Hämnden. En roman. Kapitel Ett.

 

 

HÄMNDEN

 

 

Pers.:

Berrau Kahrtfält = så vacker att han inte vill röra på sina kinder.

Herrera Uppolstedt = Med ett snett frtäsckt leende, so m skall antyda att ahn  ser skämtsamt på allt, men vilket ansiktsuttryck alltså döljer fullständig ti omhet.

Bankir Holmer = Glad men ointresserad av just det som utsplear sig vi närvarande tid. Visar sig vara ointresserad  av allt.

Fr. Prestidia Aninander = Skyller sin ständiga olycka på den som är närvarande.

Nena Pirenbrander= bidragstagare med rött hår.

Jag själv = En ständig odåga, smutsig i håret.

 

                 KAPITEL  ETT

Mitt namn är Octavius. Octavius Tegelkrona.( Just for the record.)

Detta var det mest egendomliga projekt, sett ur vilken aspekt som helst. Jag har aldrig förut – vare sig nykter eller under inflytande av opiater eller hallucinogener - ens drömt något så hemskt, frånstötande och vidrigt. Och dessutom ganska komplext.  Och jag måste säga: jag förstår det inte ens rudimentärt, själv. Och ändå är jag förvissad om att detta – just det här - är det RÄTTA.

INTE NOG MED DET! Författaren till dessa rader är dessutom ganska säker på att du, min käre älskade läsare, aldrig heller har stött på något så här fullständigt stinkande avskyvärt, brottsligt.

Och det är förstås lika bra att genast avslöja vad det handlar om, så att vi kan börja nysta i denna vådliga härva, innan allt av misstag, åtminstone i denna dokumenterade form, försvinner.

Det handlar om hämnd, förstår ni. Vengeance.  Jag skall hämnas! Men det stora problemet är bara att jag inte vet för vad, eller på vem! Än.

Det är detta, som är hemskt. Men samtidigt oändligt lockande. Och på något sätt friskt. Varför inte en gång för alla reda ut vad som har förevarit? Ty – nu måste jag bekänna – hela mitt liv har jag levt med känslan av att jag blivit illa behandlad. Och visst har det varit än den ena än den andra konkreta personen som satt sig på mig, men jag har ändå alltid tänkt att det där får man ta itu med senare, och så har jag nu bara denna stora, allt omslutande känsla av att man har snott hela mitt liv, mitt framför ögonen på mig, och jag har alltså beslutat mig för att ge igen.

Några tankar först, om hämnd. Rent generellt. Inget kan vara viktigare än detta, att behandla ämnet tankemässigt, logiskt och utförligt, då ett viktigt element i hämnden SJÄLV är den intellektuella delen, - att med en konkret akt få satt en annan akt i stor skugga. Och sådant sker endast genom insikt. Således är hämnd, kanske mer än något annat man företar sig – om man förtar sig detta – en INTELLEKTUELL HANDLING.

En uppfinning, vilken som helst, eller ett arbete, vilket som helst, eller en seger på en sportarena, vilken som helst, behöver inte begripas intellektuellt för att ha värde för en. Det spela ingen roll om man begriper sitt arbete som lokförare eller läkare, bara man utför det väl. Och så är det med nästan alla andra handlingar i livet. Man kan njuta av dem och få heder av dem, även om man inte förstår ett dyft av vad saken handlar om. Ja de flesta människor går ju genom livet på det viset: utan att nånsin få klar för sig meningen med allt agerande. Men så är det alltså INTE med HÄMNDEN.

Hämnden måste man begripa. In i den allra minsta detalj. Annars är den ingen hämnd.

För att kunna sätta hämnden, som generellt fenomen, i relief, kan vi ju först i korthet betrakta hämnd hos andra djur än människan.

Här finner vi en myckenhet av intressantheter.

-------

 

När jag skriver dessa rader, kan jag passa på att säga, sitter jag i det lilla en och en halvvåningshus, som ligger på en bergssida i en lund, strax söder om staden, en ganska fallfärdig stuga, med tillhörande litet hönshus, som jag köpt för pengarna jag fick i stipendium förra våren, och där jag trivs mycket bra. Utanför är det nu vår igen, en härlig, blomstrande senvår, med syren och magnolia, och jag har ett fönster öppet mot den lilla trädgården, som sluttar brant ner mot ett björnbärsbuskage, bortom vilket det ligger två rödgrusade tennisbanor, där det just nu på morgonkvisten dykt upp två ungdomar, pojkar, som börjat spela. Således har nu mitt skrivande fått ett ljudligt ackompanjemang av bollstudsar. Det hade jag ju inte räknat med. Förmodligen får jag då och då gå och stänga fönstret, åtminstone vid särskilt invecklade resonemang och känsliga passager. Men, givetvis: jag kan inte ha fönstret stängt HELA tiden. Det blir alltför kvavt. Det är nu mycket varmt ute, och jag svettas inte riktigt lika bra som förr.

Nu skall tilläggas att huset inte är helt mitt. Stipendiet räckte ju inte till köpeskillingen. Så jag – företagsam som jag trots allt blivit på äldre dar – tågade iväg till en bankir – bankir Holmer, en gammal bekant till mig - på Drottninggatan och framlade min önskan om ett eget hus. Så fick jag pengarna, - mot att bankiren äger huset. Stipendiet försvann, så att säga, in i bankirens kalkyler och försäkringar, och ut kom jag från hans kontor med ett kontrakt i vilket det framgick att jag skulle få leva resten av mitt liv i det lilla huset, utan några som helst omkostnader, men att alltihop efter mitt frånfälle skulle tillfalla bankiren.

Nå till ämnet. Vi skulle tala om hämnande djur.

Här kommer man då genast att tänka på elefanter, apor, delfiner, hästar och hundar.

Känt för alla är ju de vilda demoleringar som både afrikanska och indiska elefanter kan bestå hela små byar, om de känt sig förorättade. Det kallar jag hämnd, att utplåna en by. Så känner man ju till att andra högtstående djur, som apor, mycket noga håller reda på vilka som är vänner och fiender, och ett anfall från en artfrände kommer väldigt ofta att åtgärdas med ett kompletterande anfall, om tillfälle ges.

Det är viktigt att poängtera att hämnd hos djur är ganska enkla, och att man sällan ser den hätska bitterhet, som kan utvecklas hos en människa i dessa fall av hämnd hos djur. Hämnden exekveras nära nog helt tanklöst av apan, som sedan förmodligen glömmer hela saken och således aldrig kommer på tanken att njuta av hämnden. Inte så som en människa kan göra.

I några enstaka fall kan hämnden betyda mycket för ett djur. Särskilt vacker är ju historien om den holländske muskulösa badälskaande mannen som brukade ta sin rottweiler till stranden var dag, och där reta hunden och bånka till den med en tjock träkäpp varje förmiddag, för att få hunden att lyda. Efter varje träningspass tog sig mannen ett dopp genom att vada ut i det långgrunda vattnet utanför Zuiderzee. Hunden brukade då stå och titta på när husse simmade något femtiotal meter ut i vatten, där denne inte bottnade. Mannen var illa sedd av de andra badgästerna, vilka vanligtvis var ett tjugotal där på stranden. Ty vem blir inte sur på en djurplågare.

En särskild förmiddag, när vädret var osedvanligt vackert, var mannen extra uppiggad av solen och slog därför hunden så hårt med käppen att hundens ragg färgades röd av blod. Sedan begav han sig ut i böljorna. Hunden stod som vanligt kvar på stranden. Men denna dag smalande rottweilerögonen något extra, och så fort mannen nått så långt ut att han inte bottnade, så begav sig hunden ut i vattnet med några ofantliga språng. De övriga badgästerna skrattade och skrek. Snart var hunden ute vid mannen och med en beslutsamhet, som kunde hedrat en general, satte hunden frambenenen över sin husses huvud och tryckte detta under vatten. Varje gång mannen kom lös så blev han återigen nedtryckt. Till slut – ni förstår det själva – kom mannen inte upp, och endast hunden simmade iland, flämtande och med skum kring tänderna.

När väl polisutredning och begravning var över, så var det en av de övriga badgästerna, en fru Foller, som kom till arresten och hämtade ut hunden, som – enligt berättelsen – fick ett gott liv efter hämnden.

Jag återkommer till denna historia.

------

Men hämnden hos människor är ju ändå en helt annan historia. Kanske främst för att den är så sällsynt. Man kan nog säga att det ärt en av den mänskliga civilisationens största bragder, att få hämnden att vara något som man kan söka undvika.

Visserligen finns det diverse ökenreligioner, och föreställningar i de Isländska sagorna, och berättelser hos folk på tundran, som uppmuntrar till hämnd, men dessa mytiska redogörelser har ju ingen djup förankring i det verkliga förhållandet kring hämnden. Myten är alltid konstruerad av makten, och ur maktens perspektiv finns det ingen anledning att hämma sådant som hämndlystnad. Tvärtom. Makten har bara fördelar av att tossa ihop folk till bataljer och lönnmord. Annorlunda är det, som sagt, i verkligheten.

Det är nämligen så att människor ofta sväljer önskan att hämnas. Man sväljer den långt ner i magen.

Hämnden är en primitiv åtgärd, som oftast slår tillbaka på hämnaren själv. Hämnden är suicidal.

 

KAPITEL TVÅ

 

När jag vaknar om morgnarna

                             

demokrati

 Demokratins grundidé är den, att människor som inte deltar i densamma ofelbart kommer att bli ett problem för den.

FLYTTEN

 

        Det konstiga med människor som utvandrar från en fattig bygd – vilket är det vanliga att folk gör - är att de ofta vill berätta om det, och att de ofta bygger hela sin identitet runt själva flytten, och runt det faktum, att de aldrig nånsin riktigt flyttat, men att de livet igenom befinner sig i ett limbo, vilket varken är här eller där, och att de tycker att detta måste man berätta för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller annat limbo om än just inte nödvändigtvis i ett ”flyttlimbo”.

Så är det så, att har man inget annat att berätta om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta föregivna ituslitande av ens Ego som situationen med flytten försatt ens fattiga själ. Därför svämmar nu världen över av böcker som i tårfyllda ordalag berättar om hur i sitt inre man slits mellan två kulturer, och ingenting utom några paradoxer och lite sentimentalitet kommer ut därav. Det är i själva verket den mest prosaiska historia man berättar, när man tror att den är djupt originell. Så kan man – när man vill bilda sig – i görligaste mån söka undvika alla dessa ”flyttböcker”, då dessa alla är de tråkigaste av alla böcker som skrivits, och inte har något egentligt gemensamt med Tusen och en natt, där man ju sannerligen inte ägnar sig åt att ångestfyllt jämföra äpplen och päron precis. Överhuvudtaget skall man akta sig, när man väljer att berätta en historia, att välja ett upplägg så att man är koncentrerad kring ett så distinkt ämne så att man börjar historien med så att säga rynkad panna, med en bekymmerrynka, och det är sällan så att mangenom att betrakta en svårighet, ett problem ,en jämförelse nån sin kan komma till det läge att man alls kan beskriva en verklighet. En verklighet är inte sådan att den är en jämförelse, en frågeställning eller något ditåt. Men en verklighet är något mycket större. Alltså bör innehållet, det manifesta centrat i en berättelse vara så litet som möjligt, en ynka sak, som en toffel eller ett sandkorn, och inget som man behöver grubbla över, för att sedan utveckla en berättelse, som i sig skapar grubbel både här och där, ty Livet är just sådant som Kierkegaard säger att det är, ”det att bekymra sig”. Och bekymra sig brett.

        Ty om litteratur endast erbjöd igenkänning, då skulle den inte kunna fylla sin roll som utvecklare av det mänskliga sinnet. Sannerligen, litteratur bör vara sådan att den kastar ut människor nakna i ett träsk varifrån de sedan ensamma får klara sig bäst de kan. ( Jag skojar. Men är ändå allvarlig.) Om litteraturen endast bestod av emigranthistorier, så skulle hela mänskliga rasen bli tom i huvudet, ty så är det med jämförelser att man av dessa till slut blir både döv och blind, ja, av att ständigt jämföra blir man till slut blind för jämförelsen, och man slutar tänka. Så är en emigranthistoria som ett bilder som man tittar på tills det upplöses i ett töcken och ett oformligt raster. De sanna historierna är de som inte handlar om en flytt, men om någon som stannar, ty i djupare mening stannar en människa alltid hos sig själv, och den människa är klok som låter en resa och en förflyttning just förbli en enkel resa. Och skulle resan vara tur och retur, så låter man den just vara en sådan.

Cannon och Quarter

 

                                   Cannon och Quarter

 

 

Året är 2543 A.D.. På en enorm men nästan utsliten asfaltbelagd gård, mellan långa tegelhuslängor står flera rader av uttjänta robotar på hjul. Marken har delvis satt sig, och gräs spirar här och där i asfalten. Det är eftermiddag, och rök kommer in från havet och gör sikten tidvis dålig. Täta moln täcker himlen.

Intill varandra mitt på denna öppna plats, i nästan komplett tystnad, utom det avlägsna dånet från vågsvall vid en kustpir, står tre stora kvadratiska maskiner på hjul.  Den minsta av dessa tre lådformade tingestar – var sidor är kanske fem gånger fem meter, - är utrustad med två kanoner, som pekar dels framåt, del bakåt. Man ser att det var nära nog ett årtionde sedan någon sett om lådans plåtsidor

when regarding....

 When regarding things on earth and in the sky it is important to use the Humble Telescope.

Som Kafka lärde ut i Processen....

 Som Kafka lärde ut i Processen, så byggs världen upp, och består till största delen av ... kommentarer. Det är ju då givetvis väsentligt att ens kommentarer inte är tomma på innehåll.

Jazz piano a minor Medum Tempo