Alltid Kafka.

                    VID ETT UTREDANDE av Franz Kafka och, mer precist, kafkabegreppet är det svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos och kring denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det finnas motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans bildar en bestämmande motsättning. Det finns även motsättningar runt Kafka, det fanns en gång motsättningar i den livsmiljö han växte upp i, motsättningar i det liv han levde, och det finns analogt ett flertal dominanta, determinerande, unika motsättningar i hans banbrytande verk. Alltihop således kringgärdat  av och sprunget ur stora motsättningar, allt lever dessutom ACCENTUERAT av motsättningar.

                Kafka tog i sitt skrivande – som många författare gör - sitt liv, som det nu var, som utgångspunkt. Det yttre livet var dock bara material. Några liknelser eller allegorier handlade det inte om, menade han själv. Om man tar fasta på, att det då hos Kafka inte är fråga om liknelser, så måste man inse, att det inte går att rakt av ”översätta” något av hans verk till något annat. Liknelsen som form är skäligen enkel. Liksom allegorin. Nu var det hos Kafka, inspirerad av den romantiska traditionen, tvetydigheten, diskrepansen, det ekivoka [1], det svävande, som gav den spänning i själen, som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och extremt väl formulerade berättande flödade. Skrivet oftast ett svep. Och det tycks som om det var formen, och svävningen, mer än innehållet, som var det viktiga för Kafka. Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också försökte med flit, i en slags estetisk perversitet, behålla detta spänningsfält, utöka denna kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags ”irritation”…för att behålla detta spänningsfält genom hela skapelseprocessen och ut i verket självt.  Utvecklingen av detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i original, i handskrift, som Amerika[2], Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text: vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska tänkande. Man kan i studiet av spänningsfält jämföra hur en mycket tydlig form av ironi stegras, eller ändrar karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar just ironiker. Han var den slags ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som, vid sidan av den eminenta litterära talangen, kanske är hans mest framträdande drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi – även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och avundas honom - utan vidare -  denna formuleringsförmåga. Det finns alltid en drivande kraft framåt i Kafkas texter, som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde från början den extremt gode författarens signum, detta som gör att verken blir ”page-turners”. Men han skulle – troligen av en historisk slump - komma att s.a.s. ”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all samtida litteratur”.  

-----/forts följer/    

---

[1] Lat.: ”equi”= dubbel ,”voce”= ”röst”

[2]     ( Den försvunne )

Bilder

Separatism och etnifiering. Varför?

Jag tror att människor just nu - i följderna av internettet och globaliseringen - accentuerar den Andre som Annan för att de klart insett att den Andre är Samma och att detta skrämmer dem. Så är detta en tillfällig reaktion innan vi alla under tvång inser att vi på ett någorlunda rationellt sätt samsas om allting.

Ottla Kafka - favoritsystern.

      Ottla Kafka intog en särställning i Franz liv.

      Ottilie Kafka, alltid kallad Ottla, föddes - alltså  29 Oktober 1892 i Prag, och var Franz´ yngsta syster, det sista barnet. Hon gick ut en flickskola och en fortbildningsskola, och arbetade sedan i faderns affär, - ofta tolv timmar om dagen, och var den som öppnade för personalen på morgonen.

      Hon var inte bara charmig favoritsyster, men stod Franz allra närmast, genom hela hans liv, av alla människor. Hon hade samma egenartat mörka hy som Franz. Hon blev - kanske genom FK - intresserad av den blomstrande sionismen, och gick entusiastiskt med i en klubb för judiska flickor och kvinnor. Hon tyckts ha varit det gladaste ( och argaste ) av syskonen. Hon beslöt sig under första världskriget att ta över ett litet gods i västböhmiska Zürau, norr om Prag, som tillhörde systern Elli Kafkas man Karl Hermann, understödd av Franz. Saken motarbetade av fadern. Från mitten av April 1917 till hösten 1918 skötte hon dock detta gods. Från November 1918 gick hon en lantbruksutbildning i Friedland. I mars 1919 återvände hon till Prag . Försök att finna arbete inom lantbruksnäringen misslyckades dock, trots Ottlas och Franz gemensamma ansträngningar. Den 15 Juli 1920 gifte hon sig – mot Herman Kafkas vilja - med den katolske tjecken Josef David. Förhållandet hade börjat långt innan kriget. Föräldrarna fick reda på det först efter det Josef D. lämnat militärtjänsten. Så kom födseln av döttrarna Věra, 1921, och Helene, 1923, och Franz var mycket förtjust i dem, lekte med barnen, och tyckte även om maken.

        Under sommaren 1922 tillbringade Franz med familjen David tre månader i Planá vid Lužnicí. Ottla Davidová och Josef David hade inget lyckligt äktenskap. Hon var också mycket självständig, till skillnad mot sina båda systrar, vilket kan ha bidragit till spänningar. I Oktober 1943 följde hon med , som hjälpare, en barntransport till Auschwitz , och kort därefter mördades hon av nazisterna där. Hennes döttrar Véra och Helene undkom, då Ottla frivilligt – skyddande den icke-judiske maken  - separerade sig från sin familj.

     Franz och Ottla läste ibland böcker tillsammans. ( Platons Symposion, - denna klassiska tragikomiska politiska fars, – Arthur Schopenhauer, m.m. ). De hade livet igenom, från tidig barndom ända till Franz´ död en tät kontakt, och förde långa hemliga samtal, vilka utspelade sig främst på två platser, nämligen husets badrum och en speciell park i centrala Prag. I breven till henne ( nu på Bodleian Library i London ) framstår Franz som snabbtänkt ( som vanligt ), minnesgod, praktisk, avslappnad och naturlig.  Betecknande är att Kafka hellre läste filosofi med Ottla, än med Max Brod. Denne hade en dragning till metafysik som med största sannolikhet ”avskräckte” Kafka. Brod hade mycket litet av den gedigna skepsis, som var utmärkande för Kafkas tanke. Då fanns det t.ex. hos kamraterna Baum, Oscar Pollak och Weltsch mer sådan. Orsakerna till att vänskapen mellan Brod och Kafka ändå blev livslång är troligen fler, och det skulle bli spekulation att ge sig in på dessa.). Ottlas betydelse för Franz kan ha varit mycket större än vad alla i allmänhet anat. Det syns – utifrån sett, efter man tagit del av existerande dokument ….- som om deras intima samtal var det mest nära och varma som Kafka upplevde under hela sitt liv.

        Ottla var efter Franz´ död helt emot att man publicerade Kafkas efterlämnade papper ( romaner och annat ). H. Zylberberg, som kände Ottla,  skriver:

    ”Hon accepterade aldrig det faktum att  Kafkas verk hade publicerats som resultat av någons indiskretion. Franz hade lämnat ett testamente, och hans  djupaste och heligaste önskan, att allt han hade skrivit skulle brännas, borde ha åtlytts. På grund av detta var hon mycket arg på Max Brod.”[1]

     

En del av vad vi vet om Kafka vet vi genom hans 

dagböcker och brev. Kafkas dagbok är 

 en egenartad ”bok” ( eg. ett urval anteckningar ) med 

kortfattade notiser, utkast till noveller, m.m., men 

mest om hans egen dåliga hälsa , som en ”sjukjournal” , 

brukar man  säga, och om hur väldigt lite han gör ( ….     

uträttar som författare ). De flesta anteckningarna är 

liksom dessa:

 ”1. juni. Inget skrivet.”; ”13.juni. Hela dagen i sängen.”, 

”15.juni. Hela dagen i sängen.”, o.s.v …… 


Bl.a. om

 huvudvärken, som enl. T. Ekbom lär ha varit en 

 speciellt plågsam "Hortons huvudvärk"[2] .Kafka 

led ofta av huvudvärk, samt tillbringade mycket tid av

 sitt liv, särskilt senare liv – efter lungblödningen,

 sjukdomsutbrottet - i sängen. Lika ofta – eller oftare

 - klagar han också över sömnlöshet. Samtidigt tycks 

sömnlösheten stå i förbindelse med förmågan att skriva.

 När han sov gott , skrev han helt enkelt inte ! 

Sömnlösheten – och sömnen - ställer Kafka själv i

 förhållande till sanning i brevväxlingen med Milena.

 Sömnen är – så skymtar det fram – ofta något av det

 högsta, och halvslummern lika ofta i kontrast något

 (själv-)bedrägligt ( så som i Bürgelepisoden i Slottet. )

 något ofta – i verken - markant styrt av det omedvetna.

---

[1]  se: Gazda, s.7.

[2]  T. Ekbom. ss.175ff.

Artificiell intelligens - contradictio in adjecto.

Det finns ingen AI. Det begreppet, och den företeelsen, är en contradictio in adjecto. Intelligens är förmågan att förstå. Ingen maskin kommer nånsin att kunna förstå en människa. Ingen maskin kommer nånsin att förstå en bok. Ingen maskin kommer nånsin att förstå varför en novell av Franz Kafka är bra eller storheten hos Gauguin och hos Berlioz. Det är sådana saker som är intelligens. Det andra är automatik, vilket alltihop är extrapoleringar vilket inte har ett dyft med förståelse att göra.

Akvarell jag gjort

Me