Dageby, Peter Lundell och jag

 

"För sent" av G. Lundén- Welden, sjungen av Sonja Hedenbratt i filmen D...

ur "Höstdrama" av Kaj Bernh. Genell( finns på Adlibris o Bokus )

 

KAPITEL ETT.

Hösten kom, grå och kall. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen i ett mörklila sken. Hösten är en undran och den är samtidigt en störning i denna undran, ty den är själv det mystiska som så bistert avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Hösten är sitt eget ressentiment, sin mytiska oroslängtan, sin sorg och sitt simultana, vemodiga spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt måste uppfinna sig själv.

         En enorm storm hade halvt om halvt raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. Omkullblåsta träd och bråte låg överallt. Kråkorna hoppade, ruggiga, jämfota omkring och skrek högt. Staden hade förlorat sin lättjefulla semester- och turistcharm och såg efter den stora stormen nu enbart regnig och grå ut. Varannan dag öste det ned, varannan luktade det illa. En stickande röklukt nerifrån Europa infiltrerade de högre luftlagren. Inversionen lade sig som en basker över de centrala delarna av staden, där Edward bodde, i Johanneberg, ovan Götaplatsen. Om man inte hade andnöd redan, så fick man det nu. Det hade hunnit bli november och alla beredde sig att överleva åtminstone fram till Jul. Typiskt nog skulle det väl inte komma snö heller, och gemene man sa till varann, att det naturligtvis skulle förbli blidväder, regna hela vintern och dessutom bli översvämning nere i kanalerna i Centrum för att inte tala om Säveån.

 

       Den tokvarma sommaren var nu ett minne blott. Sommaren är kulmen, men vanligen är denna kulmen som en kostlig gåva, mer sällan är den som en pärs. Aldrig har jag själv upplevt en sådan hetta som denna sommar. Lika eländig som hösten var, lika brutal var sommaren. Det föreföll många som om planeten rent av varit satt i brand, och som om undergången var  nära. I juli hade gatorna i Göteborg närapå lyst tomma. Jag vet, för jag satt på en bänk på Avenyn mest hela tiden och läste Joseph Conrad, Anarkisten, Lord Jim och Almayers dårskap. På engelska. Människorna, denna blomst bakom Storgudens öra, hade flytt till kusten. Gräset i parkerna hade stått gult och glest. Rundlar av brunt indikerade då att: här var det ökentorrt. Solen tycktes stanna till i timmar över just stadens centrum för att metodiskt söka torka livet ur folk därnere på gatorna och i varuhus. Brunnar och läskautomater var ur funktion. Skörden försvann redan innan midsommar, torkade och metamorferades skendött ner i marken igen. Korna fick slaktas i juli och hö och mjölk importeras från Ryssland och Sydamerika.

       Abrovinschgatan är en liten gata i denna stadsdel, som låg uppe på ett berg. Kyrkan, som – i obestämd, fyrkantig stil, inspirerad av Albert Speers samtida nationaltyska byggnadsverk, står uppspetad på den högsta kullen. Den var styrd nu – hade alltid varit, men förhoppningsvis inte för alltid - av högkyrkliga manliga präster vars ledande idé givetvis var, att allt skulle förbli som det varit (vilket ju är en känd definition av begreppet ”evighet”,) men som i kamouflage sträckt ut en hand till barnen, i det att kyrkan var evig vardag erbjöd barnrytmik. Ja, det var så att kyrkans främsta uppgift i församlingen för tillfället förföll just vara denna, att hålla de få barn som fanns här uppe på berget i god trim, fysiskt, för att man senare desto mer effektivt kunna bryta ner dem mentalt med sina dystra pålagor.  Om man passerade kyrkan, vilket jag gör varje dag, the fool on the hill, så kunde man alltid se den stora skylt som förkunnade att det var barnrytmik mellan 08.00 och 12.00. De flesta människor som passerade kyrkan på sina promenader till och från Willys ifrågasatte inte öppet kyrkans initiativ. Endast en äldre man – som hade kunnat vara jag - hade hörts yppa sitt tvivel på att små barn hade något rytmsinne alls, och om de hade det så varför kunde inte dansa hemma i köket? Varför i kyrkan? Kunde inte kyrkans personal möjligen besöka de gamla och sjuka istället?

         Området var – trots högkyrkligheten – fullständigt traditionslöst, och man kunde inte frigöra sig från tanken att man befann sig i någon slags vänthall. Bodde verkligen människorna här, eller var de på väg nån annanstans? Pensionärerna väntade på döden, eller på nästa Greklandsresa, studenterna väntade på att karriären skulle komma igång.  De enda yttre tecknen på att det verkligen levde människor i lägenheterna var att det lyste bakom fönstren, samt att man ofta till jul dekorerat balkongerna med en elektrisk ljusslinga, som man – troligen i förtvivlan över just brist på liv – lät lysa hela resten av året. Dessa ljusslingor formligen skrek ut de boendes frustration över sin eländiga psykosociala situation. ”Varför bor vi här?”, tycktes de skrika ut. Så föddes här ljusslingan som ett Durkheimskt sociologiskt faktum, som i tydlighet kan mäta sig väl med självmordet. Med vilket den johannebergska ljusslingan kanske står i ett slags hemligt förbund med.

       De mest reguljära inslaget i gatubilden, förutom de boende, som skyndade till och från jobbet i en SUV, - parkeringsplatsen var alltid smockfull - var sopbilen, som kom varje vecka, en dag i gryningen och förde ett sällsport oväsen i det den lät sina två främre borstar borsta upp skräp in i en inre plåtreservoar. Så var det postkillen, som – försedd med hörlurar och musik - kom med posten på en blå cykel. Och så var det hemtjänstkvinnorna, som kom knegandes – oftast ensamma och magra - till de gamla och sjuka, som ofta bodde ensamma i denna rytmikens stadsdel. Att människor knappt hälsade på varann kan ha berott på att de olika uppgångarna hade olika ägare, men också att upplåtelseformerna – som det heter – varierade. Vissa av fastigheterna var kommunalägda, andra privatägda, och åter andra var hyresgästföreningsägda. Här fanns således inbyggda klasskillnader, som – såsom skillnader alltid gör - separerade. De som ägde sina lägenheter såg lite ner på dem som hyrde. De som hyrde av privatvärd såg ner på dem som hyrde kommunalt. Så hade man på denna gata – som låg uppe på ett berg och var särdeles utsatt för både vind och sol - inte någon gemensam ”herre”, och så talade alltså inte ”slavarna” med varann, som ”förtrycket” dels var olikt, dels okänt för de olika grupperna. Alltså var det bara inom respektive fastighet, d.v.s. uppgång, man hade någon form av gemenskap, och denna var ofta inte stor, särkskilt inte i de kommunalägda uppgångarna, ty där bodde folk allra oftast i brist på bättre alternativ och i många fall helt tillfälligt. Stadsdelen var en funkisstadsdel, byggd kring 1940. Och denna stadsdel var ful som stryk, enligt Edward. Men många som bodde i husen hade aldrig ägnat det estetiska ens en tanke.

      En förklaring till detta faktum var att världen nu var global. Människornas focus hade – i ett nytt paradigm, som det heter efter Kuhns sociologiklassiker - skiftat. Man hade inte riktigt tid till att tänka på om husen man bodde i möjligen var fula, funktionella eller sjuka. Hela ens uppmärksamhet var riktad, genom internets öga, utåt i världen. Det som förmedlades digitalt föreföll, antagligen genom mystik, eller genom design, eller genom sitt sociologiska faktum, sin effektiva evidens, sin mediala styrka, sitt efedrinpåslag, så mycket mera verkligt. Ögonblicket var nu, och livet levdes streamat. Det som inte streamades hade föga värde. Man rapporterade sakligt och utan ironi i Kulturnyheterna, att det där som kallats ”film”, knappt fanns längre. Man hade närapå slutat att göra film i Hollywood, och de bolag som livnärt sig på att sälja DVD, de såg sig nu om efter en konkursförvaltare. Så rapporterade det på radio. Good riddance, tänkte många. Och att detta slags bildberättande försvann, det gjorde att BOKEN än en gång stack upp sina vakna ögon över horisonten. BOKEN, detta Andens mirakel, Världsandens kronjuvel, skulle aldrig dö, trodde den. De som ägde streamingtjänsterna log, ty just nu var det de som hade kommandot. Vad som händer, vem som vinner racet, det vet ingen. Kanske klimatförändringarna, virusen eller kometerna.

 

        ======================================

 

      I en uppgång med kommunal värd bodde Edward Augustus Tegelkrona, 72 år gammal, en helt obemärkt f.d. tavelrestauratör, konstnär, illustratör och författare till essäer om konst och kultur - på Abrovinschgatan 24½. Sommaren hade – rent existentiellt, som det populärt heter - för Edward varit både hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade nämligen i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt.  Strax efter hade man hittat den förvirrade – och enligt många ”onda” - människa, som orsakat hennes död. Även denne död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil, dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för dessa, bestående av dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis samt försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänga och inbilskhet. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en stockambivalent människa. Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt, i dubbel bemärkelse, tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid och energi som ambivalens. Och helt i onödan och dessutom. Ingenting är så meningslöst som ambivalens. Och ändå – det måste man säga – är ju tvekan nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam. Tvekan är måhända en stund av tvivel, medan ambivalens är det att tvivla i evighet, att aldrig nånsin, livet igenom, kunna bestämma sig till 100%. Och det är just det, som beslut kräver. Ett beslut är alltid 100%-igt.

     De händelser, som utspelade sig i samband med, och efter, det fatala dödsfallen i hans hus, var kanske vad som gjorde att Edward detta år hade svårt att förstå hösten. Ty Edward – i likhet med alla andra ambivalenta personer - ville verkligen i grunden förstå, allting, men nu tycktes honom hösten och pånyttfödelsen svår. Även hans egen fåfänga person tycktes honom alldeles grå och ogenomtränglig för analys. Han hade varit lite förälskad under sommaren, vilket var positivt, men nu hade allt svepts undan, och Edward var upptagen av sina fantasier, sina vanföreställningar och sin riktigt tjocka långtvekan sin långa tjockambivalens. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt. Så hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.  Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt belägrad av dessa mindre muntra tankar, surfande på mobilen. Ja han var liksom belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Han befann sig i ett stadium som han inte kunde komma loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade det patologiska. Gillade elände. Och ju hopplösare en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och tankeväckande för honom. Han, som inte kunde tänka sig något underbarare än att skåda in i olyckans ögon, var nu för en gång skull satt på plats av en obarmhärtig verklighet. Satt på en ofruktbar plats. Så visste han denna gång inte alls vad han skulle göra. Detta var en situation där inga spännande alternativ erbjöds. Nej, överallt stirrade denna gång inte olyckans illgröna, men snarare tristessens starrvita ögon på honom.

      ”Det bästa är givetvis att gå vidare som om ingenting har hänt.”, tänkte Edward. Men detta var givetvis en privat ironi, klädd i patetik. Edward utnyttjade varje händelse till att lära sig mer om vad som var meningen med livet, som det så semantiskt hette. Och han lärde sig mest genom ironi, trodde han. Alla i hans omgivning mådde illa av ironin, så han reducerade dess yttre kännetecken, och höll den mer och mer inom sig.

 

                         =========================

 

      Så mycket roligare då, att det en dag, när Edward var nere i den i antikvitt målade tvättstugan för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans snillrika vän från fordom, den två år yngre Melbourne, som ringde och som med sin karaktäristisk raspiga röst förklarade att han ville att de skulle ses. Melbourne, som, vad Edward visste, ända sedan barndomen bott ganska flott i Linnéstaden - han hade haft en rik moster hos vilken han vuxit upp -, befann sig just nu i centrum, på Avenyn intill Paley´s. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att städa upp efter all sitt slarv och sin lättja hemmavid, och betraktade nu ivrigt, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka av jättelik industrihallstyp, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Melbourne, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade glömt vad det var. Förmodligen hade det att göra på något sätt med Melbournes snille.

       Edward hade nämligen en egenskap som inte alla män har. Han kunde ha en vän. Edward var nämligen både generös och prestigelös, och han kunde låta sig själv vila i den stämning och känsla som skapades av en annan person. På det sättet var Edward alltså inte rädd. Och detta var en gåva. Och han var mycket tacksam för den. Åtskilliga är ju de män, som inte har några vänner, därför att de inte kan ha några. Just för att de saknar de egenskaper som jag just nämnt.

       Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den skulle gå fort. Man blir kollossalt svettig av att städa ett rum i brådska. Det är så mycket som skall plockas undan. Bokhyllorna i Edwards lilla lägenhet var ju sedan gammalt smockfulla med litteratur om måleri. Trots att han aldrig läste dessa böcker och tidskrifter numera, så letade de sig ofta ut ur bokhyllorna och lade sig i travar här och där. Nu blev det ett schå med att åter få in dem i någon ledig hylla. Sen var det ju tvätten också. Kalsongtvätten. Och så mötte Edward i farstun sin nya farstugranne, en exotisk flicka med ögonlock som rapidsnabbt darrade, som just flyttat in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som bytt lägenhet. Efter mordeländena. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan presenterat sig:

      ”Blessing Palam.”

       Hon såg ut som en dansare, mörk i hyn som en indiska, med ett stort burrigt svart hår som stod i alla riktningar, stora stålbågade glasögon, bakom vilka ett par pigga blå ögon stod vidöppna. Kroppen var så ung och vältränad att man närmast kom att tänka på någon slags hårdgummi när man såg dess rundningar som var förpackade i svarta, glänsande trikåer. Flickan var relativt lång, kanske 175 cm och om man aldrig sett henne förr så kunde man tro att hon kom direkt från musikalen Fame eller något sådant, tänkte Edward – avundsjukt - medan han hastigt gnodde av sin namnskylt på sin ytterdörr för att kunna visa Melbourne, som ju var van vid lyx, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt och fåfängt:

 

                       EDWARD TEGELKRONA

 

       Edward hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, vita plastbokstäver uppnålade på en yra av svart sammet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten. Den senare var limmad direkt på teakdörren. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder - sjuttioett - så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte. Han hade också erfarit ganska så konkret att folk inte längre brydde sig om att tycka något om honom.

    ”Jag heter Edward.” sa Edward.

     Flickan hade lett vänligt och försvunnit intill sig med en boklåda av blå, korrugerad papp.

     Edward var – till sin sorg – lagd till att vara inbillningssjuk, glömsk och lat och han ägde – trots försök till skärpning - inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Hans diskursiva förstånd var begränsat. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när det diskursiva förståndet fungerade. Hans största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energisnålt tilltagen som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var Edwards spekulativa fantasi – trots de tidvisa bristerna i logiken - förmodligen utan sin like i hela södra stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att i en radikal omedelbarhet fatta beslut i just frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen kastat bort en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men ÄVEN en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far, på ett mycket överdrivet och enfaldigt sätt.

     En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk, för att inte säga negativ, samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred. Alternativt ta över helt.

      Flickan, Blessing alltså, stod nu åter framför honom i farstun när han putsat färdigt sin skylt.

    ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sina stora glasögon, som åkt på sned. Hon verkade trots allt intresserad av svaret.

    ”Ja, tio år ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, eller trettio, men han skämdes över det.

      Solen lyste plötsligt in igenom de dammiga rutorna in i trapphuset från öster, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste lite i trappräcket. Edwards vita hår yrde glest kring hans huvud.

      I lägenheten till på andra sidan hade det också där kommit en ny granne, en man, som hette Walton. Castor Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en föga inspirerande skymt. På ett sätt var det givetvis en välsignelse att det i somras skett mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop nya okända människor att söka placera in i sin världsbild istället för de gamla välkänt tråkiga. Som dessutom sett ner på honom. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än ett frågetecken.

       Blessing sade nu med en naturlighet som var fullständigt bländande, i det hon böjde sig svagt framåt:

     ”Så du skall få besök?”

      ”Ja, det är min skolkamrat från gymnasiet. Melbourne. Han kommer vilken minut som helst.”

      ”Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?” Hon stretchade nu sitt ena ben mot trappräcket som ledde ner till våningen under.

      ”Kaffe. Nordströms.”

      ”Bra. Trivsam dag!” sa Blessing och vinkade med handen, hostade sexigt, slutade gymnastisera och lät sig sedan lämna trappan och ordnade nu till en blomvas som stod i liten nisch utanför sin dörr och lät sig sen försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, men där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, inte fanns mer möbler än en i vitt sidenskrudad säng ensam speglande sig i en nylagd, oklanderlig parkett.

      Edward märkte då inte av det lilla leende och den egendomliga snegling varmed honom liksom för sig själv försäkrade att hon lyckats dupera Edward. Blessing var nämligen en slags sociopat.

      Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar, tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² (den ärligare, bättre och inre Edward) in i resonemanget och sa uppfordrande:” Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest för framtiden hela tiden!” ( Jo, jo, svarade den andre Edward. )

     Och framtiden, det var den som var här nu, 2018, i all sin prakt, tänkte Edward då, ologiskt, och slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart, varför Edward spottade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från farstugolvet och strök lite på skylten för att dämpa glansen.

       ”Så där ja!” sa Edward halvhögt när namnet på skylten nu lyste lite mindre iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan.

      Edward tryckte på ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sen förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Melbourne nu var inne i själva fastigheten. Elvis was in the building.

     Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett gammalt fyllo. Flammande rödnäst med en påtagligt sned vit mustasch.

I detta ögonblick, av tvivel, ringde det på dörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Det var nämligen så att Edward inte i nervsynapserna hade energi nog att alls kunna knacka snabbt. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. ( Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Melbourne”, tänkte både Edward och Edward² stolta och överens. Det var inte ofta dessa två var överens.)

     Edward öppnade dörren med ett stort, generöst, tandlöst leende.

     Det var inte Melbourne. Det var Walton.

     Grannen Castor Walton var en kortväxt man kring 50, med runt, smalt huvud på vilket det nästan inte växte något hår. Denne sa, enkelt:

     ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk. Han kan knappt prata.”

      Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var Wolverine Fredén, - en halvdöv, otroligt mager, gulnad, f.d. hippie, i fyrtioårsåldern som bodde i den stora fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Melbourne på ett halvt glas vatten. Ty om Melbourne var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.

     Melbourne satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både sprit och mögel.

     Melbourne var c:a 180 cm lång, magert byggd och med ett blekt, finskuret ansikte. Hela gestalten var – som man sa förr - av skandinavisk typ, men ögonen var mörka, och näsan mycket lång. Dess spets nuddade ibland hakan. Han var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora plastkassar med papper, böcker och kläder i. Den olyckligsalige Melbourne såg upp på Edward:

     ”Ursäkta!” mumlade han och i ögonen syntes skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han emellertid snart och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till den i långt rött, krulligt hår och blå klänning klädda Wolverine Fredén. Melbourne och fröken Fredén var ungefär lika magra. Så folk kan ställa till det för sig, med droger, tänkte Edward.

     I detsamma kom den strålande Blessing ut ur den skraltiga hissen. Hon kom med en tom blå boklåda, på väg troligen till sin bil. I ett huj hade hon ställt lådan i banvagnshörnet och så var hon framme vid Melbourne, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så:

     ”Har du ont nånstans?”

     ”Är du lä….läkare?” frågade Melbourne, och nu märktes det, att han var gediget berusad. Han var svullen i underläppen, något som deformerade hans tal. Wolverine tog fram en näsduk och torkade fyllot i nacken.

HEGEL´s “Unhappy consciousness”

 

HEGEL´s “Unhappy consciousness”

 

In short.

 

Mind is absolute substance, and the concept of Mind is found by the self in self-consciousness. Self-consciousness may be in-itself, for-itself, or for-another. The self-consciousness which is in-itself is an object for itself, or for another. The self-consciousness which is for-itself is independent. The self-consciousness which is for-another is dependent.

Hegel likens the relation between independent and dependent self-consciousness to the relation between Lordship and Bondage, or between Master and Slave. The Master is independent of being determined by an "other." The Slave is dependent on being determined by an "other." The consciousness of the "other" is unessential to independent self-consciousness, but the consciousness of the "other" is a determining factor for dependent self-consciousness.

Self-consciousness has otherness within itself, in that the self is conscious of what is other than itself. But this "other" is unessential to self-consciousness. Self-consciousness is contradictory when it is conscious of both sameness and otherness. This divided mode of consciousness is called by Hegel the "unhappy consciousness." When unity is not present between independent and dependent self-consciousness, the self is in conflict with itself. This "unhappy consciousness" is conscious of itself as being divided and as not being able to reconcile itself with the "other." On the other hand, the undivided consciousness is a dual self-consciousness which brings unity to the self and the "other."

 

J. Lacan

 

Lacan, J. Lacan skrev en uppsats om paranoid psykos 1932.( Sände den till Freud, - fick ett avmätt tack.)

Den Andre-filosof. Den Andre är symboliserad med bokstaven A.

Det vanliga objektet i den omgivande världen kallade L. för a. ( litet a ).

Subjektet är – i Nietzscheansk tradition omöjligt ”en komplett röra av inbillade identifikationer”,” en styrd paranoia”, betecknas med ett S med ett streck över ( jfr. Derrida.)

för att beskriva det genomkorsade S-et använder L. skillnaden mellan det imaginära och det symboliska ( den tredje dimensionen hos L. är det reella, som är det omöjliga, som Tinget i Sig”), skillnaden mellan subjektet och egot (Je), - det symboliska har en försäkrande, lugnande effekt, och är i form av den symboliska ordningen lika med  både non-sens och det omedvetna.

L. försöker åstadkomma en förståelse av den symboliska relationen mellan S och världen genom att låta oss lära känna de symboliska relationerna mellan S och den stora A ( urfadern), eftersom en sådan förståelse gör världen lite bättre än om man söker relationen mellan S och litet a, en relation som annars är imaginär, fattig och saknar dialektik.

”Stilen är mannen” säger L., ”d.v.s. stilen hos den man vi talar till.”

 

Den Andre, A, har massor av innebörder i L.s skiftande och impulsiva produktion.

1.)    Språket som A.

2.)    A. som den universella diskursen.

3.)    3,) A = Sanningen

4.)    4.) A=god tro ( jfr. Sartre.)

5.)    5.) A =talet.(pratet.)

6.)    6.) A. som platsen där koden formuleras, där A. triggar sig själv, och därför är A det omedvetnas diskurs, A. som alltid oroar mig

7.)    7.) A= den fundamentale Andre som mitt tal verkligen är adresserat till, långt bakom den synliga adressaten.8.) A som begärets A, det omedvetna som begär, ogenomträngligt för S. som dess slav.

A kan kanske helt enkelt kallas för Det omedvetna. ( Der andere Schauplatz.”)

Att använda sig av A. förutsätter att medvetandet är villigt. Den alltid imaginära relationen mellan S och litet a är bara störande. (Verkligheten är omöjlig.”) Den enda viktiga relationen är den mellan S och A. Analytikern försätter sig som ett ego (Je) i A.s position för analysanden. För att tolka denne.

Att det är svårt att förstå A, uttrycks med överstruket A. Liksom överstruket S.

Mot slutet av sitt teoretiska bygga ersätter L. så småningom delar av A med a för att kunna möta en hel person i analysen, en Integer, och utropar:” Släpp aldrig din lust, ditt begär.”( Se till att aldrig förlora ditt begär!)

 

--- Som gammal blev L. mystiker och förlorade sig i matémen, och figurernas värld och kan sägas drunkna i eklektiken. Var som helhet maktmänniska och en god aforistiker. Språket är alltid i centrum, som en förutsättning för det omedvetna. Detta understryker L. ständigt.