Greve Vaktels äventyr. Kap. 19.

Kapitel 19.

Livet såsom tummelplats.

     Jag låg halvvaken på golvet, utmattad. I högra handen hade jag Salingers Räddaren i nöden i pocket.. Snabbt som tanken kastade jag tillbaka boken in i drömmen. - Man vill ju inte leva i en slags amerikansk B-film. I vänstra hade jag en krossad kolv och runt ikring mig låg hela forskingslabbet omkullvält. Så kan det gå om man har fallandesot. Jag blödde dessutom i den vänstra handen. De var ett elände. Jag reste mig på darrande ben....
     Så gick jag ut och satte mig i en solstol utanför kastellet. Jag tänkte att det där med vetenskap var nog egentligen inget för mig.
     Kanske hade jag fått en chock, ty jag blev riktigt allvarlig - så allvarlig jag nu kan bli Jag delar denna brist med min landsman Nikolaj Gogol, som likaså led , han led verkligen av det, att inte kunna vara allvarlig…. Men nu kom Starotskens varning igen. Vad hade den gamle mannen sagt egentligen. Jag letade i mitt minne efter hans formuleringar… Jo, så här var det:
     "Om du ger dig av, så kan du aldrig komma tillbaka. Det är ingen i hela Prexezla som kommer att TOTALT förlåta dig, att du gav dig av. Du kommer, om du alltså återvänder - det sannolikaste är väl att du omkommer i nåt slagsmål - att bli ensam. Alldeles ensam. Och på grund av dina erfarenheter kommer du icke att bli förstådd och inte riktigt förstå heller, ty du har icke våra erfarenheter, -ty vi lever i en brytningstid…."
     Ja, ungefär så.
     Ja, Så var det. Han hade lagt till: "Du kommer att leva i ett elände. "E-lände" betyder "utan land"!" ----
     Men nu var jag alltså på en liten ö utanför Vladivostok, och denna Kastellö, den var ju nästan min, mitt land.. Jag skulle fråga Elena om detta, om jag inte kunde få papper på Kastellön för all evighet och för min avkomma i alla led.
     ( Jord, jord, jord , ack gamla nationalekonomiska frågor dök upp i min skalle. Jordägarklassen….)
    Snabbt blev jag avbruten av att Pramalan kom gående från Port Salut med en väska i handen. Jaha. Kanske de böcker jag velat ha. Om loppor.
----
     Det visade sig vara mat, konserver och bröd och lite mjölk. Jaja.
     När detta var uppackat satt vi och talade en stund i den nedåtgående solens sken. Vi hade var sin pipa med Greve Hamiltons blandning i. Röken for virvlande över våra huvuden och insöps av några dröjande tornsvalor.
- Du Pramalan. Jag tror jag stannar här på Kastellön.
- Jaså?
- Ja, roligare blir det nog inte om jag åker till Kina eller Ryssland eller U.S.A.. Jag tror jag skriver en väl en bok här .
- Men är det verkligen något att göra? undrade den jordbundne slaven.
- Nja, men jag vill. och jag lade till med en rökpuff: "Och det roligaste som finns är när allt kommer omkring att skriva."
- Jaså? sade Pramalan. Och nu började jag inse att den för övrigt så genomsnälle mannen satt och drev med mig.
- Du förstår inte finessen med litteratur. Det är det hela. Du har aldrig gått i skola!
- Nja, lite grann. Jag har läst Dante.
- Jaha. sa jag, förvånad. "Det har inte jag."
- Asch, sa Pramalan, det var en grälsjuk roman. En nyckelroman kan man säga. Han tog heder och ära av folk han inte gillade, och som jag ju inte visste nåt om….
- Intressant!
- Nej, inte speciellt.sa Pramalan.
- Jag menar att du fann den dålig.
- Det är väl inte så himla intressant det heller! sa betjänten.
Vi satt tysta.
- Hur skall du hitta tillbaka med båten nu, - nu är det snart mörkt.
- Min far var matros.
- Jaha.
- Du, Pramalan, vad tycker du är roligt då?
( En fråga man sällan ställer till nån, om man inte har ruskigt tråkigt själv.)
- Ja, supa och knulla.
Jag tittade på Pramalan, som var helt allvarlig.
- Och du? frågade Pramalan. ( Han titulerade mig icke "greve" alltså.)
- Samma.
- Ja! Pramalan nästan skrek ordet och reste sig med samma och tog tag i den tomma väskan." Vi ses om ett par dar. Skall jag ta med papper och pennor?"
- Det finns här. sa jag surt.
- Livet, herr Greve, är en tummelplats!

      Jag beordrade nu argt den lille indonesiern att snabbt försvinna från ön, enär "jag hade viktigare saker för mig än att diskutera vad Livet var. Och han försvann, iklädd sina svarta jeans och sin vanliga skrikigt gröna glänsande skjorta. Jag ropade efter den nu skugglika gestalten:
- Be Elena komma en dag !
- Jag skall fråga!!!! Ropades det nerifrån hamnen.
     Jag gick in i Kastellet. Så mycket jag hade att skriva. Jag fick ständigt mer att skriva. Tänk, en sån platthet: "Supa och knulla!" Det visste väl alla, liksom alla visste att livet var ett helvete. Och om man inte hade erkänt det, så fick man sannerligen ett ännu större helvete! Och en tummelplats var väl Livet, - här tumlades det av bara den ; här tumlades lycka och olycka , ensamhet och sorg och lust och längtan och svält och tandvärk och skit och elände….! Men,…. Det fanns nu två saker som kunde stoppa tumultet. Konsten var det ena, kärleken var det andra. Min kärlek till Georgina ( hemma i Prexezla ) hade icke besvarats. Så återstod Konsten. Konsten var ju också en tummelplats. Hade alltid varit och kommer att vara länge än.
     Så började jag städa upp efter explosionen. Jag kände mig helt återställd nu efter anfallet. Det var nog tobakens förtjänst. ( Den gamle fransmannen Nicotin hade ju - förmodligen i god tro och äregirighet - importerat tobaken från Nya Värden som medicinalväxt.)
      Jag klappade om mina vargar och gick och lade mig. "Skriva, skriva, skriva!" sa jag till Gråast, som vid dessa ord - som alltid när hon tyckte jag hade fel - slog ner blicken.

Greve Vaktels äventyr. 18.

Kapitel 18.

"Kungen".

        Jag - greve Vaktel, som man sade här - satte mig i en fåtölj av solitt urberg och väntade på tilltal.
- Du vet varför du är här? sade kungen.
- Nej, herr Kung!
       Kungen slet av sig mustaschen och svor. Han visade sig vara en hon, en vacker kvinna minsann !:
- Ingen ironi här. Det är det minst sexiga som finns!
- Jaha. sade jag, helt paff av förvandlingen.
- Tag en titt på bordet här bredvid. Där ligger en del böcker.
         Jag steg ( nöjd ) upp från den kalla fåtöljen och gick fram till bordet. Där låg sju böcker på rad. Befalld att noga se på dem, så tog jag en och en i handen och läste deras omslag. Samtliga var på mitt modersmål. Böckerna var - från vänster till höger - följande: Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, Baron Münschausens äventyr ( lite rörigt med ursprunget ), H.C.Andersens Snödrottningen, J.D. Salingers Räddaren i nöden, Lewis Carolls Alice i Underlandet, Franz Kafkas Slottet och Tolkiens Sagan om Ringen.
Jag såg förvånad på böckerna och kunde inte ens skratta. Så löjligt var det hela.
- Så löjligt! sa jag.
- Det kan tyckas så. sade kvinna i manteln och släppte nu ut håret och började måla munnen röd med ett litet läppstift som det stod Marilyn på.
- Ja.
- Men det är det inte.
- Är det en tävling? Frågade jag.
- Inte alls. Sade kvinnan, som väl kunde vara sisådär 33. ( Jag är väldigt bra på att gissa kvinnors ålder. )
- Ni skall välja en bok, greve Vaktel!
- Jag heter inte greve Vaktel!
        Hon ignorerade protesten med en hånfull böjning på den just nu röda överläppen.
- En av böckerna! upprepade hon med envisheten hos en häst som just fastnat i en bagagelucka.
- Jaha, resignerade jag. Men Salinger hör ju inte dit. Han skall ju bort! Han är ju den som skall bort!
- Så ni väljer inte Räddaren i nöden?
- Det sa jag inte. Jag sa bara att den inte var lik dom andra böckerna.
- Det var värst vad ni är beläst….
- Ja, jag råkar - av en lump ( jag sade medvetet fel….) - ha läst böckerna, men misstänker att det inte är någon "lump"…..
- Ja, vi har bråttom, vilken av böckerna väljer ni?
- Om jag skall ta med en till när jag vaknar, alltså, så inte blir det Kafka, han är gräslig, och inte H.C. Andersen; han är sentimental, och inte Jules Verne, för den boken kan jag utantill, ( min logik hade tydligen aningen skärpts av färgerna här ), och inte Alice, för den tycker jag är hjärtlös, och inte Tolkien, för det är väl bara ett konstlat hopkok och Münschausen är ju inget man vill ha hemma direkt …. Och Salinger hör ju inte dit…
- Ni måste välja en.
- Annars.
- Annars får ni inte vakna!
- Jaha. ( Nu funderade jag skarpt. Jag var säker på att jag blev lurad. När jag vaknade skulle jag inte alls ha nån av böckerna med mig. Det vore ju som en saga .Och löjligt! )
- Ja, sa jag, "För att få slut på eländet, så tar jag väl …. icke, picke, pö ….. puh ……. Usch …… ja, Salinger då!"
       Den vita katten vred sig av skratt.

       I vänstra handen hade jag en krossad kolv.

In the sun

check out kajgenell.com

check out: 
kajgenell.com for a description of my book (2017) on Kafka.

Man

Selfie.

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 17.

Kapitel 17.

Riesengebirge.

       Jag befann mig plötsligt sen - av alla ställen - inne i mitt eget huvud. Det var ett jättelandskap, med berg, floder, himmel och ett pågående åskväder med strilande regn. Detta upphörde dock med ens som landskapet upptäckte mig. Det förvandlades då till ett visserligen molnigt men dock mycket ljust landskap: molnen voro kritvita, himlen rosa, havet ljusgrönt, träden lila, buskarna mörkröda och gräset lejongult med violetta blommor. Här och där var himlen istället lila och havet rosa, så det var ingen ordning där, precis.
       Jag vacklade omkring och - som ofta händer en drömmande - jag var helt medveten om att jag drömde och att jag just befann mig i mitt huvud, vilket i och för sig framstod -som det ofta gör i begåvade människors huvuden - som en gigantisk uppgift. Att nu ett helt landskap, som väl i sin uppenbarelse både dolde och avslöjade en hel värld, var min uppgift, och kanske "blott för några timmar", det syntes mig - konstigt nog - både glädjande och glädjedödande. Dubbelt alltså. Man väntar sig ju, vid inträdet i en värld, att man skall få vistas där i ett liv åtminstone ….. Men, icke så. Här var jag, med drömmarens insikt om drömmens förgänglighet, utlämnad åt en snar förgängelse. Det som då gällde var väl, som jag då tyckte, att ha så roligt som möjligt. ( Det är en gammal, gammal princip, som jag även i det vanliga livet strävar efter att följa till punkt och pricka, även om det naturligtvis uppstår en del onödiga och en del nödvändiga konflikter mellan denna princip och omgivningen stup i ett. )
Sålunda tog jag ett steg framåt.
      Det skulle jag inte ha gjort, ty där var en avgrund i mörkblått i vilken jag till hälften rasade ner. Hade det nu inte varit för ett grått fält och en liten krokig svart linje, så hade jag varit förlorad.
      Hängande i en illgul trädgren tänkte jag:
- Som om jag inte hade det jobbigt nog i kastellet! Som om detta vore till nån nytta!?
Då svarade på min tanke en liten iskallt gloende halvmeterhög vit tiger:
- Välkommen till Riesengebirge.
( Märkligt hur dessa horder av djur dras till mig som järnfilspån till en magnet…..)
- Jaha. sa jag som hängde där halvt nere i klyftan.
- Stick din hand i mitt gap bara! ( Oanständigt! )
      Jag gjorde så medan jag slöt ögonen.
      Katten vinschade upp mig på en torr illgrön fläck, som knappt hade torkat av vattenfärg.
- Vad allt verkar provisoriskt här!
- Nja, sa katten, det skall snart bort alltihop……
Jag suckade ( som ni väl förstår.) och frågade:
- Vad är meningen med detta då?
      ( Alla världar jag har vistats i har verkat ha en uppfattning om att man skall foga sig i dess villkor, något jag ständigt haft problem med. Jag kan inte begripa varför en godtycklig värld skall bestämma över mig! Det är då sannerligen en gåta…. )
       Den vita katten såg snålt på mig:
- Ni ska få träffa kungen av Riesengebirge.
- Är det en arvfurste? frågade jag medan jag lade håret till rätta.
- Nu får ni ta skeden i vacker hand. sa katten.
- Ja. Vad skall man göra. Tills jag nu vaknar.
- Det kan ta tid.
- Jaha. skrattade jag, blott alltför viss om att jag "bara" drömde. ( Jag genomfors av en viss skräck för att dö i sömnen…. )
       Vi gick och vi gick. Det var ömsom djungel, ömsom öken, alltihop i grälla färger och ibland med konturer som var lite slarvigt ritade. Det enda som var visst var att molnen var alldeles vita.
- Kan man inte begära att ni ritar färdigt trän och sånt? frågade jag katten, som nu plötsligt var en svart silhuett mot en grön bergssida. ( Det hela - denna värld - gjorde ett opålitligt intryck. )
- Puh! sade katten utförligt. Ni kan väl vara lite nöjd. Vi gör vårt bästa. Alla gör vi vårt bästa!
- Okey. svarade jag och klappade katten lite avmätt på huvudet.
       Nu tycktes vi vara framme vid ett litet gistet herresäte. Vi klappade på och släpptes in och fördes genom några rum fram till en tron, där det satt en herre i mantel. Han hade runt ansikte och matchande röda mustascher. Dom hade inte ens orkat byta färg till mustaschen.
- Välkommen, greve Vaktel!, röt mannen, som skulle föreställa kung.