Berndt Gustavsson, I den natt, s.20.: ”existensen var avgörelse i tro, en ständig rörelse i tron på Guds vilja med den enskilda människan.”
Att strävan skulle vara en strävan, fullt och helt, var ju likaså ngt viktigt i sammanhanget. Den är analog med det för SK så centrala begreppet om viljans och trons innerlighet. Så placerar sig Kierkegaard här i raden av filosofiska voluntarister,”vilje dyrkare”.
I någon grad är intresset för SKRÄCK typiskt för Romantiken, den idé- och konstperiod som sammanfaller med den tid när Kierkegaard levde.
Här fanns då i Tyskland stora författare, som skrev om, och använde sig av, skräck. Där var Chamisso, med Peter Schlemiel, och E.T.A. Hoffman, och även Herder. Och Jean Paul. Och Tieck. Med Romantiken är det – så att säga - Själen och Naturen som intar förstaplatsen uti Jaget. Och allt uppnås i ett rus, en svävning.
Om hur detta gestaltade kan man läsa, i en samtidspastisch, hos E.T.A. Hoffman i dennes roman om Kater Murr. Ty romantiken hade nära till självreflexion, - vilket inte var så konstigt – vilket vi skall se, i det vi fördjupar oss i detta – eftersom romantikens myt i mycket var dess egna väsen.
Romantikens estetik är en ”svävningsestetik”, där den estetiska njutningen beskrivs nära nog sensuellt som en fågels flykt, en oscillering eller en extas i sinnets värld. Lika mycket som man under romantiken dyrkade konstobjektet, lika mycket dyrkade man alltså den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet, och så kom då följaktlige romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka och njuta sig själv.
Romantiken – ett (!) av svaren på Immanuel Kants kunskapsteoretiska skepsis och på dennes gåtfulla beröring av reflexiviteten - är helt nödvändig att begripa sig på om man vil förstå den Moderna Människan, myten och den moderna romanen och den Stora världshistoriska ironiens oscilleringar i ens egen samtid. Ty, även om vi idag inte är dränkta i ironi, så är ironin alltid central i kulturen, - även om den – som i vår egen kultur av idag – praktiskt taget är frånvarande, tack vare en hjärndöd kulturelit.
Med ironi förändrar man världen.
Det finns INGET belägg för att ironi NÅNSIN har gjort så att världen förändrats till det sämre.
EN INLEDANDE NOTIS OM SKRÄCK
Att skriva en bok om en annan människas skräck, upplevs av mig som ett mycket oanständigt företag. Det känns som om jag degraderar det mänskliga och existerande objektet för min undersökning. Att mena att en människa fått sitt liv präglat av skräck, - det innebär ju att man påstår något i stiol med att denna person inte förmått att hantera yttre hot och pressande upplevelser på ett förnuftigt sätt.
I våra tider är det givetvis helt all right att lida av PTSD, om man råkat ut för något vedervärdigt, men det är ändå en diagnos, som innebär att man borde säka hjälp. Om man lidfer av PTSD, så är inte det man bör göra att försöka undervisa andra om saker och ting.
Hur man än vrider och vänder på detta, så är det, att förklara att en författare är präglad av skräck ( sant eller inte ) något som kan ses som ett PÅHOPP på denne, och som om man är ute för att DISKVALIFICERA denne. Det är som, om jag påstod att SK inte var tillräknelig. Att det rör sig om en sjuk människa, som skadats för livet under sin uppväxt, genom att denne mött skrämmande saker, och reagerat med ren skräck.
Ändå är det ju så, att det torde vara en allmän upplevelse, att ha blivit utsatt för fasor, och att ha upplevt skräck.
Många äro de, som vuxit upp i skräckartade förhållanden.
Här är det då givetvis viktigt att reda ut diverse begrepp.
Skräck är inte detsamma som fruktan, och skräck har heller inte ngt att göra med förtvivlan. Dessa är distinkt olika begrepp, och de refererar alltså till tre olika psykiska företeelser.
Den förtvivlan, som också är sp å gediget omskriven av SK själv, är ju ett tillstånd i själen, och har inte mycket att göra med att vara utsatt för en yttre fara, vilket är fallet med skräcken.
Fruktan är också ett tillstånd, där man är utsatt för en fara, men där saknas dels plötsligheten, dels kan man i nästan alla fall av fruktan förutsätta en viss bekantskap med det man känner fruktan för, som t.ex. Gud, en förälder, en lärare, ett dåligt betyg, en sjukdom, en annalkande storm.
Men skräcken är det så, att det försutsätter en fors av besinningslöshet, av att möta ngt okänt, något plötsligt, formlöst, något man inte alls är bekant med, och inte alls förutsätts att bemästra, men ändå av ett olyckligt öde hamnat i konfrontation med.
Skräck är mötet med det hiskeliga, det hemska.
Skräck är mötet med det som inte låter sig inrangeras.
Den kabbalistiske Lévinas skulle säga att skräck är mötet med det ”radikalt Andra” .[1]
Så menar vi alltså här att skillnaden mellan fruktan och skräck är den att vi när det gäller fruktan har en viss bekantskap med vad som hotar oss, medan detta inte är fallet när det gäller skräck.
Givetvis kan det ibland vara så att vi känner skräck för ett hot som kommer från något bekant, något ( eller någon ) vi känner ( till ) , men i de fallen är det det obekanta hos det bekanta vi känner skräck för.
-----
Nu kan den INTEELIGENTE läsaren inväda att det där bestämt subjektvt.
Rätt.
Om jag ser Gud, eller läraren, eller sjukdomen, som något komplett okänt, trots att dessa inte alls ses som sådana av andra människor ikring mig, så är det subjektivt, och jag skapar mig en skräck av det som borde vara fruktan.
Så är det.
Och gåtan blir då varför?
Samtidigt kan man säga att det finns människor som – subjektivt eller inte – ALDRIG nånsin upplever skräck, även om de möter något som är fullständigt okänt, och av alla ikring benämns som fullständigt hiskeligt.
Så kan man se skräck som något som man är från födseln mer eller mindre predisponerad till.
Men FAKTUM kvarstår:
Somliga människor upplever skräck, skräck finns, och man kan både drabbas av skräck, samt använda skräck.
Vissa människor är skrämmande, och tar sig bra fram genom att på så sätt skrämmas.
Att då vissa människor aldrig blir påverkade, aldrig låter sig skrämmas, det är en annan sak.
Kanske kan vi säga att den här boken handlar om skräcken, för alla de som liksom författaren, har ett levande förhållande till skräcken.
För de andra är denna bok i första hand inte alls skriven.
-----
Man bör skilja på skräck och skräck. Ett slags skräck är ju den som är kort och övergående, den momentana chocken, den hemska överaskningen, den egendomliga olyckan, och som man bara efter den inledande förskräcklelsen, vilken egentligen utgör hela skräckupplevelsen, ganska så väl kan hantera, med en djupandning och med en rationell förklaring till vad som inledningsvis, felaktigt, tycktes helt livshotande; men den mer besvärliga skräcken, det är den ihållande, den som får en att stå i kontakt, perpetuellt, med något okänt som hotar en, och som ständigt, så fort man tänker på denna dimgestalt, eller för all del: känner dess grepp om ena foten, får ens strupe att sammansnöreas och ens hjärta att kasta slagen över varande i bröstet.
Den konstanta skräcken är den som urholkar människan, och som får henne att gripa efter de mest egenartade metoder att slippa ifrån, och att omforma hela världen så att detta grepp om foten blir hanterbart.
Den som är drabbad av den kontanta skräcken, han eller hon glömmer så småniogom bort den inledande plötslighet varmed djävulsansiktet först uppenbarade sig. Vad som återstår är nu enbart det tröttsamma dragandet med det eviga problemet, de eviga attackerna, och djävullens ansikte har sedan länge övertäckts med så många olika täckelser, schabrak och bilder, att detta djävulsansikte numera är ett helt menageri, en hel teater, ett vidunderligt kosmos i sig självt, vilket följer en så som en sidovagn, och en ryggsäck, och ett soltak, och ett rullande golv under fötterna, på ett sätt som om det säger: ”Dig släpper jag aldrig! Jag är din skräck. Din skräckeliskräck! Spring om du kan!”
Och det stackars erbarmliga människospektakelet springer, enbart för att finna att sidovagnen är med, ryggsäcken också, och soltaket och det rullande golvet.
Kanske var det en bestående skräck hos Kierkegaard, att han såg som groteskt det han också upplevde som obekant, men visste var en verklighet för många av hans närmaste, och för alla i hans kulturkrets. Hela Herrnhutismen var givetvis en galenskap, och det hans far hade berättat för honom, om hur han stigit upp på en sten på en kulle på heden, och förbannat gud, - det var ju bara ett uttryck för normal mänsklig förtvivlan, och att betrakta som en bagatell, men det gjorde inte folk.
Allt sådant var egentligen att betrakta som obekant. Men vad värre var, för Sören: detta obekanta fyllde honom med skräck.
Eftersom detta med pietismen, och med faderns ångest inför gud var VERKLIGT för alla omkring Kierkegaard, så blev det nära nog omöjligt att, i enlighet med den egna själen, uppfatta allt detta som obekant.
Man kunde inte säga att pietismen var nonsens, - ty det var uppenbarligen helt VERKLIGT för hela samhället runt omkring Sören Kierkegaard.
Helt avslöjande för Kierkegaards upplevelse av sin omgivning är detta innerliga avsnitt från hans egen penna:
”Der var engang en Mand. Han var som Barn bleven strengt opdragen i den christelige Religion. Han havde ikke hørt Meget af Det, som ellers Børn høre, om det lille Jesus-Barn, om Engle og deslige. Derimod havde man desto oftere fremstillet den Korsfæstede for ham, saa dette Billede var det eneste og det eneste Indtryk, han havde af Frelseren; skjøndt et Barn, var han allerede gammel som en Olding. Dette Billede fulgte ham saa Livet igjennem; han blev aldrig yngre, og kom aldrig bort fra dette Billede. Som det fortælles om en Maler, der i Samvittighedens Angest ikke kunde lade være at see tilbage efter den Myrdedes Billede, som forfulgte ham: saaledes kunde han, elskende, ikke see bort fra dette Billede, der drog ham til sig, ikke et Øieblik. Hvad han som Barn fromt havde troet, at Verdens Synd krævede dette Offer, hvad han som Barn eenfoldigt havde forstaaet, at Jødernes Ugudelighed i Styrelsens Haand var Betingelsen for, at denne Rædsel kunde afstedkommes: det troede han uforandret og han forstod det uforandret.
Men efterhaanden som han blev ældre, fik dette Billede end mere Magt over ham. Det var ham, som fordrede det i eet væk Noget af ham. Thi det havde han da altid fundet ugudeligt, at man indlod sig paa at male dette Billede, og ligesaa ugudeligt kunstnerisk at betragte et saadant malet Billede, for at see om det lignede – istedetfor selv at vorde Billedet, der lignede Ham, og med en uforklarlig Magt dreves han til at ville ligne Ham, forsaavidt da et Menneske kan ligne Ham. Dette var han sig nemlig bevidst, at der intet Formasteligt var i hans Begjering, som kunde han noget Øieblik forglemme sig selv i den Grad, at han formasteligt kunde glemme, at denne Korsfæstede var Gud, den Hellige – han en Synder. Men det at ville lide for den samme Sag, indtil Døden, deri var jo intet Formasteligt.
Saaledes omgikkes han i Stilhed dette Billede; han talede aldrig til noget Menneske derom. Men Billedet kom ham bestandigt nærmere og nærmere, dets Fordring til ham blev ham bestandig inderligere og inderligere. Dog at tale derom til Nogen var ham en Umulighed. Og just dette var jo Beviset for, hvor dybt denne Sag beskjæftigede ham, Beviset for, at det ikke havde været umuligt, at han engang havde gjort derefter. Thi Taushed og Handlekraft svare ganske til hinanden; Taushed er Handlekraftens Maalestok; et Menneske har aldrig mere Handlekraft, end han har Taushed. Ethvert Menneske forstaaer meget godt, at det at handle er noget langt Større end det at tale derom; er han derfor sikker paa sig selv, at han kan gjøre det, og har han besluttet, at han vil gjøre det, saa taler han ikke derom. Hvad et Menneske i Forhold til at handle taler om, er just Det, hvori han ikke er sikker paa sig selv. En Mand, der med Lethed overvinder sig selv til at give ti Rbd. til de Fattige, saa det falder ham ganske naturligt, saa han finder – ja her har vi det – at det ikke er Noget at tale om: han taler aldrig derom. Men maaskee skal Du høre ham tale om, at han agter engang at give tusind Rbd. til de Fattige – ak, de Fattige maae saa vist nøies med de ti. En Pige, der har Inderlighed nok til at sørge hele sit Liv stille men dybt over en ulykkelig Elskov, hun taler ikke derom. Men i Smertens første Øieblik skal Du maaskee høre hende sige, at hun vil aflive sig selv – vær rolig, det gjør hun ikke, just derfor talte hun derom, det var en forfængelig Tanke. Den Bevidsthed med sig selv, at man kan og vil, den mætter ganske anderledes end al Snakken. Derfor snakkes der kun om Det, i Forhold til hvilket man mangler denne Bevidsthed med sig selv. Den Følelse, man i Sandhed har, taler man aldrig om; kun den Følelse, man ikke har, eller den Følelsens Grad, man ikke har, snakker man om. Loven er ganske simpel, i Forhold til det Onde denne. Har Du en Mistanke til et Menneske, der er Dig kjert, at han muligen omgaaes lønligt een eller anden forfærdelig Tanke: saa see blot at faae ham til at sige det, helst saaledes, at Du narrer ham det fra, som var det Ingenting, at der end ikke i Meddelelsens Øieblik bliver Fortrolighedens Pathos. Er Du selv i det Tilfælde, paa Veie til at blive indesluttet med en forfærdelig Tanke, saa tal til en Anden derom, men helst i Fortrolighedens pathetiske Form; thi vilde Du meddele ham det i Spøg, turde det let være en af Din Indesluttethed opfunden Underfundighed, der blev Dig selv værst. Men i
Forhold til det Gode er Loven ogsaa den samme. Er det Din oprigtige Alvor med en Beslutning – for Alt tal aldrig eet Ord om den til noget Menneske. Dog behøver alt Dette jo egentligen ikke at siges, det hjælper heller ikke Nogen at det siges; thi den i Sandhed Besluttede han er eo ipso taus. Det at være besluttet er ikke Eet, det at være taus noget Andet; det at være besluttet er just at være taus – som han var det, om hvem her er Talen.”
( ur: Tvende Etiskt-Religieuse Smaa avhandlinger 1849 )
Att ställa sig upp och förklara att allt detta var nonsens, det gick ju bara inte. Så blev därför allt detta obekant. Jag förklarar denna slags obekanthet: Denna obekanthet – vilket alltså inte är det samma som orimlighet, eller icke-existerande ( inte: intighet ) - skapade hos Kierkegaard en lika stor skräck som pietismen i sin konkretion skapat hos honom.
När man höll upp pietismen på en armlängds avstånd, och genom en grundlig skepsis sålunda kapat av dess huvud, så fanns den ändå där, men nu som en obekanthet.
Det var detta man hade att förhålla sig till, för Sören.
Att i det läget skriva spökhistorier, gotiska romaner och annat, det gick inte för sig. Man måste på något sätt ta sig an uppgiften att för andra visa det orimliga i deras verklighet.
Att göra det, ja, men på vilket sätt. Först och främst genom två taktiker: Att skapa rabalder. Och genom att skapa skräck.
Endast genom att möta skräck kan en människa förändras, tänkte ( kanske ) Sören.
För Kierkegaard var verkligheten, såsom den framkom i det religiösa i Köpenhamn, något helt absurt, absurt i sin obekanthet, främmandehet. Det var helt osannolikt att människor kunde acceptera en sådan verklighet, som de faktiskt byggt kring sig själva. Av någon egendomlig anledning. Om man INTE betraktade den som obekant, så skulle den försvinna. Om man förklarade den för idioti, till exempel, så skulle man aldrig vilja ens förstå denna obekanthet. Nu fick man alltså ta på sig korset att se samhällets hallucination, och se den som något rent OBEKANT, och söka förändra den efter vad man så småningom lyckats BEKANTA SIG MED. Om man inte bekantar sig med vad de andra ser som verkligt, då är man ju illa ute.
De flesta människor behöver ju inte alls bekymra sig om sådant, ty de ser som verkligt och bekant allt det som S. Kierkegaard såg som absurt och fasthöll som obekant.
Men det betyder ju också, i viss mening, att man har slutit både det obekanta och skräcken till sig.
Om man möter, helt plötsligt, så mycket obekant, så blir ju skräcken ens andra natur.
Det är nu detta som är Kierkegaard.
Det nära nog osannolika nöje som Kierkegaard nu har är att beskriva det han ser, utifrån den absolut unika situation som han skapat sig, när han förklarat hela de andras verklighet, hela samtiden, för OBEKANT.
Lätt framstår nu allt, i sin galenskap. Det är så att säga bara att teckna ner det. I något som verkar patologiskt[2] tar han sig nu an att göra det, och ingen omkring honom inser att detta är världens lättaste sak, - ja, som en automatisk skrift.
Allt är till följd av den manöver han gör, - att sätta sig och exponera sig för den hela obekantheten, och låta skräcken skriva böckerna åt honom.
För att maskera alltihop, så använder han sin insikt om skräcken, och sprider lite lagom portioner småskräck omkring sig.
-------------------------------------
Nå, VISSTE Kierkegaard om att han satte sin omvärld som obekant? Troligen inte. Men han insåg i lyckliga stunder, att han undfått en metod att klargöra absurditeter på. Låt oss lämna frågan i dess detaljer öppen.
----------------
Men vi måste dröja vid Kierkegaards beskrivning av bilden av den korsfäste – vilken ju inte är mycket av en beskrivning, men utelämnar själva den bloddränkthet som var utmärkande för den typ av kristendom han utsattes för.
Vi har alltså inte bara en pittoresk detalj om en eländig barndom, jämförbar med de stora romantikernas, och de romantiska filosofernas barndomer – ty de var faktiskt nästan allihop ( Hegel, Schelling, Schlegel ) just PRÄSTSÖNER ( Undantaget var Tieck, vars far var smed.)
I Kierkegaards fall var fadern inte alls präst, men en karl som, trots idoga försök att bilda sig, ändå alltid måste betraktas som en lekman, och betraktades så av sin samtid[3].
I det barnmisshandelsfall som vi har i fallet Sören Kierkegaard, blev Sören inte bara indoktrinerad i en blodsreligion, men fick tidigt också bli själasörjare åt sin far. Detta är alltså en barndom som – om den utspelats idag – skulle producerat ett mentalfall eller en terrorbombare, inte alls en filosof.
Kierkegaard understryker hemskheten i religionen, men ingen – inte ens vi – reagerar på det, något märkbart.
Vad Kierkegaard försöker meddela, i den citerade passagen, det är ju att han är ett offer för ett övergrepp, vars konsekvenser, ännu när han skriver detta, inte alls har blivit övergående, men fortfarande är bestämmande för hans sinne.
Han har ännu inte hämtat sig från den
oerhörda skräck, som var hans barndom. Och skulle aldrig göra det.
Denna skräck skulle bland annat medföra, att han aldrig någonsin kunde anpassa sig till något som helst socialt sammanhang, men var DÖMD att förevigt stå utanför, att genom hela livet tvingades se på, från en plats i periferin, ”väl tagen emot och illa tåld av alla”, som den fine – men missanpassade – svenske 1600-talsskalden Lars Wivallius[4] – från Vivalla - skriver om sig själv i sin självbiografi.
Skräcken har aldrig lämnat Kierkegaard, och det skulle aldrig hjälpa honom att beskriva denna barndomens skräck i böcker, så som det kanske skulle ha hjälpt honom om han kunde ha mött någon levande människa som kunde ha förstått vad denna slags religionsintroduktion kunde ha gjort med en människa.
Det förstod ingen på den tiden.
Religionen var sådant man fick uthärda, i en tid av oberäknelighet som den som prestenterades folk kring de år då Napoleon drog fram genom Europa.
Om man inte hade något mer bedrövligt än ett blodigt Kristushuvud att komma dragande med, som trauma, så var man – enligt den tidens sätt att se – lyckligt lottad.
Hur många gånger Kierkegaard än meddelade omvärlden att han fått en ”vanvittig Opdragelse”, en vansinnig uppfostran, så klingade detta ut som i ett lufttomt rum, ty : vad skulle man göra åt det, och –för övrigt – men anser sig inte ha fått en vansinnig uppfostran? Sedan tidernas begynnelse har ämnet uppfostran varit en guldgruva för alla filosofer och författare. Ingenting skulle komma att intressera den frö bland annat Kierkegaard så viktiga Immanuel Kant mer än Rousseaus idéer om barnuppfostran, - utan att egentligen kom att skriva något viktigt alls om saken.
Kanske förstod Kierkegaard att denna vansinniga uppfostran denna BARNMISSHANDEL var helt determinerande för hans författarskap, men kunde inte FÖRKLARA det i någon skrift, eftersom då hela författarskapet skulle falla ihop, såsom varande bara ett blödande sår, orsakat av skador som åsamkats en fyra, femåring.
( Livet igenom skulle Kierkegaard förklara att han var emot barndop, emot konfirmationsundervisning, och han framhöll att kristendomen var en sak för VUXNA, aldrig för barn, - vad det nu än stod i evangelierna om vad Jesus sagt. )
Hela Kierkegaards författarskap har fötts ur denna skräck som barnet upplevde inför bilden av Kristus.
Ingenstans i hans författarskap framträder någon bild av Jesus som människa, men däremot finns det fullt med abstraktioner av denne, där Jesus benämns som ”paradoxen”, ”tecknet” o.s.v., och det är absurt att tänka sig att det är skräcken, skräckbilden, som förmått Kierkegaard att dölja den centrala gestalten i den religion som han sade sig omfatta så innerligt i en väv av abstraktioner, och placerat denna gestalt in i ett myller av iakttagelser om människans villkor, där Jesugestalten är en tom plats, överskuggad av en obegriplighet, som har formella likheter med Alltets skapare.
Begreppet Ironi i all ära, - mycket intressant - begreppet Ångest likaså, - så viktigt så - men vad vi i Kierkegaards fall framför allt har att göra med, det är ju faktiskt begreppet Skräck, i resultat och effekt.
Skräcken nämligen inte bara härrör ur mötet med det obekanta; den skapar även en stor sensitivitet i förhållande till det Obekanta, samt till det föregivet bekanta.
§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§
slut på inledningen
[1] Vi kan här erinra oss, att sådana benämningar som ”det radikalt andra” – alltså när man komparerar ”annat”, är exempel på styggelser, för mig, som för Kierkegaard. När Kierkegaard möter, t.ex., en formulering hos Augustinus om att odöpta barn kommer till ett ”mildare helvete”. (jfr.s. 90.) Helevetet kan gvietvis inte kompareras, lika lite som ”något annat”. Det är ju rent nonsens att säga ”något väldigt mycket annat”, vilket alltså Levinas gör.
[2] Ja, medicinska vetenskapsmän menar att SK led av produktionsmani, en slags sinnesjukdom som innebär att man måste producera.
[3] Michael P. Kierkegaard var alltså ingen intellektuell, och det sätt som prästerna och biskoparna i Köpenhamn omnämner MPK är snarare med milt överseende, än med överdriven respekt. Han var en ”hosehandlare”, en ”byxhandlare” – och en ngt överspänd sådan.
[4] … som ju bland annat fick bevittna en vår från ett fönster i fängelset Kajaneborg, i Finland.
