Montaignes like. Madeleine.....

 

 En bok måste ha rytm. Den måste det.

 

 

Orienthielm mådde ofta dåligt, men på olika sätt, alternerande. Så kunde han ena dagen säga, att nu var det den dagen då hjärnan var alldeles för het, medan han en annan dag klagade över att hjärtat fladdrade, medan hjärnan den dagen upplevdes som sval och behaglig. Detta upprepades, så att jag vid ett tillfälle undrade om det kanske var så att hans kropp följde månens faser eller något, och jag klättrade då och då upp i utsiktfönstret för att se hur det var med månen, eftersom jag aldrig kunnat hålla reda på tid ordentligt, nånsin.

”Ni kanske är deprimerad?”, sa jag.

”Vad har det med saken att göra?”, menade Orienthielm oförstående.

 

     ----------------------

Ironi kan mörda en text, menade Orienthielm, när han var i sval i hjärnan, likaväl som den – om den inte syns – kan lyfta den. Han berättade vid ett tillfälle att han i sin ungdom spenderat tusentals nätter med att försöka utröna om vissa kända böcker var ironiska, och om det var det, hur det var det.

Mest mysteriös var Mademoiselle Scudery, sa han. Hennes ”Conversations” utgjorde hans livs stora läsupplevelse, och han underströk att den stora skillnaden mellan Scuderys text och Castigliones, drygt hundra år tidigare, vilken även den talade om sättet att tala och umgås, var den, att Scuudery på ett mer njutningsfullt sätt antydde att hon arrangerade världen på ett mer bastant sätt än Castiglione, som jämfört med fransyskan kan ses som en oförarglig beskrivare, om han än driver oförargligheten till en helt suverän nivå, eftersom hans bok ”Hovmannen”, är så fullständigt renons på fördomar, att den i alla avseenden ekar av ett hjärtats renhet, vilken de Scudery, om hon än är både mer älsklig och mer begåvad än Castiglione, aldrig kan uppfattas äga, inte ens i sovande tillstånd.

”Det bästa med Castigliones text är det som alls inte står där, det som fattas. Det bästa med de Scudery´s är den skönhet med vilken hon döljer det som står där.”, sa Orienthielm.

Castiglione var som en fixeringsbild.

Madeleine de Scudery var däremot som en hypnoitisör. Med sin envetna raka ordföljd, och tonvis med sunda upplysningar om sakernas tillstånd, kom hon en läsare vilken som helst att utmattad och lugn luta sin kropp bakåt, sväljandes.

Orienthielm var väldigt inriktad på det fysiska.

”Och om någon hade sagt till de Scudery, att hon skulle sluta vara ironisk, så hade alla skrattat, utom de Scudery, som bara lett, gåtfullt.”

”Så vacker var hennes prosa.”

Jag kände dåförtiden varken till de Scudery eller Castiglione, men lovade att lägga allt på minnet.

Den enda fråga jag hade, när Orienthielm framlagt dessa synpunkter, var hur i all sin dar han haft så mycket tid att lägga på gamla författare från 15- och 1600talet. Hade han aldrig behövt arbete för sitt uppehälle.

På detta svarade då Orienthielm:

”Jag var född med en silversked i munnen. Mina föräldrar var rika. Jag fick göra som jag ville.”

Jag såg på honom, den lätt darrande mannen med de tjocka benen.

”För övrigt ville de att jag skulle studera, och ta en doktorsexamen.”

”Gjorde ni det då?”, undrade jag, oförsynt, och med ett sting av avund kombinerad med elakhet. TY jag misstänkte att O. aldrig hade tagit några examina.

Orienthielm såg på mig med häpen min.

”Du var mig en tyken djävel!”, sa han och måttade ett slag med öppen näve,

Jag duckade och begav mig sen av till mina kamrater i den stora skrivsalen, där det då skulle serveras lunch, - blodkorv med lök.